Klassångest och klassapartheid

Under min fjärde termin på högskolan börjar jag för första gången någonsin känna lite ångest över att jag inte har akademikerföräldrar. Jag har alltid blivit matad med hur smart och duktig jag är, och hur långt jag kommer att kunna gå om jag anstränger mig lite. Så hittills har det inte varit några problem. Men nu börjar jag komma upp på den nivån i utbildningen att min ovana vid den akademiska sfären plötsligt är en nackdel.

Jag sitter och pratar med kompisar, vars fäder är professorer, och önskar i smyg att vi också kunde sitta och diskutera germanska morfem och bläddra i etymologiska ordböcker hemma vid middagsbordet. Min mor är en underbar kvinna, men hon är inte intresserad av språk. Politik slutade vi diskutera när jag var 14 och krävde mer nyanserade diskussioner än "vänsterpartiet är bäst och borgarna suger". Pappa är den som alltid har skrutit mest över min begåvning och varit väldigt peppande, men jag misstänker att han inte heller varken är intresserad av eller riktigt förstår vad det är jag håller på med. För första gången i mitt liv känner jag alltså av lite klassångest. Jag tycker synd om mig själv och tror att alla vars föräldrar är akademiker eller företagare har det oerhört mycket lättare i livet. Oerhört konstruktivt.

Nu har jag förvisso turen att försöka arbeta mig uppåt, åtminstone lite. Det ses ändå som acceptabelt. Men ibland får jag intrycket av att det är nåde dem, som försöker klättra åt andra hållet.

När jag var tonåring i Flemingsberg kände jag en kille, som bestämt hävdade att "det är klassförräderi att supa på Valborg". För honom var det viktigt att vara pigg och alert för att gå med syndikalisterna i första maj-tåget morgonen efter. Självklart blev han kväst. Efter ett par "är inte din pappa VD?" hade den stackars grabben lärt sig att klasskamp inte var någonting för honom. I alla fall inte att tala högt om. Efter det har jag vid flera tillfällen hört självutnämnda working class heroes skälla på ungar ur den övre medelklassen, för att de tror på rättvisa och jämlikhet trots att de aldrig torkat golv på ICA. Skomakare bliv vid din läst.

Jag funderar på om det kan bottna i något slags rädsla för att bli klappad på huvudet som folk som inte tjänar på det ändå försöker att upprätthålla något slags klassapartheidsystem. Varför ska man annars predika sensmoraler som "Har du kommit upp i de inkomstklasserna där man förstår fördelarna med kapitalismen, så borde du ta ditt förnuft till fånga och bli liberal", när man inte tycker om liberaler?

Kommentarer

Agnes sa…
Som du säger, ibland är det bra och praktiskt att ha akademikerföräldrar. Man kan diskutera morfem och så vid matbordet och chansen är i alla fall större att dom vet vad det är :P Samtidigt innebär det en förpliktelse. Det har alltid varit självklart att jag skulle börja på universitetet. Hade jag inte gjort det, utan nöjt mig med att jobba på mitt kafé, hade det setts väldigt konstigt. Samma sak att mina föräldrar uppmuntrade mig att skriva högskoleprovet när jag var 16. Som tur var, är även jag akademiker så jag uppskattar det här som ett stöd och inte ett tvång. Värre är det för dem som försöker bryta sina föräldrars mönster, oavsett åt vilket håll i klasskalan.
Anneli sa…
Ah, jo. Jag glömde nästan det där med akademikerprestige och att man ska "bli någonting" också. Mitt ex brukade säga att han hade ångest över att inte ha doktorerat än vid 15 års ålder, på grund av alla professorer i släkten.

Fast är inte det lite samma klassapartheid men från andra hållet? Att avvika från sin akademikerbakgrund och vara nöjd med ett låglöneyrke är väl lite samma sorts avvikande som att göra uppror mot VD-pappa genom att bli syndikalist?

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän