Inlägg

Visar inlägg från april, 2010

Det personliga är politiskt

Idag fick jag för mig att läsa artikeln om Simone de Beauvoir på wikipedia. Jag fastnade lite för Beauvoir när jag fick L'invitée i julklapp, och det skadar ju aldrig att förkovra sig.

Det förvånade mig lite, men inte nämnvärt att en mycket stor del av artikeln är vigd åt författarens kärleksliv. Flertalet älskare och älskarinnor nämns vid namn och diskuteras. Det berömda förhållandet med Jean-Paul Sartre har ett eget stycke. Märkligt nog betonar inte artikeln deras pakt och det öppna förhållandet, utan det mest spännande med kombinationen Sartre-Beauvoir tycks vara att de inte bodde ihop och att hon därför hade tid att skaffa sig en akademisk examen, resa och skriva böcker. Förhållandets karaktär antyds med ett citat om att Sarte minsann bara erövrade kvinnor för erövringarnas skull, och så katalogarian med Beauvoirs älskare.

På sidan om Sartre står det med typ en mening. Sartre hade ett förhållande med Simone de Beauvoir i väldigt många år, men de var inte monogama. Punkt.

Var förh…

Lajvarflickvänner

Bild
En sak som fascinerar mig ibland, på det där skrämmande sättet, är lajvarflickvänner. Alltså de kvinnliga hälfterna som i par som lajvar tillsammans. Lajvarflickvännerna verkar rätt ofta se sina pojkvänner (ofta refererade till som "karlar"), som en bra anledning för att få sy balla herrkläder. Eller så vet de att kärlek kräver materiella bevis för att hålla.

Det händer att jag stör mig ganska rejält på lajvarflickvännerna. När de sitter med ett milt leende på läpparna och målmedvetet sömmar handsydda sidenbyxor eller guldtrådsbroderier åt sina karlar. Timtals arbete och dyrt material. Är de inte lagda åt det hållet ska han väl åtminstone få ett par rejäla, nålbundna knästrumpor. Annars skulle nog få sy den sortens kläder åt andra utan att kräva ordentligt betalt för det, men jag misstänker att det ligger en del prestige i hela lajvarflickvänsgrejen. (Eller för all del den manliga motsvarigheten, med karlarna som gör smycken och skor åt sina flickor).

Det är helt enkelt alltid…

Bästa konservativa!

Bild
Jag följer med spänning de ständigt aktuella diskussionerna om män och kvinnor och hur vi bör bete oss gentemot varandra, inklusive kommentarsfälten på diverse nyhetssajter. Uppenbarligen är det en hel del av er som tycker att feminismen och jämställdheten har gått för långt i det här landet, och ni klagar vildsint när ni känner er tvingade till saker. Det är inte konstigt att många blir förbannade när de tror att de måste sätta sina barn i genusdagis och inte får bära könskodade kläder. Ni kvinnor som gillar att laga mat och ta hand om barn, och ni män som tycker bättre om att meka med bilen och bygga saker, verkar ofta känna att feministerna och vänsterpolitiken nedvärderar er och era intressen lite. Och det är såklart beklagligt.
Men även om ni känner er kritiserade är det fruktansvärt tråkigt att ni alltid måste ta till vad som är naturligt som ett argument för att försvara er livsstil. Att ni predikar ett särartstänkande som trampar på allt jämställdhetsarbete de senaste decennier…

Man, I feel like a woman! Do you?

Uppsatsarbetet går framåt, nu har jag samlat in typ 80 enkätundersökningar där jag frågat folk på olika instutitioner vad de ser för användningsområden för pronomenet hen, och ifall de använder det. Det mesta är inga överraskningar, genusstudenterna gillar hen medan svenskstudenterna skriver den, han/hon eller vederbörande. Många tycker att det funkar som generiskt pronomen men vill inte referera till "min man" eller "Anneli" som hen. Hen är troligtvis inte gravid heller, även om Vi som aldrig sa sexist är radikala och skriver sådana meningar.

Hittills har jag dock en sjukt spännande grej som jag måste dela med mig av. Den ser dessutom precis likadan ut bland genusstudenterna som språkstudenterna. Och det är den här:

"Medarbetare på Sensus definierar sig som en han, hon eller hen" - JA, bra mening, använd!
"Jag är en hen och trivs bra med det" - dålig mening, NEJ, använd inte!

Det är alltså helt rätt av andra att definiera sig som en hen, i alla fal…

Ameh kom igen nu...

Bild
Den senaste veckan har bloggosfären varit fullt engagerad i diskussionen om kvinnors sexuella makt. (Tanja skriver mycket och länkar till andra). Lustigt nog har diskussionen spridit sig också till min nördvänskapskrets, som diskuterat för fullt om att det är mycket lättare för tjejer att få ragg, att tjejer kan spela på sin sexualitet för att få fördelar etc.

Men grejen är väl att det fortfarande handlar om att det är snygga tjejer som kan spela på sitt utseende för att få fördelar. Tanja skriver att om tjejerna som inte fått till det skulle sänka kraven, typ att motparten ska vara attraktiv, bra i sängen och lukta gott, så skulle de ha mycket lättare att få till det. Men detsamma måste väl ändå sägas gälla killarna som inte får till det?

Jag har träffat på en och annan kille som suttit och beklagat sig över att han inte kunnat ta kontakt med tjejer, eller ragga på tjejer, eller att tjejer inte gillat honom. I begreppet tjejer har dock inte nördflickorna i bekantskapskretsen riktigt rä…

Det är alltid mest synd om mig

Bild
Per Ström klagar över att det nämns specifikt när kvinnor är med om olyckor, men inte när män är det. Ni vet, sexton döda varav fyra kvinnor. Den här gången handlar det om att man förmodligen skulle skriva ut (dessa ständiga antaganden!) att det var 48 kvinnor som var instängda i en gruva om så var fallet, men när det är män som är instängda är de minsann bara människor. Stackars diskriminerade män.

Simone de Beauvoir klagar över precis samma sak i "Det andra könet". Att människa = man, om ingenting annat explicit uttrycks (alltså att människan är kvinna). Kvinnan är alltså någonting avvikande och mannen normen. När det står 48 gruvarbetare instängda antar alla (inklusive Per Ström) att dessa är män. Stackars diskriminerade kvinnor.


Det spelar kanske inte så stor roll vilket kön man har, huvudsaken är att det är det andra könet som är det privilegierade.