onsdag 28 april 2010

Lägre kulturmoms är nog en bra idé

Det är flera år sedan jag köpte en cd-skiva senast. Under ett par år försökte jag vara trogen musiklyssnare av det slaget som först laddar ner favoritbandens skivor och sedan går och köper dem, för man vill ju stödja bandet. Det fungerade bra när Nightwish och Sonata Arcticas gamla skivor gick att få för en hundralapp i nätskivhandlarna. De dyra, nyare albumen önskade jag mig i julklapp.

Annars tycker jag i regel att skivor och filmer är alldeles för dyra. Jag har Premium-konto på Spotify. Film tittar jag på hemma hos min eller sambons mamma. Eller på bio. DVD-filmer är för dyra och jag har ändå ingen TV. Dessutom har jag alltid tyckt att det känns lite som att köpa grisen i säcken att handla skivor eller filmer utan att ha hört eller sett hela först. Och till det priset gillar jag det inte.

Så jag blev faktiskt lite glad när jag såg reklamen för The Arks nya album i DN häromdagen. Det är en tidskrift med allt om bandet, och så råkar det följa med ett album också. Som en DVD med extra mycket extramaterial. För en hundralapp (tydligen medför tidskriftformen mycket lägre moms). Innovativt! Kreativt! Så ska det se ut! Jag är imponerad.

måndag 26 april 2010

Det personliga är politiskt

Idag fick jag för mig att läsa artikeln om Simone de Beauvoir på wikipedia. Jag fastnade lite för Beauvoir när jag fick L'invitée i julklapp, och det skadar ju aldrig att förkovra sig.

Det förvånade mig lite, men inte nämnvärt att en mycket stor del av artikeln är vigd åt författarens kärleksliv. Flertalet älskare och älskarinnor nämns vid namn och diskuteras. Det berömda förhållandet med Jean-Paul Sartre har ett eget stycke. Märkligt nog betonar inte artikeln deras pakt och det öppna förhållandet, utan det mest spännande med kombinationen Sartre-Beauvoir tycks vara att de inte bodde ihop och att hon därför hade tid att skaffa sig en akademisk examen, resa och skriva böcker. Förhållandets karaktär antyds med ett citat om att Sarte minsann bara erövrade kvinnor för erövringarnas skull, och så katalogarian med Beauvoirs älskare.

På sidan om Sartre står det med typ en mening. Sartre hade ett förhållande med Simone de Beauvoir i väldigt många år, men de var inte monogama. Punkt.

Var förhållandet alltså i första hand Simones business, eller vad är grejen?

lördag 24 april 2010

Lajvarflickvänner

En sak som fascinerar mig ibland, på det där skrämmande sättet, är lajvarflickvänner. Alltså de kvinnliga hälfterna som i par som lajvar tillsammans. Lajvarflickvännerna verkar rätt ofta se sina pojkvänner (ofta refererade till som "karlar"), som en bra anledning för att få sy balla herrkläder. Eller så vet de att kärlek kräver materiella bevis för att hålla.

Det händer att jag stör mig ganska rejält på lajvarflickvännerna. När de sitter med ett milt leende på läpparna och målmedvetet sömmar handsydda sidenbyxor eller guldtrådsbroderier åt sina karlar. Timtals arbete och dyrt material. Är de inte lagda åt det hållet ska han väl åtminstone få ett par rejäla, nålbundna knästrumpor. Annars skulle nog få sy den sortens kläder åt andra utan att kräva ordentligt betalt för det, men jag misstänker att det ligger en del prestige i hela lajvarflickvänsgrejen. (Eller för all del den manliga motsvarigheten, med karlarna som gör smycken och skor åt sina flickor).

Det är helt enkelt alltid häftigt att visa upp sitt hantverk, och om man dessutom har lagt ner jobbet helt osjälviskt och kärleksfullt är det ju inte bara ett bevis på att man är en duktig hantverkare, utan man är en grym partner också! Hur bra är inte det?

Slutligen, känner jag ofta ett lätt styng av avundsjuka gentemot lajvarflickvännerna. Jag vill också ha en söt tjej som ser det som sitt kall att sy vackra saker åt mig utan att jag behöver betala för det. Och eftersom de sätter standarden för vad en bra, lajvande flickvän är, så känner jag mig stundom lite skuldmedveten när jag, som hatar att sy, inte hjälper min nybörjare till sambo att göra det, utan på sin höjd kommer med glada tillrop och klipper ut bitar i det dyra ylletyget. Han är redan en mer driftig lajvsömmerska än vad jag är. Och sådan lär han förbi.

En gång var jag däremot en duktig lajvarväninna och sydde den här yllekjorteln med pärlbroderier till min vän Mattlo. Hon passar bra i den.

torsdag 22 april 2010

Sökordlista

Ibland måste man få slänga in lättsamma grejer i sin blogg och mata Google lite. Då kan man slänga upp sökordlistor. Jag såg att Ekomuppen och Gealach gjort samma sak, men tycker att deras listor ser lite trevligare ut än min. Såhär ser den ut:

1. jeu de roles 60
2. alla får ligga 17
3. lajvkläder 12
4. service minded 11
5. nakna gamla tanter 8
6. stora bröst 8
7. våp ordbok 8
8. jeu-de-rolles 7
9. färgskala 6
10. kyskhetsbälte män 6
11. lär dig sy 6
12. kyskhetsbälte kvinna 5
13. bankbok 4
14. buss 179 4
15. attributiv bisats i nominalfras 3
16. je de roles 3
17. service-minded 3
18. slampiga kläder 3
19. tjejsex 3
20. våpig 3
21. anneli, jeu-de-roles.blogspot.com 2
22. blyga killar som inte tar initiativ 2
23. digital simhall 2
24. förlorad bankbok 2
25. hatar vegetarianer 2
26. jeu de rôles 2
27. kyskhetsbälte 2
28. lajv kläder 2
29. les jeux de muffins 2
30. ms paint 2

Jag funderar på vad vi kan lära oss av det här. Folk som söker på slampiga kläder, stora bröst och kyskhetsbälten pingar iväg i rätt stor utsträckning. Kanske är de besvikna för att det här inte är en sexblogg.

Sen så misstänker jag att "ha inte en svårstavad bloggtitel på franska med diakritiska tecken" är en lärdom jag kan göra av det också.

Och slutligen vill jag rikta tack till dig som googlat in här via "attributiv bisats i nominalfras".

Om jag kommer ihåg det här rätt så är hela den markerade frasen en nominalfras, i objektsposition. Huvudordet är dig. Den innehåller en attributiv bisats: som googlat in här via "attributiv bisats i nominalfras", vilken i sin tur innehåller en nominalfras: attributiv bisats i nominalfras. Skål för det :)

onsdag 21 april 2010

Passa på att ta tåget, parlamentet!


Dagens ledare i DN handlar, föga förvånande, om det evinnerliga askmolnet. Den här gången efterlyser de en bättre gemensam europeisk luftfartspolitik. Det är säkert inget fel med det.
Det jag reagerar mest på i ledaren är en liten passage om Europaparlamentet, som skulle ha flyttat till Strasbourg den här veckan.

Eyjafjallajökuls utbrott kan förhoppningsvis leda till ytterligare en förbättring i EU. När Europaparlamentet i måndags skulle inleda sin veckolånga session i Strasbourg lyckades enbart 200 av de 736 ledamöterna ta sig dit. Parlamentets talman förklarade därför att det enbart blir debatter och förhandlingar den här veckan. Besluten ska fattas när parlamentet har åkt tillbaka till Bryssel. Sällan har pendlandet framstått som så meningslöst. Det bör upphöra så snart som möjligt.

Parlamentet kan inte flyga till Strasbourg, och därför skolkar de.

Om EU ändå ska envisas med det här meningslösa pendlandet mellan Bryssel och Strasbourg kan de väl åtminstone försöka anstränga sig lite för det. Vill man åka mellan de två städerna idag går det avgångar från Bryssel klockan 10.21, 10.33, 11.28, 12.25, 13.09, 14.00, 14.28, 14.33, 16.35, 17.15, 17.21, 17.28, 18.25 och 18.33. Två av avgångarna är direkttåg med EuroCity, som avgår dagligen. De andra har ett byte eller två, och då kan man åka i första klass på InterCity eller Thalys. Med tanke på hur många och viktiga EU-parlamentarikerna är hade det säkert varit möjligt att chartra ett eget tåg för att få ner dem bekvämt till Strasbourg så att de kan utföra sitt arbete.

Avståndet mellan de två städerna är ca 50 mil, alltså motsvarande avståndet mellan Stockholm och Göteborg. Kom igen, EU, att ni flygpendlar är galet från början. Passa på att ta tåget!

söndag 18 april 2010

Så naturligt!

Ibland träffar man på människor som anser att vegetarianer är konstiga/dumma/gör fel eftersom det faktiskt tillhör människans natur att äta kött. Vi gör uppror mot det naturliga genom att inte göra det, och det är såklart att förhäva sig.

Visst, kan jag gå med på. Jag har grova tänder längst in i munnen att mala frön och gräs med, och jag har spetsiga hörntänder att slita sönder köttstycken med. Det är säkert tanken att jag ska göra det. Mitt kostval är säkerligen emot naturen.

Å andra sidan tror jag bestämt att den monogama livsstilen som så många förespråkar varmt också är emot naturen. Att den till stor del är byggd på överdrivna förväntningar om Den Stora Kärleken och sociala normer som säger åt oss att inte ha begär till vår nästas hustru eller egendom (titta bara på skilsmässo- och otrohetsstatistiken). Det gör inte att jag inte praktiserar den. Mitt relationsval är säkerligen också emot naturen.

Det här med naturlighet är egentligen ett totalt värdelöst argument som används av folk som vill inskränka andras rätt att välja själva, men ändå inte vill låta så intoleranta. Då kan man prata om naturlighet eller hur det är meningen att vi ska vara mot varandra istället. Och så kan man låtsas att såväl kvinnor som män består till 97% av våra kroppar och gener och sen kanske har en liten, underkuvad personlighet som är fylld med galna idéer också.

Vissa dagar reagerar min kropp på det vegetariska kostvalet och vill inte alls vara med. Då är jag trött, lite sur och har cravings efter grillad kyckling. Andra dagar reagerar min kropp på det monogama sexlivet och vill inte alls vara med. Då är jag trånande och sexuellt frustrerad. Vissa dagar blir jag galen på folk som tror att potatis och sallad med bortpetat kött är det jag helst vill äta, och att en myskväll med min pojkvän alltid står överst på listan över saker jag vill göra.

Å andra sidan är det begränsningar som jag har lagt på mig själv. Kompromisser med mitt eget utrymme och begär som jag gjort för att leva upp till mina bekvämlighetskrav eller ideal. Jag får vackert bita i det sura äpplet och tycka att jag är duktig som klarar det bra. Och det gör jag nog efter ett drygt år med båda delarna. Men kom inte och säg att det är naturligt eller idealistiskt. För det är inte det minsta relevant.

Vart tog alla de söta popparna vägen?

När jag var liten (sådär 13-14) fanns det en liten klick poppare på min högstadieskola. De målade akvareller och hade picknick på skolans gräsmatta, i nedklottrade Converse och frisyrer med minst ett kilo hårspray i. De var kära i Henrik Berggren och Jocke Berg. De hade randiga knästrumpor. Resten av skolan kände dem som "flatorna och bögen" och tyckte att de var knäppa i huvudet som satt på golvet i den smutsiga skolkorridoren och blåste såpbubblor. Men det var sådana de var, indiepopparna.

De lärde mig alla knep om hur man sprayar den mest hållbara pandafrisyren och hur man orienterar i SoFos second hand-djungel (men då hette det bara Söder, var inte lika trendigt och definitivt inte lika vintage). De skolstrejkade och demonstrerade mot Irakkriget. De hängde på Plattan och fikade ekologiskt på Lava. Sen växte indiepopparna upp, började gymnasiet och försvann.

På Lava efter ombyggnaden var uppdelningen mellan popparna som lade pärlplattor på nedervåningen och svartrockarna som hånglade i sofforna på ovanvåningen. Av dem lärde jag mig kyssas, flumma och smygröka. (Det är ett säkert tecken på att man är 14 när man refererar till sitt icke-drogrelaterade umgänge som att flumma). Så småningom blev de portade från Lava för förargelseväckande beteende och flyttade till Bågen. Jag började gymnasiet, växte upp och tröttnade på dem.

Ett par år senare finns inga poppare kvar på Plattan. Ungdomarna som först var indie (påp) och sen blev Alternativa, har idag blivit emos. Och fy vad de förvaltar vårt arv dåligt!

Visst har de svartfärgat, trassligt hår och dyra tygskor, men deras image är så trashig. Deras kläder är dyra och massproducerade från någon av de "alternativa" klädbutikerna där man kan köpa ett koncept. De är otvättade, har smetig billig kajal, och de skriver inte poesi. När de är arga på mamma eller har existensiell ångest röker de på, blir fulla och knullar runt. När jag var liten låste man in sig, lyssnade på Broder Daniel och skar sig på sin höjd lite i armarna.

Jag vet att jag ser dem genom ett nostalgiskt romantiskt skimmer, mon jag kan inte låta bli att sakna pandapopparna lite grann och undra vart de tog vägen. Jag strövar second hand-rundan i SoFo, köper en matroshatt till en närstående, 14-årig Håkanälskare, och hoppas att hon aldrig blir emo.

torsdag 15 april 2010

Hej!

Det är lite för fint väder just nu för att jag ska sitta inne och vara arg på saker. Så jag försöker att strukturera upp mig lite istället. Ett av mina större problem när det kommer till att klara högskolan är att jag är kroniskt ostrukturerad och har svåra problem med min självdiciplin. Det funkar helt enkelt inte med "jag får se vad jag ska göra idag och hoppas att det blir vettigt".

Så nu har min psykolog gett mig ett schema där jag ska planera in exakt vad jag ska hinna med varje dag, och sagt åt mig att göra det. Idag är tredje dagen och det funkar bra, det svåraste att komma sig för med är att gå och träna (där behöver jag verkligen en spark i arslet för att inse att det kommer att vara kul när jag väl är där). Hen-uppsatsen går framåt och jag kommer att kunna presentera rätt intressanta resultat, när den väl är upplagd.

Annars så har jag, tja, hämtat ut nya glasögon, varit på Tekniska muséet och lekt (Teknorama är underbart för alla oss vuxna barn), invigt mitt Shogun (därmed har Sverok bevisat att brädspel är bättre än glaskonst), och ätit glass i vårsolen. Jag har också varit sådär chict medveten och handlat klänningar på Myrorna. Fast alla ytligheter är förpassade till Ma vie en rose, så där finns klänningar och glasögon för den som bryr sig.

Jag återkommer. Men nu ska här drickas kaffe.

söndag 11 april 2010

Bästa konservativa!

Jag följer med spänning de ständigt aktuella diskussionerna om män och kvinnor och hur vi bör bete oss gentemot varandra, inklusive kommentarsfälten på diverse nyhetssajter. Uppenbarligen är det en hel del av er som tycker att feminismen och jämställdheten har gått för långt i det här landet, och ni klagar vildsint när ni känner er tvingade till saker. Det är inte konstigt att många blir förbannade när de tror att de måste sätta sina barn i genusdagis och inte får bära könskodade kläder. Ni kvinnor som gillar att laga mat och ta hand om barn, och ni män som tycker bättre om att meka med bilen och bygga saker, verkar ofta känna att feministerna och vänsterpolitiken nedvärderar er och era intressen lite. Och det är såklart beklagligt.
Men även om ni känner er kritiserade är det fruktansvärt tråkigt att ni alltid måste ta till vad som är naturligt som ett argument för att försvara er livsstil. Att ni predikar ett särartstänkande som trampar på allt jämställdhetsarbete de senaste decennierna. Och att ni dessutom försöker använda naturlighet eller vad våra förfäder gjorde som argument för att ert sätt att tänka och leva på är det enda korrrekta.

Dessutom anser jag att er retorik är rent familjefientlig - rätt intressant när den kommer från människor som ofta lovprisar just familjerna. Liksom väldigt många vuxna är jag uppvuxen i en familj som bestod av mamma, mig och min syster. Och så pappa som var där på ett hörn. Min pappa har aldrig tagit ut någon föräldraledighet, aldrig lämnat sina barn på dagis på morgnarna, nattat oss på kvällarna eller hjälpt oss med våra läxor. Efter att mina föräldrar skiljde sig har han varit en stundom rätt trevlig farbror, som mest genererat dåligt samvete för att vi i tonåren hellre ville stanna hemma med kompisar än åka och hälsa på honom. Som bäst en varannanhelg-pappa som försökt lära känna sina barn. Och vilka är det som skapar sådana pappor?

Det är ni med er konservativa jävla skitretorik och era 1800-talsvärderingar. Det är ni som skriver upprörda insändare om att pappor är farliga för sina barn eller att barn minsann behöver sin mamma, och bara sin mamma, de första tre åren. Det är ni som klagar över delade föräldraförsäkringar och pratar om naturliga könsroller i termer som kvinnan är vårdande och tar hand om barnen och hemmet medan mannen arbetar och står för brödfödan. Det är ni som skapar de frånvarande papporna som inte lär känna sina barn och som är ledsna över det.
Häromkvällen satt jag och läste 95 kommentarer till Lars Ohlys debattartikel på Newsmill, där han argumenterar för en delad föräldraförsäkring. Det kanske är svårt för er som på allvar är måna om att bevara väldigt traditionella könsroller att förstå, vilken inskränkt livssyn de här konservativa värderingarna är ett uttryck för.

För mig handlar inte jämställdhet om att jag som är kvinna ska bli påtvingad herrkläder och bli företagsledare mot min vilja. Det handlar inte heller om att neka smågrabbar att leka med bilar om de nu känner för det. Däremot vill jag ha friheten att välja själv vad jag ska göra, utan att ni försöker tala om det för mig utan att veta mer om vem jag är än vilket kön jag har. Jag vill välja själv om jag ska bli mamma, företagsledare, läkare, förskollärare, älskare, författare, partner eller tågvärd. Jag vill ha möjligheten att, den dag jag skaffar barn, kunna ha både ett arbete och ett familjeliv, och jag vill att mitt barn ska bli en harmonisk människa som har en bra relation till båda sina föräldrar. Jag tänker inte acceptera att ni försöker tala om för mig att jag som kvinna automatiskt är ett snille när det kommer till att ta hand om hushåll och barn, men inte duger någonting till när det kommer till att göra karriär! Jag tänker inte acceptera ert förbannade särartstänk och ert nu får det vara nog med jämställdheten!

Jag vill ha friheten att disponera mitt liv efter vad jag känner för. Så ge fan i att tala om för mig vad ni anser att jag är menad till att göra.

torsdag 8 april 2010

Heteronorm... right

En sak som förresten slog mig efter att ha läst lite mera sexuell makt-diskussion och samtidigt suttit och sammanställt hen-enkäterna...

För ett bra tag sedan läste jag den här artikeln om hen ur Tidningen i skolan. Där intervjuas Stephanie Green på Sveriges förenade gaystudenter.

"Men nu har HBT-rörelsen börjat rota i begreppet.
Stephanie Green, vice ordförande på Sveriges Förenade Gaystudenter, ser begreppet som ett nytt sätt att betrakta kön.
- I dag delar vi upp människor i två fack, beroende på om de har byst eller inte. Vi vill ifrågasätta det. Finns det bara två kön? Jag har många bekanta som inte alls känner att de faller in i rollerna för män och kvinnor.
- Allmänheten ser homosexuella män och kvinnor som "icke-män" och "icke-kvinnor". Genom ett könsneutralt "hen" kan även de bli inkluderade. Inte som ett "tredje kön", utan som individer."


Vid första läsningen tyckte jag att hennes uttalande om flator som icke-kvinnor var bisarrt och helt uppåt väggarna. Sedan läste jag mina enkätsvar där en del studenter svarat just med att hen är ett ord som passar bäst för homosexuella. Och sen kom hela den här trend-diskussionen om hur bra kvinnor lämpar sig i hemmet och hur stor makt vi har över männen med vår kvinnliga grace och charm, och då plötsligt slog det mig. Var är bögarna och flatorna när särartsfolket debatterar?

När Bo Rothstein skriver i Expressen att det är ett samhällsproblem med högutbildade kvinnor, eftersom de lågutbildade männen kommer att bli nobbade av både dem och samhället (kvinnor vill ju ha äldre män med statusyrken och högre utbildning). Eller när hemmafrukärringarna käbblar om att män och kvinnor kompletterar varandra, men män ska inte ta hand om barn. Var är kvinnorna som inte har den minsta lust att välja en högutbildad man att kompletteras med? För en gångs skull kanske jag inte ska sucka högt åt Stephanie Green, för de kanske inte räknas som kvinnor i det här sammanhanget.

Jag hade faktiskt glömt varför jag började säga hen när jag var 14. Jag ville kunna prata om "saker jag uppskattar hos en partner" eller "en som jag är kär i i min skola" utan att behöva röja för allt och hela världen att det kanske var tjejer som var aktuella. Jag undrar om jag helt enkelt var för liten för att hela särartsgrejen skulle vara på tapeten i diskussionerna jag hade, eller om jag helt enkelt var för ointresserad av män över huvudtaget för att lägga märke till den.

tisdag 6 april 2010

Man, I feel like a woman! Do you?

Uppsatsarbetet går framåt, nu har jag samlat in typ 80 enkätundersökningar där jag frågat folk på olika instutitioner vad de ser för användningsområden för pronomenet hen, och ifall de använder det. Det mesta är inga överraskningar, genusstudenterna gillar hen medan svenskstudenterna skriver den, han/hon eller vederbörande. Många tycker att det funkar som generiskt pronomen men vill inte referera till "min man" eller "Anneli" som hen. Hen är troligtvis inte gravid heller, även om Vi som aldrig sa sexist är radikala och skriver sådana meningar.

Hittills har jag dock en sjukt spännande grej som jag måste dela med mig av. Den ser dessutom precis likadan ut bland genusstudenterna som språkstudenterna. Och det är den här:

"Medarbetare på Sensus definierar sig som en han, hon eller hen" - JA, bra mening, använd!
"Jag är en hen och trivs bra med det" - dålig mening, NEJ, använd inte!

Det är alltså helt rätt av andra att definiera sig som en hen, i alla fall om de jobbar på Sensus. Men "jag är en hen" kan man faktiskt inte säga. Jag undrar vad det är som ligger bakom det här. Är hen helt enkelt någonting för de andra, det där queerfolket? Eller är det att jaget bakom mening nummer två både har en ambivalent könsidentitet och är nöjd med det? Är det så att en hen bara fungerar om man använder andra pronomen som substantiv samtidigt, och det borde heta "jag är en transperson och trivs bra med det"? Klurigt. Rätt kul.
Nu återgår jag till mina siffror.

Leva snålt och få en gloria

Under stora delar av min skoltid hade jag en klasskamrat, vars föräldrar hade rätt gott om pengar. Ni vet, eget företag med ett par anställda, fin villa, sommarhus i Thailand. Följaktligen var det viktigt för min klasskamrat att betona att hon inte alls var förmer än oss andra. På så sätt att hon alltid talade om hur billiga hennes kläder, accessoarer och smink var.

"Vilken fin tröja du har, vad kostade den?"
"Vero Moda... 350 tror jag"
"Vad dyrt! Min kostade 30 på rea!"

Tonåringar är inte alltid så finkänsliga, men det är inte det jag tycker är det mest spännande i historien. Det är det här med människor som gör en grej av hur billiga saker de köper. Åter igen är det lite Working Class Hero, att tycka att ens eget folkhems-IKEA är värt att skryta om. Kanske för att visa att man inte är snobbig? Kanske för att visa att man är som alla andra, eller prioriterar andra saker än boende och kläder? Jag vet faktiskt inte.
En av kategorierna som gör det verkar i alla fall vara just ungdomar som skäms över sina föräldrars inkomster.

En annan är ju såklart vi skenheliga studenter. Det är sällan jag känner mig varken miljövänlig eller god och from, men däremot kanske man gör det intrycket när man förklarar att alla ens möbler är tagna ur kollegors garage och att man börjat tycka att H&M är dyrt efter för mycket shopping på second hand. Så visst kan det också räknas som att skryta över sitt snåla leverne? För att det är duktigt att kunna leva på lite pengar? För att det är trendigt att handla begagnat?

Och så kanske det är samma duktighetskort som folk spelar, som minsann har slitit med att skura toaletter och tjänat sitt bröd i sitt anletes svett. Lite finare, lite bättre, lite billigare än oss andra. Klart hedervärt.

Men varför gör folk såhär egentligen? Helt öppen frågeställning? Varför är det motiverat att skryta om sina billiga kläder, saker och levnadsvanor? Lite häftigt och asketiskt? Genuint och manligt? Hållbart och ekologiskt? Jag vet inte. Vad tror ni?

söndag 4 april 2010

Ameh kom igen nu...

Den senaste veckan har bloggosfären varit fullt engagerad i diskussionen om kvinnors sexuella makt. (Tanja skriver mycket och länkar till andra). Lustigt nog har diskussionen spridit sig också till min nördvänskapskrets, som diskuterat för fullt om att det är mycket lättare för tjejer att få ragg, att tjejer kan spela på sin sexualitet för att få fördelar etc.

Men grejen är väl att det fortfarande handlar om att det är snygga tjejer som kan spela på sitt utseende för att få fördelar. Tanja skriver att om tjejerna som inte fått till det skulle sänka kraven, typ att motparten ska vara attraktiv, bra i sängen och lukta gott, så skulle de ha mycket lättare att få till det. Men detsamma måste väl ändå sägas gälla killarna som inte får till det?

Jag har träffat på en och annan kille som suttit och beklagat sig över att han inte kunnat ta kontakt med tjejer, eller ragga på tjejer, eller att tjejer inte gillat honom. I begreppet tjejer har dock inte nördflickorna i bekantskapskretsen riktigt räknats in, utan det är söta tjejer det handlar om. Vi som också har mittbenor, konventströjor och inte heller har duschat på två-tre dagar är ju inte så läskiga att prata med. Men någon kvinnlig sexuell makt? Pah... försök att vinka med ögonfransarna och få en kille att köpa en jolt åt dig? Funkar det? Nej.

Andra killar jag träffat på har ställt oerhört höga krav på att deras kvinnor ska vara attraktiva och kvinnliga, utan att ställa upp på så värst höga krav själva. En kille jag dejtade en gång skällde på mig för mina ludna armhålors skull. Så fick man faktiskt inte se ut som tjej. Själv hade han självklart kroppshår.

Även om det kanske är en kvinnlig fördel att kunna flörta sig till drinkar, uppvaktning och att en stark karl i närheten ska hjälpa en med sin tunga väska, så är det definitivt en manlig fördel att kunna begränsa sin hårvård till dubbeldusch och borste en gång i veckan, att ha sköna men fula kläder och att kunna njuta av snacks och läsk utan att tänka på figuren. Försöker man som tjej att ta sig samma fördelar, så får man också finna sig i att inte ha kvar den där legendariska sexuella makten som antifeministerna gormar om. Priset för att försöka vara en av grabbarna (alltså någon som de vågar prata med), är ju att inte kunna vara en "kvinna" samtidigt. I alla fall inte bli behandlad som en.

torsdag 1 april 2010

Digital simhall

Julia Skott är en häftig kvinna.

För en månad sedan, i det här inlägget (ett av mina mest lästa), gnällde jag över kvinnor som skriver om att de är tjocka fast de inte är det. Jag gjorde också en uppskattning av Julias vikt, utan att ha sett henne annat än på bild. Min uppskattning var 20 kilo fel.

Och vad gör Julia? Hon startar bloggen Kroppsbilder. Den beskrivs som en digital simhall där alla får vara med. Alla som har duschat efter träningen kan nog föreställa sig vad liknelsen innebär, för är det någonstans man träffar på många olika, helt avdramatiserade nakna kroppar, så är det där. Med största sannolikhet är det fler än jag som är dåliga på att uppskatta folks vikt, både killars och tjejers.

Förhoppningsvis är det fler som tycker att det är ett häftigt projekt och letar fram kameran. Och förhoppningsvis är det ännu fler som kommer att uppskatta Kroppsbilder.
Länk

Det är alltid mest synd om mig

Per Ström klagar över att det nämns specifikt när kvinnor är med om olyckor, men inte när män är det. Ni vet, sexton döda varav fyra kvinnor. Den här gången handlar det om att man förmodligen skulle skriva ut (dessa ständiga antaganden!) att det var 48 kvinnor som var instängda i en gruva om så var fallet, men när det är män som är instängda är de minsann bara människor. Stackars diskriminerade män.

Simone de Beauvoir
klagar över precis samma sak i "Det andra könet". Att människa = man, om ingenting annat explicit uttrycks (alltså att människan är kvinna). Kvinnan är alltså någonting avvikande och mannen normen. När det står 48 gruvarbetare instängda antar alla (inklusive Per Ström) att dessa är män. Stackars diskriminerade kvinnor.


Det spelar kanske inte så stor roll vilket kön man har, huvudsaken är att det är det andra könet som är det privilegierade.