måndag 24 maj 2010

Brudöverlämning nej.

Nej. Det här är faktiskt inte okej.

Nu har jag sett ett antal diskussioner på DN Debatt, internetforum och andras bloggar om ifall det är rätt eller inte att Victoria ska bli överlämnad vid altaret av pappa kungen. Nu är det tydligen bestämt att det är så det blir också. Så nu tänker jag kommentera och det är det enda ni kommer att se mig skriva om kronprinsessans bröllop.

Det handlar faktiskt inte om att alla har rätt att göra som de behagar, och att bröllopet faktiskt är brudparets stora dag och ingen annans. Det är en sak om brudparet betalar kalaset själva och gifter sig borgerligt, men så är inte fallet här. Oavsett vad man tycker om monarki så är kronprinsessbröllopet en statsangelägenhet. Så nej, Victoria och Daniel får faktiskt inte göra som de vill.

Kungafamiljen är de enda i Sverige som inte har mänskliga rättigheter. De får inte gifta sig utan att fråga Reinfeldt om lov heller. De är symboler för nationen Sverige. I Sverige strävar man efter jämställdhet och likhet mellan könen. Det är för sjutton Victoria som är den blivande regenten och inte Daniel. Det är han som blir upptagen i hennes släkt. Och vad sjutton sänder det för signaler att Sveriges blivande drottning inte kan gå uppför altargången utan pappa?

Så länge monarkin ska bevaras och kungafamiljen ska vara galjonsfigurer för tradition och fason, får de faktiskt inte bestämma själva. Vill Victoria bli gulligt överlämnad för att visa att Daniel kan ta hand om henne i framtiden så att pappa slipper, är hon välkommen att abdikera först.

Det är mycket man ska akta sig för

Den här kampanjen "Stoppa Langningen!" som försöker bevara unga tjejers oskulder, som diskuteras hejvilt i press och bloggosfär just nu, fick mig osökt att tänka på en diskussion jag hade med en vän för någon vecka sedan. Hon pratade om att bli varnad för killar. "Han är inte bra för dig", hade det hetat om det varit Carola och Tommy tycker om mig. "Akta dig för honom, han är slampig" och "du kommer bara bli kär och sårad" heter det när vänner försöker bevara varandras oskulder i bästa välmening.

Jag funderar lite på vad det beror på, att man ger tjejer sådana varningar (får killar dem också?). Om det är något slags föreställning om Fina Flickor som inte vill ha sex utan romantiska löften om kärlek och förhållanden, rosenblad och levande ljus. En Fin Flicka blir såklart alldeles hjärtekrossad om hon får ett ligg och sedan blir inpassad i hans katalogaria utan att han ens ber om hennes nummer. Så ser man sina tjejkompisar som Fina Flickor kanske det är snällt att varna dem för slampiga män.

Annars kan man ju alltid koppla det till det eviga irritationsmomentet, Nice Guys. Som alltså mest är bittra över att det är de andra killarna som får ligga och därför gör sitt bästa för att varna sina tedrickande väninnor för dem. Inte för att väninnorna skulle fara illa av de slampiga killarna, kanske snarare för att de inte skulle göra det.

Jag är förvånad över hur sällan jag blivit varnad för slampiga killar, faktiskt. När jag var 15 ville jag gärna ha en t-shirt med texten "Jag är killen din mamma varnade dig för" - ganska ironiskt på en mullig nördflicka kan tyckas. På alla andra skulle den mest se löjlig ut.

fredag 21 maj 2010

Nu kan du få mig så lätt

Jag borde skriva klart en tenta så jag lyssnar på Håkan Hellström istället. Den här textraden har jag funderat på sedan jag hörde låten första gången, så nu får ni hjälpa mig.

Vem kysste Elin bakom ryggen på Marie? Var det den store poeten som hon var förälskad i?

Men hur var det egentligen?

Var det Elin som var tillsammans med Marie men kär i en poet, som hon kysste?
Var det poeten som var tillsammans med Marie, men som kysste Elin som var kär i honom?
Eller var det Marie som var kär i poeten, som inte ville såra henne och därför kysste Elin bakom hennes rygg?

Jag vill gärna ha det till att det var Marie och Elin som hade en relation från början, men ju mer jag funderar på det desto svårare blir det. Vad tror ni?

tisdag 18 maj 2010

Frihet, jämlikhet och moderskap?

Jag läser Ann Heberleins recension av Ebba Witt Brattströms Å alla kära systrar! och blir fundersam. Väldigt fundersam. Heberlein inleder med att förklara hur svårt hon har för titeln på boken, för 70-talsfeminismen och det här systrandet:

”Systrandet” hävdar en speciell förståelse kvinnor emellan, gemensamma erfarenheter och kanske framför allt en särskild lojalitet, som om det faktum att kvinnor ser likadana ut mellan benen gör att de tillhör ett särskilt sällskap. I en mening är det möjligen så att min kroppsliga erfarenhet av kvinnlighet (menstruation, graviditet, förlossning) innebär att jag kan förstå andra kvinnors upplevelser av sin kropp (bättre än en man i alla fall) men sen då?

Och här fastnar jag direkt på det här ständiga tjatandet om kvinnor och kvinnors situation, som går ut på att det enda som gör oss till kvinnor är vad vi har mellan benen. Våra menstruationer, graviditeter och förlossningar är det som gör oss till kvinnor. Kvinnor, systrar, mödrar. Detta moderskap som ständigt måste betonas när man pratar om kvinnor, som om det enda som skiljde våra villkor från männens var att vi kånkar runt på en massa ungar. Som om vi som inte kånkar runt på barn inte är kvinnor. Eftersom vi inte delar andra kvinnors erfarenheter av detta.

Annars är Heberleins recension inte dålig, i kombination med intervjun DN publicerade med Witt-Brattström gör den mig sugen på att verkligen läsa Å alla kära systrar. Men jag måste få hänga upp mig på det här med vad vi har mellan benen lite till.

Det anknyter till ett sätt att tala om kvinnor och vår sexualitet som jag inte är bekväm i. När man pratar om mäns sexualitet pratar man ofta om lust och makt. När man pratar om kvinnors, och har tröttnat på att prata om oss som bleka offer för männens djuriska lustar eller horor som får skylla oss själva, då ska man prata om vår sexualitet som en del av naturen istället. På 70-talet satt kvinnor grensle över speglar för att spana in sin livmodertapp och sin menscykel. Idag pratar kärnfamiljsvurmare om sex som någonting som leder till befruktning, om stora syskonskaror och om vårdande, naturliga kvinnor. Våra kroppar är inte våra nu heller, men är de inte männens så är de barnens. Det är precis det ni säger.

När griniga gubbar skriver insändare i Metro om att det minsann är viktigt att man ska amma länge, eller när Hans-Georg konsekvent reducerar kvinnor till barnaföderskor i mina bloggkommentarer. Då ska vi kvinnor förenas i ett moderskap, inte ett systerskap. Vi kanske ska göra med människor som med nötkreatur, och formellt dela in oss i riktiga kvinnor och oriktiga. Kor och kvigor.

Jag kan faktiskt inte identifiera menstruationerna som den viktigaste erfarenheten jag delar med andra kvinnor. Jag vill hellre prata om att bli objektifierad, ifrågasatt eller bara behandlad som ett exotiskt djur. Jag sitter gärna och pratar om hur vi ska tackla "det finns inga kvinnliga nördar!" eller om varför tjejer så ofta är så elaka mot oss själva varandra och vad vi ska göra åt det. Men min livmodertapp är ingen viktig del av min personlighet. Ändå kan jag identifiera mig med andra kvinnor i samma situation som min. Ändå tror jag att vi har någonting gemensamt. Kära systrar, med eller utan ungar på armen.

lördag 15 maj 2010

Let's talk about integration


God morgon pojkar och flickor. Idag ska vi prata om segregation.

Här uppe på bilden syns Flemingsberg, hooden som jag är uppvuxen i. För en del av er synonym med en rätt flådig ny högskola, en rätt flådig ny tingsrätt, universitetssjukhus, studenter, etc. From Brains to Business, som kommunen flott vill sammanfatta det. Det är inte riktigt min bild. Jag vill prata om segregation och om att stöpa alla i en form.

När folk pratar om mångkultur och segregerade förorter hör man inte alltför sällan två ståndpunkter. Det ena är "integrera på Djursholm istället, det bor folk av X nationaliteter här i förorten!". Och det andra är "vi måste ju anpassa invandrarna till vår svenska kultur och integrera dem". Jag börjar däremot misstänka att ganska få som pratar om segregerade invandrare faktiskt någonsin bott i förorten.

I Flempan finns det ingen vidare segregation mellan invandrare och svenskar. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många svenskar. Men de flesta skiter fullständigt i om du är svensk, serb, finne, arab eller bengal. Kulturen här ute är väldigt integrerad, på så sätt. Man märker ingen större skillnad på folk från olika etniska grupper, särskilt inte på tonåringarna. Det är helt enkelt inte relevant.

Däremot är det ytterst relevant om du är som alla andra i Flempan eller inte. Den viktiga integrationen är den med resten av förorten. När jag var 12 skulle man ha hög hästsvans, baggyjeans eller adidasbyxor, uppge kompisar och killar som sina intressen, och lyssna på pop, rap och r'n'b (eller ok, man skulle gilla Eminem, Lilleman och Destiny's child). Jag var rätt dålig på det där. Inte ett välintegrerat förortskid. Följaktligen fick jag känna mig rätt utanför och bytte till ett bullrigt kommunalt högstadium i centrala Huddinge.

Nu har jag umgåtts med min syster i två dagar och blivit förvånad över hur hård den här Flempanintegrationen faktiskt är. I Flempan är modet leggings och långt linne, piercing i näsan, Gina Tricot. Det är det enda som gäller. Man ska väga 50 kilo och ha långt mörkt hår. Killar med magrutor är sexiga. Man får inte ha killkompisar och särskilt inte ta med dem hem, för då kan ens pojkvän bli förbannad. Man får inte vara sexuellt frispråkig eller lössläppt. Man får inte vara homo- eller bisexuell, feminist eller ha hår på benen. Det är så det är. Förmodligen är det likadant i de flesta svenska småstäder. Oavsett invandring.

Och det sjukaste är att även de som missgynnas av strukturerna hjälper till att bibehålla dem. För man är intresserad av killar och kompisar och har så snäva referensramar. Så det finns inte att någon kommer och pratar om politik, relationer eller könsroller. Då är man ju helt enkelt inte normal.

Det trista är ju att världen utanför förorten (prova pendeltåget, 15 minuter in till centralen) inte fungerar likadant. Här kan vi prata om segregation. Oavsett hur många nationaliteter som ingår i kulturen. Svennar och blattar, förenen eder. En kultur, en förort, ett folk!

torsdag 13 maj 2010

Fullbordat samlag och fullbordad våldtäkt

(mamma, det här är ett semantikinlägg som du förmodligen kommer tycka är rätt makabert, så du kan sluta läsa här om du vill)

Den värsta termen jag vet (som ofta används i tidningar) är fullbordad våldtäkt. Jag fattar helt enkelt inte vad den betyder. Ett fullbordat samlag är ju, i motsats till ett avbrutet samlag, ett där någon part (traditionellt mannen) kommer, och då är samlaget liksom färdigt, klart, fullbordat (så stod det i alla fall i min biologibok i högstadiet). Men en fullbordad våldtäkt? Är det ett fullbordat samlag där den ena parten inte är med på noterna? Som om allvaret i våldtäkten alltså skulle avgöras av ifall man blir sprutad sperma i eller inte. Så kan det väl ändå inte vara?

Eller är en fullbordad våldtäkt en där våldtäktsmannen knullar färdigt och drar, till skillnad från en vanlig våldtäkt där offret skriker och sparkar tills han drar i förväg utan att vara riktigt nöjd?

Är en fullbordad våldtäkt helt enkelt så fort någon har fått en kuk instoppad någonstans utan att samtycka till det? I motsats till våldtäktsförsök där någon gärna vill stoppa in den men inte lyckas med det? Då går det alltså att utsätta någon för en fullbordad våldtäkt utan att det för den sakens skull är ett fullbordat samlag.

Jag kan inte komma ifrån att alla de här spekulationerna leder till ganska hemska resultat, men jag lyckas helt enkelt inte lösa mysteriet med den fullbordade våldtäkten. Någon som har koll på journalistik? Juridik? som har lust att hjälpa till och reda ut begreppen?

Glass eller tårta?

Det första inlägget i den här bloggen är skrivet i mars 2008 och titulerat ”är monogami en komplimang?”. Där irriterar jag mig på pojkarna jag dejtade på den tiden, som trots att jag själv inte höll mig till en envisades med att anse att de smickrade mig genom att påstå att jag var den enda de behövde. Som om det skulle vara finare att vara självpålagt monogam än att inte vara det.

Jag pratade med min systers dåvarande pojkvän om monogami en gång för länge sedan. Han förklarade det som självklart, utan att kunna sätta fingret på varför denna struktur skulle vara överlägsen.

”Tänk dig att du har ett bord framför dig, med alla läckerheter du kan tänka dig... glass, tårta... men du måste välja en, och sen får du bara äta den resten av livet.”


Jag hade kunnat tänka mig att den beskrivningen skulle kunna användas som ett argument mot monogama förhållanden. Vem vill äta glass och ingenting annat resten av livet? Vem tror att tårta blir äckligt bara för att glass är gott? Varför skulle man inte kunna variera sig? Men det var ingenting som fanns i hans världsbild. Man är en bättre människa om man håller sig till tårtan. Dag ut och dag in, oavsett hur sugen man är på baklava för stunden.

Poängen med den självpålagda ”jag vill bara ha dig”-mentaliteten är att man struntar i hur mycket baklava man egentligen vill äta, och stillar sina cravings med vaniljglass. Sexualitet fungerar inte så, lika lite som matcravings gör det. Ändå låtsas man att den där glassen är det enda man någonsin kunde önska sig, även när den står en upp i halsen.

Dessertbordsliknelsen faller på en punkt. Ingen vaniljglass i världen skulle bli sårad över att få stanna i frysen en kväll för att man hellre ville njuta av ett wienerbröd. Människorna som står upp för vaniljglassen och vaniljlivets rättigheter blir däremot väldigt irriterade om man antyder att vanilj är tråkigt i längden. Man måste ju välja för att vara en god människa.

Ingen vaniljglass i världen skulle undra om det var personligt gentemot den när det passade bättre med fruktsallad. Ingen vaniljglass i världen skulle önska att den var lite mer som baklava. Dessertbordsliknelsen håller tyvärr inte riktigt i längden. Det är ganska synd.

onsdag 12 maj 2010

Muhammedbilderna och fullblodsidiotin

När jag vaknade till Facebook imorse hade Lars Vilks blivit attackerad av upprörda åskådare vid en föreläsning. Självklart mobiliserar fullblodsidioterna till krig mot terrorismen. Nu ska alla rita sin egen rondellmuhammed och visa upp den, för vi kan ju inte begränsa yttrandefriheten. Det är ju såklart bara yttrandefrihet det handlar om, konsten måste få vara fri, och Lars Vilks måste ju få måla vad fan han vill.

Som om det enda det värnades om var yttrandefriheten. Som om de enda det bråkades med var muslimska fundamentalister. Som om de enda som berörs av bildförbudet inom Islam är just fundamentalisterna, och det inte är en spottloska i ansiktet på alla andra muslimer att ihärdigt skända Muhammed i yttrandefrihetens namn. Kajsa Ekis Ekman skriver klokt i DN.

Bildförbud inom religionen är ingenting specifikt för Islam. Protestantiska kyrkan har det traditionellt de också. I de tio budorden står det klart och tydligt.

"Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem." (2 Mos 20)

Vad är det som är så kontroversiellt och fruktansvärt i det budet, att folk känner sig tvungna att driva med det, håna det, provocera fram en reaktion, för att sedan komma och skrika om yttrandefrihet. Det är lika smaklöst som den gången en bekant kallade mig för slampa och äcklig rätt upp i ansiktet, och sedan började gorma om demokrati och det fria ordet när jag talade om att jag inte tänkte acceptera det. Smaklöst, onekligen. Intelligent? Inte.

Självklart är det fel att Lars Vilks ska behöva utstå mordhot och våld för sina teckningar. Men låtsas inte att ni inte är medvetna om provokationen. Och tro inte att det bara är fundamentalister som vill få sin tro bemött med respekt.

Svenska flaggan gul och blå...

Jag tycker att det är rätt obehagligt när Facebook kryllar av grupper med tvivelaktiga budskap med smygrasistiska presuppositioner. Förhoppningsvis begriper inte människor vad det är de egentligen går med i eller vilka rörelser de hjälper till att stödja - men jag har hopp om min bekantskapskrets och tror att de flesta är intelligenta människor. Tyvärr får det mig att ge upp hoppet om folk också. Men ni som känner att jag borde ha lite hopp om er kan ju alltid ta och lyssna nu:

Som grupperna "Vi som INTE tycker att svenska flaggan och nationalsången är rasistisk!" eller "När jag var liten fick man sjunga svenska nationalsången utan att vara rasist". Det enda man gör genom att joina en sådan grupp är ju att visa att "svenska flaggan är en rasistsymbol" är en legitim åsikt, att man kan finna sig i att bli kallad för rasist, och tänker vifta med sin flagga i alla fall. Istället för att sätta sig ner och tänka efter lite:

Vilka är det som anser att svenska flaggan är rasistisk? Vad har de för argument? Vad är orsaken? Visst, det är en del nynazister som viftar med den. Så gör då inte gemensam sak med nynazisterna och hävda att "det inte alls är rasistiskt!". Gör dem inte rumsrena. Sjung din sång som vore det den mest naturliga saken i världen. Debattera den inte. Det gynnar bara nationalisterna som gör samma sak.

måndag 10 maj 2010

Lärarna får behålla sina fria arbetstider

SKL har backat med kravet på att få disponera lärarnas arbetstider 40h/vecka. Det är bra. Som lärare idag arbetar man 45 timmar i veckan, varav skolchefen har rätt att disponera 35. Som kompensation för de extralånga veckorna har man längre sommarledighet. Det är bra grejer. Det finns helt enkelt ingen mening med att hålla lärare på arbetsplatsen mitt i sommaren när det inte finns elever där att undervisa, bara för att de inte ska ha längre semester. Det finns heller ingen mening med att skolcheferna ska kunna hindra lärare att läsa elevuppgifter eller planera lektioner i hemmet, istället för på arbetsplatsen. Den dag de flesta skolor har fräscha, välutrustade, avskilda kontor där lärarna kan sköta sitt pappersarbete i lung och ro kan det kanske vara läge att förvänta sig att de ska använda dem. Som det ser ut i nuläget på många skolor är det inte det.

Jag tycker att det är bra att facket vann den här striden. Tyvärr är det trist att både Metro och DN vinklar den till att bara handla om sommarlov. Man borde inte bli lärare om de tre anledningarna är juni, juli och augusti.

fredag 7 maj 2010

Grundkurs i jämställdhet

Nu är jag sådär irriterad igen och undrar varför vi över huvudtaget måste diskutera det här. DNs Insidan har en jävligt bra serie om kön och föräldraskap igång. De ensamstående unga småbarnspapporna är rätt spännande att läsa om, man ser dem inte så ofta. De stolta och lyckliga hemmafruarna står mig upp i halsen.

Häromdagen jobbade jag ihop med ett par gymnasietjejer i min ålder (det är fascinerande i sig). Den ena av dem fick mig faktiskt att undra ganska rejält om saker jag tar för självklara inte är det. Med uttalanden som "min kille betalar ju allt hemma, så det är inte mer än rätt att jag städar, jag är mycket bättre än honom på att städa" och "nu tycker jag att det har gått för långt med jämställdheten" slog hon mig med häpnad. Bland annat ansåg hon att det är fel att arbetsplatser strävar efter en jämn könsfördelning, eftersom man ju faktiskt inte kan välja anställda bara för att de är kvinnor.

Varför argumenterar unga tjejer för ett system som uppenbart missgynnar dem?
Fattar de helt enkelt inte att de blir missgynnade av hemmafruvurmandet och kärnfamiljsromantiken, antifeminismen och naturlighetsivrarna?

Visst, 50-talets hemmafruar med röda läppar som dammsuger i högklackat är estetiskt tilltalande, men kom igen tjejer... är det nödvändigt att ta en grundkurs med er? Vi kör...

Varför du inte ska bli hemmafru
eller "saker min mamma lärt mig", pedagogiskt uppställda i punktform

  • En fri kvinna har en egen ekonomi. Har du inga egna pengar är du beroende av någon annans, simple as that. Du får grymt begränsat handlingsutrymme, kan inte köpa vad du vill eller göra vad du vill. Han har alltid sista ordet om er ekonomi. Våga inte komma med argumentet att du får hand om hushållskassan. Månadspeng ger man till tonåringar. Tonåringar är inte självbestämmande.

  • En bra mamma begränsar inte pappan som förälder. Medan ett föräldraskap där den ena föräldern jobbar heltid från början och den andra är hemma på heltid definitivt leder till obalans. En bra pappa kan ta hand om sina barn. Som om han kommer att lära sig det om du alltid finns där som primär förälder.

  • Lyckliga barn umgås med andra barn. Det är sjukt svårt för ungar att lära sig sociala sammanhang om de inte får umgås med andra barn och leka utvecklande lekar. Mammas knä och lillasyster är inte ett fullgott substitut för en dagisgrupp.

  • Samhället tjänar på att du jobbar. Varför försöker alla länder minska arbetslösheten och få ut befolkningen i sysselsättning? För att de tjänar på det. Mer pengar till Sverige leder till bättre välfärd.

  • Du tjänar på att du jobbar. Du får en mer stimulerande vardag, arbetskamrater och framför allt lön, pension, yrkeslivserfarenhet. När er relation tar slut efter ett par år tillsammans kan du försörja dina barn på egen hand. När du går i pension har du pengar att leva på.
Det finns fördelar! Se! Rätt många, till och med. Tänk över dem.

torsdag 6 maj 2010

Bröd och skådespel

Nu pågår årets kårval vid Stockholms Universitet för fullt, och som vanligt är skolan bombad med klatschiga valaffischer och löften om gratis kaffe till alla som röstar. Det mesta är precis som förra året, med undantaget att det är många fler bord med valarbetare i år, och S-studenterna har smällt upp en valstuga på vägen till tunnelbanan som inte stod där förra året.

Jag, vis av förra årets val, bestämde mig således för att inleda min långa pluggdag (där jag finputsade en uppsats om könsneutrala pronomen, orkar ni höra mer om den längre?), med att rösta i kårvalet. Slug som jag är började jag leta efter den valförrättningsdator som det skulle generera godast mutor att rösta vid. Kaffe utanför Prego? Latte utanför Allhuset? Mat närmare tunnelbanan?

I år har vi ett nytt kårparti som ställer upp och beskriver sig som det enda blå alternativet i kårvalet. Vid deras informationsbord stod det ett gäng söta små ProViva-shots. Jag och mina vänner blev såklart frestade av denna spännande nya muta för att få oss att rösta, och tänkte ta varsin, när deras valarbetare kommer fram och glatt säger till oss att "du får en om du röstar på oss".

Jag fick följaktligen ingen ProViva, utan såg till att bli mutad med sojakorv (<3) och kaffe hos S-studenterna istället, trots att jag inte ens röstade på dem. Valhemlighet är bra saker. Att vinna studenters uppmärksamhet med gratis korv och kaffe är också bra saker. Att försöka köpa våra röster med juice är faktiskt betydligt sämre. Skäms!

måndag 3 maj 2010

Vad hände med sossepressen?

Jag trodde att det var allmänt känt att Aftonbladet är en fristående socialdemokratisk tidning. Det var den när jag gick i gymnasiet och hade mediekunskap på schemat. I den beskrivningen trodde jag att det skulle ingå att åtminstone vara positivt inställd till Socialdemokraterna.

Fast efter Mona Sahlins förstamaj-tal dök den här kolumnen upp på aftonbladet.se, med rubriken "Alla ska få höjd skatt". Alla utom pensionärerna, de sjuka och de arbetslösa då. Det är alltså alla som jobbar som ska få höjd skatt. Vi andra ingår inte i begreppet alla. Och liberala DN vinklade samma information som "Pensionärerna får sänkt skatt".

Idag kom Aftonbladet med löpsedeln "Så mycket dyrare blir öl, starkvin, snus och sprit om Mona Sahlin vinner valet". Rösta inte på Mona, barn, för då har ni inte råd att supa till under nästa mandatperiod.

Jag som trodde att Aftonbladet var en socialdemokratisk tidning.