Frihet, jämlikhet och moderskap?

Jag läser Ann Heberleins recension av Ebba Witt Brattströms Å alla kära systrar! och blir fundersam. Väldigt fundersam. Heberlein inleder med att förklara hur svårt hon har för titeln på boken, för 70-talsfeminismen och det här systrandet:

”Systrandet” hävdar en speciell förståelse kvinnor emellan, gemensamma erfarenheter och kanske framför allt en särskild lojalitet, som om det faktum att kvinnor ser likadana ut mellan benen gör att de tillhör ett särskilt sällskap. I en mening är det möjligen så att min kroppsliga erfarenhet av kvinnlighet (menstruation, graviditet, förlossning) innebär att jag kan förstå andra kvinnors upplevelser av sin kropp (bättre än en man i alla fall) men sen då?

Och här fastnar jag direkt på det här ständiga tjatandet om kvinnor och kvinnors situation, som går ut på att det enda som gör oss till kvinnor är vad vi har mellan benen. Våra menstruationer, graviditeter och förlossningar är det som gör oss till kvinnor. Kvinnor, systrar, mödrar. Detta moderskap som ständigt måste betonas när man pratar om kvinnor, som om det enda som skiljde våra villkor från männens var att vi kånkar runt på en massa ungar. Som om vi som inte kånkar runt på barn inte är kvinnor. Eftersom vi inte delar andra kvinnors erfarenheter av detta.

Annars är Heberleins recension inte dålig, i kombination med intervjun DN publicerade med Witt-Brattström gör den mig sugen på att verkligen läsa Å alla kära systrar. Men jag måste få hänga upp mig på det här med vad vi har mellan benen lite till.

Det anknyter till ett sätt att tala om kvinnor och vår sexualitet som jag inte är bekväm i. När man pratar om mäns sexualitet pratar man ofta om lust och makt. När man pratar om kvinnors, och har tröttnat på att prata om oss som bleka offer för männens djuriska lustar eller horor som får skylla oss själva, då ska man prata om vår sexualitet som en del av naturen istället. På 70-talet satt kvinnor grensle över speglar för att spana in sin livmodertapp och sin menscykel. Idag pratar kärnfamiljsvurmare om sex som någonting som leder till befruktning, om stora syskonskaror och om vårdande, naturliga kvinnor. Våra kroppar är inte våra nu heller, men är de inte männens så är de barnens. Det är precis det ni säger.

När griniga gubbar skriver insändare i Metro om att det minsann är viktigt att man ska amma länge, eller när Hans-Georg konsekvent reducerar kvinnor till barnaföderskor i mina bloggkommentarer. Då ska vi kvinnor förenas i ett moderskap, inte ett systerskap. Vi kanske ska göra med människor som med nötkreatur, och formellt dela in oss i riktiga kvinnor och oriktiga. Kor och kvigor.

Jag kan faktiskt inte identifiera menstruationerna som den viktigaste erfarenheten jag delar med andra kvinnor. Jag vill hellre prata om att bli objektifierad, ifrågasatt eller bara behandlad som ett exotiskt djur. Jag sitter gärna och pratar om hur vi ska tackla "det finns inga kvinnliga nördar!" eller om varför tjejer så ofta är så elaka mot oss själva varandra och vad vi ska göra åt det. Men min livmodertapp är ingen viktig del av min personlighet. Ändå kan jag identifiera mig med andra kvinnor i samma situation som min. Ändå tror jag att vi har någonting gemensamt. Kära systrar, med eller utan ungar på armen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.