Glass eller tårta?

Det första inlägget i den här bloggen är skrivet i mars 2008 och titulerat ”är monogami en komplimang?”. Där irriterar jag mig på pojkarna jag dejtade på den tiden, som trots att jag själv inte höll mig till en envisades med att anse att de smickrade mig genom att påstå att jag var den enda de behövde. Som om det skulle vara finare att vara självpålagt monogam än att inte vara det.

Jag pratade med min systers dåvarande pojkvän om monogami en gång för länge sedan. Han förklarade det som självklart, utan att kunna sätta fingret på varför denna struktur skulle vara överlägsen.

”Tänk dig att du har ett bord framför dig, med alla läckerheter du kan tänka dig... glass, tårta... men du måste välja en, och sen får du bara äta den resten av livet.”


Jag hade kunnat tänka mig att den beskrivningen skulle kunna användas som ett argument mot monogama förhållanden. Vem vill äta glass och ingenting annat resten av livet? Vem tror att tårta blir äckligt bara för att glass är gott? Varför skulle man inte kunna variera sig? Men det var ingenting som fanns i hans världsbild. Man är en bättre människa om man håller sig till tårtan. Dag ut och dag in, oavsett hur sugen man är på baklava för stunden.

Poängen med den självpålagda ”jag vill bara ha dig”-mentaliteten är att man struntar i hur mycket baklava man egentligen vill äta, och stillar sina cravings med vaniljglass. Sexualitet fungerar inte så, lika lite som matcravings gör det. Ändå låtsas man att den där glassen är det enda man någonsin kunde önska sig, även när den står en upp i halsen.

Dessertbordsliknelsen faller på en punkt. Ingen vaniljglass i världen skulle bli sårad över att få stanna i frysen en kväll för att man hellre ville njuta av ett wienerbröd. Människorna som står upp för vaniljglassen och vaniljlivets rättigheter blir däremot väldigt irriterade om man antyder att vanilj är tråkigt i längden. Man måste ju välja för att vara en god människa.

Ingen vaniljglass i världen skulle undra om det var personligt gentemot den när det passade bättre med fruktsallad. Ingen vaniljglass i världen skulle önska att den var lite mer som baklava. Dessertbordsliknelsen håller tyvärr inte riktigt i längden. Det är ganska synd.

Kommentarer

Clara sa…
Kom att tänka på den här artikeln http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2010/05/14/hur-mycket-far-man-tanka-pa-andra-i-ett-forhallande-7185

som jag läste häromdagen. Jag tycker det är sorgligt hur tvångsmässigt kvinnan i fråga håller fast vid monogamin, och hur självklart det verkar vara för Anders att den enda lösningen är att hon förtränger problemet och förblir i sin nuvarande relation.
Karin sa…
Dessutom är en tårta, eller vaniljglass betydligt mindre mångfacetterat och föränderligt än en människa. Och det är väldigt svårt att ha en djup relation med den. Och alltså betydligt tråkigare att hålla sig bara till den än till bara en person.
Två helt olika saker faktiskt. Inte lika som äpplen och päron ens.
Anneli sa…
Clara: Spännande frågeställning! Jag har funderat lite på den, fast vet inte om det gick så bra. Lamt svar av "experten" också.

Karin: Nej, visst. En människa är väl lite mer spännande än en tårta. Å andra sidan, om alla människor är efterrätter, så är det en rätt proportionerlig skillnad mellan olika människor och olika desserter. :)

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.