Let's talk about integration


God morgon pojkar och flickor. Idag ska vi prata om segregation.

Här uppe på bilden syns Flemingsberg, hooden som jag är uppvuxen i. För en del av er synonym med en rätt flådig ny högskola, en rätt flådig ny tingsrätt, universitetssjukhus, studenter, etc. From Brains to Business, som kommunen flott vill sammanfatta det. Det är inte riktigt min bild. Jag vill prata om segregation och om att stöpa alla i en form.

När folk pratar om mångkultur och segregerade förorter hör man inte alltför sällan två ståndpunkter. Det ena är "integrera på Djursholm istället, det bor folk av X nationaliteter här i förorten!". Och det andra är "vi måste ju anpassa invandrarna till vår svenska kultur och integrera dem". Jag börjar däremot misstänka att ganska få som pratar om segregerade invandrare faktiskt någonsin bott i förorten.

I Flempan finns det ingen vidare segregation mellan invandrare och svenskar. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många svenskar. Men de flesta skiter fullständigt i om du är svensk, serb, finne, arab eller bengal. Kulturen här ute är väldigt integrerad, på så sätt. Man märker ingen större skillnad på folk från olika etniska grupper, särskilt inte på tonåringarna. Det är helt enkelt inte relevant.

Däremot är det ytterst relevant om du är som alla andra i Flempan eller inte. Den viktiga integrationen är den med resten av förorten. När jag var 12 skulle man ha hög hästsvans, baggyjeans eller adidasbyxor, uppge kompisar och killar som sina intressen, och lyssna på pop, rap och r'n'b (eller ok, man skulle gilla Eminem, Lilleman och Destiny's child). Jag var rätt dålig på det där. Inte ett välintegrerat förortskid. Följaktligen fick jag känna mig rätt utanför och bytte till ett bullrigt kommunalt högstadium i centrala Huddinge.

Nu har jag umgåtts med min syster i två dagar och blivit förvånad över hur hård den här Flempanintegrationen faktiskt är. I Flempan är modet leggings och långt linne, piercing i näsan, Gina Tricot. Det är det enda som gäller. Man ska väga 50 kilo och ha långt mörkt hår. Killar med magrutor är sexiga. Man får inte ha killkompisar och särskilt inte ta med dem hem, för då kan ens pojkvän bli förbannad. Man får inte vara sexuellt frispråkig eller lössläppt. Man får inte vara homo- eller bisexuell, feminist eller ha hår på benen. Det är så det är. Förmodligen är det likadant i de flesta svenska småstäder. Oavsett invandring.

Och det sjukaste är att även de som missgynnas av strukturerna hjälper till att bibehålla dem. För man är intresserad av killar och kompisar och har så snäva referensramar. Så det finns inte att någon kommer och pratar om politik, relationer eller könsroller. Då är man ju helt enkelt inte normal.

Det trista är ju att världen utanför förorten (prova pendeltåget, 15 minuter in till centralen) inte fungerar likadant. Här kan vi prata om segregation. Oavsett hur många nationaliteter som ingår i kulturen. Svennar och blattar, förenen eder. En kultur, en förort, ett folk!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det