onsdag 23 juni 2010

Semester

Hej! Jag hoppas att åtminstone någon har märkt att här råder bloggtorka just nu. Jag har helt enkelt sommarlov, och har flytt till en röd stuga i Dalarna med min mor och hennes två katter. Här dricker vi rödvin på verandan, skrapar potatis, värmer diskvatten på vedspisen och tar långa promenader. Precis sådär idylliskt som sinnebilden av svensk sommar och det händer precis lika lite. Idag har vi ätit jordgubbar med vispgrädde och nästan dött av kolmonoxidförgiftning innan någon förstod sig på spjället till tidigare nämnda vedspis. Ingen skadad, men vi luktar rätt mycket lajvare.

Jag tror att det lättaste sättet att nå mig är via sms och blir glad för små hälsningar, särskilt om det händer någonting jag borde hålla mig a jour med. Ha en trevlig sommar! Jag är tillbaka i början av juli.

lördag 12 juni 2010

DN ute och cyklar om syndikalisterna

Syndikalisternas konflikt med Berns om sju uppsagda städare har dragit ut rätt långt på tiden - nu så pass länge att stockholmspressen börjat ta upp den och ha åsikter. Det började med att Kajsa Ekis Ekman skrev ned sin syn i en krönika i City. Berns svarade, Ekis Ekman svarade igen. Ett par dagar senare publicerade City en helsida med bakgrunden till konflikten.

Nu är det DNs tur att ge sig in i leken, och alltid lika sakliga Hanne Kjöller försöker misstänkliggöra SAC bäst hon kan på ledarsidorna. Förra veckan hette det Maffia på svenska och bakgrunden reducerades till att SAC hittat ett svepskäl för att få utöva våld och utpressning. Kjöller hade försökt nå SAC för att höra deras version, men inte lyckats. Den här veckan har Kjöller gått till en ny nivå, och försöker misstänkliggöra syndikalisterna på helt irrelevanta och personliga grunder. Bland dem finns nämligen en medlem som inte betalat underhåll för sina barn ordentligt och som har skatteskulder. Herregud, om det är sådana människor som tycker att anställningstryggheten är värd att kämpa för är det klart att alla vettiga människor borde inse att den inte är det. Även Ruben Tastas, som pekades ut i ledaren, hade Kjöller försökt nå för en kommentar. Fy fan vilka människor, de där syndikalisterna, som inte svarar på tilltal.

Hanne Kjöller verkar inte ha någon vidare google-fu, eftersom hon missat SACs version av bakgrunden till konflikten, som ligger fullt öppet på internet. Som Serenetta Monti påpekar i sitt svaromål har Kjöller missuppfattat begreppen syndikalism och maffia också.

DN kanske gör bäst i att försöka hålla kvaliteten på sin journalistik lite högre än så här?

Ungdomsverksamhet är bra grejer

När Mårten Gunnarsson skrev på SvD Brännpunkt och påpekade att kårobligatoriets avskaffande inte har fått en ordentlig konsekvensanalys blev kommentatorerna väldigt sura, och började gnälla om studentkårspampar. Det trista var att de missade hela poängen.

När kårobligatoriet avskaffas 1 juli kommer studentkårerna bli behandlade som vilka föreningar som helst, och får rätt att söka pengar från kommuner och landsting - som vilka föreningar som helst. Eftersom de dessutom kommer att tappa väldigt många medlemmar, är det väl högst troligt att de kommer att söka kommunpengar. Tidigare har de inte haft rätt att göra det.

Och det säger väl sig självt. Om X ungdomar ska dela på Y bidragspengar, blir det en viss summa pengar per förening som ägnar sig åt ungdomsverksamhet. Kommunerna får inte mer pengar för att studentkårerna får färre, så plötsligt blir det istället X+70000 ungdomar (i Stockholms län är så många studenter kåranslutna idag) som ska dela på Y bidragspengar. Trist för alla oss som håller på med spel, teater, kultur, språk, idrott, friluftsliv eller samhällsverksamhet med bidrag från kommunen.

Visst hör man ibland tröttsamma liberaler som klagar över att ungdomar tror sig ha rätt att få bidrag, och få sina hobbys betalade av andra med bättre ekonomi. Det de ignorerar är att det här med ungdomsverksamhet är grymt nyttigt för samhället! Särskilt när vi får engagera oss själva i föreningar som drivs av unga, för unga.

Efter ett par år i Sverok har jag fått grymma byråkratiskills, kan läsa föreningsstadgar utan att tycka att det är jobbigt, förstår demokratisk formalia, kan skriva fullt korrekta beslutsprotokoll, vet vad som är meriterande när man söker projektbidrag, o.s.v. Vi har föreningar där 15-åringar sitter i styrelsen och bestämmer över rätt stora pengar. Och alltså får en chans att ta eget ansvar, bedöma konsekvenserna och arrangera verksamhet för andra unga. Som ungdomsförbund är vi grymt bra på det här med demokratisk fostran, faktiskt. Och det har jag hört att staten tycker är bra och viktigt.

Dessutom, ju fler ungar som åker på kollo, spelar fotboll eller teater, lanar, tar hand om djur eller åker på lajv, desto färre är ute och super, bränner skolor och begår våldsbrott. Det är rätt nyttigt. Det här med bidrag till ungdomsföreningar kanske är en bra grej, egentligen.

Kostymer och lajv

I torsdags var jag på utförsäljning på Kungliga Operan och köpte två par dansskor. Jag klarar inte riktigt konceptet med så mycket folk och trängsel och impulsshopping, men det var fantastiskt mycket roliga kläder som gick.

Jag tänkte inte uppmärksamma alla er som missat en utförsäljning på det egentligen, fast eftersom SvD redan har gjort det och dessutom pratat massa med folk som jag var där med, är det ju bara att ta efter. Då kan jag passa på att ragga folk också.

Jag funderar på att åka på Tuvas lajv "Att fånga ett hjärta" som hon berättar om i artikeln. Gästabudslajv, 1700-tal-ish, med medföljande könsroller. Det är ju en liten utmaning att hitta spännande kvinnoroller när konceptet man får utgå från är att vara ägd av någon karl. Alltså ska jag försöka hitta någonting riktigt kul att spela. Sedan så tror jag att det behövs rätt många just karlar också. Så känner du för att spela adlig, uppvakta en prinsessa och äta en massa god mat medan vi utforskar hur mycket häftigt under ytan-spel det finns rum för i den kontexten, så följ med mig!

måndag 7 juni 2010

Slampa!

Idag ska vi prata om semantik. Närmare bestämt om det fina ordet slampa. När jag läser ordboksdefinitionen blir jag lite arg. Jag ryser och tänker att feministisk språkvård faktiskt är på sin plats.

slamp|a subst. -an, -or. sexuellt vidlyftig kvinna . äv. försvagat osnygg och slarvig kvinna .
(Nordstedts svenska ordbok

Sexuellt vidlyftig, helt enkelt. Vad innebär det? Är en slampa någon som byter partner ofta? Någon som har lösa sexuella förbindelser utan så mycket ansvar eller löften om din för evigt? Är en slampa kanske rentav en kvinna som tar för sig sexuellt i största allmänhet? Som pratar om att hon gillar oralsex, tar egna initiativ i sängen, skiter i folk som rynkar på näsan och säger slampa till henne?...

Förmodligen någonting i den stilen, om vi tittar på ordboksdefinitionen. Det som kommer fram är ju det välkända fenomenet att majoriteten av alla skällsord i svenskan är varianter på bög och hora. Sexuellt undergivna, påsättningsbara, män, och sexuellt vidlyftiga, promiskuösa, kvinnor.

Jag har umgåtts för länge med människor som inte nödvändigtvis tycker att det är dåligt att vara slampig, så jag blev förvånad idag när jag råkade förolämpa en bekant med ordet. Jag vet inte om sexuellt vidlyftig betyder olika saker för kvinnor och män - om kvinnor är det bara de knullar runt medan det för män kräver en dimension av att vara taskig mot kvinnorna också. Eller om sexuellt vidlyftig innebär att ha haft lite fler sexpartners än genomsnittet, vilket gör att det för männen är typ 9 och för kvinnorna typ 5, om man ska tro på den där 14 år gamla folkhälsorapporten om svenskarnas sexvanor. Eller så kanske det är slampa som har en feminin ändelse och inte lämpar sig på män. Jag vet inte riktigt vad det upprörande elementet var. Men ordboken kanske har rätt i att det är ett starkt nedsättande ord.

Å andra sidan påminner det här ganska mycket om diskussionerna vi hade när jag var liten och folk på skolgården kallade tjejer för horor om de hånglat med någon kille. Att om man står för det man blir skälld för finns det ingen poäng att hämta. De flesta, både kvinnor och män, anser väl ändå att vi har rätt att bestämma över vår egen sexualitet utan moralism från andra? Och om man då inte anser att sexuellt vidlyftig är någonting särskilt dåligt - utan att lösa sexuella förbindelser kan vara rätt trevligt och att det är trist att anse att ett fultal under 10 är det enda korrekta? Kan vi då inte bara kalla oss slampor och vara nöjda med det? kan inte gälla, om man inte delar uppfattningen om att sexuellt vidlyftig är någonting att bli skälld för.

söndag 6 juni 2010

Tänka sig Sisyfos lycklig

Min kursare Ebba sa att hon tänker på mig när hon städar köket. Eftersom jag alltid klagar över att jag måste hem och städa mitt kök. Det är ett sånt hemskt Sisyfosarbete som förföljer mig dag ut och dag in. Denna ständiga köksstädning är en konstant källa till ångest.

Igår tillbringade jag minst halva dagen i köket. Jag städade, trodde att jag var klar, fick in en last smutsig disk från rummet, diskade, torkade, dammsög. Och sedan lagade jag mat, ett par vänner kom på besök. Det blev mat, glass, sprit och handrullade cigaretter på uteplatsen och plötsligt såg köket lika hemskt ut som tidigare på dagen. Framåt kvällskvisten plockade jag undan hälften av det och slängde in en diskmaskin. Morgonen efter åt vi frukost, jag läste DN, och så var köket lika hemskt som tidigare.

Jag har inte riktigt kommit på vad det är som gör att just köket är så hemskt. Jag tror att det är faktumet att det blir smutsigt, inte bara stökigt. Jag tycker inte att det är jobbigt att faktiskt städa när jag väl är igång med det, fast att måsta ställa mig där och ta rätt på alla kastruller igen bär emot lite väl mycket.

Jag funderar på att åka till Designtorget och köpa en disktrasa med Maud Olofsson på, och se om det blir roligare då. Och försöka tänka på de fina bänkarna som blir när det är rent. Jag tror att de Beauvoir hade en poäng när hon beskrev den borgerliga kvinnans liv som statiskt uppehållande och därmed inte produktivt. Köksstädning är fan inte produktivt någonstans. Det är urtypen av just ett sisyfosarbete.

Jag får väl försöka lura mig själv till att jag älskar att föra krig mot kaffefläckar och potatisskal. Jag får försöka tänka mig Sisyfos lycklig.

tisdag 1 juni 2010

Opposition panik tristess

Här tänkte jag skriva om att många saker.

Kanske tänkte jag skriva någonting om Ship to Gaza och att det börjar räcka med att Israel struntar i folkrätten och behandlar palestinierna som de gör. Jag kanske till och med skulle kunna ironisera lite över det här med Mellanösterns enda demokrati, som jag gjorde på samhällskunskapen i gymnasiet och inte fick medhåll.

Kanske tänkte jag skriva något lättare, som att jag ibland tror att religion och politiska demonstrationer ofta handlar om samma sak. Att fylla ett behov av en gemenskap hos folk. Wow, vi är många som tänder ljus för våra döda på allhelgona, och wow, vi är många som skanderar slagord. Wow, vi är till och med många som river affischer för arbetsgivare som inte respekterar anställningstryggheten. Wow.

Kanske tänkte jag skriva någonting ännu lättare. Om att det är sommar och jag är sugen på picknick, rosévin, grillade majskolvar, kvällsbad och jordgubbar. Att jag funderar på om man ska gå på fest med Beyond Retro på torsdag eller om jag ska dricka öl som en annan student.

Kanske tänkte jag leka textanalytisk och skriva någonting om hur tråkigt det är med akademiska uppsatser eftersom själva formen är så torr och ointressant att de mest spännande ämnen blir fnöske.

Kanske tänkte jag till och med skriva någonting om sex och relationer, längtan, att vara rationell eller att inte våga höra av sig.

Men jag har opposition om två timmar, är förbannat rastlös och ännu mera stressad. Så jag hinner faktiskt inte.