fredag 30 juli 2010

Homofober ska inte sitta i riksdagen

Kristoffer länkade den här artikeln, som gjorde mig rätt illamående. Det är riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) som på sin blogg raljerar om hatbrottslagen och Pride.

Enochsson skriver att hon varit i Stockholm i dagarna, och blivit beklämd över att läsa allt som skrivs i tidningarna om Pridefestivalen. I Expessen användes ordet "dekadens" för att beskriva invigningen i onsdags, och det reagerade Enochsson rätt kraftigt på:

Jag tycker INTE det är ok att sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap...och att alla Stockholms flaggstänger flaggar med RFSL flagga. Jag tycker INTE heller det är ok att skattepengar går till att sponsra Pride och på detta sätt hylla dekadansen som följer i Prides spår.

Och visst, det är väl helt okej att tycka att löspenisar ska hållas i folks sovrum och inte på stan (jag har dock inte sett fler dildos ute i folkvimlet än vanligt, har ni?), eller att det är orättvist att Stockholms stad inte sponsrar andra festivaler på samma sätt. Det kan jag gå med på. Men det är inte där problemet ligger.

För problemet är djupare än så. Problemet är att Enochsson går ut och kritiserar hatbrottslagen, eftersom den nuförtiden innehåller kriteriet "sexuell läggning". Det är alltså inte helt legitimt att hata homosexuella längre. Och det raljerar Enochsson över! Tänk om jag inte får skriva som jag gör nu för det är minsann hets mot homosexuella, fy vad dåligt. Till skillnad från oss heterosexuella som man minsann får hata bäst man vill.

Dels har Annelie Enochsson missuppfattat definitionen på ett hatbrott, och skillnaden på hatbrott och hets mot folkgrupp. Om du utsätts för brott på grund av att du är heterosexuell, är det visst ett hatbrott. Dels verkar hon känna sig kränkt som heterosexuell, bara homosexuella över huvudtaget får ta plats och diktera villkoren. Hon är en solklar homofob.

Enochssons raljerande över hatbrottslagen, och försök att bagatellisera de brott som många homosexuella faktiskt utsätts för, är rent osmakligt. Särskilt när det kommer från en riksdagsledamot för ett parti i regeringsställning. Jag vill definitivt inte ha homofober i riksdagen i höst. Vill du?

torsdag 29 juli 2010

Välformulerat från SAC

Jag har varit borta en del i sommar, men uppenbarligen fortsätter konflikten mellan Syndikalisterna och Berns. Idag en välformulerad replik på SvD Brännpunkt, från syndikalisten Emil Boss.

Vid det här laget har jag tröttnat lite på att läsa artikelkommentatorer till dagstidningarna över huvudtaget. Kommentatorerna vrålar om revolutionär socialism och vad som är faran med fackligt organiserade.

Och den hittils enda länkade bloggen är högerbloggen Magnus Tycker, som helt enkelt inte tror på det Boss skriver om städarna på Berns och deras anställningsvillkor. Dessutom ihop med det lustiga mantrat, som är ren semantik, att "de kan ju inte återanställas, för de har ju inte varit anställda på Berns".
Nej, utan på olika bemanningsföretag, skitsmidigt för arbetsgivare som vill skita i LAS. Pudelns kärna. Det börjar bli rätt mycket rundgång i den här debatten.

tisdag 27 juli 2010

Dagens ord

Hur kommer det sig att man alltid kommer med så många lingvistiska spörsmål när man inte har tillgång till ordlistor? Alla mina böcker ligger i pappkassar och just den franska och den etymologiska är just nu hett eftertraktade.

Men ett par märkliga franska homonymer och lånord och sånt nu i alla fall:
Dagens ord är jalusi.

På svenska är en jalusi ett slags förhänge, typ en persienn. Men ordet kommer uppenbart från franska jalousie, som betyder svartsjuka. Hur lyckas man koppla ihop svartsjuka med persienner?

Ett ménage är ett hushåll. Men verbet ménager betyder typ visa hänsyn. Det är rätt vacker semantik, tycker jag.


Just den där jalusin irriterar mig lite. Jag måste hitta den etymologiska förklaringen på det. Någon som har en etymologisk ordlista till hands?

måndag 26 juli 2010

Jag hade glömt toleransen

Ett samtal med min syster häromdagen fick mig att inse vilka olika världar vi lever i - jag själv, mitt sextonåriga jag, och min sextonåriga lillasyster. I alla fall när det kommer till vissa frågor. Häromdagen pratade vi om sexuella läggningar.

Min syster hävdade bestämt att hon inte har någonting emot homosexuella, för medan alla hennes vänner tycker att det är äckligt och vänder sig bort när de pussas på stan, så är hon tolerant och tycker att det är helt okej. Och jag har liksom så himla svårt att fatta att det här är saker man fortfarande pratar om. Tolerans.

När jag var sådär femton-sexton var det mycket prat om tolerans. Högstadieskolan skulle briljera med sin nya hbt-kompetens och lät en glad bög från RFSL stå längst fram i klassrummet på en biologilektion och förkunna att homosexuella är som alla andra. Vi fick leka värderingsövningar och skriva brev på temat "din kompis har just skrivit ett brev och kommit ut som homosexuell, hur reagerar du?". Och jag blir faktiskt lite mörkrädd när jag tänker tillbaka på det. Att de över huvudtaget tog upp någonting som inte var hundra procent hetero, romantiskt, monogamt och gulligt var säkert en bra sak - men approachen var liksom att "fastän homosexuella är lite konstiga måste ni vara toleranta mot dem", har jag insett såhär i efterhand.

På senare år har jag å andra sidan blivit jävligt naiv. På nivån "vaddå, är det över huvudtaget laddat eller viktigt vilken sexuell läggning folk har?". Det var min lillasyster med sitt toleranssnack som fick mig att vakna upp lite ur den bubblan. Och bara ett par dagar senare dissar Elin Grelsson den heliga Toleransen och Mångfalden på SvD Brännpunkt.

Artikelkommentarerna på Grelssons debattinlägg talar om att äktenskap är för en man och en kvinna, att bögarna ställer för höga krav och att samhället skulle stagnera utan heteronormen. För flera av dem verkar till och med tolerans vara för mycket begärt. Påminn mig om det nästa gång någon av mina sura straighta vänner (ja, du vet vem du är) spyr galla över Prideparaden, eftersom de struntar i vad andra gör i sängen, men att de inte har lust att vara toleranta mot homosexuella längre om de envisas med att dansa i glitterkläder och föra oväsen.

söndag 25 juli 2010

Livet i lådor igen

Anledningen till att jag inte kommer igång med att flyttpacka som jag borde, är att jag kommer ihåg hur jobbigt det var att packa ner hela mitt liv i lådor förra gången. Då var det själva förändringen som var läskig. Den här gången är det egentligen mest logistiken. Jag skulle inte tacka nej till att vakna imorgon och upptäcka att det var augusti och att jag redan hade flyttat in i min och Rebeckas lägenhet i Flemingsberg, utan krångel. Att mina bokhyllor bara stod där, utan att jag först behövt knäcka nöten var jag ska göra av alla Hells böcker som ockuperar dem i nuläget. Att mina kläder var inhängda i garderoberna, vanliga för sig och lajvkläder för sig. Att alla nipperaskar och skrin och bjäfsiga prydnader var på sina rätta ställen och det mest betungande jag behövde göra var att komma på var vilka väggdekorationer skulle hänga.

Alltså kör jag samma raffinerade form av självspäkande som jag använder när det är dags att skriva hemtenta. Även om jag vet att jag är som mest produktiv precis dagarna före deadline sitter jag inne och försöker förmå mig att börja i tid. Vilket såklart mest genererar ångest. Lyckligtvis har jag bra människor i min omgivning som erbjudit sig att hjälpa till och försöker dra med mig ut på picknick om jag lyckats packa lite på onsdag. Det uppskattas.

Jeu de rôles uppdateras rätt sporadiskt under somrarna har jag märkt, men jag siktar på att komma igång med bloggandet lite bättre när det blir höst och jag får något slags rutiner igen.

onsdag 21 juli 2010

...och socialmoderaterna att tacka för min analysförmåga?

Ursäkta, men det här är bland det roligaste jag har läst på länge. Särskilt som killen som länkade till artikeln på Facebook faktiskt verkar tro att det är ett bra debattinlägg.

Du har liberalismen att tacka för ditt liv.
Varför jag har det förklarar han faktiskt inte i artikeln, däremot beskriver han hur Socialdemokraterna har lett Sverige i fördärvet under de senaste åttio åren. Några axplock för att ni ska förstå retoriken:

Universitetsvärlden och dagspressen är en propaganda-kanal för gamla marxister som fortfarande vurmar för 68-vänstern och enigt önskar utropa att staten och kollektivet allena kan rädda oss från alla våra bekymmer. Efterkrigsgenerationen är bortskämd och blir kallad för gåsleverproletariat.

Socialdemokraterna har sedan femtiotalet drivit en politik som kan kallas Den östtyska modellen. Det vill säga en ekonomisk kamikaze-politik. Och när Bildt och gänget kom till makten i början av 90-talet fick
statlig verksamhet fick huggas med breda yxsvep för att på något sätt rädda vad som räddas kunde av ett sjunkande skepp
.

Ni fattar grejen. Med många målande metaforer om det hemska neo-marxistiska förfallet i socialdemokratins DDR-Sverige kommer man långt. Eller någonting. Men det bästa i hela artikeln är fan fotnoten. Den är fantastisk!

Artikelförfattaren anser nämligen på allvar att perioden då borgarna styrde Sverige på 70-talet och allt elände som hände då, går att skylla på socialdemokratin den också. Det är nämligen så att både Folkpartiet och Moderaterna, egentligen, är socialdemokrater de också.

En strålande uppvisning i ett briljant, liberalt, intellekt.

söndag 18 juli 2010

Fiskpinnar!

Jag misstänker att den här bloggen oftast är lite för gnällig. För något halvår sedan var jag kroniskt nedstämd och klagade på det mesta. Just nu är jag på oförskämt bra humör, rent generellt, och har svårt att vara bitter någon längre stund. Men kanske är det så att bloggen har hittat ett lite bittrare tonläge än mitt vanliga just nu - och därför uppdaterar jag för lite. Jag har så oförskämt lite att gnälla om!

Däremot idag har jag kommit på någonting som ger mig nästan lika mycket ångest som lajvarflickvänner. Jan Berglin kallar dem surdegs-talibaner. Visst förstår ni precis? Folk som gör egen surdeg, alltid bakar eget bröd, nyttiga maträtter på närodlade, ekologiska råvaror som dessutom alltid ser snygga ut. Inga halvfabrikat, alltid äkta köttbullar och riktig bearnaisesås.

Jag vill väldigt gärna vara sån. Jag brukar skämta om när jag blir vuxen, välbetald kulturtant som bara har koftor från Gudrun Sjöden och bara mat från Saltå Kvarn på mina hyllor. Men det kommer liksom aldrig att hända. För jag är hopplös på att baka och tycker att surdeg är rätt ointressant. Jag kan förvisso laga mat - men bara om det är något ihopslängt på alla konserver och frysvaror jag hade och tyckte verkade goda just då. Jag köper aldrig linfrö eller matvete eller citrongräs. Det funkar inte riktigt.

Så jag ser fram emot att bli en sån där förälder som tycker att fiskpinnar är fantastisk vardagsmat, och som får alla de fina pojkarna att dra efter andan när jag påstår att pulvermos är gott och nyttigt. Sådär lite white trash som man inte får vara när man är välutbildad och medelklass och en duktig miljövän. Det känns som ett nytt bra sätt att göra vardagsrevolution.

torsdag 8 juli 2010

Jag är inte sexualliberal, men...

Ibland roar jag mig med att fråga mina vänner vad det mest kriminella de någonsin gjort sig skyldiga till är. Det överlägset vanligaste brottet är nedladdning av musik. Ibland har folk köpt ut alkohol till ungdomar under 20, ibland cigaretter. Något enstaka narkotikainnehav brukar blandas med någon enstaka stulen chokladkaka på Pressbyrån på fyllan. Fast det dummaste brottet av dem alla brukar faktiskt jag själv finna mig skyldig till.

Jag trodde aldrig att ordet sexualliberal var någonting konstigt eller ett ord som ens borde behövas. Ibland hör man det i jämförelser: "ett sexualliberalt land som Sverige, jämfört med muslimska länder som Iran". I de fallen verkar sexualliberal vara någonting ganska självklart och bra. Det har med sexuell frihet att göra och betyder typ att det är helt okej att ha sex före äktenskapet, använda preventivmedel, ha homosex, och ingen kommer att döda dig om du är otrogen heller, för den delen. Om det är så man ser på sexualliberalism, så är det en rätt bra grej.

En snabb googling på ordet visade däremot att det är ganska tvetydigt att vara sexualliberal i dagens Sverige. Och svårt, tydligen. Om man är sexualliberal tycker man att det är galet att tonåringar blir åtalade för att ha legat med sina lika tonåriga partners, för att någon råkade vara under femton och det står i lagen att fjortonåringar aldrig kan samtycka till sex. Om man är sexualliberal är man inne på det här med att samtyckande sex som inte skadar någon per automatik aldrig är fel, och blir förbannad när syskonpar åtalas för att ha legat med varandra. Då är sexualliberalism också ganska bra. Samtyckande och ömsesidigt sex som inte skadar någon är inte fel och ska definitivt inte vara olagligt.

Men en snabb googling visade också på att sexualliberaler är lite politiskt sprängstoff och att man inte gärna vill förknippas med dem. Sexualliberaler gillar porr och vill legalisera prostitution. Och det är väldigt tacksamt att basha dem, liksom alla liberaler, för att egentligen inte vilja ha sexuell frihet, utan frihet att utnyttja andra sexuellt.

Och då vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka längre. Generellt sett tycker jag trots allt att det är rätt okej att basha liberaler, och visst kan man säkert skylla vissa av oss för att faktiskt handla av ren egoism. Som mig, till exempel, som brukar vara rätt tydlig med att samhället inte har med vad folk gör av egen fri vilja att göra. När jag var sjutton hade jag trots allt sex med min dåvarande pojkvän, som inte fyllt femton än. Nu säger ju lagen att han inte ville ha sex med mig egentligen, och följaktligen är det värsta brottet jag någonsin begått våldtäkt mot barn.

Och det är ju ett ganska töntigt brott att ha högst upp på sin lista. Särskilt när man aldrig har våldtagit någon.