Fiskpinnar!

Jag misstänker att den här bloggen oftast är lite för gnällig. För något halvår sedan var jag kroniskt nedstämd och klagade på det mesta. Just nu är jag på oförskämt bra humör, rent generellt, och har svårt att vara bitter någon längre stund. Men kanske är det så att bloggen har hittat ett lite bittrare tonläge än mitt vanliga just nu - och därför uppdaterar jag för lite. Jag har så oförskämt lite att gnälla om!

Däremot idag har jag kommit på någonting som ger mig nästan lika mycket ångest som lajvarflickvänner. Jan Berglin kallar dem surdegs-talibaner. Visst förstår ni precis? Folk som gör egen surdeg, alltid bakar eget bröd, nyttiga maträtter på närodlade, ekologiska råvaror som dessutom alltid ser snygga ut. Inga halvfabrikat, alltid äkta köttbullar och riktig bearnaisesås.

Jag vill väldigt gärna vara sån. Jag brukar skämta om när jag blir vuxen, välbetald kulturtant som bara har koftor från Gudrun Sjöden och bara mat från Saltå Kvarn på mina hyllor. Men det kommer liksom aldrig att hända. För jag är hopplös på att baka och tycker att surdeg är rätt ointressant. Jag kan förvisso laga mat - men bara om det är något ihopslängt på alla konserver och frysvaror jag hade och tyckte verkade goda just då. Jag köper aldrig linfrö eller matvete eller citrongräs. Det funkar inte riktigt.

Så jag ser fram emot att bli en sån där förälder som tycker att fiskpinnar är fantastisk vardagsmat, och som får alla de fina pojkarna att dra efter andan när jag påstår att pulvermos är gott och nyttigt. Sådär lite white trash som man inte får vara när man är välutbildad och medelklass och en duktig miljövän. Det känns som ett nytt bra sätt att göra vardagsrevolution.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det