måndag 30 augusti 2010

Perspektiv

På tal om vegetarianer...

I morse blev jag bjuden på valpropaganda och frukost av Miljöpartiet, när jag var på väg hem utanför Södertörns Högskola. Jag fick kaffe och en påse.

- Det ligger information och en macka i påsen.
- Är den vegetarisk?
- Nej. Eller alltså, den innehåller ost.

Det var ett rätt underbart perspektivbyte, jämfört med alla thaikrogar som på allvar sätter ostronsås på den vegetariska menyn.

"It's not about how you vote, it's about who you fuck"

Jag hamnade i en intressant diskussion på Helgons forum, med en lesbisk tjej som ondgjorde sig å det grövsta över att en del bisexuella tjejer kallar sig för flator, trots att vi tänder på män. Det påminde rätt mycket över ett av mina favoritirritationsmoment, det med hardcoreveganer som blir arga för att andra kallar sig vegetarianer trots att de äter ägg, eller mjölk, eller ost med löpe eller till och med fisk.

Egentligen är det här en semantikdiskussion, och jag tror att vi skulle behöva slänga in ett par semantiska begrepp i den. Först och främst artmotsats och gradmotsats.

En artmotsats, även kallat en absolut motsats, är precis vad det låter som. De där motsatsparen som svart - vit, öppen - stängd eller tänd - släckt. En tänd lampa är inte släckt. Punkt. En öppen dörr är inte stängd och en svart katt är inte vit. Det ligger i motsatsernas natur, att det är antingen eller som gäller. Och det finns en klar och tydlig skillnad där emellan. En gradmotsats har en inbyggd gråskala. Dit hör motsatspar som stor - liten, varm - kall och mörk - ljus.

Och nu kommer vi till diskussionens kärna här. Måste vegetarisk - animalisk verkligen vara artmotsatser. Eller heterosexuell - homosexuell för den delen. Det känns ju urdumt att låtsas att de är det, med tanke på vilka enorma gråskalor som faktiskt finns mellan begreppen.

Jag är fuskvegetarian som äter fisk ibland. Däremot brukar jag inte ta med den detaljen när jag anmäler specialkost till konferenser etc, utan då ber jag om vegetariskt, rätt upp och ner. Jag tycker helt enkelt inte att det är relevant att komma med en lista över specifika livsmedel som jag äter i större eller mindre utsträckning, utan avrundar neråt. I den givna kontexten är det helt enkelt inte relevant vilka skaldjur jag accepterar och inte.

På samma sätt är det med sexuell läggning. När jag söker tjejragg är det inte särskilt relevant att jag tänder på män också, och då tycker jag att det är helt motiverat att avrunda neråt och kalla mig flata. I den givna kontexten passar det bäst så. Medan det så klart vore dumt att kalla mig för flata i en mer heterosexuell situation.

Och sådär är det ju med folk. Vi är kontextberoende, på samma sätt som vårt språk är det. Dessutom är människor betydligt mer komplexa, än att det i regel går att sätta ett enda adjektiv på dem och så rättar de in sig perfekt efter prototypen för det adjektivet.

Eftersom det uppenbarligen går att vara småföretagare och kommunist samtidigt, eller socialbidragstagare och moderat. Eller som folk jag känner som lyckas kombinera gothare och hippie, kvinna och nörd och bohem och fast anställd. Prototypen för respektive etikett säger att det inte ska gå att göra så. I alla fall inte så länge man tror att prototyper är absoluta och att alla adjektiv har en artmotsats.

Men det har de inte! För etiketter och epitet är jäkligt dynamiska, och man måste kunna använda flera stycken och växla mellan dem allt eftersom kontexten tillåter det.
För även om Star Wars-nördande inte är kvinnligt, så finns det kvinnliga nördar. Och även om fisk inte är vegetariskt, så finns det fiskätande vegetarianer.
Deal with it.

onsdag 18 augusti 2010

Vilken skola vill ha likriktning?

Hej mamma! Jag har i alla år vetat att du är en grym pedagog. Jag har också i alla år vetat att du är kommunist. Och att du har en intelligent och duktig dotter. Jag trodde att det här var tre element som gick att kombinera, men nu i årets valrörelse börjar jag misstänka att du har lurat mig. Jag känner mig lite sviken här, och skulle vilja att du förklarade hur det ligger till.

Nu vill ju Jan Björklund införa elitklasser redan i grundskolan så att de stackars begåvade barnen inte ska behöva vänta till gymnasiet med att tenta av gymnasiekurser. I den här bloggen läste jag att det är bra, eftersom vänstern i regel inte fattar att begåvade barn också är individer med behov. (i kommentarerna på det här inlägget är det ännu mera i den stilen)

Och jag förstår faktiskt inte. När du haft elever som behövt ligga under bordet för att räkna sina mattetal och du har låtit dem göra det, var det vänsterflum då? Eller var det att se elevernas individuella förutsättningar?
När du haft elever som varit väldigt begåvade och snabba, och gett dem extra uppgifter och större ansvar, var det vänsterflum då också? Eller var det att se elevernas individuella förutsättningar?
När det kommit elever med brinnande nördintressen och du tagit tillvara på dem i undervisningen, var det vänsterflum då? Eller var det att se elevernas individuella förutsättningar?
När du inte ville sätta mig i någon elitskola på sexårs, motiverat med att även om jag kunde läsa så kunde jag inte sitta still, var det vänsterideologisk tillbakahållning av min begåvning? Eller ville du att jag skulle få vara barn helt enkelt?

Jag tycker att det rimmar väldigt illa när högermänniskor anklagar vänstern först för att vilja ha en flumskola där individuella behov går före strikt diciplin - och sedan anklagar vänstern för att vilja stöpa alla i samma form istället för att se de individuella behoven. Vad tycker du?
Det kanske är så att diciplin, betygshets och likriktning är bra grejer, så länge man delar upp eleverna efter betyg och ingenting annat. Lika barn leka bäst, vet du.
Vad tror du, mamma?
Själv börjar jag tröttna på Folkpartiet och skolpolitiken.

Jag hoppas att jag aldrig blir oberörd

När folk frågar om saker man finner attraktiva, verkar de ofta förvänta sig svar som "humor" eller "kan dansa". Så jag brukar svara med "aktivism" eller "övertygelse" istället. Jag tycker nämligen att det är fantastiskt med människor som reflekterar över sin omgivning, tar ställning och är beredda att göra någonting åt problemen.

För ganska ofta stannar jag upp lite och undrar vad det är för en värld vi egentligen lever i, och varför vi måste spela så oberörda hela tiden. Hur det kan finnas människor som inte läser böcker eller tidningar, och hur det finns människor som tycker att politik och ideal är oväsentligt. Hur man kan bli betraktad som dum i huvudet när man antyder att naturvetenskapen inte räcker åt en och att man vill ha någonting som inte är kallt logiskt i sin verklighet. Hur det anses vara bra och skönt att inte ta den andra partens nummer efter engångsligget, för att vara säker på att det är hundra procent känslolöst.

Hur många människor jag ändå har träffat, som stolt deklarerat att de skiter i allt. Och hur lite jag tror dem, och hur ledsen de gör mig. För det där har blivit något slags ideal, ändå. Vi ska vara oberörda, okomplicerade och obrydda. För att känna saker är ju jobbigt, att ha ideal är att ställa krav, och att vara krävande är oartigt.

Så nu skiter jag i det.

Jag hoppas att jag aldrig blir oberörd.
Jag hoppas att jag kommer att fortsätta bli lika arg varje gång jag ser ett människofientligt uttalande från våra politiker.
Jag hoppas att jag kommer att fortsätta försvara min rätt till en själ med näbbar och klor.
Jag hoppas att jag kommer att fortsätta besvära mina älskare genom att prata om känslor.
Jag hoppas att jag aldrig slutar läsa nyheterna.
Jag hoppas att jag kommer att fortsätta känna, tänka och ta ställning.
Jag hoppas att jag alltid kommer att ta mig rätten att vara lycklig och alltid rätten att vara upprörd.

För jag ska aldrig bli kall, cool och oberörd. Hör ni det.

tisdag 17 augusti 2010

Yay tedelmiden yay!

I går morse kom jag hem från Medeltidsveckan i Visby, och det har varit en minst sagt omtumlande vecka. Den går ganska lätt att sammanfatta i punkter, så det gör jag.

Den här veckan har jag:
Sagt de ödesmättade orden vi måste prata...
Hånglat på ringmuren i gryningen.
Bekantat mig med världens bästa Partner in Crime, Eva.
Ätit svindyra crêpes.
Blivit brädad av en Nice Guy och lärt mig lite om the Bro Code.
Sett Patriarkus minst 6 gånger.
Supit bort ett par skor.
Sjungit Internationalen.
Varit fruktansvärt bitter.
Nått sinnesfrid i Visby fantastiska domkyrka.
Tokröjt med hiphopdans till Kalabalik.
Och handlat en helt underbar elamiststjärna i silver.

onsdag 4 augusti 2010

...det gäller även fjollorna.

När mitt senaste inlägg hamnade på Facebook fick jag svar av Sven, som länkade det här inlägget. Under rubriken "fjollorna gör homosexuella en otjänst" klagar han över att folk förknippar fjollighet med homosexualitet, och homosexualitet med fjollighet. Lite samma tendenser hittade jag i en tråd på Darksides forum, där folk dels tycker att frågan "varför läspar bögar?" är totalt irrelevant, eller ondgör sig över den eftersom alla bögar inte är fjollor.

Jag tycker att det här luktar lite "det är helt okej med homos om de beter sig som straighta", på ett ganska unket sätt. Det är trist, för jag tror inte att de som skyller på fjollorna för att folk tror att alla homos gillar schlager och är duktiga på att klippa hår är riktigt medvetna om vad det är de egentligen säger.

Jag sätter gärna mina 25 kronor på att fjolligheten som förknippas med homosexuella män är en subkulturell grej. Subkulturer kan grunda sig på musiksmak (som gothare) eller intressen (som lajvare), så varför inte på sexuell läggning? Och i sådana fall är frågan varför en viss subkultur ska anses vara skadlig för en grupps intressen, när andra inte gör det.
Hur ofta har ni hört någon säga att det är helt okej med gothare, så länge de inte har svarta kläder, liksom? Eller att det missgynnar lajvhobbyn att så många lajvare är långhåriga och har dålig musiksmak?

Och har inte, allvarligt talat, ni som tycker att transor i glitterklänningar, fjolliga bögar, fetischister och schlagermusik ska uteslutas ur Prideparaden för att de kan uppfattas som stötande och därför verka negativt för hbt-samhället, missat lite hela poängen?

Är inte tanken just att det ska handla om öppenhet och utlevnad? Att det är helt okej att visa upp sig och vara vem man vill, en dag om året, oavsett om den man vill vara är drag king, traktorflata, heterosexuell eller poly? Det är ett budskap som en jäkla massa heteros ställer upp på de också, och sluter upp i paraden. Så att då komma och säga att man får vara vem man vill, sålänge man inte fjollar sig, för då kan folk tro att bögar är fjolliga... det håller liksom inte.

söndag 1 augusti 2010

En bra dag att komma ut på

Imorse loggade jag in på Google Analytics för att kolla läsarstats och upptäckte till min förtjusning att besökarantalet i går var rekordlågt. Jag hoppas att det var för att de flesta av er som brukar läsa här var ute och gick i eller tittade på Prideparaden. Helt rätt!

Min vana trogen gick jag inte i paraden utan tittade på den istället. Jag tycker att det är grymt kul att se alla åk, och att det här pratet om nakna män med glitterdildos i pannan på folk är väldigt överdrivet. Pride är kul.

Otrogen min vana drog jag med min vän Jojjo och dansade lite efter QX-bilen längst bak i paraden, sedan hon klagat över att jag kände så många som gick i paraden medan den enda HBT-kompis hon har stod bredvid och tittade. Sen kom hon på att det inte var riktigt sant, men vi kunde dansa i alla fall.

Annars queerade jag mer än vanligt och drog senare på kvällen på fest i hatt, kostym och lösmustasch. Den outfiten i min barndoms Visättra var lite uppseendeväckande, och det var väl en rätt kul känsla att komma i den klädseln på hemmaplan. Träffade på ett par gamla skolkompisar från mellanstadiet som tittade mycket från andra sidan gången på pendeln men inte vågade sig på att prata med mig. Det kändes märkligt nog rätt bra. Och kvällen avslutades på en trevlig fest ute i Täby, med två fantastiska, attraktiva människor som jag tycker om och ett antal goda vänner på det. Igår var en bra dag!