Inlägg

Visar inlägg från september, 2010

Breda och folkliga

Bild
Den här morgonen satte jag kaffet i vrångstrupen, när jag såg DNs rapportering om SDs faktiska politik. Det var en så enkel sak som kulturpolitiken, att partiet vill stärka det svenska kulturarvet genom att satsa en himla massa pengar på folkdanslag:

Det blir hembygdsföreningar, folkdanslag, spelmanslag, Riksantikvarieämbetet och olika museer som får dela på pengarna, uppger Sveriges Radios "Kulturnytt". Partiet vill också avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera. I stället vill man ha en mer bred och folklig kultur.

Och snälla, ursäkta, va?
Jag hör ju till den underliga lilla delen av den svenska befolkningen som faktiskt ägnar sig åt spelmansmusik, folkdräkter och gammeldans (mina föräldrar träffades på en spelmansstämma, okej?). Och allvarligt... när blev det samma sak som "bred och folklig kultur"?

Om det ändå någonsin kunde vara ens hälften så många besökare på en spelmansstämma, som det var på Sergels Torg i g…

Kärleksbrev till SL

(Det här skrev jag i Helsingfors, faktiskt, för ett par månader sedan, och insåg att jag inte lagt upp förrän nu. Men Storstockholms lokaltrafik är alltid aktuellt, eller något...)

Älskade Stockholms Lokaltrafik!

Man skulle nästan kunna tro att vi har ett kärleksförhållande, du och jag. Förra veckan tillbringade jag en arbetsdag i ditt sällskap. Åtta långa, ljuva timmar. Jag smiter iväg på småstunder, mellan möten, efter skolan för att sitta hos dig på ett av dina blåa säten och känna mig som en del av någonting större.

Du får mig att slappna av. Jag har tecknat, skrivit, funderat, läst, älskat, grälat, gråtit och hånglat hos dig. Om jag skulle få betalt för alla timmar i din närhet skulle jag vara miljonär. Men nu gör jag det gratis – jag betalar till och med gladeligen för mina timmar med dig, även om det smärtar mig att du börjat spela svår och höja taxan så mycket.

Har du träffat någon annan? Eller försöker du undvika mig? Det är lugnt om du har flera, jag är inte den som ä…

Framåtblickande

I morse på tunnelbanan kändes det som att det låg en tung slöja av nedslagenhet över hela vagnen. Det här måste vara ett legendariskt riksdagsval. De rödgröna är besvikna. De blå är besvikna. 94% av befolkningen är missnöjda med valresultatet. Demokrati från sin klart sämsta sida.

Jag är nervös och hoppas inte att miljöpartiet väljer att sätta sig i en alliansregering, det känns som ett svek mot alla som röstade grönt som i rödgrönt. Sverigedemokraternas framgång är jag mest besviken på. Jag har helt enkelt inte tagit dem på allvar förrän nu. Och så är jag besviken över att vi inte nådde ända fram. Att alliansen får en mandatperiod till på sig att avveckla och sälja ut allt jag vill att Sverige ska stå för.

Men skam den som ger sig! Jag hoppas att den här valrörelsen inte är slut än. Nu är det dags att börja engagera oss. Låt "kampen fortsätter - rasismen ska stoppas!" bli mer än ett slagord. Visa att vi kan bättre än såhär. Kom igen nu kamrater, nu engagerar vi oss.
Jag litar …

Den förbannade förälskelsen

Jag tycker om förälskelse. Jag blir ofta kär, i många och mycket. Jag behandlar nya vänner med viss eufori. Sådär "tack älskade människa för att du finns i min värld".

Men den bästa förälskelsen är den utan pretentioner. Den som inte förväntas leda till någonting: att jag kommer ut som förälskad, att hen är kär tillbaka, att vi inleder ett förhållande, börjar ligga med varandra, eller ger förälskelsen sådan legitimitet att den konstant måste manifesteras i publikt gosande, tafsande och hångel.
För de där pretentionerna leder oundvikligt in på relationskurvan. Den där relationsanarkistiska tankemodellen som förväntas stegras och stegras tills det är dags för äktenskap och barnbarn, och den är jävligt obehaglig.

Jag vänder mig emot konceptet "rangordning av vänner". Jag kan inte göra rättvisa indelningar utfrån kriterier som "vänner jag är kär/inte kär i" eller "vänner jag ligger/inte ligger med", och utifrån dem placera den ena gruppen på en förälsk…

Vit hetero man, du får också vara med!

När jag går till skolan på morgnarna är det för närvarande i en aldrig sinande ström av valpropaganda. En del av den är bra, en del av den är mindre bra.

Helt klart minst bra är Unga Folkpartisters affischer, med texten "Brud, bög eller blatte. I vårt land får alla plats".

Jag har ondgjort mig över det här med tolerans förut. Över att det verkar så jäkla fint och liberalt och människovänligt att påpeka att man faktiskt tolererar även funktionsnedsatta, invandrare och homosexuella, fast att det inte går att komma ifrån den där sunkiga, nedlåtande bismaken i det. Att när jag tolererar dig, ställer jag mig samtidigt över dig, och tar mig tolkningsföreträdet att bestämma vilka människor och egenskaper som är accepterade och inte. I det här fallet är ju "jag" en svenskfödd, heterosexuell man som det redan är underförstått att han får plats i det här landet.

Unga Folkpartiet själva motiverar kampanjen med att Alla människor är lika värda. Att det inte handlar om att ställa …

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov

Bild
Nu, pojkar, såhär drygt en vecka före valet, tycker jag att det är dags att prata om grundläggande rättigheter och skyldigheter. Jag har förstått att vissa av er tycker att allt som heter "plikt" eller "tvång" luktar Sovjet och ger er panik, men jag tycker ändå att det är min plikt att upplysa er om begreppet skyldigheter.

Som jag ser det har man i ett solidariskt, demokratiskt välfärdssamhälle vissa rättigheter. Jag har rätt till utbildning, till en bostad och till ett arbete. Jag har rätt att få hjälp av staten när jag är sjuk eller arbetslös, och jag har rätt att bli försörjd av staten när jag är för gammal för att kunna göra det själv. Dessutom har jag en formell rättighet att vara med och bestämma om staten - min rösträtt.

Men med privilegier kommer skyldigheter också. Frihet under ansvar, kanske ni har hört talas om.

Eftersom jag får en gratis, kvalitativ utbildning av staten, så ser jag det som min skyldighet att faktiskt anstränga mig och göra någonting vetti…

Mera språk och kön

Via Johanna Sjödin (som dissar totalt på grunder jag inte förstår) hittade jag Karin Milles senaste projekt, en bok om 426 olika könsord.

Sjödin och likaså en av hennes kommentatorer skriver och ställer sig frågande till hela konceptet att skriva en bok om könsord. Sjödin undrar varför man måste "skildra sex som orgier av vidrigheter och våra könsorgan som om de hörde hemma på en avfallsstation?", och kommentatorn fanny skriver "Det är väldigt tröttsamt med folk som ska vara fula i munnen och alltid tala om sex bara för sakens skull, bara för att vara kontroversiella eller vad man nu kan tänkas vilja uppnå."

Så nu tänkte jag förklara för er vad man kan uppnå med den här sortens feministiska språkforskning:

Språk, vilka etiketter vi sätter på saker och ting är superviktigt. Det säger jättemycket om våra attityder till olika företeelser, hur vi väljer att benämna dem. Jämför järnridå och antifascistisk skyddsvall, liksom. Den sortens språkforskning som Milles ägnar sig …

Pinsam partiledarutfrågning

Idag kånkade jag och Rebecka in teven till vardagsrummet och kopplade in antennsladden för att kunna titta på SVTs partiledarutfrågning av Lars Ohly. Vi laddade upp med öl och chips och slog oss ner i tevesoffan. Och det var stundom rent pinsamt!

Som när programledaren Anna Hedenmo försökte med den billiga poängen, att fråga Ohly vad fotbollslandslagets tränare heter. När han svarat på frågan replikerar hon snabbt med "varför tar du för givet att jag menar herrlandslaget?". Kabam, poff, vänsterpartiet är inte så feministiska som de uppger sig vara... eller vad?

Och där satt vi i tevesoffan och tittade på varandra, himlade med ögonen och suckade tungt åt nivån på utfrågningen. Varefter utfrågningen kom in på ungdomsarbetslösheten, och fortsatte till kvoterad föräldraförsäkring med ytterligare dumma frågor. Typ "Lars Ohly, vill du tvinga kvinnor att avbryta amningen och lämna sina barn efter sju månader?"

Och nej, nej, jag orkar inte ens skriva något seriöst inlägg om v…