tisdag 21 september 2010

Breda och folkliga

Den här morgonen satte jag kaffet i vrångstrupen, när jag såg DNs rapportering om SDs faktiska politik. Det var en så enkel sak som kulturpolitiken, att partiet vill stärka det svenska kulturarvet genom att satsa en himla massa pengar på folkdanslag:

Det blir hembygdsföreningar, folkdanslag, spelmanslag, Riksantikvarieämbetet och olika museer som får dela på pengarna, uppger Sveriges Radios "Kulturnytt". Partiet vill också avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera. I stället vill man ha en mer bred och folklig kultur.

Och snälla, ursäkta, va?
Jag hör ju till den underliga lilla delen av den svenska befolkningen som faktiskt ägnar sig åt spelmansmusik, folkdräkter och gammeldans (mina föräldrar träffades på en spelmansstämma, okej?). Och allvarligt... när blev det samma sak som "bred och folklig kultur"?

Om det ändå någonsin kunde vara ens hälften så många besökare på en spelmansstämma, som det var på Sergels Torg i går kväll för att demonstrera mot Sverigedemokraterna... då hade vi kunnat prata. Innan dess avfärdar jag gärna partiet som verklighetsfrånvända.

måndag 20 september 2010

Kärleksbrev till SL

(Det här skrev jag i Helsingfors, faktiskt, för ett par månader sedan, och insåg att jag inte lagt upp förrän nu. Men Storstockholms lokaltrafik är alltid aktuellt, eller något...)

Älskade Stockholms Lokaltrafik!

Man skulle nästan kunna tro att vi har ett kärleksförhållande, du och jag. Förra veckan tillbringade jag en arbetsdag i ditt sällskap. Åtta långa, ljuva timmar. Jag smiter iväg på småstunder, mellan möten, efter skolan för att sitta hos dig på ett av dina blåa säten och känna mig som en del av någonting större.

Du får mig att slappna av. Jag har tecknat, skrivit, funderat, läst, älskat, grälat, gråtit och hånglat hos dig. Om jag skulle få betalt för alla timmar i din närhet skulle jag vara miljonär. Men nu gör jag det gratis – jag betalar till och med gladeligen för mina timmar med dig, även om det smärtar mig att du börjat spela svår och höja taxan så mycket.

Har du träffat någon annan? Eller försöker du undvika mig? Det är lugnt om du har flera, jag är inte den som är den, men om du känner dig utnyttjad och vill att jag ska lämna dig mer ifred kan du väl säga det rätt ut istället?

Jag älskar dig ändå, med alla dina fel och brister. Jag förstår att du är tidsoptimist, och trots alla gånger du svikit mig och kommit rodnande en bra stund efter utsatt tid, är jag beredd att förlåta dig och vill träffa dig igen.

Du är så söt. På vintrarna när du blir ledsen över vädret och inte vill gå ut och på hösten när du stör dig så mycket på alla hala löv och helst vill sitta inne då också. Det gör mig lite rörd och jag vill gärna hålla dig sällskap och försvara dig från alla som klagar över att du uteblir från planerade träffar.

Trots allt, Stockholms Lokaltrafik, är du en sann vän. Du tar mig till platser jag aldrig skulle besökt annars. Du finns (nästan) alltid där, och jag kan lita på att du tittar förbi så ofta du kan. Du har sett till att jag kommit hem ordentligt efter fester när jag varit full mitt i natten. Och oavsett hur ofta du sårat mig så kommer jag alltid tillbaka.

Kära SL, tack för att du finns!

Framåtblickande

I morse på tunnelbanan kändes det som att det låg en tung slöja av nedslagenhet över hela vagnen. Det här måste vara ett legendariskt riksdagsval. De rödgröna är besvikna. De blå är besvikna. 94% av befolkningen är missnöjda med valresultatet. Demokrati från sin klart sämsta sida.

Jag är nervös och hoppas inte att miljöpartiet väljer att sätta sig i en alliansregering, det känns som ett svek mot alla som röstade grönt som i rödgrönt. Sverigedemokraternas framgång är jag mest besviken på. Jag har helt enkelt inte tagit dem på allvar förrän nu. Och så är jag besviken över att vi inte nådde ända fram. Att alliansen får en mandatperiod till på sig att avveckla och sälja ut allt jag vill att Sverige ska stå för.

Men skam den som ger sig! Jag hoppas att den här valrörelsen inte är slut än. Nu är det dags att börja engagera oss. Låt "kampen fortsätter - rasismen ska stoppas!" bli mer än ett slagord. Visa att vi kan bättre än såhär. Kom igen nu kamrater, nu engagerar vi oss.
Jag litar på er.

onsdag 15 september 2010

Den förbannade förälskelsen

Jag tycker om förälskelse. Jag blir ofta kär, i många och mycket. Jag behandlar nya vänner med viss eufori. Sådär "tack älskade människa för att du finns i min värld".

Men den bästa förälskelsen är den utan pretentioner. Den som inte förväntas leda till någonting: att jag kommer ut som förälskad, att hen är kär tillbaka, att vi inleder ett förhållande, börjar ligga med varandra, eller ger förälskelsen sådan legitimitet att den konstant måste manifesteras i publikt gosande, tafsande och hångel.
För de där pretentionerna leder oundvikligt in på relationskurvan. Den där relationsanarkistiska tankemodellen som förväntas stegras och stegras tills det är dags för äktenskap och barnbarn, och den är jävligt obehaglig.

Jag vänder mig emot konceptet "rangordning av vänner". Jag kan inte göra rättvisa indelningar utfrån kriterier som "vänner jag är kär/inte kär i" eller "vänner jag ligger/inte ligger med", och utifrån dem placera den ena gruppen på en förälskelsens piedesdal som är mitt alibi för att sätta på mig skygglappar gentemot resten av världen och helhjärtat sola mig i den älskades glans. Ni vet, när "jag var kär" är en ursäkt för att försumma vänner och åtaganden och isolera sig i gullig tvåsamhet. Jag vet att det är ett samhällssanktionerat beteende, men jag tycker ändå inte att det är okej.

Just när "jag var kär" är en bättre ursäkt för dåligt beteende än "jag var full". Det går inte att i dagligt tal använda "kär" som synonym för "idiot" och sedan förvänta sig att alla ska idolisera kärleken.

måndag 13 september 2010

Vit hetero man, du får också vara med!

När jag går till skolan på morgnarna är det för närvarande i en aldrig sinande ström av valpropaganda. En del av den är bra, en del av den är mindre bra.

Helt klart minst bra är Unga Folkpartisters affischer, med texten "Brud, bög eller blatte. I vårt land får alla plats".

Jag har ondgjort mig över det här med tolerans förut. Över att det verkar så jäkla fint och liberalt och människovänligt att påpeka att man faktiskt tolererar även funktionsnedsatta, invandrare och homosexuella, fast att det inte går att komma ifrån den där sunkiga, nedlåtande bismaken i det. Att när jag tolererar dig, ställer jag mig samtidigt över dig, och tar mig tolkningsföreträdet att bestämma vilka människor och egenskaper som är accepterade och inte. I det här fallet är ju "jag" en svenskfödd, heterosexuell man som det redan är underförstått att han får plats i det här landet.

Unga Folkpartiet själva motiverar kampanjen med att Alla människor är lika värda. Att det inte handlar om att ställa grupper mot varandra, utan om att alla individer ska ha samma möjligheter. Vilket föranleder mig till att undra varför, om man nu betonar individerna så starkt, väljer att göra det genom att tolerera tre mindre önskade- eller lågstatusegenskaper.

Och slutligen... kom igen! Det finns väl fan inte en kotte som tycker att det här är radikalt på något sätt? Det är inte en legitim politisk åsikt någonstans att anse att Sverige inte har plats för kvinnor, homosexuella och invandrare. Det enda den här kampanjen insinuerar är att Sverige primärt är en plats för svenska, heterosexuella män. Eftersom alla vi andra måste tolereras.

Men tack Folkpartiet för att ni tycker att jag också får bo här. Jag känner mig hedrad. Jag kan lova att tolerera er i gengäld.

onsdag 8 september 2010

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov

Nu, pojkar, såhär drygt en vecka före valet, tycker jag att det är dags att prata om grundläggande rättigheter och skyldigheter. Jag har förstått att vissa av er tycker att allt som heter "plikt" eller "tvång" luktar Sovjet och ger er panik, men jag tycker ändå att det är min plikt att upplysa er om begreppet skyldigheter.

Som jag ser det har man i ett solidariskt, demokratiskt välfärdssamhälle vissa rättigheter. Jag har rätt till utbildning, till en bostad och till ett arbete. Jag har rätt att få hjälp av staten när jag är sjuk eller arbetslös, och jag har rätt att bli försörjd av staten när jag är för gammal för att kunna göra det själv. Dessutom har jag en formell rättighet att vara med och bestämma om staten - min rösträtt.

Men med privilegier kommer skyldigheter också. Frihet under ansvar, kanske ni har hört talas om.

Eftersom jag får en gratis, kvalitativ utbildning av staten, så ser jag det som min skyldighet att faktiskt anstränga mig och göra någonting vettigt av den. Tanken är inte att jag ska läsa strökurs på strökurs utan att någonsin göra rätt för mig, utan att jag ska skaffa mig ett yrke. Jag har rätt att arbeta, men så har jag ju skyldighet att arbeta också, om jag kan. Det finns ingenting ädelt i att gå på bidrag eller a-kassa längre perioder än nödvändigt. Även om man, som tidigare nämnt, ju har en rättighet att kunna göra det när man faktiskt är arbetsoförmögen.

Jag har skyldighet att betala skatt på min lön, för att betala för den gemensamma välfärden som jag åtnjuter. Staten har betalat för mig i alla möjliga stadier av mitt liv, och självklart ska jag se till med min arbetskraft och mina pengar att andra får samma möjligheter som jag har fått.

Och slutligen har jag min demokratiska rätt, min röst. Människor över hela världen har kämpat, slagits och dött för sin rätt att rösta. Det är en viktig symbolisk rättighet, och den spelar faktiskt roll rent praktiskt också. Men därför, eftersom jag åtnjuter privilegiet att bli tillfrågad om hur jag anser att Sverige ska styras, så har jag självklart plikten att kunna svara på den frågan också.

Det tar inte så lång tid att sätta sig in i politiken. Det är inte så svårt att bestämma sig för att man inte ska satsa på en karriär av att utnyttja systemet. Jag tycker att det är fantastiskt, och jätteviktigt, att vi har ett välfärdssystem. Att alla som behöver stöd på något sätt, vare sig det är ideella projekt, barnomsorg, sjukvård, fritidsaktiviteter eller en bra skola, kan få det av samhället. Men då måste ju alla vi som är i systemet inse att vi ska ge tillbaka till det också.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Använd din röst den 19e september.

måndag 6 september 2010

Mera språk och kön

Via Johanna Sjödin (som dissar totalt på grunder jag inte förstår) hittade jag Karin Milles senaste projekt, en bok om 426 olika könsord.

Sjödin och likaså en av hennes kommentatorer skriver och ställer sig frågande till hela konceptet att skriva en bok om könsord. Sjödin undrar varför man måste "skildra sex som orgier av vidrigheter och våra könsorgan som om de hörde hemma på en avfallsstation?", och kommentatorn fanny skriver "Det är väldigt tröttsamt med folk som ska vara fula i munnen och alltid tala om sex bara för sakens skull, bara för att vara kontroversiella eller vad man nu kan tänkas vilja uppnå."

Så nu tänkte jag förklara för er vad man kan uppnå med den här sortens feministiska språkforskning:

Språk, vilka etiketter vi sätter på saker och ting är superviktigt. Det säger jättemycket om våra attityder till olika företeelser, hur vi väljer att benämna dem. Jämför järnridå och antifascistisk skyddsvall, liksom. Den sortens språkforskning som Milles ägnar sig åt, går ut på att kartlägga ord inom ett visst semantiskt fält (i det här fallet könsorgan), för att ur det urvalet kunna dra slutsatser om människors attityder till dem. Och ibland finns det inga bra ord som inte bär med sig en massa ovälkomna attityder. Så då får man skapa dem.

Som i fallet snippa, som lanserats rätt hårt av förskolepersonal, RFSU och enskilda feministiskt lagda journalister under de senaste 10 åren. Det fanns helt enkelt inget allmängiltigt, neutralt laddat ord för små flickors könsorgan. Det finns ord som osynliggör att flickorna har kön (framstjärt), som gör flickors kön till någonting dyrbart och lite vördnadsfullt (pärla), eller till någonting smutsigt som inte får nämnas vid namn (där nere). Skitjobbigt när man bara vill tala om vad kroppsdelen heter. Så då lanserades snippa som motsvarighet till pojkarnas snopp. Skitbra. Det här är feministisk språkvård på gräsrotsnivå.

Man behöver inte ens prata om språkvård, egentligen. Det räcker med själva vokabulärforskningen. Med intressanta slutsatser som att nästan varenda skällsord i svenskan sedan vikingatiden är varianter på bög och hora. Slå upp en ordbok nära dig, och kom sedan inte och säg att vi inte lever i ett patriarkalt samhälle.

Vi vet ju alla att synen på sexualitet säger en hel del om sociala strukturer. Och att språk också säger en hel del om sociala strukturer. Så det vore ju idiotiskt att inte forska om kombinationen.
Sen om Johanna Sjödin vill bli väckt den dagen folk inte pratar om kön och sex med något slags hora/madonna-uppdelning, visst, gå och lägg dig. Men dissa inte dem som faktiskt letar upp det du vill bli serverad med.

(Jag har skrivit om sånt här förut. Till exempel om ordet slampa. Och om att titulera kvinnor med fröken. Och så har jag en C-uppsats om "hen" där jag drar rätt mycket paralleller till just "snippa", om någon är intresserad av den är det bara att maila)

Pinsam partiledarutfrågning

Idag kånkade jag och Rebecka in teven till vardagsrummet och kopplade in antennsladden för att kunna titta på SVTs partiledarutfrågning av Lars Ohly. Vi laddade upp med öl och chips och slog oss ner i tevesoffan. Och det var stundom rent pinsamt!

Som när programledaren Anna Hedenmo försökte med den billiga poängen, att fråga Ohly vad fotbollslandslagets tränare heter. När han svarat på frågan replikerar hon snabbt med "varför tar du för givet att jag menar herrlandslaget?". Kabam, poff, vänsterpartiet är inte så feministiska som de uppger sig vara... eller vad?

Och där satt vi i tevesoffan och tittade på varandra, himlade med ögonen och suckade tungt åt nivån på utfrågningen. Varefter utfrågningen kom in på ungdomsarbetslösheten, och fortsatte till kvoterad föräldraförsäkring med ytterligare dumma frågor. Typ "Lars Ohly, vill du tvinga kvinnor att avbryta amningen och lämna sina barn efter sju månader?"

Och nej, nej, jag orkar inte ens skriva något seriöst inlägg om varför den frågan var ett jävla stolpskott. Inte i kväll. Det kanske kommer någonting mer nyanserat när jag sett resten av partiledarutfrågningarna via webben. God natt.