Den förbannade förälskelsen

Jag tycker om förälskelse. Jag blir ofta kär, i många och mycket. Jag behandlar nya vänner med viss eufori. Sådär "tack älskade människa för att du finns i min värld".

Men den bästa förälskelsen är den utan pretentioner. Den som inte förväntas leda till någonting: att jag kommer ut som förälskad, att hen är kär tillbaka, att vi inleder ett förhållande, börjar ligga med varandra, eller ger förälskelsen sådan legitimitet att den konstant måste manifesteras i publikt gosande, tafsande och hångel.
För de där pretentionerna leder oundvikligt in på relationskurvan. Den där relationsanarkistiska tankemodellen som förväntas stegras och stegras tills det är dags för äktenskap och barnbarn, och den är jävligt obehaglig.

Jag vänder mig emot konceptet "rangordning av vänner". Jag kan inte göra rättvisa indelningar utfrån kriterier som "vänner jag är kär/inte kär i" eller "vänner jag ligger/inte ligger med", och utifrån dem placera den ena gruppen på en förälskelsens piedesdal som är mitt alibi för att sätta på mig skygglappar gentemot resten av världen och helhjärtat sola mig i den älskades glans. Ni vet, när "jag var kär" är en ursäkt för att försumma vänner och åtaganden och isolera sig i gullig tvåsamhet. Jag vet att det är ett samhällssanktionerat beteende, men jag tycker ändå inte att det är okej.

Just när "jag var kär" är en bättre ursäkt för dåligt beteende än "jag var full". Det går inte att i dagligt tal använda "kär" som synonym för "idiot" och sedan förvänta sig att alla ska idolisera kärleken.

Kommentarer

Ola sa…
Klurig och genomtänkta tankar som vanligt :)
Det går inte att i dagligt tal använda "kär" som synonym för "idiot" och sedan förvänta sig att alla ska idolisera kärleken.

Sannt.

Men att vara kär är ett praktiskt (ofta) första steg till ett äktenskap ... som intet är idiotiskt.

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.