tisdag 30 november 2010

Låt dem äta bakelser!


Det här är typ ett kombinerat Dagens Outfit-inlägg och ett "titta vad jag har gjort!" för er som missade det.
Min fantastiska rumskompis Rebecka gick och vann en tävling. Ett mobilföretag frågade om vad hennes dröm att bjuda sina vänner på en dag var, och den underbara kvinnan svarar med "en glutenfri tårtbuffé värdig Marie Antoinette!". Så det fick vi. Spegelsalen på Grand Hôtel, en miljö värdig Versailles, och den mest imponerande tårtbuffé jag någonsin sett. Och smakat, för den delen. Dessutom har jag aldrig sett mina nördiga vänner så vackra förr. Såhär vacker var jag. Foto: Fredrik Nilson.

05 - Min definition av kärlek

Det här inlägget ingår i projektet "en månads inlägg". Klicka på taggen för att se resten.

Den senaste gången jag försökte definiera kärlek slutade det i teorin om kärleksburkarna. Den mesta kärleksdefinitionen där är väl någonting i stil med "en trögflytande, strålande gyllengul substans". Ganska abstrakt alltså. Å andra sidan känns kärlek som en typiskt sådan där sak som gärna får vara abstrakt. Abstrakt och genuint vacker.
Just nu känslokaosar jag lite smått. Hade jag skrivit det här inlägget för en vecka sedan hade det förmodligen varit euforiskt och poetiskt i tonen och förklarat kärleken som något slags högre princip. Störst av allt är kärleken, vet ni. Nu tror jag att jag får lov att ta ned den lite mer på jorden än så, även om jag fortfarande tycker att de här två definitionerna håller. En högre princip, genuint vacker, och till sin natur samma sak oavsett vem man känner kärleken för.

Men ni hör, det här låter ju närmast religiöst. Ska man omsätta kärlek i praktiken får man väl räkna med att den är lite solkigare än så. Som när man tvivlar på den, förbannar den, tycker att det är onödigt av den att komma just här och just nu. När man tycker att det är besvärligt att den är obesvarad. Och sådär. Det har jag gjort många gånger, förmodligen allt det där. Jag blir kär ganska ofta och ganska häftigt.

Så just för att den faktiskt ofta är ganska besvärlig, ibland lätt att förväxla med attraktion, och ibland genererar en hel del negativa känslor, så försöker jag sätta upp principer om kärlek som jag kan luta mig tillbaka mot. Som "jag ska aldrig förneka kärlek", eftersom kärlek i sig är vackert och förnekelse, ignorans eller likgiltighet i sig är fult. Och "jag ska aldrig ångra kärlek", eftersom kärlek i sig är vackert, och ånger gör den ful.

Jag tror att jag beskrivit den ideala förälskelsen här tidigare. På samma ställe som den förbannade dumma förälskelsen tydligen. Mest för att det är en sådan sak som jag tycker om att reflektera över. Det är inte samma sak som kärlek, men de är ju onekligen besläktade.
"Kan jag inte bara få vara kär i dig, utan att vi måste göra en så stor sak av det?"

måndag 29 november 2010

04 - Vad jag åt idag

De här inläggen ingår i projektet "en månads inlägg", klicka på taggen så hittar du resten.

Jag fuskar redan nu och skriver två inlägg på en dag, eftersom jag tänker försöka ägna morgondagen åt studier, studier och studier. Hemtentedeadline och just nu går det ganska segt.
Så, vad jag åt idag... vilket oerhört intressant tema för ett blogginlägg.

Om jag gillar att laga mat eller inte går väldigt mycket i vågor. Ofta har jag perioder när jag snöar in på en enda rätt, och lagar den ett par gånger i veckan. Just nu är jag inne i en pastasallads- och chevréperiod. Gärna kombinerat, det åt jag i lördags. Ibland hamnar god mat jag lagar på receptbloggen Studentum skal föðo fa (det är f.ö. inte alls nördigt att ha en bloggtitel på fornsvenska. "Till studenten skall skaffas mat" är översättningen).

Jag hade ett gäng vänner här som drack glögg och pratade lajv i går kväll. Kvar efter den tillställningen fanns pepparkakor och en halvliter fruktyoghurt, så det åt jag till frukost. Jag brukar inte äta alls på morgonen, men för en gångs skull kände jag mig riktigt sugen. Jag drack en kopp kaffe till det också. Det kanske är därför jag har ont i huvudet just nu, jag tror att det är enda koppen hittills idag.

En stund senare efter att jag slagit ned mig med mina skolböcker behövde jag distraktion, och slängde ihop en pastasallad med tonfisk. Också en sån där konstighet, jag har länge haft principen att inte köpa hem fisk eftersom jag försöker sluta äta det. Anden är villig men köttet är svagt. Min pappa skulle vara stolt. Men nu hade jag hur som helst en liten burk tonfisk hemma, som jag blandade med pasta, sallad, tomater, kidneybönor och majs. Det verkar alltid lite godare än vad det blir. Men mätt blev jag. Jag tror att jag drack en kopp svart te till maten också.

Nu har jag precis ätit middag. Det känns som att klockan är 23 ungefär, men den är inte 19 än. Så går det när man är hemma och försöker plugga. Till middag kokade jag ris med salt, curry och ingefära, och vispade ihop en sås med chevré till det. Såsen blev inte särskilt god, men jag ska definitivt prova att ha ingefära i riset fler gånger. Det var en höjdare!

Nu blir det nog kaffe och de fyra ädla sanningarna här.

03 - Mina föräldrar


Det här inlägget ingår i projektet "en månads inlägg". Klicka på taggen (på bloggen, funkar inte på facebook) för resten av inläggen och listan på kommande.

Det här inlägget är faktiskt mycket svårare att skriva än det om min första kärlek. Saker brukar låta mycket jobbigare när jag pratar om dem än vad de faktiskt är. Så jag gör ett ärligt försök att få det här fint istället.

Det är lite svårt att berätta om "mina föräldrar" som en enhet. De träffades på en spelmansstämma på 80-talet och hängde ihop ett par år. Jag tror att de hantverkade och spelade folkmusik, det vore typiskt. Jag föddes i januari 90 och de gifte sig för att slippa skriva på en massa papper. De skaffade hus och bil, en unge till och skiljde sig ett par år senare. Den största delen av min uppväxt har de alltså varit på olika ställen. Min syster ställde en gång den fantastiska frågan "Va, mamma!? Har du och pappa varit ihop?". Den säger nog det mesta.

När jag funderar över min egen relation till Henriksson, är det första jag kommer på hur vi alltid gör narr av varandras sätt att prata på. Jag pratar för fort, högt och oartikulerat. Han pratar för tyst, lågt och minst lika oartikulerat. När jag imiterar min pappas sätt att prata tittar jag på mina egna tår och mumlar på norrländska. Det blir ganska rättvisande. När han imiterar mitt går det inte att urskilja några ord över huvudtaget. Vi är båda medvetna om att det är en ganska kärleksfull drift med varandra.

Henriksson tycker att riktig mat är fisk och potatis. När jag var fjorton lärde han mig att dansa hambo. Han brukade vara bäst på att dansa, och är fortfarande min favoritförare (undantaget Lasse på AF, men det hör inte hit). När jag var liten såg han till att jag hamnade på musikskolan och började spela fiol, och jag skröt gärna om att min pappa är spelman. Han är stolt över mitt läshuvud och blir rörd när jag kommer hem med bra betyg. Jag har fler högskolepoäng än han. Ibland säger han "bli inte lärare, du är ju ämnad för någonting stort. Bli advokat istället, läkare!".

Ärligt talat refererar jag oftast till Henriksson med just hans efternamn. Friedner heter däremot oftast "mamma" eller något fånigt smeknamn på det. Min uppväxt har varit dominerad av en hel hög friednrar. Eftersom "friednrarna" är så svårt att stava är det lättare att referera till dem kollektivt som "mostrarna" även om min mamma också ingår i det begreppet. Mostrarna sjunger gamla fåniga schlagers i köket och går stora hemulpromenader. Mostrarna refererar till muminböckerna i alla lägen (eftersom det passar i alla lägen), och har kreativa projekt på gång.

En av de här hemulmostrarna är min mamma. Ibland suckar hon och säger "jag förstår verkligen hur du tänker, vi är så lika!". Hon blev glad när jag flyttade hemifrån och inredde en syateljé i mitt gamla sovrum. Ofta säger hon "måste du bli lärare?" och tycker att det är lite besvärligt att jobba dryg heltid med det, när man skulle kunna konsthantverka istället.

Min mamma gillar katter och promenader. Hon är inte vegetarian egentligen, men lagar genomvegetarisk buffé till sitt 60-årskalas i alla fall bara för att hon känner för det. Hennes favoritfärg är skrikigt chockrosa. Det är lite svårt att beskriva min relation till min mamma på så här lite plats, hon är den jag vuxit upp med helt enkelt. Och eftersom vi tänker likadant har det i regel alltid varit en utmärkt kombination.

söndag 28 november 2010

02 - Min första kärlek

Alla de här inläggen ingår i ett projekt. Kolla taggen "en månads inlägg" för listan och de andra.

Här funderade jag lite på sådana där dagisförälskelser som alla barn har. "Det här är Pierre och vi ska gifta oss imorgon på dagis", ni vet. Fast de kändes inte riktigt relevanta. Så vi gör såhär istället.

Året är 2003, och mina klasskompisar har ägnat det senaste året åt att hänga i mina fönster för att spana efter snygg-Nick som en av dem är kär i. Ungefär. Jag har börjat högstadiet. Jag tecknar serier i min almanacka på rasterna och är rädd för nior. Via hogwarts.nu har jag lärt mig att det finns någonting som heter forumrollspel, och börjat hänga på ett gäng hemsnickrade avidgamers-sidor där folk spelar vackra hjältinnor och mystiska mörker-demon-ninja-mästare.

Om mitt minne inte sviker mig träffade jag Tara första gången på en irl-träff för en sån sida i april 2003. Hon heter inte Tara idag, men på den här tiden hade alla mina vänner smeknamn bildade av sina internet-nick. Vi var kompisar i ett par år efter det, fram till någon gång i början av gymnasiet, och jag minns faktiskt inte alls när eller hur jag blev förälskad i henne. Vi spelade forumrollspel ihop även om våra roller aldrig kom varandras särskilt nära. Vi fyllde år ungefär samtidigt, men det här var nog på tiden jag inte firade mina födelsedagar, medan Tara bjöd in alla vänner, inklusive den lilla klicken av oss från internet, på stor fest på någon släktings restaurang i Vällingby (som verkligen låg vid världens ände på den tiden!). Jag vet inte hur många som jag lajvat med senare som var på de festerna, men förmodligen en del. Vi åkte på ett lajv tillsammans också, där jag spelade surmulen piga och hon min älskliga vän, som så småningom fick ragg och försvann från vår gemensamma sängplats. Vill jag minnas.

Det här var innan sockerdricka.nu skaffade sin femtonårsgräns, och jag spammade ner det med dikter om olycklig kärlek. Tara råkade logga in och läsa alla de där vid ett senare tillfälle, och ringde upp mig. Då var hela saken sedan länge överblåst, jag hade upptäckt Martina i min engelskgrupp, och vi var kompisar ett tag till. Det här var innan jag någonsin blivit ordentligt kysst och räknade våra kinder mot varandra som "nästan kysst". Jag tror faktiskt att det inleder min långa tradition av att bli häftigt förälskad i mina vänner och inte tycka att det spelar så stor roll vad vi kallar det. Det kanske inte är en fullt så lycklig tradition som jag med jämna mellanrum försöker framställa den som, men aktuell är den definitivt. Och en rätt viktig del av mitt kärleksliv skulle jag tro.

01 - Introduktion

Jag skapade en ny etikett för de här månadsinläggen. Den ligger i vänstermenyn och heter "En månads inlägg". Klicka där om du vill se hela listan och resten av dem.

Det första uppdraget är att jag ska presentera mig själv. På sätt och vis kan det verka rätt enkelt, eftersom hela den här bloggen handlar rätt mycket om mig. Å andra sidan blir det svårt just därför.
Så jag gör ett försök.

Jag är Anneli, kvinna, 20 år gammal, från Huddinge. Det är väl den fakta som folk på internet brukar anse är tillräcklig som introduktion. Eventuellt ska jag tillägga att jag är 170 cm lång, tillfälligt rödhårig, hyfsat kurvig, och i skrivandets stund på väg till sängen efter en lång arbetsdag och inte särskilt kåt.

Jag har ett märkligt förhållande till ord, och tycker att det här med etiketter och definitioner är ganska roligt. Så jag slänger på mig själv ett par stycken, som ni kan få spekulera fritt och vräka på med fördomar om: Typ lajvare, fuskvegetarian, språknörd, feminist, cis-person, ung vuxen, student, kvinna, cafébiträde, slampa, storasyster, bloggare, skribent, tant, vänsterintellektuell, rödvinspoet, eskapist, bisexuell och valberedare.

Själv tycker jag inte att de där etiketterna ger en särskilt rättvisande eller ens tydlig bild. Kanske för att etiketter är så små i förhållande till människor, och slänger man på många riskerar det att bli ganska spetigt. Man får helt enkelt ta och komplettera beskrivningen lite, till exempel med saker jag tycker om eller håller på med. Eller så skulle jag kunna förklara bilden till det här inlägget. Jag känner mig lite som Muminpappan på försättsbladet till memoarerna på den. Lite uppblåst och oerhört viktig, som att jag faktiskt sitter inne på en massa viktig kunskap och information. Den är tagen under medeltidsveckan, och utöver de otroligt osmickrande fyrtiotalsglasögonen har jag en sunkuppsättning lajvkläder med allsköns fläckar på mig. Resten av bilderna från tillfället visar hur de där glasögonen slampade runt från person till person och blev fotograferade. Eftersom det är mina glasögon kan ni ge er på att alla andra såg bättre ut i dem. Lyckligtvis har jag ett par riktiga också. De är finare.

Det här blev så klart en ganska ytlig introduktion bara för det. Kanske för att den ligger uppe på internet. Men vill du veta på riktigt kan du ju bläddra runt lite på bloggen, kanske under etiketten "personligt". Så blir det säkert bra.

En månads bloggande

Jag hittade det här projektet hos Agnes, och eftersom det kliar i fingrarna på mig när jag inte skriver men jag har lite svårt att få till inspirationen så bestämde jag mig för att börja på det.
Tanken är alltså att man skriver ett inlägg om dagen i en månad, enligt en given lista. Det blir lite mer direkt personligt än vad jag är van vid att skriva på det här stället, men det kan nog bli en samling ganska intressanta berättelser också, hoppas jag. Här är listan i alla fall. Inlägg ett kommer ikväll:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

torsdag 25 november 2010

Littera

Idag lyckades jag få igång mitt heminternet! Det gick ner någon gång i början av oktober, så det har varit ett bra tag utan det, som ni vet. Det är ju en ganska bra förutsättning för att få tillbaka lite av mitt sociala liv, förlora lite av min nya vana att prata i telefon med folk, och kanske börja blogga mer regelbundet på det här stället igen. Jag börjar övervinna min motvilja mot att skriva tillrättalagd text.

Rädslan för tillrättalagd text kommer från slutet av gymnasiet, när jag pluggade textkommunikation och litterär gestaltning parallellt. Vad det går ut på? Att prestera stora mängder skönlitterär text under tidspress. Alltså började jag, självklart, att leta upp frön till litteratur överallt i min omgivning. Jag fiktionaliserade mig själv och mina vänner ganska hårt under den terminen. Det blev bra texter, men lämnade så småningom efter sig en känsla av att verkligheten bara är ett rollspel, fiktion, ingenting annat än vad man gör av den. Och därför fullt tillåten att brodera ut med detaljer som inte är helt sanna men som skulle krydda fiktionen.

Så när jag skriver dagbok är jag otroligt noga med att inte skriva i tillrättalagd form. Därför att så fort jag gör det känns den skönlitterär, och då kan jag inte lita ett ögonblick på att orden jag skriver ner faktiskt är sanna längre. Dagböckerna liknar stundom en livejournal, stundom ren poesi. Den andra saken jag lärde mig av att frotteras med fiktionen, är att poesi aldrig får vara skönlitterär. Den måste vara sann. Därav att jag inte tål epos till grekiska hjältar eller suckande sorgsvarta höstsonater om flikkor med rakblad.

Och den sortens flytande, poetiska sannskrift har jag skrivit vid något enstaka tillfälle på internet och kommer inte att skriva igen. Den är för personlig för det. Och jag har ett närmast besatt förhållande till text, språk och ord. De betyder så mycket mer. Det finns en mening i allt, som kan rymmas bakom orden.

Ordet, logos på grekiska. Meningen, syftet, essensen. Men det får bli ett annat inlägg.

onsdag 17 november 2010

Eskapism

Den här senhösten får jag spontana ryck av att längta bort och försöka göra världen lite vackrare än vad den är. Det är förvånansvärt lätt att komma in i sådana sinnesstämningar. På Ma vie en rose, som jag nästan aldrig uppdaterar, försökte jag att fånga känslan med ett par collage.

Men det är helt enkelt känslan av att tillvaron är vacker. Det ljuvliga gråvädret och småregnet som slår uppfriskande mot ansiktet. Känslan av att vara varm inne i sin kappa fast det är frost på marken och vara alldeles nöjd. Spontana glädjeglimtar vid tanken på ett par nya handledsvärmare med pärlor eller att jag får äta avokado till middag bäst jag vill. Guldglitter. Julstjärnor.
Den här senhösten vill jag helst koka saffransris och dricka glögg i min vackra lägenhet. Tända rökelse och ljus. Jag vill ha ett par stora julstjärnor i färgglatt papper som lyser upp mina fönster. Dessutom vill jag dricka rött vin på caféer som har öppet sent, träffa intressanta kvinnor, förföra en vacker yngling. Jag vill mysa framför kakelugnar, röka cigaretter under stjärnhimlen och bli kysst i rulltrappor. Och så röd sammet och vattenpipa och rooibos lava och orden.
Bara för att världen är vacker och får vara det.

lördag 13 november 2010

Singelhushåll

Som ni säkert har anat hindrar någonting mig från att blogga. I själva verket är det två saker. För det första, så har jag just nu ganska svårt för att skriva tillrättalagd text. I bästa seriemördarmanér har jag en anteckningsbok där jag skriver, ungefär hela tiden, det jag tänker på för stunden, men den är ganska ostrukturerad och ingenting jag skulle vilja lägga upp på ett sånt här ställe. Lite för mycket kärlekar, snöslask och allmän frustration för det.
För det andra, och det är högst väsentligt, har jag inget heminternet hemma utan är inne i en dryg månad lång karusell med ComHem, Tele2 och Stiftelsen Stockholms Studentbostäder om vem som ska tillhandahålla mitt internet, vilken utrustning ingen informerat mig om att jag behöver och vems ansvar det är att se till att jag har denna. Spänningen stiger. Kampen fortsätter.

Under tiden bor jag alltså i praktiken ensam i en tvåa i ett höghus i Flemingsberg. När jag talar om det för vänner säger de "men herregud, vad gör du utan Internet?", och ärligt talat vet jag inte riktigt. Jag tror att jag vänjer mig vid att leva singelliv. Jag har trots allt inte riktigt gjort det förut, så det är en ganska spännande erfarenhet.

Jag är ganska bra på att vara min egen hemmafru. När jag ska diska (för det tycker jag är tråkigt) målar jag läpparna röda och spelar Supremes eller Edith Piaf på vinylspelaren. Då går det lättare och blir liksom en lek. Ibland när jag kommer hem från jobbet överraskar jag mig själv med en extra god middag. Det är grymt skönt att få bestämma själv vad jag ska äta och när. Just nu kostar saffran 10kr/paketet på Pulsen och jag är mycket nyfiken på saffransris. Mina mesta matcravings gäller champinjoner, avokado och getost. Det är nice.

Ibland känner jag för att ha en mysig hemmakväll, och då tänder jag ljus och rökelse i mitt sovrum och ser en film, tecknar eller syr. Jag gör faktiskt sånt. Det var lajv förra helgen så innan det skrev jag en hel del brev att ha som rekvisita. Nu har jag lite svårt att inte fortsätta med det.
Häromdagen var jag på IKEA och köpte gardinstänger och den där mattan i form av en bil från barnavdelningen som jag alltid velat ha som badrumsmatta men inte fick när jag bodde med Hell, eftersom han tycker att badrumsmattor är äckliga. Nu pryder den mitt fula badrumsgolv och gör mig lite lycklig varje gång jag går in där.

Jag tror att mina vänner försöker lura mig att jag inte lever ensam. Bland annat ligger det fem (!) tandborstar på hyllan ovanför mitt handfat, och jag har ingen aning om vilka ägarna är. Jag tror inte att alla fem är mina. Två kanske. Om du tror att du har en tandborste hemma hos mig eller gärna skulle vilja ha en får du höra av dig.

Jag ska försöka få fart på den här bloggen igen när jag har internet tillbaka. Det här är det längsta uppehållet någonsin tror jag. Tills dess finns jag på Facebook.