03 - Mina föräldrar


Det här inlägget ingår i projektet "en månads inlägg". Klicka på taggen (på bloggen, funkar inte på facebook) för resten av inläggen och listan på kommande.

Det här inlägget är faktiskt mycket svårare att skriva än det om min första kärlek. Saker brukar låta mycket jobbigare när jag pratar om dem än vad de faktiskt är. Så jag gör ett ärligt försök att få det här fint istället.

Det är lite svårt att berätta om "mina föräldrar" som en enhet. De träffades på en spelmansstämma på 80-talet och hängde ihop ett par år. Jag tror att de hantverkade och spelade folkmusik, det vore typiskt. Jag föddes i januari 90 och de gifte sig för att slippa skriva på en massa papper. De skaffade hus och bil, en unge till och skiljde sig ett par år senare. Den största delen av min uppväxt har de alltså varit på olika ställen. Min syster ställde en gång den fantastiska frågan "Va, mamma!? Har du och pappa varit ihop?". Den säger nog det mesta.

När jag funderar över min egen relation till Henriksson, är det första jag kommer på hur vi alltid gör narr av varandras sätt att prata på. Jag pratar för fort, högt och oartikulerat. Han pratar för tyst, lågt och minst lika oartikulerat. När jag imiterar min pappas sätt att prata tittar jag på mina egna tår och mumlar på norrländska. Det blir ganska rättvisande. När han imiterar mitt går det inte att urskilja några ord över huvudtaget. Vi är båda medvetna om att det är en ganska kärleksfull drift med varandra.

Henriksson tycker att riktig mat är fisk och potatis. När jag var fjorton lärde han mig att dansa hambo. Han brukade vara bäst på att dansa, och är fortfarande min favoritförare (undantaget Lasse på AF, men det hör inte hit). När jag var liten såg han till att jag hamnade på musikskolan och började spela fiol, och jag skröt gärna om att min pappa är spelman. Han är stolt över mitt läshuvud och blir rörd när jag kommer hem med bra betyg. Jag har fler högskolepoäng än han. Ibland säger han "bli inte lärare, du är ju ämnad för någonting stort. Bli advokat istället, läkare!".

Ärligt talat refererar jag oftast till Henriksson med just hans efternamn. Friedner heter däremot oftast "mamma" eller något fånigt smeknamn på det. Min uppväxt har varit dominerad av en hel hög friednrar. Eftersom "friednrarna" är så svårt att stava är det lättare att referera till dem kollektivt som "mostrarna" även om min mamma också ingår i det begreppet. Mostrarna sjunger gamla fåniga schlagers i köket och går stora hemulpromenader. Mostrarna refererar till muminböckerna i alla lägen (eftersom det passar i alla lägen), och har kreativa projekt på gång.

En av de här hemulmostrarna är min mamma. Ibland suckar hon och säger "jag förstår verkligen hur du tänker, vi är så lika!". Hon blev glad när jag flyttade hemifrån och inredde en syateljé i mitt gamla sovrum. Ofta säger hon "måste du bli lärare?" och tycker att det är lite besvärligt att jobba dryg heltid med det, när man skulle kunna konsthantverka istället.

Min mamma gillar katter och promenader. Hon är inte vegetarian egentligen, men lagar genomvegetarisk buffé till sitt 60-årskalas i alla fall bara för att hon känner för det. Hennes favoritfärg är skrikigt chockrosa. Det är lite svårt att beskriva min relation till min mamma på så här lite plats, hon är den jag vuxit upp med helt enkelt. Och eftersom vi tänker likadant har det i regel alltid varit en utmärkt kombination.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.