onsdag 29 december 2010

26 - Rädslor

Det här inlägget ingår i projekt "en månads inlägg" som har tagit lite längre tid än en månad redan.

Jag är oftast ganska orädd, när det kommer till nya situationer och sånt där. Att stå i en gränd i gamla stan i Genova och upptäcka att hela klassen sprungit iväg åt olika håll, jag inte pratar italienska och bara har en karta på fickan, var inte läskigt alls. Det var roligt. Så på så sätt är jag ju ganska praktisk att ha att göra med. Jag är inte det minsta rädd för döden heller, konstigt nog.

Jag är å andra sidan ganska fånig när det kommer till ganska mycket annat. Till exempel är jag ganska höjdrädd och tycker att det är otäckt att åka fort. Så jag vägrar konsekvent bergochdalbanor. Jag drömmer mardrömmar ibland om Fritt Fall. Alltså attraktionen på Gröna Lund, inte att falla i allmänhet. Det är sjukt läskigt!

Jag tycker att det är läskigt att hoppa från hopptorn och sånt och trampoliner, även om de är ganska små. Jag tycker att det är läskigt att gå ensam i skogen, särskilt på lajv eller på natten. Jag tycker att det är läskigt att duscha när jag är ensam hemma. Då tänker jag bara på duschscenen i Psycho och känner mig instängd. Så jag duschar alltid med alla lampor tända och duschdraperiet fråndraget.

Sen så är jag störtlöjligt rädd, alltså fobisk på riktigt, för en viss sorts äckliga djur. Jag kan alltså inte ens skriva ned vad de heter i bloggen, för det gör mig illamående. Kamratposten brukade ha en till maskot, men när jag skulle leta upp en bild på honom verkade han inte finnas kvar. Annars bildgooglar jag definitivt inte. Jag vågade aldrig läsa klart Fröken Smillas känsla för snö heller, för den delen. Det börjar klia under huden på mig och allt blir jätteobehagligt.

Så jag är rädd för ganska mycket, faktiskt ^^

Hennes grej och hans batong

Språk och kön-nörden i mig njuter verkligen!
Jag har inte lyckats få tag i och läsa Karin Milles bok Kung Karl och kärleksgrottan än, men nu är det bannemig dags. Om inte annat så för att den här artikeln ur SvD är så intressant!

Könsmaktsstrukturer syns självklart i språket, eftersom språket formar verkligheten. I Milles material syns det jättetydligt, när manliga könsorgan liknas vid raketer, batonger, baguetter, generaler, medan kvinnliga oftare får vara där nere, pärla, ros eller mus.

Eftersom jag inte läst Milles bok än kommer det inga rekommendationer. Men det ska jag! Jag har varit med som informant till den, förresten, kom jag på nu. Svenskstudenter verkar bruka få stå ut med sådant allt emellanåt, och just "skriv alla könsord du kan på ett papper och lämna in" är ju en ganska rolig uppgift. Men läs artikeln!

Jag undrar förresten hur många synonymer på att knulla det finns, och när någon gör en språk-och-kön-undersökning om det. Pax!

måndag 27 december 2010

25 - Ett första

Det här inlägget ingår i projekt "en månads inlägg". Klicka på taggen för resten av dem.

Jag har varit hyfsat trångbodd hela livet. Just nu har jag en tvåa med kokvrå som jag formellt delar med en vän och det känns verkligen som att jag har oceaner av plats för bara mig själv. Annars har vi haft diverse lustiga boendearrangemang. I många år delade jag rum med min lillasyster. Sen flyttade mamma ut i vardagsrummet, jag fick hennes sovrum, och vi hade hennes säng som soffa i många år. Ett tag bodde jag ihop med Hell & Bögarna i en etta på 37 kvadrat vid Mariatorget. Lyckligtvis inte så länge. Sen delade jag etta med Hell i ett år också, så det här med eget rum har varit lite av en lyxvara.

Så jag tänkte helt enkelt göra den här första, till "mitt första egna rum". Även om det kanske mera är "min första egna vrå".


Jag minns inte när vi byggde rumsavdelaren och fick varsin vrå såhär. Jag tror att det var i mellanstadiet, femman kanske. Innan det hade vi en stor barnkammare och en våningssäng, men den situationen blev liksom ohållbar där någonstans. Så min ömma moder ställde upp en bokhylla mitt i det där rummet, och bestämde att det från och med nu var varsitt rum. Eftersom Ellica hade fler kompisar än jag tog jag den inre delen, som var mindre. Knappt 4kvm, närmare bestämt.

Jag hade sängen stående längs med tre av väggarna, inskjuten mot fönstret. Jag insåg hur litet rummet var en gång när jag försökte ställa sängen på andra ledden istället, och upptäckte att det inte gick. Den fjärde väggen bestod, lyckligtvis, av den där bokhyllan så det fanns ju åtminstone förvaringsmöjligheter. Ibland ställde min lillasyster saker i den från baksidan, så att mina ramlade ner. I högstadiet tecknade jag rummet som hemuppgift, döpte bilden till KAOSET och dolde det delvis under slarvigt tecknade pappershögar. Det slarvet gav mig G på uppgiften.
Det här rummet var nog alltid lite av ett barnrum, det var nog det mina vänner tyckte var komiskt med att hänga i det. Det bodde alltid gosedjur på hyllan under taket. Bredvid mina åh-jag-är-så-artsy akrylmålningar hängde det posters med söta djur och foton på mig själv som bebis. Ett tag hade vi ett oerhört tjusigt cerise-orange pärldraperi i öppningen från Ellicas rum, men det åkte såklart ner. Rummet var däremot kvar under hela högstadiet. Det var först på gymnasiet när jag började ha kompisar där som stannade till sent och störde Ellica som sov (ja, Helén, just du), som vi organiserade om lägenheten rätt totalt och jag flyttade in bakom köket istället.

söndag 26 december 2010

Lär dig hyfs med Anneli

Okej, jag erkänner på en gång: det är jävligt ohyfsat att skriva sådana här inlägg istället för att ta det med berörda parter på en gång. Å andra sidan är det typ andra gången på tio timmar och jag börjar lacka satan på det. Så: hyfs och stil, grabbar!

Exempel 1:
Anneli: Jag har ätit så mycket fisk på julbordet, så nu kör jag veganvecka och detoxar lite fram till nyår.

Fel svar: Jag har slutat äta fisk, eftersom det är osmakligt att stoppa i sig djur.
Rätt svar 1: Åh, jag förstår det. Julmat är gott i två dagar, ungefär.
Rätt svar 2: Veganvecka låter bra, lycka till!
Rätt svar 3: Bra idé, behöver du tips på recept?
Rätt svar 4: Får du verkligen i dig alla proteiner du behöver då? Tänk på...

Exempel 2:
Anneli: Nu har jag fått pengar i julklapp, så nu tänkte jag åka till IKEA och köpa en startbox, och ett par bra köksknivar.

Fel svar: Bra knivar köper man inte på IKEA.
Rätt svar 1: Vill du ha knivar som verkligen håller skulle jag rekommendera Kökskungen istället.
Rätt svar 2: IKEA! Nice!
Rätt svar 3: Jag har redan köksknivar, så jag tänker köpa spel för mina julklappspengar istället.


Men alltså:
Sluta förihelvete att tala om för mig vad jag gör för fel och på vilket sätt er världsbild är överlägsen min hela tiden. Jag står inte ut! Jag tycker också att det är lite småäckligt att leva på enbart fisk i två dagar, det är därför jag tänker köra veganskt ett tag nu. Men när jag råkar ut för dogmatiska "ja det är osmakligt" blir jag sugen på blodig biff som ren provokation.
Och jag köper mina köksknivar var jag vill. Min erfarenhet av IKEAs knivar (de som inte är fyrapack för 30kr) är att de faktiskt duger helt utmärkt till mina behov. Jag ska inte skära några stekar med dem.

Det är helt okej med hjälpsamma tips, glada tillrop, eller för all del rekommendationer eller kritiska kommentarer. Men den där sortens överlägsna kommentarer som bara uttryckligen handlar om att det jag gör är fel, står jag faktiskt inte ut med. Skärpning, #sverok. Skärpning som fan.

24 - Saker som får mig att gråta

Det här inlägget ingår i projekt "en månads inlägg", som snart är slut. Klicka på taggen för hela (dryga) månaden.

Jag är egentligen inte så sugen på att skriva ner alla saker som får mig att börja gråta. Mest för att det faktiskt kommer att bli ett sjukt långt inlägg, och jag inte riktigt är på humör för att sitta och älta saker som gör mig ledsen. Men vi kan ju säga såhär:

Jag gråter typ jämt. Åtminstone ett par gånger i veckan. Det är otroligt enkelt att få mig till tårar.

Jag gråter när jag blir besviken, även om det inte är på så stora saker. Jag gråter när det blir mycket känslor över huvudtaget. Min expojkvän får mig att gråta ibland utan att ens vara särskilt elak. Jag gråter när det är för kallt ute och jag är för liten och trött. Det händer att jag gråter för att jag är sugen på popcorn och inte har någon mat hemma över huvudtaget.

Ibland gråter jag för att världen inte får vara vacker och ibland för att den får det. Oftast torkar jag tårarna väldigt snabbt och fnittrar åt att jag alltid måste gråta så himla mycket. Det känns i regel bättre efteråt.

torsdag 23 december 2010

23 - Någonting som får det att kännas bättre

Det här inlägget ingår i projekt "en månads inlägg". Klicka på taggen för resten.

Jag är ledsen ofta (det kommer jag nog till imorgon), men det är ganska lätt att få mig att bli på bättre humör också. Visst, stundom är jag otroligt emo. Senast igår kväll låg jag på min soffa och skakade av gråt utan vidare anledning. För att jag inte orkade med tanken på att världen inte skulle vara vacker, tror jag. Lyckligtvis kan jag aldrig vara ledsen en längre stund. Någon dag, sedan orkar jag helt enkelt inte längre. Det är en sjukt lyxig försvarsmekanism som jag har haft god användning för genom åren.

Men det mesta som är mjukt och omhändertagande, varmt och engagerat gör mig glad.
Kramar, gör mig glad. Vykort gör mig glad, och små brev. Enkla sms med små hälsningar i. Te, gör mig glad, särskilt om det är kanel i det. Kaffe, på morgonen, för det är jag fruktansvärt arg och gnällig utan.

Kramar, gör mig glad. Sällskap och snöyra. Att gå i armkrok. Glögg. Insikten om att människor faktiskt finns och bryr sig och är fantastiska.

Att bygga en koja i min säng av alla täcken och kuddar och krypa ner i den och känna sig som fem år. Fransk jazz. Rökelse och ljus. Sällskap. Att gråta ut allt som gör ont och känns. Att tänka att jag inte förlorat någonting. Att läsa tidningen i badkaret. Rött läppstift. Édith Piaf.

Att spela och inse att jag faktiskt är musikalisk. Att jag faktiskt kan någonting. Att åka hem till min mamma och bli omhändertagen. Sömn. Kramar. Kärlek.

Det är lätt att göra mig glad. Försök!

tisdag 21 december 2010

Jag vill bara att världen ska få vara vacker

Det senaste halvåret har min värld varit vacker.
Ofta är den så där gyllenskimrande, glittrande underbar. För att jag ser små saker och för att alla de små detaljerna gör den vacker. För att jag blir förälskad hals över huvud i ingenting alls och det känns bra. För att jag får älska hur jag vill. För att jag får tro att livet har en mening och på en högre princip, på en kärlek, en mening, en själ.

Min värld är vacker för att jag vill att den ska vara det. Jag har bestämt att den ska vara det. Så jag kan glädjas över tillvaron och söka det där lilla glittrande som gör den det. Häromveckan förälskade jag mig i en väns sätt att föra sina handleder. Häromveckan var jag otroligt tacksam över en annan väns erbjudande om att stanna någonstans och dricka te med mig mitt i natten, för att han trodde att jag behövde det.

Alla de där små sakerna som gör att jag orkar och känner och tror och älskar. Låt mig ha dem. Låt mig se dem som bekräftelse, på att den här tillvaron faktiskt är ljus och kärleksfull och någonting värdefullt. Det behöver inte vara mer än så.

Så snälla, skippa intoleransen. Snälla tala inte om för mig att min värld inte är rationell, eller att jag måste tänka på allt det fula och dåliga också. Tala inte om för mig att vi är så jävla pk som äntligen börjar prata och så jävla blåsta som hoppas. Tala inte om för mig att jag älskar fel eller tänker fel eller tror fel. Snälla, tala inte om för mig att människor är av naturen onda, eller egoister eller att världen är ful, exploaterad, sorglig och döende.

För jag vill tro att människor har en inneboende godhet. Jag vill tro på solidaritet, kärlek, rättvisa och medmänsklighet. Jag vill att min värld ska glittra och stråla och glöda. Låt den göra det.

22 - Saker som gör mig upprörd

Det här inlägget ingår i projekt "en månads inlägg". Klicka på taggen för resten.

Ignorans, apati. När man låter livet passera, och bara skiter i
ungefär allt, för att vara kall och cool är ju ballt.
Nihilism, ignorans, att ingenting spelar roll.
Liberaler, att du själv är den som måste ta kontroll
över ditt liv, din lycka och din välfärd
och klarar du det inte är du ingenting värd.
Hedonism, lust och begär. Genast! Mera! Nu och här!
känslolösa knull, jag är hellre en kär reaktionär.

Att våga vägra vara vuxen.

Kapitalism, när medborgarrätt blir konsumenträtt.
Populism, när mer i plånboken plötsligt blir det enda sätt
som fungerar för att locka människor till att faktiskt tro någonting.
Jag är idealist och mitt liv har en mening.

Jag hoppas att jag aldrig blir oberörd
.

måndag 20 december 2010

21 - Ett annat ögonblick

Det här inlägget ingår i projekt "en månads inlägg". Klicka på taggen för resten av dem.

Förälskelser.
Jag snubblar av bussen i mina högklackade skor och ramlar nästan omkull på trottoaren. Av någon anledning finner jag det otroligt roligt, skrattar och springer den fram i snömodden. Jag har supertjocka stickade tumvantar med blommor på och får lust att leka i snön. Jag har bestämt att min värld är vacker och därför är den det.

Den här vintern är så tokig och det känns ganska bra. Vi går i armkrok, flörtar ohämmat och pulsar fram tillsammans på en av de där allra mest oplogade gatorna i stan. Det är fnitter och lek och snö och allmänt mysigt.

För att jag skrivit ett långt inlägg om alla detaljer som gör människor vackra, för att de faktiskt är det.

Och jag har tyllkjol och sjalett och känner mig påpälsad som en liten påskkärring och helst vill jag rulla i snödrivor och dricka varm choklad fast jag inte ens tycker om det och prata om orden och livet och kärleken sådär. Det känns bra. I år har vi en riktig vinter.

20 - Den här månaden

Det här inlägget ingår i projekt "en månads inlägg", klicka på taggen för resten.

Det här inlägget får bli övning inför att skriva en sån där årskrönika som jag försöker ibland för att sammanfatta år. Hittade en ganska rolig enkät att använda till det även om jag tror att jag lovat att inte spamma ned det här stället med listor. Så, december 2010, enligt min almanacka:

Inledde månaden med en ny delkurs, och har suttit på ett gäng föreläsningar om sekter. Firade vänner som fyllde år på krogen. Köpte cigaretter. Tog hand om en berusad artonåring. Jobbade på Kapsylen, stressigaste helgen någonsin sedan DN På Stan tipsat om oss. Bakade snickerskakor som blev över all förväntan men sålde slut rätt snabbt. Drällde kvällstid mellan olika fik med lajvare och snöade in oss totalt i en diskussion om genussystem och lajvreligioner. Jobbade på Kapsylen. Spelade Munchkin, även om min insats bestod i att hålla våra levlar. Pulsade Södermalm runt i nysnö på högklackat.

Misslyckades med att laga falafel men började arbeta enligt en lajvbudget med punkter som "finska pinnar, 200kr". Spelade Robot Unicorn Attack till sent på natten. Åkte pulka i högklackat med två vänner, drack glögg och lyxig drickchoklad och hade en grymt obekväm lägenhetsvisning. Spelade Sanning eller Konsekvens med främlingar. Hade en lång, förtrolig konversation om religion och relationer. Kände mig som femton år och okysst. Begravde en gammelmoster, köpte dyrt ylle och började sy medeltidskläder. Jobbade på Kapsylen. Dansade polska med jämnåriga. Hade spännande känslosvängningar. Jobbade på Kapsylen. Jobbade på Kapsylen.

Bjöd en vän på kafferepsfika. Irriterade mig på föreläsare. Åkte till Uppsala för att gå på Ranarims julkonsert och landade på en främmande lajvares golv. Drack ohemula mängder te. Åkte pendeltåg. Kärleksbrev till SL. Upptäckte att Kulturhuset har en mumininstallation jag vill se. Blev med ny rumskompis. Började #prataomdet. Diskuterade prettolajv från förra årtusendet med en fantastisk trettonåring. Jobbade på Kapsylen. Spelade Munchkin som en av nördarna. Jobbade på Kapsylen. Jobbade på Kapsylen.

Ungefär så. 10 dagar kvar, jul och nyår och sånt där. Får se vad som händer då.

söndag 19 december 2010

19 - Någonting jag ångrar

Det här ingår i projektet "en månads inlägg". Klicka på taggen för resten.

Just nu är jag inne i en period när jag tycker att det är mer intressant att prata om saker jag inte ångrar. Som människor jag kysst fast jag borde låtit bli. Men det var inte det som var temat idag, så jag ska prata om någonting jag ångrar på riktigt istället:
Jag ångrar att jag inte tog gymnasievalet på allvar.

Ärligt talat har jag fortfarande svårt att ta min utbildning på allvar, tredje året på ett yrkesprogram. Hela grejen med att välja skola, välja utbildning, välja framtid får mig att vilja slå bakut ganska ordentligt. Jag hatar det. Egentligen gillar jag att gå omkring på mässor och få fina broschyrer, men tanken på att det jag gör nu ska vara ett genomtänkt och välavvägt beslut som kommer att påverka mig resten av livet, gör att jag stänger av helt.

När jag var femton var jag dessutom grymt obstinat. Typ "bara för att ni tycker att jag ska välja gymnasium så tänker jag inte!". Så jag struntade i alla såna där broschyrer, och valde Huddingegymnasiet för att det låg närmast min högstadieskola och hade samhällsprogrammet. Alltså blev det samhäll-media på Huddinge, lägsta intagningsgräns 90.

Efter det har jag träffat på så otroligt många roliga gymnasieprogram som jag nog hade trivts bra på. Jag läste inte sam-språk på Huddinge för att jag inte gillade deras fokus (mycket modernt, kommunikation, och man var tvungen att läsa italienska). Sen har jag upptäckt att det finns språklinjer som fokuserar mycket mer genuint. Jag har upptäckt att sam-kultur finns och verkar hur kul som helst. Det finns till och med sam-estet för oss som inte kan låta bli att känna oss som smygesteter, även om vi valt att plugga till underbetalda allmänbildade, istället för underbetalda konstnärer.

Och framför allt finns det gymnasieskolor där eleverna är engagerade, tycker att det är en stor grej att gå gymnasiet, gör sjukt engagerade arbeten, lär sig någonting och har roligt. Varför talade ingen om det för mig när jag var femton?

fredag 17 december 2010

18 - Min bästa födelsedag

Det här inlägget ingår i projekt "en månads inlägg". Klicka på taggen!

Jag fyller år den 20 januari. Ärligt talat kommer jag inte ihåg särskilt många av mina födelsedagar. En gång var jag på scouthajk. En gång passade grundarna på att lägga ner rollspelssajten som jag tillbringade ett par timmar om dagen på och kasta ut alla medlemmar.

Min förra födelsedag kommer jag däremot ihåg. Den var grymt bra.
Jag fyllde 20. Det var min första födelsedag när jag inte bodde hemma längre. Jag hade inte haft fest i min etta än, och bestämt mig för att bjuda in släkt och vänner inte på födelsedagen, men i helgen efter. Min födelsedag var en onsdag, har jag för mig.

Dagen innan ringer Leo och frågar vad och hur det händer på födelsedagen, och jag påpekar för honom att han svarat attending på Facebook till min fest på lördagen, fast han ska åka hem på fredagen. "Oj shit" säger brorsan. "Jag var säker på att det var på din födelsedag du firar!". "Jag har ingenting inplanerat", säger jag, "så vi kan väl fika?".

Så jag åker in till stan och träffar Leo. Jag har lovat honom att vi ska dricka te, så han drar in mig på tebutiken vid Centralen och köper ett gäng olika sorters te i present åt mig. Och ett par fina chokladpraliner som vi okynnesäter på pendeltåget. Bara för att kontrasten mellan sunkit snöslaskigt pendeltåg och lyxchoklad är så fin.

Så jag och brorsan åker hem och provdricker alla teerna, det blir en rätt lång bra fika. Egentligen är tanken att Leo ska fortsätta hem till sin mormor på kvällen, så hans morbror ringer och undrar hur de ska göra med det. Jag säger åt morbrorn att komma och dricka te med oss innan de åker, istället för att sitta i stan och vara otålig. Det här resulterar i att min storebror, och hans morbror, sitter i mitt vardagsrum och dricker te och plinkar på min sambos gitarrer. Tills klockan är förbi åtta och morbrorn åker hem igen medan Leo stannar kvar.

Resten av kvällen lagar vi veganmat, kökshänger med Hell som kommit tillbaka hem, och dricker rom. Mer dramatiskt än så blir det inte, men det var en grymt bra födelsedag!

Tre dagar senare bjöds för övrigt hela släkten in på linssoppa i min lägenhet. Jag hade 100 kr på kontot att laga mat till 13 personer av. Och definitivt inte skedar till alla så det fick jag låna av mamma. Men 50-plussarna satte sig väl till rätta på golvet, åt soppa och kände sig som studenter igen. Det var en rätt bra födelsedagsfest det med.

torsdag 16 december 2010

Plötsligt börjar vi #prataomdet

Jag har ägnat kvällen åt att följa hashtagen #prataomdet på Twitter. Plötsligt dök det upp en massa kommentarer på Facebook om den, jag började läsa, blev emotionell, fortsatte och fick svårt att sluta. Inläggen bara strömmar in.

Plötsligt skriver människor om alla sexuella tveksamheter de varit med om. Allt från rena övergrepp till den där stora gråzonen mellan vad som är okej och samtyckande, och vad som inte är det. Jag hade ingen aning om den här taggen när jag bloggade om det svartvita i test som flirtlicens tidigare idag, men det är väldigt relaterat.

Just alla de där gråzonerna som man vet att de finns och har hamnat i så många gånger. Det där som kampanjen Okej sex försökte prata om för ett par år sedan, genom att förklara för unga tjejer att tjatsex inte heller är okej. Plötsligt exploderar de. Alla skriver! På bloggen Prata om det samlar de dessutom länkar till alla andra som pratat.

Jag tycker att det är förbannat svårt att prata om det. Vissa ämnen tenderar att låta otroligt mycket värre när man sätter ord på dem än vad de egentligen är. Orden gör diskussionen så svartvit. Så därför är det så skönt med alla som pratar om gråzonerna. Som krossar myten om att det finns en klar skiljelinje mellan jämställt, ömsesidigt sex på lika villkor å ena sidan, och våldtäkt å andra. Som pratar om ställa upp-sex, tjatsex, överraskningssex och att först vilja men sen inte vilja längre.

Jag tycker att det är förbannat svårt att prata om det. Det är som Theresa skriver, om den goda feministen som sviker sin ideologi när hon ställer upp på lite oönskat hångel och skäms efteråt. Det är den goda slampan som skulle vilja kunna säga att vissa engångsligg varit ganska misslyckade, utan att få dömande kommentarer om att det ligger i engångsliggens natur. Jag har slampat en hel del och fått höra ganska mycket elakheter om det. Som karln som ägnade två timmar åt att skälla ut mig för att jag var äcklig och lösaktig (som på påståendet "man ska inte ha sex på första dejten" svarat "dejt?"), och dessutom hävdade att jag kränkte hans yttrandefrihet när jag sa åt honom att låta bli. Självklart går jag i försvarsställning genom idolisera slampandet.

Självklart har jag gått i försvarsställning och hävdat att varenda engångsligg jag haft varit fullständigt lyckat. Det vore ganska skönt att kunna prata om de delar som varit ganska totalt fail, utan att bli dömd för det. Utan att få höra "du har ett destruktivt sexuellt beteende". Men där är jag inte riktigt än. Jag vågar inte riktigt #prataomdet. Men en eloge till alla som gör det!

Folkjulmusik

Bandet Ranarim har jag snubblat över vid ett par tillfällen, tyckt är bra och glömt bort igen. Sådär som det är, ni vet. Nu blev det återupptäckande av dem i förra veckan när jag började med projekt figursydda medeltidskläder hemma hos en kompis, och vi lyssnade på folk-julmusik medan vi nålade in varandra i gamla påslakan. Det projektet kan jag uppdatera när det händer mer med det.

Men hur som helst, så gick jag in på hemsidan och upptäckte till min förargelse att bandet lägger ner. Typ nu. Och att sista spelningen i Stockholm hade varit kvällen innan. Så jag tog sista chansen som bara gick och åkte upp till Uppsala igår kväll för konsert och dans. Grymt bra var det! Så, om du också gillar folkmusik och tycker att TVs luciatåg i år var det tråkigaste på länge, så rekommenderar jag det här istället. Och passar på att se om jag förstår hur man videolänkar på bloggen, för det har jag aldrig gjort.

Men Ranarim i alla fall. Finns en julskiva. Är fantastiska.

17 - Favoritminnen

Det här inlägget ingår i projekt "en månads inlägg". Klicka på taggen!

Känslor minns jag. Och ord. De flesta av mina minnen är sparade i dialogform, vad vi sa till varandra just då. Mycket mer än i bilder. Å andra sidan gör orden dem så personliga, att de känns tunga att skriva ner. Å andra sidan gör orden dem så litterära, att om jag skriver ner dem är de inte mina minnen längre utan en kall fiktion. Alltså tänker jag inte skriva ner några ihågkomna dialoger. Men ett par vackra minnesbilder kan ni få.

Som den när jag flyger. De har försökt få mig att åka slänggungan på Gröna Lund säkert tre gånger och jag har fått panik när jag suttit i den där lilla gungan varje gång, och innan de startat lyckats ta mig ut och springa ner från karusellen. Jag vågar inte, det är för högt, tänk om den går sönder och jag dör eller någonting. Men den här gången sitter jag kvar och håller krampaktigt tag om kättingarna när vi lyfter, och plötsligt flyger jag. Det är inte ens otäckt. Det är en eufori över att flyga och inte vara rädd. Det är fantastiskt roligt. Kittlande. Jag sträcker ut armarna och blundar. Jag är inte rädd.

Eller en sommarmorgon efter kanske fyra timmars sömn när jag drar på mig jeansen, snörar mina kängor och smyger ut bakvägen för klockan är sju på morgonen. Blekt morgonljus, jag är nyvaken, och vi kommer inte att ses på ett tag för att du ska resa men jag är sådär lugn och varm inombords som du gjorde mig. Du har smugit upp och gjort frukost åt mig innan jag gått, och jag saknar dig redan och känner för att skicka ett sms och tala om det. Svänger runt hörnet mot busshållplatsen och då står du där, barfota i en stor klänning med en bok som jag glömt i handen och har genskjutit mig till bussen. Just där är du överjordiskt vacker.

Eller när vi äntligen har kommit fram till den där staden med ett gnistrande turkosbubbligt medelhav där vattnet låter som kolsyra när man plaskar i det. Vi är så otroligt trötta, slutkörda och små, men solen skiner och vi går ner till den där stranden och bestämmer oss för att vi inte behöver se mer av stan än vägen mellan vårt rum och den. Och jag har solhatt och baddräkt med kjol och tumlar omkring som ett lyckligt mumintroll i de där vågorna och har inte haft så roligt på otroligt länge!

Och alla gånger när jag dansat på vägen mellan Allhuset och tunnelbanan bara för att jag varit för dum och lycklig för att låta bli det. Alla gånger jag varit en folle heureuse och bara skrattat åt allt. Alla sena koppar te som blivit morgon. Fina brev från långt bortifrån som innehåller höstvärme och luktar rosenblad. Gången du kysste mig på Sverok Stockholms kansli och jag blev så knäsvag att jag knappt kunde stå.
När Elsa hade plaststrut på huvudet och ville bli kliad. Alla lajvminnen med starka känslor som varit fejk men känts så äkta.

Många fina bilder.

Lobbyism, könsstympning och drinkluder

Jag blir alltid ganska illa till mods när organisationer med en väldigt tydlig agenda gör reklam för webbtester som är skenbart ganska oskyldiga, och sen spårar ur i organisationens egna propaganda.

Ett tidigare favoritexempel är Humanisternas "Gud finns nog inte" som börjar med att man får svara på frågor om hur pass mycket religion man utövar, men som så småningom spårar ur till frågor om ifall man tycker att religiös indoktrinering av barn är okej, eller om man vet att homosexualitet är belagt med dödsstraff i flera länder (som ofta är religiösa!). Till sist får man frågor av typen "ska Guds vilja eller människornas förnuft bestämma över samhället?" och det hela är ganska motbjudande.

Jag svarade att jag vill ha en religiös begravning och fick svaret att jag var välkommen till deras debattforum för att diskutera varför vi religiösa får så oproportionerligt stort utrymme i Sverige eftersom vi är så få. Ungefär 20% av Sveriges befolkning är religiösa, enligt Humanisterna. Trots att ungefär 70% av oss är medlemmar i Svenska Kyrkan. Fast det verkar vara en grej med såna här organisationer att de aldrig publicerar varken nyanserade fakta eller källor till dessa.

Mitt nya favorittest i genren hittade jag genom en Spotifyreklam. Det är Flirtlicens.nu, där man får svara på en massa ganska roliga frågor om favorit-raggningsreplik och hur man brukar bära sig åt när man raggar.

Först får man en mängd ganska roliga frågor om hur man brukar ragga, vad man tycker är attraktivt och sånt. De är grymt noga med att vara queervänliga, och börjar med att låta mig fylla i kön och sexuell läggning. Jag kan välja att svara att det mest osexiga är någon som tror att jag identifierar mig med mitt biologiska kön och så vidare. Ganska skönt.

Och sen spårar det ur å det grövsta! Först får jag svara på frågor om vad jag tycker att det är okej att ge någon för att hen ska ställa upp på sex. Ett par cigaretter? Pengar? Sen frågar de hur jag skulle reagera om en kompis sa att hen brukar ge potentiella ragg till exempel kläder för att få ligga. Och hela poängen blir plötsligt ganska orelaterad till flirtlicens, och handlar om ifall jag raggar rättvist eller mutar till mig ligg.

För att sedan få sin flirtlicens var man tvungen att skriva under på ett gäng punkter. Som att "sex ska vara ömsesidigt och på lika villkor", "så fort ersättning finns med i bilden är ömsesidighet omöjligt" och "personer som säljer sex har ofta blivit utsatta för övergrepp, växt upp under dåliga familjeförhållanden och mår ofta dåligt.".

När jag provade att klicka i svarsalternativet "det är okej att bjuda på drinkar för att få sex" fick jag läsa en lång varningstext om att jag kanske inte vet att det är olagligt att göra så. Förresten mår alla som säljer sex, även om de får betalt i drinkar eller kläder, jättedåligt och har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Tycker jag forfarande att det är okej att köpa sex?

Jag tycker att Flirtlicens var ett osedvanligt konstigt formulerat test, med väldigt vinklade frågor, och som egentligen inte handlade det minsta om att flirta. Dessutom tycker jag att deras verklighetsbild är skev, om de tror att de kan undvika fenomen som "killar tror att man har större chans att få ligga om man bjuder på en drink" genom fradgatuggande antiprostitutionspropaganda.

Jag skrev inte under de svartvita påståendena om prostituerades mentala hälsa och om hur sex egentligen ska vara. Ömsesidigt, på lika villkor och utan ersättning. Det blev för många frågetecken för det. Som "om jag dejtar någon som har en bättre finansiell situation än jag, och han bjuder mig på middag innan vi har sex, är inte jag i automagiskt underläge och blir utnyttjad sexuellt då?". Och sådana slutsatser känner jag mig inte beredd att skriva under på.

tisdag 14 december 2010

Jesus dör på slutet!

Samma dag som sjätte (såklart, sorry!) Harry Potter-boken släpptes i Storbritannien satte ett par lustigkurrar upp en banderoll med texten "Dumbledore is killed by Snape" över en infartsväg till London.

Ett tag under 2005 gick det dessutom att få tag på t-shirtar som talade om att rektorn på Hogwarts dör, och dessutom på vilken sida, för en mindre förtjust allmänhet. Är inte halva nöjet med boken förstört om man inte blir överraskad av intrigen? Självklart lackade folk. Självklart blev det kaos. Självklart är man förbannat elak om man spoilar en bok på det där sättet. Eller?

För ett par månader sedan blev jag skälld på av en kompis för att jag spoilat intrigen i en Agatha Christie-roman. Jag tror att det var "fast den är ju helt knäpp, ALLA är mördaren!" som jag sagt och som väckte ramaskri. På samma sätt som jag just avslöjat för alla som inte läst femte Harry Potter-boken att Dumbledore blir dödad av Snape på sida 596, trodde jag att det var helt okej att prata om slutet på en bok som gavs ut första gången 1934, utan att eventuellt potentiella läsare skulle kunna bli upprörda över att få veta slutet.

Ärligt talat har jag aldrig förstått den här hysterin över spoilers. Det är väl en fruktansvärt enkelspårig syn på litteratur, om man tror att man verkligen sparat någon 30$ genom att tala om i förväg vem som är mördaren. Som om den enda behållningen i en roman är att man ska få veta hur det går på slutet. Om den är det, är det väl å andra sidan en fruktansvärt dålig roman.

Tittar man på klassisk litteratur brukar det tvärtom inte vara något hinder att få veta vad som kommer att hända innan det händer. En bok är så otroligt mycket mer än sin intrig. Det är ju vägen dit, att se hur författaren tar sig fram till det slutgiltiga mordet av Dumbledore på sidan 596 som är det läsvärda. Som man kan läsa om flera gånger, fast man redan vet vad som kommer att hända.

Eller så är det det som skiljer bra litteratur från dålig litteratur? Att ingen blir förbannad över att få höra att Jesus dör på slutet av Johannesevangeliet, Raskolnikov åker fast för mordet på en pantlånerska, och Odysseus kommer hem till Penelope till sist. Jag vet redan att Susan kommer att bli lurad, men jag läser om Ficktjuven av Sarah Waters igen och igen och tycker att det är charmigt. Jag vet att Takeo kommer att dö i slutet, det avslöjar Lian Hearn i första kapitlet, men det gör ingenting. Jag vet att Titanic kommer att sjunka och alla utom Rose kommer att dö.

Så skippa [WARNING: Contains spoilers!]. Om jag inte kan läsa alla spoilers innan jag läst boken, och ändå tycka att boken är bra, är den inte läsvärd. Eller filmen sevärd för den delen.

För övrigt får Bella och Edward till det, har sex och skaffar en gullig vampyrbebis i fjärde boken. Fick jag veta när jag läste en riktigt bra feministisk litteraturanalys om äktenskapssynen i Twilight. Som faktiskt gjorde mig ganska sugen på att läsa böckerna. Tyvärr gjorde artikelkommentarerna mig ganska osugen igen. Majoriteten av dem gick ut på att det inte är okej att spoila handlingen.

16 - Min första kyss

Klicka på taggen för att se resten av projekt "en månads inlägg"

Inför den här frågan skrev jag på Facebook och bad mina vänner att berätta om sina första kyssar. Det blev en charmig samling tonårshistorier. Lite "jag råkade mula/göra illa honom och sen kysstes vi", ett par dejthistorier med trevande kyssar i slutet, och ett par "det bara hände, med en kompis". Min första kyss hör till den sista kategorin.

Det här är alltså från när jag var femton år och okysst på riktigt. Jag använder frasen ibland för att beskriva en viss känsla. Den där tafattheten, känslan av att det faktiskt spelar roll och skulle kunna bli ganska ödesdigert om våra läppar råkade snudda vid varandra. Elektriciteten när en viss person rör vid min hand av misstag. När våra kinder mot varandra räknas som "nästan kysst" eller din andedräkt mot min nacke gör mig vimmelkantig även om du inte märker det.

Hur som helst, så är det våren 2005 och jag har börjat hänga på Lava. Förmodligen var det Tara som släpade med mig dit någon gång, och eftersom vi är femton år och så jäkla alternativa (det var före emokulturen) går det ganska snabbt att bli kompis med precis alla, även om jag inte minns några av deras namn idag. Det är samma vår som jag dricker min första klunk alkoholhaltig cider, tjuvröker utanför ICA för att provocera min präktiga kompis Snéa, och provar att vara häftig tonåring. Jag har långt, korkskruvlockigt vinrött hår och är kär i Martina i parallellklassen. Jag är egentligen ganska blyg, har randiga strumpor och alltid ett ritblock under armen.

Så det är vardagseftermiddag på Lava och jag sitter med Tara och åtminstone åtta personer till i en tresitssoffa, kramas och är högljudda som vanligt. Förmodligen sprattlar vi, pratar om musik och ritar på varandra med tuschpennor. Plötsligt börjar det regna, och någon får för sig att alla måste springa ut och leka i regnet. Så sagt och gjort dräller vi ut på gatan, och kommer på att fontänen vid Sergels torg inte är igång än. Så den kan vi leka i!

Jag slänger benen över kanten till fontänen och märker direkt att det är ett par decimeter vatten i den som vi inte har sett. På ett par sekunder är mina Converse genomvåta. Det ösregnar, jag skrattar och ser att Tara kommer ner i fontänen bredvid mig. Vi skrattar ännu mer och kramas. Nio blöta emos med tuschpennekladdiga armar plaskar och leker. Hon har kramat mig så många gånger att jag är van. Hon har kysst mina kinder så att det gått elektriska stötar genom hela kroppen på mig flera gånger. Jag är inte kär i henne längre. Hon vet det. Så den här gången kysser hon mig på munnen, ordentligt. Varmt och med tungan och det regnar och vi står i vattnet i den där fontänen.

Jag minns det som en grymt bra kyss. Hon påminner mig lite oroligt om killen hon är kär i, som jag glömt namnet på. "Och du är kär i Martina", säger hon. Jag tror att jag skrattar. Ja, jag är kär i Martina. Och kysser Tara en gång till i fontänen på Sergels Torg, och är otroligt nöjd.

måndag 13 december 2010

15 - Saker jag drömmer om

Klicka på taggen för resten av "en månads inlägg".

Det låter så pretentiöst att beskriva "mina drömmar", och ärligt talat vore det ju så fantastiskt mycket roligare att göra dem om jag hade någon sådan där storslagen framtidsdröm. Lite som storebrorsan i Little Miss Sunshine som antar ett tysthetslöfte som han ska hålla tills han kommer in på pilotutbildningen. Självklart visar det sig att han är färgblind och inte kan bli pilot, efter ett par månaders tystnad. Lite cynisk och krass måste man ju vara.

Jag drömmer oftast ganska stillsamma saker, i alla fall i jämförelse. Pratar vi framtidsdrömmar kvalificerar de nog faktiskt snarare som framtidsplaner. Ibland blir det ganska utsvävande drömmar om saker jag skulle vilja göra istället. Det där som kallas för passionen, om man ska sammanfatta det.

Som att bli lokförare för att det vore så skönt att jobba med att köra tåg. Eller som att åka till Paris spontant bara för att jag känner för det, gå på caféer, ströva på regnvåta gator och kullersten och natt och gatlyktor och sånt där. Ni vet. Om klänningar för att jag tycker om klänningar. Särskilt en röd cocktailklänning i siden med stor kjol, drömmer jag om just nu.
Hudkontakt drömmer jag om en del också just nu, och vill egentligen mest bli kysst. Och så drömmer jag om så tråkiga saker som att nästa säsong av Mad Men ska börja sändas snart eller att jag ska få tummen ur och förse mitt hem med ett par rejäla julstjärnor.

Jag drömmer egentligen inte alls om att vara lite smartare, lite snyggare, lite häftigare. Ibland skulle jag vilja vara lite mera söt, liten och timid, men å andra sidan tror jag att jag vore tråkig då. Ibland skulle jag vilja vara lite mer briljant intellektuell och fyndig, som Tanja Suhinina ungefär. Å andra sidan tror jag att det kommer med erfarenheten. Ibland skulle jag vilja vara lite mera skitsnygg också. Men det brukar gå över ganska snabbt. På det stora hela är jag rätt nöjd.
Så det är inte så mycket drömmar som planer, och det är ganska lugnt.

Tills vidare känner jag och lever och får se.

söndag 12 december 2010

14 - Vad jag hade på mig idag


Klicka på taggen för resten av "en månads inlägg".

Många inlägg på en gång ikväll. Dels kompenserar jag för frånvaro i ett par dagar, och dels försöker jag komma ifrån de här tråkiga listinläggen och hoppas på att få skriva någonting roligare snart. Så ett till "Dagens outfit" får det bli.

Jag måste verkligen tvätta någon dag, för jag har nästan inga rena kläder över huvudtaget kvar i garderoben. Jag orkar inte riktigt ta itu med det bara, det är tråkigt att tvätta.

Idag har jag på mig en svart trikåklänning, samma som jag hade på begravningen i fredags. Jag gillar den, den är skön och känns proper. Till den har jag inte den vita koftan på bilden, men ett par gröna strumpbyxor från H&M och ett par ganska stoppade overkneestrumpor från Lindex. Utomhus har jag dessutom det vanliga, snörkängor, ullkappa från Myrorna, en rysk sjal och en röd basker.

Bilden på klänningen kommer från den eminenta bloggen Niclas Mode, som tyvärr ligger ganska nere.

13 - Den här veckan

Klicka på taggen för att se resten av "en månads inlägg".

Mycket blandade situationer, känslor, händelser och tankar den här veckan. Om jag listar den i siffror blir det ungefär såhär:

Den här veckan har jag misslyckats med att laga falafel en gång.
Jag har haft tre längre konversationer om lajv.
Jag har blivit kysst en gång och blivit nekad en kyss.
Jag har åkt i tre olika pulkabackar, dock på samma ställe.
Jag har varit på en begravning.
Jag har köpt vackert brunt ylle för sexhundratjugofem kronor.
Jag har suttit på tre föreläsningar om nyandlighet.
Jag har druckit ca tjugo koppar kaffe.
Jag har varit på två konserter. En med Patriarkus och en med Hell & Bögarna.
Jag har haft långa förtroliga konversationer om känslor med tre personer.
Jag har gått och lagt mig på tok för sent, på grund av Robot Unicorn Attack, tre kvällar.
Jag har arbetat i fjorton timmar och tjänat ungefär sextonhundra kronor.
Jag har köpt en julklapp.
Jag har bjudit tre personer på glögg och middag.
Jag har spenderat ungefär tolv timmar i kollektivtrafiken.
Jag har dansat en handfull olika folkdanser med en handfull olika kavaljerer.
Jag har tänt det tredje adventsljuset.
Jag har fikat upp så lite som femtio kronor på Kafé Klavér.


12 - Vad jag har i väskan

Klicka på taggen för resten av "en månads inlägg".

Jag har faktiskt inte en väska, så någon utförlig innehållsförteckning på vad jag har i den kan ni inte få. Jag slampar runt mellan 3-4 olika tygkassar, beroende på vad jag behöver för någonting just nu. Samtliga är ungefär halvfulla med blandat skräp, godispapper, pennor, gamla block och sånt. Sen finns det lite vettiga saker i dem också.

En vän kallade mig slampa med motiveringen "du har en tandborste i väskan" en gång. Jag fann det fantastiskt underhållande och brukar fortfarande med jämna mellanrum definiera ordet "slampa" som "någon som har en tandborste i väskan". Det har jag dock ingen själv längre. Jag har nämligen bara en tandborste och orkar inte köpa en till. Däremot har jag andra bra saker i min väska. Typ det här:

  • Powerpoint-utskrift från en föreläsning om nya religiösa rörelser.
  • Ett par stickade tumvantar.
  • Godispapper och kvitton.
  • Ett pass.
  • En anteckningsbok med rosor på.
  • En anteckningsbok till från Muji.
  • En kalender.
  • Två skolböcker.
  • Ett paket cigaretter.
  • En tändare.
  • Programbladet från min gammelmoster Illes begravning.
  • Ett kollegieblock.
  • En halv ostfralla, minst tre dagar gammal.
  • En ask halstabletter.
  • Två trådrullar med oändliga mängder nålar fästa vid sig.
  • Ett par bläckpennor.
  • DN från förra veckan.
  • Den lilla boken jag skriver vad jag tänker i.
  • En tom plastpåse.

Här måste verkligen rensas.

torsdag 9 december 2010

11 - Mina syskon

Det här inlägget ingår i projektet "en månads inlägg", men det förstår ni redan.

Min lillasyster har väntat på det här inlägget, sedan jag skrev ett om mina föräldrar. Mamma, du kan väl peta på henne och säga att hon ska läsa nu?

En av mina favoritsysselsättningar är att fråga mina vänner vad deras syskon heter, och så rada upp namnen för att höra om de låter bra tillsammans. Rätt många har rätt konstiga kombinationer, andra har allitererande eller på andra sätt tokmatchande. Vi har en ganska lagom blandning, tycker jag. Leonard, Anneli och Ellica heter vi.

Nog för att ingen någonsin kallar Leo för Leonard. Leonardo eller Leo Parden möjligtvis, men det är ju inte riktigt samma ändå. Leo är åtta år äldre än jag och uppvuxen med sin mamma, så det är egentligen först på senare år som vi börjat lära känna varandra ordentligt. Vi är väldigt olika, både till sättet att tänka på och personligheten, så självklart är jag oerhört imponerad av allt Leo tar sig för och skryter ganska friskt om honom. Jag skulle inte leva Leos liv.

Jag utnämner Leo till den flummiga av oss (nej, det är inte illa ment). Han är sådär kreativ på ett sätt jag inte är, håller på med en massa alternativ musik och har sig. För ett par år sedan fick han nog av den svenska vintern och emigrerade till Spanien. I vintras drack vi soja-chailatte på Kafé 44 och lagade veganmat i mitt kök. När jag och Jojjo tågluffade och tänkte ta oss till Madrid för att hälsa på Leo passade han på att rymma till Buenos Aires på ett par månader för att spela in en skiva. När Hell pratade om sångaren Jason Mraz som lite knäpp, med förklaringen "han äger en avokadofarm!!!" såg Leo tankfull ut och sa att han lätt skulle vilja ha en avokadofarm han också. Annars jobbar han i en ekologisk matbutik. Stort rött skägg har han också, det är jag grymt avundsjuk för.

Jag är inte så lik någon av mina syskon till utseendet sett, men man ser direkt på dem att de är syskon. Ellica har dock inget stort rött skägg.

Liksom när jag skrev om min mamma är Ellica lite svårare att sammanfatta, eftersom vi faktiskt vuxit upp tillsammans. Vi har börjat tycka om varandra sedan jag flyttade hemifrån, innan bråkade vi jämt. Om jag har konstiga kläder på mig och Leo tycker att de är coola, tycker min mamma i alla fall att det är kul att jag har dem på mig, och Ellica ser förskräckt ut och säger "Ninni du kan ju inte matcha sådär! Du får inte gå ut så!". Det är lite svårt att beskriva Ellica på ett snällt och kärleksfullt sätt som hon inte kommer tycka är pinsamt.

Ellica är uppvuxen i Flemingsberg och har alltid haft en massa kompisar här. Ett tag pratade hon värsta förortssvenskan och blev oerhört förargad när jag sa åt henne att kodväxla när familjen var med. Jag är ofta lite elak mot Ellica och talar om för henne hur hon borde bete sig. Då blir hon arg. Däremot är hon min lilla lillasyster som ingen annan får säga dumma saker till. Då blir jag arg. Storasysterprivilegium.

När hon var liten var det nog lite synd om Ellica. Eftersom Ellica är väldigt intelligent, och lärde sig själv skriva när hon var 5 och så. För det hade ju varit jättehäftigt om det inte var för att Anneli lärde sig när hon var ännu yngre. Mycket sånt. Nu har Ellica blivit bra på en massa saker som inte jag kan. Det är nästan så att jag ska komma studsande och vara glad över att jag lärt mig sätta fast ett par lösögonfransar, bara för att få höra "jättebra, gumman, men Ellica kan ju proffs-makeup". Det kan hon faktiskt. Och sy kläder, och baka fantastiska tårtor. Ellica är sådär myspysslig som jag gärna skulle vilja vara men inte riktigt orkar.

Nu i helgen jobbar jag ihop med Ellica på Kapsylens julmarknad. Hon är proffsig! Fast hon är min lillasyster. Kom och hälsa på oss, vet jag.

onsdag 8 december 2010

10 - Vad jag hade på mig igår

Det här inlägget ingår i projektet "en månads inlägg". Klicka på taggen!

Igår åkte jag pulka med vänner. Eftersom det var spontant påkommet, och jag inte varit hemma innan, fick jag åka i kläderna jag hade på mig. Förmodligen den roligaste pulka-outfit jag någonsin haft på mig. Bra grejer var det! Närmare bestämt...

  • Röd basker, H&M, hittad på en tunnelbaneperrong och adopterad
  • Benvit rysk ullsjal med blommor, köpt second hand i Köpenhamn
  • Beige kappa med fuskpälskrage, Myrorna
  • Röd, bolerokort kofta, köpt i Turkiet
  • Top med trycket "cykelsuffragett" från Lady Kabash, som jag hittade på Kapsylens julmarknad (och gillar att göra skamlös reklam för, eftersom jag är Eva-Kajsas största fan)
  • Blommig volangkjol, Beyond Retro
  • Sekelskiftesmamelucker, Påkläderiet, förbannat trasiga och lappade
  • Bruna ullstrumpbyxor och grå ullknästrumpor, H&M
  • Torgvantar, Åhléns
  • Svarta högklackade snörkängor, Skopunkten, som jag ersatt snörena på med röda sidenband.

Kanske inte den mest praktiska pulka-outfiten genom tiderna, men helt klart den mest episka jag haft på mig. Man ser grymt kul med mameluckerna sprattlandes i vädret. Tyvärr har jag ingen bild, men spring på mig på stan någon gång så...

måndag 6 december 2010

09 - Vad jag tror på

Det här inlägget ingår i projektet "en månads inlägg", klicka på taggen. Ni vet vid det här laget.

Det här är också ett sånt där toksvårt inlägg att formulera. Inte som med det om mina föräldrar, att få det att låta vackert (min mamma blev glad förresten), utan snarare för att det är så ostrukturerade tankar. Jag funderar ganska mycket på vad jag egentligen tror på, men känner mig inte riktigt beredd med en absolut förklaring på det. Jag är lite sökare, lite tvivlare.

Jag har länge betraktat mig själv som det något paradoxala "övertygad agnostiker". Det är ingen idé att ni försöker förklara för mig att Gud finns, eller att Gud inte finns, eftersom det inte finns några övertygande bevis för endera sidan. Vi kan inte veta det. Sådan är väl min grundinställning. Kan tilläggas att min grundsyn är hyfsat socialkonstruktivistisk också, jag gillar såna där trendiga, totalt oförståeliga diskurser. Alltså ser jag det som självklart att man bevisar naturvetenskapliga fenomen inom en naturvetenskaplig diskurs, och teologiska inom en teologisk, men att de inte har med varandra att göra. Vad är falsifierbarhet när det finns gnosis?

Men hur som helst... på sistone börjar jag känna att förklaringsmodeller som innefattar en helt och hållet materiell verklighet inte duger åt mig. Jag vill ha någonting mer. Jag börjar känna att det är viktigt att det finns en mening med tillvaron. Vilken mening det är spelar ingen roll, det kommer jag nog aldrig få reda på, men att den finns är viktigt. En högre princip, ett allt eller någonting i den stilen. Jag börjar känna att det är självklart att jag har en själ. Du slipper ha en om du inte vill, men jag har en. Så det så. Jag börjar se det som en fantastisk trygghet att jag är oändligt älskad och har ett värde i mig själv, oavsett människor i min omgivning.
Så det tror jag på.
Tror, älskar, tvivlar och söker. Och det känns bra.

lördag 4 december 2010

08 - Ett ögonblick

Det här inlägget ingår i projektet "en månads inlägg". Klicka på taggen för att se resten av dem. Det här inlägget är dessutom ett brottsstycke ur min anteckningsbok med osorterade tankar, eftersom jag känner mig så oerhört personlig just idag.

Henriksson, Anneli har en rastlös själ och söker medsyndare för äventyr i Vinterstockholm. Jag vill springa och nästan missa spårvagnar, kyssas i rulltrappor, dricka rött vin, skratta mycket och ramla hem tillsammans. Vill du hålla mig sällskap?

Förälskelselängtande, fräck och med sug efter eskapism. Stockholm-Paris med röda läppar, kakelugnar och affärer med gifta män som kysser mig i rulltrappor och älskar passionerat. Dessa rulltrappor.
"I like hotels. Zip!"

Du är en sådan verklighetsflykting, Li. Stjärnhimlar, Cigarett. Frost. Champagnefärgad chiffong med tusentals glittrande pärlor. Ljuset från tusentals fönster. Varmt. Jag vill träffa er och äta saffransbullar i värmen. Guldet. Ljuset. Kärleken.

Natten var egentligen inte särskilt magisk, men jag ville att den skulle vara det. Försökte mentalt fly från lajvfikan som inte skulle bli vad jag hoppats på. Min kropp gjorde uppror genom att väcka mig till längtan och den skumpiga bussfärden kändes genuint diskbänksrealistisk.

---

Ett dygn senare, lutad mot en husvägg på Norrtullsgatan. Tittade på stjärnhimlen och hustaken med en cigarett mellan läpparna och tänkte att världen trots allt är vacker.

fredag 3 december 2010

07 - Min bästa vän

Det här inlägget ingår i projektet "en månads inlägg". Klicka på taggen för resten.

Ibland skriver jag kärleksförklaringar till vänner som förtjänar dem. I likhet med 90% av alla brev jag skriver skickar jag dem aldrig. Så det får bli en öppen kärleksförklaring idag.

Det här är min Toffsla, Mattlo även kallad. Det är henne man skickar sms till när man spontant kommit på att världen är underbar och måste tala om det för någon. Det är henne man ringer mitt i natten om det behövs. Det är Mattlo man kan låta bli att träffa i ett helt år och när man ses igen spelar det liksom ingen roll för man tycker om henne lika mycket ändå.

Vi träffades första gången innan ett lajv, när jag märkte att hon stod och stirrade på mig och jag försökte komma på var vi setts förr. Precis när hon kommit fram och presenterat sig och ställt samma fråga, "varifrån känner jag igen dig?" kom en bekant förbi och ställde den fantastiska frågan "hej Anneli, är det där din syrra?". Sen var vi kompisar. I början sov vi alltid ihop. Nuförtiden ses vi mera på dagtid.

Mattlo bor på en båt och tycker om barn och ugglor. Mina fördomar säger mig att hon lagar nyttig vegetarisk mat. Hon har lärt mig nålbinda ett par gånger men jag är hopplös och glömmer alltid bort det. Hon håller nålbindningskurser för andra som vill lära sig. Vi lyssnar på likadan musik och tycker om mumintroll. Hon släpar med mig på teater och förstår precis när jag föreslår att vi rymmer i pausen, och vi dricker vin på samma ställe som alkistanterna i pjäsen istället och pratar om meningen, livet och kärleken.
Mattlo är finast, helt enkelt. Hon är faktiskt det.

torsdag 2 december 2010

06 - Min dag

Inlägget ingår i projektet "en månads inlägg". Klicka på taggen för att se resten av dem.

Torsdagen den 2 december 2010

Vaknar jag hemma hos Rebecka (som i inte hemma hos mig, även om hon formellt bor här) och inser att jag är sen till skolan. Har ingen väska, kalender eller ens en penna och vet inte vilket klassrum jag ska vara i. Köper en penna och kaffe på Pressbyrån och lyckas så småningom irra rätt och in på föreläsningen i religionshistoria. Har föreläsning om nyreligiösa rörelser (sekter, ni vet) med institutionens bästa föreläsare och när han frågar om vi vill ha rast är vi rörande överens om att vi helst slipper. Antecknar och njuter.

Eftermiddagen, torsdagen den 2 december 2010, börjar med att jag utnyttjar att det är i början av månaden och köper en bok om nyandlighet som ingår i litteraturen. Åker till Skanstull och äter ris till lunch, eftersom jag gillar ris, innan jag möter upp ett gäng bra människor på Kafé Klavér för att fika och läsa skolböcker. Diskuterar alla nyupptäckta konstigheter med antroposofirörelsen över en kopp te och försöker förklara skillnader mellan katolska och ortodoxa kyrkan. Upptäcker Robot Unicorn Attack! Flätar hår på folk med mer lämpligt sådant än vad jag har. Bestämmer mig efter lite diskussion för att inte åka till Bishop's Arms på torsdagshäng utan hem och ta hand om middagsdisken istället. Säger hej då på centralen.

Går omkring och pratar för mig själv och låter ungefär som Bridget Jones' speakerröst över filmerna. Känns ungefär så. Det är kallt och snöar. Har basker och clementiner i fickan. Åker hem, struntar i disken och funderar på om vattenkokaren klappat ihop när jag försöker koka vatten i den eller bara segar. Äter ostsmörgås och talar om för en vän att det finns en stående inbjudan hit på pepparkakor. Jag har massor. Är trött och segar.
Spelar Facebookspel, lyssnar på Kate Nash och funderar på varför jag slutat skriva dikter.