söndag 18 december 2011

Kapsylenbilder

Jag passade på att fotografera lite keramik, fika och släktingar på Kapsylen. Bara för att ni ska tycka att det ser mysigt ut och tänka "attans, nu glömde jag att svänga upp där och ta en fika i år igen!" lite sådär liksom... ^^






torsdag 15 december 2011

Inte skylla på mitt funktionshinder

Jag råkar ha en rätt rejäl släng av dyskalkyli. Eftersom jag alltid varit ganska bra på matte (jag förstår logik, jag klarar bara inte siffror), har jag aldrig blivit utredd för den, men man behöver inte umgås med mig länge för att inse att jag är närapå totalt sifferblind.

Till exempel är jag helt hopplös på att minnas portkoder, bankomatkoder och liknande. Jag kommer ihåg de fyra siffrorna, men aldrig i rätt ordning. Telefonnummer är helt hopplöst, jag kan mitt eget, men det är typ det. Jag har stora svårigheter med att läsa analoga klockor, kan inte höger och vänster, och har otroligt svårt att inse att det är 10 minuter mellan 14.55 och 15.05, inte en timme. Jag kan inte uppskatta avstånd, och lyckas bara inte greppa att 2600kr inte är 2000kr. När jag räknar gör jag löjliga avskrivningsfel, som just att kasta om siffror, och jag har aldrig lärt mig multiplikationstabellerna.
Men nog om det. Jag är sifferblind, helt enkelt.

Idag, hungrig och trött gick jag ner till Pulsen i Flemingsberg för att handla mat. Min plånbok försvann i förra veckan och jag hade precis fått mitt nya bankomatkort. Plånboken återfanns hos SL Hittegods igår, men jag hade spärrat kortet och fick därför snällt vänta på ett nytt, som alltså kom idag.

Nya bankomatkoder gör mig alltid galet nervös. Så innan jag gick till affären rabblade jag min nya kod ett antal gånger, och försökte få in den i muskelminnet genom att föreställa mig en knappsats och träna. Därefter stoppade jag ned kortet i plånboken och gick till affären.

När jag ska betala och slår in min kod säger dosan "Medges ej, försök igen". Jag börjar nervöst fnittra om att jag fått ny bankomatkod och försöker irriterat ännu ett par versioner av samma fyra siffror i omkastad ordning, innan kassörskan säger "du kommer spärra det om du försöker igen!", och jag inser att hon har rätt. Besviket och förläget lämnar jag mitt berg av varor.

På väg hem bestämmer jag mig för att försöka i bankomaten - den kan ju inte veta att jag just försökte tre gånger i kassan, och visst var det väl de två sista siffrorna som jag kastat om? Så jag går till bankomaten, stoppar in mitt kort, och slår in koden. Den frågar hur mycket pengar jag vill få ut, och när jag ber om 300kr svarar den med att äta upp mitt kort och be mig kontakta min bank.

Arg som ett bi, ledsen och skamsen över att just ha blivit av med det andra bankomatkortet på kort tid vänder jag hemåt och tänker att jag ska så jävla skälla ut Nordea när jag kommer hem till min telefon. Dessutom är jag arg på mig själv och tänker att ungar med dyskalkyli fan inte borde få ha bankomatkort.

Fast vänta nu... andra bankomatkortet på kort tid... var är då mitt förra kort, eftersom min plånbok...

Jag öppnar plånboken och fiskar upp mitt bankomatkort. Det är helt enkelt det gamla, spärrade kortet som jag försökt betala i kassan med, och som bankomaten i Flemingsberg tyckte att det var lika bra att äta upp för mig. Glädjestrålande hoppar jag tillbaka till bankomaten, trycker in rätt kod på en gång, och får ut mina pengar, kan handla mat, och gå hem och äta lunch.

Jag ska inte alltid skylla på mitt funktionshinder. Ibland har det faktiskt ingenting med saken att göra.

måndag 5 december 2011

Någonstans kände jag för att skriva, att jag ibland saknar att vara några år yngre och ha lite andra umgängesformer än man är van vid nuförtiden. Som att "ihop" betyder hångla en massa, hålla handen offentligt och vara allmänt söta.
Eller att sova hos kompisar betyder dra fram extrasängen, hänga i pyjamas och ligga och prata en stund rätt ut i mörkret innan man somnar.


Jag trodde kanske ett tag att sånt där var minnen blott, eftersom förhållanden lika gärna kan betyda att man storhandlar och dricker efter maten-kaffe tillsammans, och sova med kompisar kan betyda ligga.
Sådan tur att man alltid kan ändra sig :)

tisdag 29 november 2011

Saker jag vill skriva när jag orkar...

Okej, några inläggsidéer jag måste utveckla när jag inte sitter på tunnelbanan mot Blackeberg, där jag ska prata reformationen med en klass tvåor.

Jag vill skriva om skolan och hur det är att vara lärarkandidat, hur roligt jag faktiskt har och att jag för ovanlighetens skull är lite orolig att inte passa in och inte vet hur okej det är. Om farhågan att inte bli sedd skillnad på från eleverna och om att det är väldigt roligt att stå längst fram i klassrummet.

Något veganinlägg om att anden är villig men köttet svagt och lite hur det går. En queerparafras att det här med etiketter på sig själv, liksom kostvanor och livsstilar är någonting man måste göra och upprätthålla hela tiden, inte någontingman bara är eller blir.

Kanske någonting mer på det performativa temat, vi hade en galet spännande föreläsning om etnicitet som kulturell konstruktion som jag vill kommentera, för min etnicitet upplever jag ganska ofta som performativ eller konstruerad, av mig och andra.

Eller normkritik och när vi hade temadag om heterosexualitet på min gymnasieskola, men väldigt få ens märkte det.

Eller så kan jag skriva att det är kul att dansa folkdans och att jag lärt mig föra polska, eller om min nya kärlek till knasiga nagellack, eller fundera på varför jag aldrig läser skönlitteratur längre. Man hinner massor med bra idéer på gröna linjen.

Kanske någonting om att ha bilder av diktatorer på väggarna och varför det ibland är roligt och kitsch och ibland rent motbjudande. Eller att jag vill läsa språkvård i Finland eftersom jag tycker att det är så intressant att finländarna upplever svenskan som hotad. Men finlandssvenska kanske ni börjar tröttna på? Nästa Islandstorget. Strax ska jag försöka komma ihåg hela Webers teori om sambandet mellan Calvin och kapitalismen. Över och ut!

måndag 28 november 2011

Bloggtorka och allmän höst

Jag är inne i en sådan där fas när jag inte riktigt producerar text. Jag har en massa saker att skriva men tänker aldrig igenom ämnena tillräckligt länge för att det ska bli texter på dem, så jag läser hellre än vad jag skriver just nu. Förlåt! Jag kommer nog igen snart ^^
Eller så börjar jag med någon sådan där fånig bloggutmaning och börjar utvärdera mina husdjur, favoritklänningar, språkfärdigheter, sexuella preferenser eller födoämnesallergier bara för sakens skull. Vi får se. Vad säger ni?

Nuförtiden går det tydligen inte att importera sin blogg till Facebooks anteckningar längre heller. Jag tycker att det är lite synd, för jag gillade verkligen diskussionerna som blev i kommentarsfältet ibland där. Men får väl se vad som händer med det.

Just nu har jag praktik på Blackebergs gymnasium, där jag har religion med treor och följer med på historielektioner jag inte är behörig att undervisa på för fem öre men har roligt på. Jag trivs som fisken i vattnet! Imorgon ska jag snacka Reformationen med tvåor och det ska bli väldigt kul. Någonting om lärarutbildningen kanske det blir också när jag får tummen ur...

Tills dess får ni skriva så läser jag och är glad istället!

måndag 17 oktober 2011

Vad heter du?

Tanja Suhinina skrev om namn. DN skrev om namn. Jag vill också skriva om namn. För att det känns som ett sådant där ämne som man kan babbla på om i timmar. Alla har ett namn, eller flera, och alla har identitet, känslor och åsikter kopplade till vad de heter. Och vad andra heter. Jag frågar ofta mina vänner, dels om sina övriga förnamn, och dels vad de skulle ha hetat om de blivit av det motsatta könet. Bäggedera är roligt, för att det ofta kommer med lite förklaringar och historier. Och för att det faktiskt verkar ligga en del identitet och kulturell bakgrund med i det hela. Sådant är kul att höra folk reflektera över.
Så du som läser det här, vad heter du? Varför gör du det?

Själv är jag folkbokförd som Annelie Helena. Trots att mina syskon (Erik Leonard och Ellica Christina) lyckades få sina tilltalsnamn understrukna och registrerade i folkbokföringen, så fick jag det inte. Så jag heter Annelie Helena, rätt upp och ned. Jag hajar till lite när jag ser den namnformen på mitt pass eller bankomatkort, för det är liksom inte vad jag heter. Helena har jag aldrig kallats för. Det sista e:et i Anneli rationaliserade jag själv bort när jag var 13 och tyckte att det såg snyggare ut utan. Jag tror att det var ungefär då jag började uppmärksamma att åtminstone den ena av mina föräldrar konsekvent uttalar mitt namn med betoningen på första stavelsen, och tog upp det som kanoniskt uttal.

När jag säger Anneli låter det alltså ungefär som Emelie. Jag tjatar om det ibland. Rätt ofta får det slinka igenom, eftersom det verkar som att oavsett hur många gånger jag säger mitt namn, så hör folk det där långa i på slutet, som jag själv inte gillar, men kanske använder parodiskt någon gång ibland.

Om jag hade varit en pojke hade jag däremot med stor sannolikhet fått heta Esbjörn. Vilket jag egentligen är väldigt nöjd med, för jag har aldrig träffat en annan Esbjörn. Det känns inte jättekonstigt, men lite fel generation på det. Ungefär som på de flesta av mina vänners namn, eller andra vänner jag umgås med. När jag var riktigt liten döpte jag mig själv till Erik. Det var vad mina lekkamrater hette, så jag döpte mig själv till det också. Nuförtiden heter jag inte Erik. Ibland heter jag Ninni, Anlei (med varianter), eller i undantagsfall Henning. Men aldrig Erik. Det känns också ganska bra.

Men det var nog om mitt namn. Ännu roligare än mitt namn är att göra en skumning över min vänskapskrets. Min mamma skrattar ibland när jag pratar om mina vänner, och frågar varför jag umgås med så många gamla gubbar och tanter. Jag antar att det är typ Stellan, Signe, Hjalmar, Erland, Björn hon syftar på, men jag är inte helt säker. Mina gymnasieväninnor Helén och Annette lär ha passat in där också. Däremot tycker jag att det är ett ganska roligt mönster, att vi är ganska många som heter saker som är ganska vanliga namn, bara inte för folk i vår egen ålder. Eftersom vi inte alls kände varandra som små och våra föräldrar aldrig träffats. Någon form av gemensamt kulturellt kapital kanske? Vad vet jag?

Gemensamt kulturellt kapital på ett annat sätt, än den där lilla detaljen med att väldigt många killar i vår ålder heter antingen Johan eller Martin, och därför refereras till med sitt efternamn. Ganska nyligen satt vi på Kafé Klavér, ett par vänner, och skulle just bli introducerade för vänskapskretsens senaste Johan-tillskott (en annan väns, relativt nya, pojkvän). Vi har lyckats sätta fingret på regeln att alla Johans respektive har rätt att kalla honom vid förnamn, men om någon annan gör det är det underligt. Däremot kallas inga andra av mina vänner i den här kretsen vid sitt efternamn.

Alltså skämtade vi först om hur absurt det skulle låta om vi plötsligt började referera till varandra som Bengtsson, Nylund, Henriksson och Snygg. Och när stackars Johan kom innanför dörren och presenterade sig var den första frågan "Vad heter du?" följt av ett snabbt "Nej alltså, Johan funkar inte, vad heter du på riktigt?"

söndag 16 oktober 2011

Böcker jag gillade när jag var ung och gay

Förra veckan när jag hade väldigt mycket PMS och livet var allmänt misär sträckläste jag Sofia Nordins "Det händer nu", varefter jag var tvungen att göra en statusuppdatering på Facebook där jag förklarade att jag ömsom gråtit, ömsom lyckorusat genom boken och önskade att den kommit redan när jag var femton. Så bra är alltså "Det händer nu". Hur som helst, tyckte Mattlo att jag skulle skriva ett blogginlägg med några fler boktips.

Det här inlägget var svårt att börja skriva. Dels för att jag ärligt talat inte har hängt med i utgivningen av ungdomsböcker på ett par år, och dels för att jag inte riktigt minns varenda roman jag plöjt i mitt liv. Det är trots allt ganska många. Är man tonåring och vill hitta böcker om homosexuella ungdomar är bibliotekskatalogen ärligt talat det hetaste tipset. Men jag får väl ta och tipsa om några som jag tycker om.

Sofia Nordin, Det händer nu
Bland det bästa i den här genren jag läst. Populär tjej i nian blir kär i sin bästis, det är rätt nervöst och lite turer hit och dit, men det är en förvånansvärt pepp komma ut-historia, där det faktiskt får gå bra. Och det gillar jag verkligen.

Aidan Chambers, Dansa på min grav
Hal och Barry blir ihop. Barry dör i en motorcykelolycka. Hal dansar på Barrys grav, blir arresterad, och skriver för att förklara allt som hände och varför han dansade. Rätt snurrig, en del stora frågor och lite humor. Det är länge sedan jag läste den här, men jag gillar den.

Annika Ruth Persson, Du och jag, Marie Curie
Ärligt talat är det väldigt länge sedan jag läste den här, men jag minns den som bra helt enkelt. Boksidan har lite mer utförliga recensioner.

Tore Renberg, Mannen som älskade Yngve
Norge, 1990. Handlar om huvudpersonen Jarle, hans flickvän, rockband och föräldrar. Och en rätt fascinerande förälskelse i den nya killen i klassen, töntiga, lite märkliga Yngve. Inte snuttegullig någonstans, men det finns en bra filmatisering.

Sarah Waters, Ficktjuven
Min skolbibliotekarie rekommenderade Sarah Waters för mig, med motiveringen "hon känns ungefär som Charles Dickens!" Småtjuvar, London, bedrägerier, falskspel och lögn är det i alla fall. Och välskrivet och fängslande så att jag ryser.

Sarah Waters, Kyssa sammet
Pikareskroman, 1800-talets London, där huvudpersonen Nancy slumpvis vandrar från den ena underliga relationen till den andra, blir vuxen och finner sig själv på köpet. Kanske någonting i den stilen. Estetisk är den i alla fall. Bah.

Fannie Flagg, Stekta gröna tomater
Filmen blev kritiserad för att tona ner sitt lesbiska tema, men har sin charm. Boken är mer nyanserad och överlag ännu bättre. Alabama under depressionen, i alla fall, och en stor mängd fascinerande personporträtt. Det är länge sedan jag läste den, men det slår mig ibland hur mycket av den jag kommer ihåg och gillar.

Jag är skitdålig på att skriva korta sammandrag av böcker, som ni märker. Men det var i alla fall några stycken.

onsdag 12 oktober 2011

v6 - Ett acceptabelt hångelsoundtrack

Plötsligt är jag lite tacksam över vecka 6, som ser till att jag uppdaterar den här bloggen åtminstone någon gång i veckan. Jag har mycket grejer jag vill skriva men aldrig riktigt orkar sätta mig och formulera ordentliga inlägg om. Men veckans tema är i alla fall sex och musik. Så här får ni jakten på det perfekta hångelsoundtracket, komplett med Spotifylänkar!

Det känns ju som den största filmklichén någonsin, egentligen. Att hångla till något slags sexig musik (vad det nu är), tända ljus och långsamt klä av varandra. Frågan är väl då vad som är sexig musik, och hur man lyckas få det där att bli romantiskt eller sexigt, inte ostigt, kliché och snudd på pinsamt.

Allt som är långsamt och souligt med en stönande sångare går bort för min del. Alla sånger vars text jag kan haja till och störa mig på medan man hånglar för fullt. Jag har aldrig varit typen som tänder levande ljus, strör rosenblad på sovrumsgolvet och vill att min partner ska dansa sexigt. Och alla sånger som explicit handlar om sex. Såhär i efterhand är en av de roligaste trollningarna jag varit med om när jag och Hell en gång var ganska nykära och hånglade loss, och hans rumskamrat drog på Shut up (and sleep with me), på hög volym.

Alla sånger med alltför erotiska eller romantiska texter, som kan uppfattas som lite ostiga, går också bort. Jag älskar Men bara om min älskade väntar och jag har varit femton år och kär till Minnet många gånger, men det skulle liksom kännas fel att hångla till de låtarna.

Slutligen innehåller alla mina spellistor en viss andel ganska töntig musik. När man ligger och sexar för fullt och inser att datorn spelar Siw Malmqvist är det liksom svårt att inte avbryta för fnitteranfall. More kissing in porn! är en rolig låt, men den går garanterat inte att sexa till. Jag kommer är charmig, men den skulle liksom kännas på tok för ironisk.

Den enda låt jag inte kan lyssna på utan att tänka hångla är Heroes med David Bowie. Jag vet ärligt talat inte var det kommer ifrån, men jag har bilden av att varenda tonårsfilm där (det gärna komplicerade och missförstådda) tonårsparet hånglar loss första gången går den på i bakgrunden. Jag tror dock aldrig att jag hånglat till Bowie. Alltså är jag lite nyfiken. Skulle det kännas som ett tonårsfilmhångel och lite kliché? Skulle det kännas sjutton år och missförstådd, ungefär som att hångla till Håkan Hellström? Eller skulle det vara sådär awesome som jag antar att de vill få fram när de drar på Heroes på film? Jag vet inte. Jag är som sagt lite nyfiken.

Tills dess hånglar jag till lite vad som helst när andan faller på. En film man inte orkade se klart kanske. Någonting retrofranskt man inte tänker på texten på. TV:n? Detektivbyrån? Eller tja, jag vet inte riktigt. Hånglar jag till musik tänker jag nog inte på det.

Om kärlekar på låtsas

En klok vän till mig påstod att förälskelser och relationer ofta är bättre i fiktionen än i verkligheten. Det fastnade, och har gnagit lite i mig sedan dess. Mest kanske för att det finns så många aspekter på förälskelser och att bara vara fiktion, eller åtminstone göra sig bäst som sådan, som jag vill lyfta fram, analysera eller bara lägga märke till.

"I've been in this relation for two years longer than you have!" säger Leonard till Penny i Big Bang Theory. Den scenen får mig att rysa lite och känna igen mig. Jag har i flera år haft för vana att skriva brev till vänner, kärlekar, människor jag känner mycket för. Jag postar aldrig de här breven, däremot. Ofta förblir de viktigaste, vackraste eller mest privata angelägenheterna jag vill dela med personen någonting mellan mig och mina papper, enbart. Vissa människor har jag nästan utvecklat låtsaskompisrelationer till. De som får vara mina berättardu när jag vill förklara tankar eller känslor jag har.

En massa "du" alltså, som har likheter med verkliga människor men lika mycket blir mina projektioner av bra lyssnare, vänner, älskade. Och ofta gillar jag, ärligt talat att ha mina förälskelser på det sättet. Relationer som är härligt kontrollerbara, konstanta, som jag får vara helt ärligt i utan att riskera dåliga svar eller jobbiga reaktioner.

Ibland höjden av öppenhet och ärlighet, men samtidigt det rakt motsatta. Ibland är de där projektionskärlekarna låtsasrelationer, låtsaskänslor och glappet mellan er jag trott att jag älskat och era verkliga jag för stort. (I Leonard/Penny-fallet ringer det en stor varningsklocka för min del. Om man älskat någon på avstånd i två år, hur stor sannolikhet är det att det faktiskt är samma person som den man sedan blir ihop med?)

Jag tänker på er ibland och nästan att ni förtjänar en ursäkt. Dig jag alltid ville kyssa på Centralen men alltid hjälpte släpa dina tunga väskor istället, som jag ofta framhävde som en stor kärlek i din frånvaro men ofta blev menlös, tyst vän i närheten av. Jag har kvar dina bisarra attraktionsförvirrade mail, men läser dem aldrig.
Dig jag pratade livet och döden med i timmar på bron i Flemingsberg och framhävde som kreativ, androgyn, sexig, häftig, utan att jag ville erkänna alla bleka sidorna du ofta var. Som din blyghet, skam och konflikträdsla som alltid slog mig med häpnad fast jag borde vetat bättre.
Dig jag gått ensam och planlöst runt Söder på grund av, i skuggan av en känsla. Som jag tänkt på rätt mjukt och varmt och förvånat insett att vi aldrig flörtar. Du den enda som aldrig lekt, gett mig kyssar eller brev att övertolka utan varit ärlig mot mig jämt (tack för den!). För det är jobbigt att vara Leonard och skönt när man slipper.

Sedan tänker jag att jag inte tänker be er om ursäkt för någonting. Att mina tankar och känslor så ofta rört mig och ingen annan än mig. Att de rört porträtt av er men inte er själva. För att det aldrig blivit mer än så, och tur är väl det. Och att jag varit obesvarat lyckligt kär i mitt eget huvud, är ingenting jag vill ursäkta, ångra eller behöva försvara.

torsdag 6 oktober 2011

v6 - Offentlighetsminnen

Veckans tema på Vecka 6 är alltså "Offentligt"

2005. Röda linjen, Stockholms tunnelbana. Jag och A börjar hångla på vägen till centralen. Inte för att vi är kära eller söta eller någonting, vi tycker mest att det är roligt att hångla. Vi är femton och har ingenting emot att synas och höras i vanliga fall heller. Snubben mitt emot tittar nyfiket. När vi säger hejdå för att jag ska kliva av på Centralen säger han plötsligt "är ni sådana där flator?". Jag svarar inte, reser mig och går till dörrarna. Han följer efter. "Är ni sådana där flator?"

2009. Amsterdam, Nederländerna. Jag och J är på väg genom stan när en främmande man börjar prata med oss och frågar vart vi ska. Vi uppger en viss marknad och han erbjuder sig att guida oss dit. Vi påpekar att vi redan hittar, men han ihärdar och börjar gå med oss, är allmänt slemmig och flörtig. J tycker att han är obehaglig och tar min hand. Han ser intresserad ut:
"Are you lesbians?"
"Eh... yes! Very lesbian lesbians! We're together" (underförstått: vi är inte intresserade)
"Oh! Which one of you is dominant in the sex?"

2010. Långholmen, Stockholm. Jag och K har köpt med oss picknick och satt oss på en av klipporna på Långholmen. Vi pratar, eftersom vi är själva småpussas vi. Plötsligt sätter sig ett gäng snubbar på klippan mitt emot. Alltså inte med oss, men tillräckligt nära för att jag plötsligt inte ska vilja kyssas längre. Risken att de ska uppmärksamma det, känna sig stötta eller ropa någonting är ingenting jag vill ta. Vi har ju bara picknick!

2011. Norrmalm, Stockholm. Jag och R har tagit en fika och slagit oss ned på en parkbänk i centrala Stockholm. Promenera hand i hand kan vi göra, eftersom ingen överlag verkar reagera när tjejer gör det. Jag känner mig löjlig som blivit lite reserverad och rädd för att bli konfronterad med det om jag hånglar offentligt. Någon stolthet får man väl ha? Rädsla är väl dåligt? Jag delger den oron, lätt indignerat för R, vi fnittar lite åt den och börjar småhångla.
Och självklart, ett par minuter senare, hör man en tonårskille vråla över hela parken:
"Schysst, får man va med eller?!"

Röck döts och strul med diakritiska tecken

Dagens lingvistikföreläsning rörde lite snabbt vid konceptet metal umlauts, på svenska även Heavy Metal-prickar. Alltså det här med att hårdrocksband gillar att sätta trema (¨) över alla vokaler för att det ser nordiskt, hårt och ballt ut. Typ som Mötley Crüe eller Motörhead. Jag som svensktalande har otroligt svårt att gå med på att bandnamnen likväl uttalas som Motley Crue och Motorhead.

Jag vet inte om det bara är en skröna, men jag tycker att historien om rockbandet Troja, som också ville testa det här med umlaut-o, och slutligen sätta denna bandlogotyp på t-shirts är så söt. Vem vill inte ha en superhård band-tshirt med texten Tröja?

Jag tycker att diakritiska tecken är jätteroliga, just för att man så spontant tolkar dem efter vilken funktion de har i ens eget språk, men så många verkar så totalt oförstående inför dem på främmande språk. Som när jag läste franska i högstadiet och den ständiga frågan var "måste vi lära oss alla bluppar på orden också?". Och sure, crème fraîche är lite svårt att stava, men det funkar inte riktigt utan alla "blupparna". Och jag har fortfarande inte riktigt kommit ifrån, sedan jag läste De fattiga i Łódź, att det inte är ett L i stadens namn utan ett Ł, som åtminstone enligt wikipedia snarast uttalas som engelska w. Polska verkar överlag fullt med lustiga tecken.

Och så tycker jag att diakritiska tecken är jätteroliga, när man läst Tolkien eller försöker lära sig lajvquenya och inser att Eärendil uttalas som Earendil, och det där eländiga ä är där för att visa engelsktalande att det inte ska vara en diftong. Som man gör i franska (noël).

Och slutligen så tycker jag, på samma tema som det förra stycket, att det är rätt intressant (och stundom rätt jobbigt) att datorprogram utvecklade av engelskspråkiga är hopplösa på att skilja bokstäver med diakritiska tecken på, från dem utan. Särskilt besvärligt blir det ju när som i svenskan ¨ och ˚ inte behandlas som separata diakritiska tecken, utan bara som del av bokstäverna å, ä och ö. Jag stör mig ganska ofta på att Facebooks sökfunktion inte kan skilja a, å, ä, eller att min telefonbok i mobilen sorterar alla namn på nämnda bokstäver under a. Men det gör den.
Nå, det finns säkert en bra förklaring.

tisdag 4 oktober 2011

Det här med tillmötesgående

I maj skrev jag att jag tänkte testa att äta helt veganskt över sommaren och sedan utvärdera. I början hade det lite prägeln av att "jag gör det här på låtsas" eller "får jag vara ideologisk på det här sättet?". Sedan spenderade jag sommaren i Dalarna där jag lagade god mat åt stundom inspirerade, stundom skeptiska familjemedlemmar, och i augusti åkte jag till Helsingfors och pluggade i tre veckor. Frikopplad från veganvänner i Stockholm och ständigt utsatt för nyfikna frågor om vad jag äter, varför jag äter det, vad jag tycker om X och Y som har med att äta djur att göra, växte jag rätt bra in i att göra kostexperimentet till en identitetsgrej. Jag var helt enkelt tvungen att hela tiden förklara mina val på egen hand. Och för att kunna förklara varför jag gör på ett visst sätt för någon annan, så att denna kan tycka att det hänger ihop och är vettigt, måste jag tycka att det hänger ihop och är vettigt själv.

Det var utvärderingen. Det är oktober. Jag är fortfarande vegan och tänker fortsätta med det. Jag har börjat få koll på var man hittar mjölkfritt godis och vad man äter när man har ostcravings. Jag har fortfarande ulltröjor. Nog om det.

En sak jag börjar tycka är knivig, är det här med att vara tillmötesgående. Särskilt i situationer där jag är gäst och värden ifrågasätter vad jag äter. I bakhuvudet måste man väl hela tiden hålla att ingen menar någonting illa och att man ska vara trevlig, så det gör jag, men vad jag inte riktigt blir klok på är i vilken utsträckning jag kan vara sanningsenlig och förklara saker så att de makes sense, och ändå trevlig, tillmötesgående och en bra gäst.
Som en släkting jag har, som de senaste gångerna jag besökt fällt kommentaren "jag förstår verkligen inte varför man blir vegan" åtminstone ett par gånger, och föreslår att jag kan smaka på tårtan eftersom äggen är ekologiska.

Säger jag att jag tycker att det är okej att hen äter ekologiska ägg men själv har valt att låta bli av etiska skäl går jag knappast att ta på allvar. Säger jag att även ekologiska tuppkycklingar blir nermalda inom ett dygn, eftersom de inte är lönsamma att föda upp, och jag är emot slentrianmässigt dödande av djur, kan folk antingen bli intresserade, förvånade eller upprörda, och jag riskerar att förstöra lite av den trevliga stämningen på festen.
Jag har försökt att le, rycka lite på axlarna och säga att man väl blir vegan av samma anledning som man blir vegetarian, men det är så luddigt att det kräver följdfrågor. Så jag blir liksom inte riktigt klok på det.

Man vill ha principer. Man vill stå för sina principer. Man vill förklara dem för folk på ett sätt som de förstår och tycker är vettigt. Och samtidigt vill man vara artig, tillmötesgående, trevlig och inte göra någon upprörd. Det är en svår balansgång!

onsdag 28 september 2011

v6 - Smärta, kinkyness?

Jag försöker hålla jämna steg med vecka 6, men tycker att det är lite många ämnen som är svåra att angripa ur någon bra vinkel. Ställningar som var förra veckans tema har liksom alltid varit ett typiskt sådant ämne som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Jag tycker illa om distraktionsmoment av alla de slag när jag har sex, och att hålla på och tänka på var alla armar och ben tar vägen är ett typiskt sådant jag helst inte ägnar så mycket eftertanke åt. Sålänge det funkar och man inte känner sig löjlig liksom...

Veckans, smärta, känns däremot som jag skulle vilja bidra till. Mest för att det anknyter till vad jag skrev för ett par veckor sedan om att lära sig sex. Hela grejen med att människor använder ordet porrskada om precis vad som helst de själva inte gillar i sängen, så om man inte är van vid att prata väldigt grafiskt om sex med sina vänner blir det liksom rätt svårt att avgöra vilka saker som är standard och okej att föreslå, och vilka som kan tolkas som porriga, kinky eller inte riktigt socialt accepterade. Just smärta känns som en typiskt sådan grej, där det verkar råda rätt mycket delade meningar. Synnerligen förvirrande!

Smärta-temat kommer dessutom in på ett av mina favoritämnen när man inte pratar sex. Det här med förflugna associationsbanor. Som att klänning = feminin, heterosexuell = älskar att baka cupcakes = undergiven. Eller rollspel = nörd = kille, luktar svett, kan inte prata med tjejer. Ni vet sådana där. Konceptet gilla smärta i samband med sex verkar som att det ofta riskerar att ramla in i ungefär samma banor.

Som när man blandar ihop alla former av BDSM och refererar till allting som lite kinky, så att smärta måste ha med dominans/undergivenhet att göra. Eller får för sig att smärta = piskor, läder och junk. Alla sådana här grejer verkar ju ha vanilj som motsatsord, och är man vanilj så gillar man ingendera... eller?

Typiskt mig att prata semantik istället för sex, men ja jo. Jag är mer än lovligt jävla vanilj när det kommer till dominanta snubbar som försöker kalla mig fröken på internet och tycker att läder är galet hett (kom igen, det är garvade döda djur) eller att man känner sig mäktig när man slår sin partner. Det kan jag tänka mig att man gör, men är ingenting jag har lust att ställa upp på. Vilket å andra sidan inte säger någonting whatsoever om vad jag tycker om kombinationen smärta och sex.

lördag 17 september 2011

V6 - Bara, vara, vara vänner...

Jag trodde inte att jag skulle skriva så mycket själv åt Vecka 6, men veckans tema är ett som jag verkligen kan. Det handlar om att vara vänner.

Jag vill låta det här inlägget kretsa runt kompisfacket. Inte för att jag någonsin förstått mig på det, utan snarare för att jag aldrig gjort det. Jag började fundera i termer runt relationsanarki när jag var 16 ungefär. Inte för att jag någonsin hört begreppet, men för att jag ärligt talat inte förstod skillnaden på vänner och förälskelser. Jag tror fortfarande inte att jag förstår den helt. Jag förstår skillnaden på vänner och folk som inte är mina vänner. Och skillnaden på folk jag är attraherad av och inte attraherad av. Förälskad i, och inte förälskad i. Men inte nödvändigtvis något samband mellan vilka jag räknar som vänner, och allt det där andra.

Hela konceptet med att ha ett kompisfack känns som att det förr eller senare kommer att leda till ångest och panik, eftersom människor överlag tycker om att flytta sig från det fack där man först placerade dem. Gånger man fått för sig att inleda en sexuell relation med en god kompis, och den första och enda förhållningsregeln man gav varandra var "jag är inte din jävla älskarinna nu". Gånger man försökt bryta kontakten med en gammal kompis för att man inte funkade socialt, och han försökt härleda det till att vi slutat ha sex. Man kan använda det för att tala om för vänner som tycker om en att de inte ska tro att det är någonting romantiskt, eller för att låtsas att det inte är något romantiskt. Jag tror att jag varit i de flesta situationer som kan uppkomma av kombinationen vänner, kompisfack, förälskelser och sex faktiskt. Som oron "bara vi inte börjar ligga med varandra och slutar prata på kuppen", eller strävan efter att bli kvarhållen i kompisfacket och "absolut ingenting emotionellt" fast det inte fungerat.

Först osams med kompisfacket blev jag i och för sig på den gamla goda tiden när jag var tonåring och den enda av mina tjejkompisar som inte var särskilt intresserad av killar. När jag började inleda min långa, goda tradition av att bli förälskad i vänner som inte är intresserade på det sättet. Mest för att det i regel innebar att nämnda vänner hade rätt att ställa in träffar med mig för att träffa pojkvänner, släpa med sig pojkvänner till träffar utan att säga till i förväg, eller för all del släpa hem pojkvänner (som jag självklart inte gillade) till min födelsedagsfest, eftersom par ju måste gå på fest tillsammans. Att hela tiden bli nedprioriterad till förmån för de där eländiga pojkvännerna, eftersom jag var "bara kompis" var ingenting som riktigt fungerade.

Jag tycker helt enkelt inte, i regel, att det här med "vara vänner" borde ha ett "bara" framför. Jag har vänner jag är förälskad i, och vänner jag inte är förälskad i. Vänner jag definitivt kan tänka mig att ligga med, och vänner jag inte är intresserad av på det sättet. Och ingendera är särskilt "bara". Man får väl ta det som det kommer, helt enkelt. Istället för att hålla på och kategorisera, rangordna och bestämma och sedan bli irriterad för att ens relationer tar svängar man inte räknat med liksom.

måndag 12 september 2011

Tillgänglighet i praktiken

Idag blir det ytterligare ett inlägg på temat tillgänglighet, och hur man i praktiken gör inom en organisation för att den ska vara öppen och tillgänglig för alla. Två begrepp jag tycker är centrala i det här fallet är normalitet och likvärdighet. Jag ska förklara hur jag menar.

När man pratar om tillgänglighet och öppenhet i teorin, blir normalitetsbegreppet väldigt ofta centralt. Tillgänglighet är när så många människor som möjligt lyckas känna att de är helt normala. Är man normal kan man bli betraktad som en individ, utan att begränsas av till exempel sitt kön, funktionshinder, etnicitet eller sexuella läggning. Är man inne i normen, känner sig helt normal, märker man sällan av att normen ens finns. Fungerar rullstolsrampen, specialkosten eller jämställdheten så bra att man kan tänka bort vilket särdrag man nu har, vara helt normal och koncentrera sig på frågan man är på plats för, då är det tillgängligt. Sådant skrev jag om efter Prolog.

En annan viktig del i att vara öppen och tillgänglig för alla är att inte positionera människor som avvikande i onödan, utan låta dem känna sig som normen. Till exempel genom att inte prata om sig själva i grupp som vita, svenska, heterosexuella medelklasskillar i en grupp där dessa förvisso är i majoritet, men som också innehåller utlandsfödda, hbt-personer, tjejer och individer ur arbetarklassen. Eftersom dessa inte kan identifiera sig själva med attributen man beskriver sig som, hamnar de i facket onormala. Det har jag också skrivit om förr.

Hur man jobbar med normalitet i praktiken då? När det handlar om mer än att prata. Där vill jag föra in begreppet likvärdighet. Målet ska vara att alla deltagare, oavsett funktionshinder etc, kan delta i en aktivitet på lika villkor. När man kan delta på samma villkor som alla andra, är man normal, och kan därmed vara vilken individ som helst och fokusera på någonting annat än att känna sig som tjej, bög, funktionshindrad, allergiker, invandrare etc.

Jag tror inte att det fungerar att bara försöka tänka bort alla sådana här epitet och tro att det blir jämlikt och bra då. Tvärtom måste man synliggöra människors egenheter väldigt mycket för att de ska bli helt oproblematiska. Om man är medveten om människors funktionshinder, så slipper de vara sitt funktionshinder.

När hela lajvgruppen ska sy standardiserade gambesoner, och mönstret är anpassat för kvinnliga höfter utan att man flera gånger måste påpeka att man är tjej. När rullstolsrampen är framställd redan när man kommer till lokalen så att man slipper inleda med att leta efter den. När man informerat om sin specialkost i förväg och den är framställd bland all annan mat, så att man odramatiskt kan äta med alla andra. När det finns en stödsekreterare på årsmötet utan att man måste tala om för alla ombud att man är dyslektiker. När folk går ut ur busskuren innan de tänder sin cigarett, och därmed besparar en en hostattack. Och när man inte behöver tacka nej till sociala evenemang för att de är förlagda till en för dyr krog med åldersgräns...
När det är självklart att alla ska kunna delta på lika villkor utan att känna sig hemska, besvärliga eller ovälkomna för att de har andra krav för att kunna delta än vad majoriteten har.

Då kan vi prata tillgänglighet.

lördag 10 september 2011

Skjortäventyr

För ett par år sedan önskade jag mig herrskjortor i present av min pappa. Min pappa brukade vara grymt bra på att köpa kläder jag tyckte om till mig när jag var liten, det ska han ha cred för, men just när det kom till herrskjortorna missförstod vi varandra lite. Så jag har ett par rutiga flanellskjortor som är för stora för att använda som kläder. Jättesköna som sovtröja eller morgonrock men ingenting jag går till skolan i.

Hursomhelst tycker jag att det är rätt snyggt med sådana här skjortor, och känner ibland för att väga upp volangklänningarna i min garderob med någonting lite mera standard lajvarkille. Så jag har vid ett par tillfällen senare försökt skaffa mig sådana här skjortor som är lite mera lagom storlek. Jag har en mörkrosa från H&Ms herravdelning som jag tycker om. Min vän Gustav har en likadan, och givetvis sitter den mycket bättre på honom än på mig.

Jag började leta skjorta på Beyond Retro, där det mesta var småtråkigt, dyrt och i viss mån även felmärkt (en skjorta i 100% akryl är inte wool shirt). Så jag begav mig till H&M igen och gjorde ännu ett sådant där försök att gå igenom djungeln av konfektionskläder.

Herrstorleken small sitter i regel ganska bra över mina axlar och bröst. Däremot har jag väldigt smal rygg i förhållande till resten, så där säckar de alltid ordentligt, och att knäppa en liten herrskjorta över höfterna kan vara rätt hopplöst.

Och när jag försökte prova kläder på ett sådant här ställe senast slutade det med att jag badade i en top i storlek 36 samtidigt som jag inte lyckades knäppa jeans i storlek 44. Alltså blev jag rätt nöjd när jag hittade damskjortor i flanell på H&M och gav mig för att prova storlek 38. Som satt bra över ryggen men ingen annanstans. Gick jag upp två storlekar till glipade skjortan bara något över brösten, och åter igen blev jag lite för irriterad på konceptet storleksangivelser för att faktiskt lyckas köpa en skjorta.

Vilket kanske var bra såhär i efterhand, för jag har oväntat höga räkningar den här månaden. Men den här eländiga djungeln bara för att få tag på en skjorta alltså!

Femininiteter

Förra veckan läste jag lite för mycket genusböcker på en gång, vilket i kombination med en vanlig svängning av dåligt självförtroende ledde till att jag var rätt arg och genuskrisade lite. Lärarkursen jag läser just nu har Fanny Ambjörnssons fantastiska I en klass för sig på litteraturlistan. Där följer hon två klasser med gymnasietjejer och tecknar hur de gör genus, sexualitet och klass. Överlag jättespännande bok. Jag tror att jag hypar den lite.

Jag är kvinna, nöjd så, väldigt tydligt, inte ifrågasatt. Men jag skolades aldrig in i någon av femininiteterna som de här gymnasietjejerna iscensätter. Bara en sådan där grej som att man anser det vara av högsta vikt att killar inte rakar bort sitt kroppshår (för det är bögigt, tydligen) och att tjejer gör det (för annars är det äckligt, tydligen). Eller att man har högre status om man har pojkvän än om man är singel, eftersom det är viktigt att positionera sig själv som heterosexuell kvinna. Och jag har försökt klä ut mig i min systers kläder ett par gånger, men jag fungerar inte med dem heller.

Den andra boken jag läste för skolan förra veckan handlade om flickor och pojkar i läroverk 1927-60. Också där var det väldigt mycket femininitet som skulle skapas genom att dela upp pojkar och flickor, låta dem ha gymnastik och slöjd var för sig, se till att flickorna blev eleganta, duktiga mödrar och pojkarna kunde göra karriär, ja ni vet hela det där köret. Och kombinationen av de här böckerna blev väl lite "riktiga kvinnor är X, jag känner inga riktiga kvinnor".

Nu har jag svängt runt igen, för jag hade en dålig generaliserande genusföreläsning häromdagen. Nu känns det tvärtom som att det är ganska viktigt om man prompt ska prata om tjejer som grupp och killar som grupp, att man måste prata om dem ur ett mer nyanserat och intersektionellt perspektiv. Det finns lugna, snälla killar och högljudda, framåt tjejer. Och galet utseendefixerade killar, tjejer med håriga ben, och en väldigt stor mängd både ungdomar och äldre som förvisso bryr sig mycket om sin framtoning, men medvetet inte vill vara med på den här tråkiga dikotomin mellan 50-talsmän och 50-talskvinnor.

Och hur mycket berörs jag i min vardag egentligen av kvinnors kollektiva underordning? Finns den där? Lite? Hur mycket? Och är det i mitt lönekuvert, när jag står i klädbutiken, i mitt sociala liv, eller när? Var?

Jag vet inte riktigt, alla dagar gör jag inte det. Men visst finns det fler femininiteter än en. Och fler maskuliniteter. Visst finns det många idealtyper att bygga sin egen könsroll runt. Kan vi inte se det ordentligt lite oftare?

söndag 4 september 2011

V6 - Om att lära sig sex

Dagens Vecka 6-utmaning har temat "Att lära sig sex". Spontant kommer kanske tanken upp ifall man verkligen behöver lära sig sex, trots allt är det en naturlig drift. Å andra sidan är det väl med sex som med konversation. Att kommunicera är en naturlig drift, men att lära sig språk, och vad och hur saker passar sig att säga är ett samspel med andra som man måste lära sig.

Jag minns inte när jag hörde talas om sex första gången. Förmodligen var det väldigt tidigt. Det där mytomspunna knulla var någonting man inte relaterade till sig själv, men såklart var nyfiken på. Jag kommer ihåg sexualundervisningen i sexan där man nog egentligen mått bäst av att få veta lite saker om puberteten, förälskelser och mens. Och jag är tacksam att jag aldrig fick det filmkliché pinsamma "blommor och bin"-snacket med mina föräldrar. Underligt nog pratar jag fortfarande aldrig om sex med familjen.

Som jag skrivit om förut var jag övertygad om att jag var lesbisk tills jag var ungefär 17. Och sex var i min värld väldigt länge någonting man pratade om, inte praktiserade. Och någonting man inte riktigt kände igen som tilltalande eller önskvärt när vuxenvärlden pratade om det. Man skrev till ungdomsmottagningens frågelåda på internet och frågade om man var normal som inte intresserade sig för killar alls, och fick svar i stil med "det kanske bara är en fas". Man läste frågelådesvar i stil med "jag är en kille som gillar att ha sex med andra killar, är jag bög?" och fick svaret "det är inte säkert, det kanske bara är en fas, du behöver inte vara homosexuell för det", och lärde sig att bli arg över en vuxenvärld som inte förstod. Men inte lärde man sig någonting om sex.

Skolan hade temadag på kärlek och sex. I praktiken innebar detta att de tjatade på killarna om att använda kondom, och på tjejerna om att säga åt sina killar att använda kondom. Jag gick fram till informationsbordet och bad att få någonting om tjejers sexualitet, och fick ett vykort som konstaterade att chokladbitar = orgasmer. Jag lärde mig att känna mig alienerad, men inte lärde man sig någonting om sex.

Och man försökte att titta på porr för att lära sig någonting om sex. Och visst var den ibland upphetsande och man fick se hur sexställningar kan se ut i praktiken. Men samtidigt har man sin inre feminist som vet att porren målar upp en låtsasvärld och att många handlingar man ser i porren inte är saker som människor praktiserar i verkliga livet. Ungefär som låtsasvärlden som målades upp i cybersex och vanliga textrollspel med sexuella inslag.
Jag är bara osäker på vilka som är vad, eftersom "porrsex!" känns som någonting folk använder som ett allmänt skällsord gentemot praktiker de själva inte gillar. Och inte lärde man sig så mycket om sex där heller.

Ett antal år och ett antal sexpartners senare känner jag mig fortfarande lite alienerad. Sex är någonting politiskt att bli arg över, det är en vuxenvärld som känns främmande, det är någonting roligt och skönt att göra med kompisar, och en ständig källa till konflikter. Jag kan känna mig vansinnigt osäker på vilka sexuella praktiker som faktiskt är vanliga bland folk, och vilka man inte vågar föreslå för att de bara förekommer i porr. Och överlag känns det som att sex är någonting man måste lära sig genom att faktiskt hålla på med det. All den där teorin man blivit matad med sedan man var liten är som ganska värdelös om man inte kan relatera till och omsätta den i praktiken.

Varför har man delat ledarskap?

Det verkar som att Vänsterpartiet överväger att införa en lösning med delat ledarskap, som Miljöpartiet redan har sedan rätt många år. Spontant känner jag mig varken för eller emot, men det jag känner att jag inte riktigt förstår är varför man ska ha två partiledare istället för en, och särskilt om det är viktigt att partiledarna är en man och en kvinna.

Det kanske är skönt att alltid ha två, så slipper man de ständiga diskussionerna som Socialdemokraterna råkar ut för. "Är det inte dags för en kvinnlig partiledare snart?", och följande "Det är så orättvist!". Å andra sidan upplever jag inte Vänsterpartiet som ett parti där sådana diskussioner flödar i någon större utsträckning. Under största delen av 90-talet leddes det av Gudrun Schyman, vars ledarskap fortfarande pratas om som någonting väldigt bra för partiet. Därefter Ulla Hoffmann en period innan Lars Ohly. De aktuella kandidaterna för att efterträda honom nu verkar ha en rätt jämn könsfördelning.

Det kanske är skönt att alltid ha två, så kan de fungera som varandras komplement. Som i fallet med Wetterstrand-Eriksson, som verkade väcka helt olika sorters reaktioner och få sympati av olika delar av befolkningen. Det kräver väl å andra sidan att de kompletterar varandra väldigt bra rent personlighetsmässigt. Och är det viktigt att de här två är en man och en kvinna? Av jämställdhetsskäl rent parti-internt? Eller förväntas män och kvinnor ha olika egenskaper som är bra när man ska visa upp sina partiledare utåt?

Jag vet inte riktigt. Miljöpartist-vänner, vet ni? Vänstervänner, vad tror ni?

lördag 3 september 2011

Det queera i att raka benen

De senaste dagarnas funderingar började när jag läste Fanny Ambjörnssons bok "I en klass för sig", om hur två grupper gymnasietjejer konstruerar klass, femininitet och sexualitet. Vansinnigt spännande bok, för övrigt.

Men hur som helst, en sak Ambjörnsson visar på, är hur det verkar som att en av de absolut viktigaste avskiljarna mellan manligt och kvinnligt, är förekomsten av kroppshår. Killar ska inte raka bort sitt, tjejer ska inte ha något. Utom givetvis på huvudet, då.

Det där är en sak som jag ibland reflekterat över. Att de flesta tjejer inte ens pratar om sin kroppsbehåring, det är så självklart att man är rakad under armarna och på benen. Det verkar också höra till den sortens ämnen som man tjejer emellan inte pratar om offentligt. Jag kommer ihåg för något år sedan när jag försökte få reda på om det vanligaste är att ha könshår, eller att inte ha könshår. Det lättaste sättet att få reda på hur andra tjejer gör, var ärligt talat att fråga en killkompis, som då förklarade att tjejer i regel inte har könshår heller. Där ser man.

Jag skolades aldrig riktigt in i den här femininiteten. När jag gick i högstadiet var jag dels arg feminist, dels övertygad lesbisk. Alltså kom jag aldrig riktigt in i det här med att tjejer ska göra sig snygga och kvinnliga. För att raka benen är kvinnligt. Jag tror att jag rakade benen första gången när jag var 19, och har aldrig tagit det för vana. Jag är värdelös på att noppa ögonbryn, jag vet inte hur man lägger en bra make-up och min lillasyster himlar alltid med ögonen och suckar argt åt mig när jag ställer korkade frågor om body lotions. Tjejerna jag umgås med har stor utsträckning buskiga ögonbryn och håriga ben de också. Och vi pratar hellre om kultur, människor och politik än om skönhetstips.

Häromdagen fick jag ett ryck när jag var hemma och hade tråkigt, och bestämde mig för att jag skulle raka benen. Ärligt talat kändes det lite malplacerat, lite småtabu, och lite queert. Som att jag bröt mot någon form av könsnorm när jag började raka bort pälsen från smalbenen. Som när de killar jag umgås med någon gång har testat och det blivit bemött med ett höjt ögonbryn, lite fnitter bakom hans rygg eller tyst beundran över det normbrytande i tilltaget. Ungefär den reaktionen kände jag att jag själv skulle vilja ha, och i viss mån kände själv, när jag satte mig och rakade benen.

Tills jag insåg att just ja, jag är biologiskt kvinna. Oavsett vilka normer jag är inskolad i, är det ingen annan som kommer att tycka att det är särskilt underligt när jag rakar benen. Och det blev en hyfsat underlig tankeställare, ändå.

tisdag 30 augusti 2011

Bloggutmaning jag åtminstone vill följa

För ett par år sedan skrev jag väldigt mycket om sex. Det blir mindre och mindre. Vilket förmodligen har med förekomsten av monogamt eller obefintligt sexliv för min del att göra, och att det känns dumt att skriva om sex så att någon kan hängas ut eller identifieras.

Däremot tycker jag väldigt mycket om att läsa bloggare som skriver om sex. Så fort det är någorlunda teoretiskt, intressant och handlar om roligare saker än bästa ställningen, så läser jag det gärna. Alltså tänker jag hålla ett öga på bloggutmaningen Vecka 6.

Den går alltså ut på att Tanja Suhinina varje vecka kommer på ett sexrelaterat tema, som olika bloggare sedan skriver ett inlägg på. Veckans är sova ihop. Jag är lite sugen, så jag får se om jag skriver någonting. Oavsett vad läser jag intresserad!

söndag 28 augusti 2011

Steampunk och barnsjukdomar

I en arla urtid fanns landet Lajvien, där det satt tio utbygdsjägare i svart mantel på varje värdshus och var för balla för att prata med varandra. Man kunde rädda världen från att gå under, få sina föräldrar slaktade av orcher, vinna hela kungariket och halva prinsessan på en kafferast, och silvertejpskorvarna var stora och heta. Lyckligtvis har lajvgenren medeltids-fantasy kommit ifrån de flesta av sina barnsjukdomar idag, och de flesta som arrangerar eller åker på lajv i genren kan fokusera på roller, intriger och specifika settings istället för på fantasyklichéer. Det är en typiskt sådan grej som jag gillar med fantasylajv.

Just hemkommen från mitt fjärde steampunklajv har jag insett att steampunk vore en jävligt häftig lajvgenre, om det inte var för att den har så vansinnigt många barnsjukdomar som man inte kommer ifrån. Inte riktigt än, åtminstone.

  • På steampunklajv är folk lite för balla för att våga prata med varandra. Lite väl ofta sitter det alltså stora klungor av folk i otroliga 1800-talsklänningar, med ett par meters avstånd, och nedlåter sig inte till att interagera med varandra. Aragornvarning!

  • Ofta är de också lite för snygga för att kunna springa omkring, skita ner sig eller göra någonting särskilt. Man vill inte förstöra nämnda klänningar....

  • Och Face It... de flesta som lajvat ett tag kan slänga ihop en helt okej medeltidsutstyrsel på ingen tid. Man har grejer att låna, eller låna ut. Standardkjortel 1a är snorenkel att sy, och folk har oftast grejerna. Steampunklajvare verkar ofta antingen ha fokuserat på sin asballa utrustning och glömt att tänka på rollen, eller fokuserat på rollen och har ganska tråkig utrustning.

  • Det finns lite för många genreklichéer att trilla ner i, för att de känns nya och häftiga. Och så hamnar man plötsligt mitt i någon märklig mysterieintrig och undrar varför man inte bara kunde få köra vanliga människor-emellan-intriger. Och vad är grejen med luftskeppspirater?

  • Till sist, verkar folk överlag tänka lite för mycket på vad som passar sig, för att det ska hända särskilt mycket eller bli så mycket drama. Man har sina snygga kläder, och god etikett, och av någon anledning blir man förvånad när 1800-talslajv handlar om att kallprata sig själv till leda.
Jag tycker däremot att steampunk och 1800-tal är jävligt snyggt, och hoppas att genren ska slippa ur sina barnsjukdomar och bli fullt spelbar ganska snart. Idealet vore trots allt att lajv framför allt handlade om olika settings. Sedan är genrer som fantasy/nutid/steampunk mest en beteckning på vilken sorts löjliga kläder man har på sig medan man spelar nämnda setting.

Om du älskar

Ytterligare en dikt som jag skrev i Helsingfors, förmodligen efter att min datorsladd avlidit och jag plötsligt fick väldigt mycket tid på kvällarna. Nu har jag äntligen skrivit rent.

Om du älskar
vill jag ta dig i famnen
vyssja dig hårt och säga
"glöm inte bort din mamma"

Om du älskar
så ta i allt vad du orkar
och viska det i hans öra.

Om du älskar
så svälj henne långsamt
hon är gjord av smör
men där kan finnas glasbitar.

Om du älskar
var inte rädd för de salta tårarna
kyssarna.

Om du älskar
bli inte för lycklig
för lyckan är solgrön och stillastående
som en pott där insekter plaskar.

Om du älskar
ät aldrig hennes ögon
du behöver någon som kan se klart.

Om du älskar
låt det storma omkring dig.
Och andas åtrå känn och skrik
från toppen av ett andetag, och vet att du lever.

fredag 19 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Avrest

Det blev ett litet uppehåll i Helsingforsdagboken, i och med att min elsladd bestämde sig för att börja spruta glöd och smälta sig själv. Jag kände att språkförbistringen och problemet med att hitta i Helsingfors var för stora för att inte ge mig ut på jakt efter en ny sladd i Finland, utan väntar tills jag är åter på svensk mark. Alltså är jag datorlös.

Igår rådde episkt flyttkaos på Anders Korps väg. Städade ur rummet, hade givetvis mer saker än när jag kom (jag köper för mycket kläder, lyckligtvis på Myrorna), slängde en massa papper och drog till Vasa. Efter en tågförsening fastnade vi i metropolen Seinäjoki och blev ett par timmar sena, men allt är fint!

I Vasa har vi checkat in på fint hotell, hoppat i sängarna (som känns som hoppborgar jämfört med plankorna vi sov på i Forsby) och gått på svenskspråkig studentpub. Billig öl och svensk schlager. Jag börjar bli mästare på idiotkonversationer med finlandssvenskar i barer, som i regel inte förstår mina skämt eller säger totalt självklara saker tillbaka. Där har man för att man försöker vara social.

Imorse gick vi upp tidigt och otroligt förväntansfulla på frukostbuffén. Jag har inte ätit frukostbuffé sedan jag blev vegan, och var lite cyniskt pessimistisk i förhand, men är överväldigad och tycker att den var fantastisk. Har fått varm ugnsstekt potatis och svamp, sojayoghurt med färska bär och underbar färskpressad juice. Alltså är jag hyfsat salig och mycket nöjd. Förmiddagen har ägnats åt friluftsmuséet Stundars, och nu är jag kär i små gråa hus och lajvpeppen stiger. Det är fint!

Imorgon ska vi åka otäck båt, mamma, och promenera runt på öar. Hemfärden inleds från Vasa vid 9 på söndag morgon, och ankomst i Stockholm ganska precis 24h senare. Det var den finlandsresan! Åh vad jag gillar det!

lördag 13 augusti 2011

Dagens ord

Dagens ord är en finlandism som gett oss huvudbry sedan vi kom till Helsingfors, och som jag äntligen lyckats klura ut.
Skvär.

Det började med att vi åkte förbi busshållplatsen Joukolaskvären, som ligger på vägen mellan stan och Forsby. Vad en skvär är visste ingen av oss, men roligt lät det i alla fall. Därefter har vi sett fler skvärer, som Fölskvären. Och börjat undra mer och mer vad en skvär egentligen är.

Joukolaskvären heter på finska Joukolan puisto. När jag slog upp puisto visade det sig betyda park. En första ledtråd. En andra ledtråd fick vi när vår norska klasskamrat Sunniva insåg ljudlikheten mellan skvär och square. Fyrkant, alltså.

Nu har jag slagit upp ordet i SAOB och Finlandssvensk ordbok och fått ett tillfredsställande svar:

skvär
öppen plats, liten stadspark
Riddarhusskvären


Jag tycker att det är ganska roligt med just finlandismer som har engelskt ursprung.

Helsingforsdagbok: Shopping och besök hemifrån

Nu är min undervisning slut. Sista föreläsningen i förrgår, följt av en poesikväll och igår var vi på besök på Forskningscentralen för de inhemska språken. Nu är jag ledig i ett par dagar och sedan ska vi skriva tentamen. Som ofta inför tentamina är jag kolugn och ganska förväntansfull. Det känns bra!

Jag har bekantat mig med de finlandssvenska modernisterna och tycker att de känns som en samling riktigt intressanta prickar. Södergran, Diktonius och Parland föll mig i smaken men Gunnar Björling känner jag en viss aversion inför. Min senaste hypotes är att han helt enkelt känns lite för pretentiös. Men man kan inte gilla allt och det är ganska skönt att man inte gör det. I torsdags kväll hade vi poesikväll på Nordica. Ost, vin, och poeten Peter Mickwitz som var där och läste för oss. Tyvärr inte riktigt min kopp te det heller, men någon form av samtal kring poesi fick vi i alla fall fram.

Igår var jag på Akademiska Bokhandeln och blev förälskad. Den är helt enkelt stor, underbar och har böcker på svenska. Köpte en finlandssvensk ordbok, lite för dyr men synnerligen värd det. Jag tror att den kommer att komma till användning, har bläddrat en del i den och gillar den redan. Dessutom kände jag mig uppmuntrad att sätta ihop mina samlade dikter, så att jag har dem sparade på ett och samma ställe och inte blir av med dem i hårddiskkraschar eller liknande, så jag gick och köpte en vansinnigt dyr men helt underbar anteckningsbok, som jag präntat in dem i. Det känns väldigt bra!

Och idag har min mamma och lillasyster kommit från Stockholm med båt över dagen och hälsat på! Jag är glad, för jag hade saknat dem ganska massor!

fredag 12 augusti 2011

Den inte självklara rätten att vara normal

Det här är en ständigt aktuell fråga. Nu tar jag den en gång till, och den här gången är jag faktiskt ganska irriterad.

Det är ett jävla privilegium att känna sig helt normal, som en självklart välkommen del av ett samhälle. Det är någonting jävligt bra att få känna sig helt normal, och jag ska inte säga att det är få förunnat, eftersom en av poängerna med hela normalitetsbegreppet är att det täcker in majoriteten av en grupp, som får bli normen.

Det är ett jävligt bra samhälle, där så många av människorna som möjligt känner sig normala, inkluderade, välkomna och som folk är mest. Gör de det, betyder det att man har ett samhälle som är öppet och respektfullt gentemot människors olikheter. Det är ett bra samhälle.

Det är ett jävla oskick, när man själv känner sig välkommen, att försöka tala om för andra grupper att de inte är välkomna, och särskilt när man använder argumentet "ni är inte i majoritet". Det är ett jävla oskick, att försöka få det till att majoriteten är detsamma som det enda rätta.

Att väldigt få tycker att ketchup är ett självklart gott tillbehör till sushi, gör inte att det är fel att äta ketchup på sushi, eller att det inte är gott.
Att väldigt få (tyvärr) är veganer, gör inte att veganism är någonting obskyrt eller konstigt, eller fel för den delen, som man borde undvika och som det viktigaste är att den här omhuldade majoriteten slipper kontakt med.
Att väldigt många tycker att tv3 är den roligaste tv-kanalen ger inte tv3 monopol på begreppet underhållning.

Jag känner mig oftast inkluderad i begreppet "majoriteten". Det är en jävla lyx. Kan vi inte bara försöka se till att så många som möjligt känner att de gör det, helst alla, och att resten är välkomna de också?

Kan vi inte sluta sitta och prata om att vi som stor majoritet inte ska bli förtryckta av små minoriteter? Det här året har jag varit i Finland under Prideveckan och sluppit höra ett enda "jag demonstrerar inte att jag är hetero" eller "nuförtiden får man väl inte vara straight och ha sex i missionären längre!". Och det är jag glad för. Herregud vad jag hoppas att ni andra inte behövde höra så mycket skit av det slaget heller.

Men nuförtiden får man ju inte gilla vanliga fantasylajv eftersom det finns folk som gör mer spännande saker. Just ja.
Håll bara tyst med sådant. Klart man får. Åt vilket håll som helst.

onsdag 10 augusti 2011

Andas på andra sidan

Ytterligare modernistisk poesi från studentkorridoren i det märkliga landet i öst. Jag överanvänder kanske min mobiltelefon.

Dagens fe:
en digital vän.
Din närvaro alltjämt när jag tänker den. Du svävar.
saktamjukt. hos mig.
och jag känner dig, varsamt
som värmeenergi.
Förälskelse =
Hur hjärtat vibrerar i fas med telefonen.
Jag är på stand-by
på helspänn.
andas i mitt öra, sakna mig visa
ett livstecken! - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Klick! som skulle du skrika. hjärtat
bultar yrvaket
ser mig omkring du talar
i mjukblåljuset. displayen. jag
famlar
handen genom håret
"hur ser jag ut?" jag läser
leende smeker plasten och
kanske vi andas
samtidigt
världar ifrån varandra.
- - - - - - - - -

Helsingforsdagbok: Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är

Idag har vi haft ett enormt veganskt pannkaksknytis i studentkorridoren och druckit finsk öl i bastun. Nu är jag blöt, kall och känner mig lite ensam, emedan alla mina stockholmska vänner sitter i en vallgrav på en ö i Östersjön och tittar på halvnakna män som leker med eldklot.

Idag har jag konfronterats med Gunnar Björlings universella dada-individualism. Visst för att det låter ganska roligt att slänga ihop stora mängder onomatopoestiska ljud på ett papper och kalla det konst, men jag blir otroligt provocerad. Det erkänner jag utan omsvep. Jag blir otroligt provocerad av människor som gör kaos med konsten för kaosets skull, och att jag ska lägga intellektuell energi på att försöka analysera detta kaos. Dada känns som den modernistiska poesins svar på trollning. Eller som Jokern i Batman.

Och därför tänker jag parafrasera Södergran och påstå att jag har insett mina dimensioner, och att det icke anstår mig att göra mig mindre än vad jag är. Jag tänker inte slösa intellektuell energi på att försöka finna en mening i konst som är avsiktligt irrationell och avsiktligt nonsens. Jag tänker inte känna mig dyster för att jag inte förstår mig på Gunnar Björling. Det anstår mig inte. Så jag skiter i det.

Däremot tycker jag om Björlings ord-akvareller. Det är en sådan sak som jag tycker om med poesi och tycker att den kan användas till. Samtidigt som det nästan är lite fusk. I en prosatext finns det vissa värdeladdade ord som används för att skapa stämning och känsla. Och så en jävla massa packfluff. Poesin plockar helt enkelt bort packfluffet däremellan.
Vilket jag älskar och uppskattar med den, avundas den för, och tycker oerhört illa om.

Dessa modernister gör för övrigt kaos med mitt språk. Var ska jag kasta av mig den strida ström av modernistisk poesi jag producerar som avrollning efter mina föreläsningar?

tisdag 9 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Sverige kallar

Den här veckan har vi fem timmars föreläsning om dagen och man är ganska mosig i huvudet när man kommer hem. Det är lite oundvikligt. Ikväll ska vi på en mysig pub med 70-talsinredning och billigt rödvin i Berghäll, men först vilar jag upp mig lite efter skolan.

Idag har Sverige kallat. Man tror att man är lite isolerad från hemlandet när man sitter i Forsby och ens mesta kontakt med Sverige är över Facebook. Som den här veckan kommer vara lite dödare än vanligt, eftersom alla mina vänner är på Rosornas ö, härjar och lever fan. Jag är lite avundsjuk, men det känns fortfarande bra att vara i Finland istället.

Idag har ändå Sverige gjort sig påmint. Dels har jag fått hjälp att skriva ut ansökan om studiemedel, eftersom jag inte har någon e-legitimation och då är det enda sättet att få in ansökningarna att skriva ut, skriva under dem och skicka via post. Så jag måste hitta någon form av improviserat kuvert och ett tjusigt utrikesfrimärke.

Och dels har jag fått antagningsbesked 2 från Högskolenämnden. Utöver de 30hp Lärarprofession som ska bli min heltidssyssla i höst har jag nu kommit in på två fristående kurser i lingvistik också. Med de flummiga namnen "Språk, kultur och tänkande" under första halvan, och "Skrift, språk och människa" den andra halvan av terminen. Jag har fortfarande inte full koll på vad det är, men som halvfarts kvällskurser väcker de mest nyfikenhet, pluggsug och nördglädje. Så jag hoppas på mycket sådant!

Under den här kursen i Finland har jag ju dessutom återupptäckt hur jävla roligt det är med språk, och saknat svenskan lite. Så det här känns som en rätt bra kompromiss.
Herregud vilken seriös högskolestudent jag måste ta och bli i höst. Det ska bli roligt.

måndag 8 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Litterär modernism

Det är måndag kväll, jag har just tagit en dusch och är lite för trött för att uträtta någonting men samtidigt lite socialt understimulerad. Så jag lurkar Facebook och skriver dagbok.

En vecka efter ankomsten har jag börjat bli redigt språkförvirrad. Inte så att jag pratar finlandssvenska nu, som farhågan var: vi umgås för lite med finlandssvenskar. Däremot har jag börjat tänka på en märklig finländsktonad svorska. Jag skyller på umgänget med mina allmänt skandinaviska klasskamrater, jag har kursare som pratar danska och norska.

Idag har vi ägnat fem timmar åt att läsa högt och diskutera Edith Södergran. Dikten Fragment från "Septemberlyran" framkallade starka bilder och vackra färger i huvudet på mig. I övrigt var föreläsningen något ostrukturerad men jag var väldigt glad över Ateneum-besöket i förra veckan, för att ha konstriktningar att hänga upp poesin på. Dagens Södergran kändes mycket expressionistisk. Jag har överlag insett att jag tycker väldigt mycket om modernism, och det glädjer mig, för jag har alltid haft svårt för den.

Efter ett par timmars modernismföreläsning är det dock svårt att tänka utan radbrytningar, så jag satte mig ned på ett café och skrev dagbok i diktform, kände lite mycket och var längtande en stund. Sedan åkte jag hem och stekte amerikanska pannkakor som väckte stor förtjusning hos mina klasskamrater. Jäj pannkakor jäj!

Nu på kvällen har jag insett att jag gillar Elmer Diktonius. Och att jag inte har någon lunchlåda tills imorgon och att mitt busskort går ut i morgon bitti, så jag får ta en extra tidig buss till skolan. Det är ingen som vet om vi kommer att få en vecka nya av Nordkurs, som betalade det förra, eller om det blir till att punga ut med 28 euro för ett nytt. Helsingfors saknar studentrabatter, och ungdom är man upp till 16 år. Inte snällt.

Vakna av regnet

Jag testar modernistisk poesi. Det gör jag aldrig annars, men efter sex timmars föreläsning om den finlandssvenska modernismen är mitt huvud alldeles fullt. Inatt vaknade jag av regnet mot rutan och himlen var alldeles röd. Såhär blev det.

ett tryck
tunga våtvarm
slukar i gråmulen dager
stadens mjuka andetag
över kullerstensgatorna.
vi är blodet
som forsar i dess ådror

sluta läpparna
runt dina sammetsmjuka
smaka dina ord
din tunga
när man vaknar i helsingforsnatten
och himlen är röd
regngråten utanför
skriker ”släpp in mig”.

lägg dina andetag tätt mot mitt öra
känn blodet glittra i mina ådror
tyngden av ditt huvud
mot mitt bröst,
snö i dina ögonfransar.
regnet vilar lätt på gatorna
staden vaknar inte ännu.

söndag 7 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Ett veckoslut

Det verkar som att finlandssvenskan gör skillnad på veckoslut (lördag-söndag) och helger (helgdagar) på ett sätt som sverigesvenskan inte gör. I alla fall så tycker jag om terminologin, så det här har varit mitt första veckoslut i Finland.

Man blir lite desorienterad när man inte har någon skola att gå till, har jag märkt. Men det blir till att hitta trevliga saker att göra ändå. Lördagen hade vi tänkt åka ut till Arabia, men det regnade och var mulet hela dagen, så på det viset blev det inte. Istället, för att ha gjort någonting, bestämde jag mig för att åka in till Kampens köpcentrum (som är en hyfsat enorm inomhusgalleria) och gå i butiker. Att gå i butiker i Helsingfors är inte särskilt roligt, det mesta är antingen kedjor som finns hemma också (Lindex, Gina Tricot, Indiska) eller dyr finsk design (Marimekko, Iitala) där man vill ha allt men inte har råd att köpa någonting.

Jag köpte ett par vykort som hamnade på väggen i mitt studentrum och åkte hem, där jag delade en tvättstuga med mina klasskamrater, köpte en påse chips till fredagsmys och såg den fantastiska norska filmen Mannen som älskade Yngve. Jag passade också på att använda bastun, som hade ett par timmars öppen drop-in för damer. Det var dock ingen annan där, så jag satt ensam och läste kurslitteratur i värmen. Väldigt skönt!

Idag åkte vi ut till Arabia där vi fastnade i fabriksbutiken. Muminmuggar är billigare på finlandsbåtarna än här ute, så det är inte mödan värt att åka ut för dem. Jag köpte ändå en, sommarmuggen med Lilla My i andrasortering. Överlag tycker jag väldigt mycket om finsk design har jag insett (som om jag inte visste det, jag har en del hemma). Som Runo-serien från Arabia och Taika från Iitala. Jag börjar förstå folk som betalar galet mycket för porslin som är snyggare än IKEAs. Det ska jag också göra när jag får en oförskämt hög inkomst och mina nuvarande, slitna svarta IKEA-tallrikar är uttjänta. Men det lär dröja ett tag.

Därefter hittade jag Astrid och Apornas Chorizo i en vanlig matbutik och köpte hem ett paket. Fantastiskt gott med svamp, ris och grönsaker! Eftermiddagen har ägnats åt att läsa kurslitteratur och eventuellt blir det väl en öl i Berghäll framåt kvällen. Vi får se. Hur som helst har det varit ett skönt veckoslut!

fredag 5 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Gator som känns som hemma

Idag när vi slutade skolan gick jag på Ateneum med en kursare. Finlands nationalgalleri kändes lite som en blandning av Moderna Museet och Nationalmuseum och jag som tycker om modern konst fick ut rätt mycket av samlingarna. Inklusive de ganska icke-moderna, förmodligen naturalistiska konstnärerna från slutet av 1800-talet som målar gatuliv så objektivt och naturligt de kan. Rätt häftiga bilder. Ateneum var mindre än jag förväntade mig för inträdet och vi hann igenom det utan problem på en timma. Men värt ett besök!

Den tillfälliga utställningen just nu om Lappland i den finländska konsten blev jag däremot ganska förvånad och lite störd över. Den kändes exotiserande och oproblematiserande på ett sätt som inte skulle vara politiskt korrekt att sätta upp i Sverige. Det framgick inte om några av konstnärerna faktiskt var samer, men jag såg inga samiska namn bland konstnärerna. Däremot såg jag många porträtt av människor i folkdräkter.

Dessutom har jag läst Edith Södergrans tonårsdikter idag. Ur vaxdukshäftet hon själv skrev ned dem i. Otroligt andäktigt kändes det! Vi var på studiebesök på Svenska Litteratursällskapet i Finland. Som dessutom har en riktigt bra hemsida.

På kvällen valde jag att inte följa med mina kursare till Sveaborg, för det var jag lite för trött för. Däremot blev jag rastlös framåt tiotiden och åkte spontant in till stan. Där strosade jag omkring i Berghäll och andades in staden. Jag förstår vad människor menar när de liknar stadsdelen med Södermalm. Det är ungefär samma backar och blandning mellan riktigt fula 60-talshus och gamla arbetarbostäder från 1800-talet. Och samma sunkiga kvarterskrogar, jag hittade ett antal finska Carmen. Samt ett par hipsterbarer och dyr second hand.

Berghällsbesöket tror jag var bra för mig som varit lite avig gentemot Helsingfors hela kvällen. Jag tycker att det är väldigt skönt att promenera på gator och bara känna mig välkommen. Jag gör det i Stockholm ibland, känner behovet av att göra vissa gator till mina lite extra och promenerar dem utan annat ärende. Och det brukar fungera. Det fungerade ganska bra i Helsingfors också. En fredagkväll där folk ragglar gatorna fram vid halv elva-tiden och skriker på stan.

Slutligen satte jag mig på ett café/bar/allmänt vardagsrum och skrev dagbok. Det är forfarande så väldigt många intryck härifrån som måste bearbetas. Så många essäer jag vill skriva och så många teman jag redan ägnat mig åt i svenskan som berörs och omaktualiseras. Jag ska se hur mycket jag orkar. Men det är mycket spännande tankar.
Det här är en bra resa.

torsdag 4 augusti 2011

Helsingforsdagbok: En del av sitt hemland.

Idag har vi pratat om tvåspråkiga myndigheter, om hur den finländska språklagen ser ut i teorin och hur det oftast fungerar i praktiken. Vi har tittat på ministeriers webbsidor som innehållit mångdubbelt mer information på finska än på svenska och på kommersiella aktörer som antingen är enspråkigt finska eller tvåspråkiga på finska-engelska. Och så har vi pratat om hur otroligt dyrt det är med en tvåspråkig stat, att det alltid finns översättarjobb i Finland, och rätten att kunna prata med vården eller socialförsäkringsbyrån på sitt eget modersmål.

Och många reagerar, lite förvånande men egentligen inte, med att undra varför finlandssvenskarna bara inte lär sig finska. Det är ju så dyrt med svenskan och de är ju så få och det finns väl ändå ingen annan minoritet i Europa som har så bra villkor som finlandssvenskarna? Sverigefinnarna är betydligt fler, och har inte samma rättigheter. Vilket ju som vi vet vid det här laget har med politisk historia att göra. Svenskarna i Finland har gått från att tala maktens språk till ett likvärdigt nationalspråk med finskan, de har aldrig varit en förtryckt minoritet som inte erkänts inom landet. Skulle Finland inte ha den historian det har, säg att vi suddar bort all historia och bara råkar befinna oss i ett land med drygt 90% finsktalande, kanske 6% svensktalande och en liten grupp med andra modersmål, så skulle givetvis svenskan inte få den ställning svenskan har idag.

Men samtidigt börjar jag mer och mer förstå finlandssvenskarna och varför de oroar sig. Och att man inte kan bortse från den politiska historien, vare sig för finnarnas del eller för svenskarnas. Och i grunden tror jag att det viktigaste här är känslan av att vara välkommen i sitt eget land. Att man får vara en del av landet man är född i.

Jag tänker på vad som skulle hända om svenska staten stängde alla kyrkor och sa att religion får vara en privatsak men ni ska inte tro att ni kan förvänta er att få hålla mässor, gifta er eller bli begravda inom den. Sådant får ni ta i hemmen. Jag tänker på vad som skulle hända om svenska staten skulle förbjuda alla äktenskap utom heterosexuella. Eller bestämma att det enda språket man får tala i svenska skolor (även på rasterna) är svenska.

Med största sannolikhet skulle väldigt många människor inte känna sig hemma i Sverige längre. Jag själv inräknat. Känslan av att vårt land inte är till för oss, för att några andra har bestämt att den heterosexuella, svensktalande, sekulära befolkningen är majoritet och därför ska sitta på all makt i samhället. Känslan av att inte bli räknad som en riktig svensk, eftersom riktiga svenskar ju är heterosexuella, svensktalande och sekulära. Jag skulle tycka att det var fruktansvärt jobbigt. Om landet jag tror mig leva i och ställa upp för plötsligt inte vill ställa upp för mig längre.

Det vore en sak om Sverige aldrig tillåtit homoäktenskap eller Finland aldrig haft svenska som nationalspråk. Men nu är det inte så, och därför måste man få ta historien med i beaktningen. Därför är den viktig.

Mer reflektioner på det här temat kommer absolut, men det är lite för mycket tankar för bara ett inlägg.

onsdag 3 augusti 2011

Dagens ord

Dagens ord, precis före sängdags här i Forsby, blir en lingvistisk term. Inte det förväntade smilis (finlandssvenska för smiley) som jag gått runt och fnittrat lite över hela dagen, utan ett språkdrag som mynnade ut i lite diskussion framåt kvällen.
Dagens ord är hyperkorrektion.

Det låter krångligt, det blir svårt att förklara det, men det är ganska charmigt när man kommer på bra exempel. Jag upptäcker ibland att jag hyperkorrigerar och tycker att det är lite roligt. Hyperkorrektion går alltså ut på att man, mån om att vara tydlig, lägger in språkljud i ord som inte ska vara där egentligen. Jag tar ett par exempel ur mitt eget språk och närmiljö.

Jag uttalar spontant snurrdurr, istället för mer skriftspråksnära -dörr. Någon gång i ett försök att släta över min stockholmsdialekt har jag självklart kallat det snörrdörr istället.

I min förort heter det oftast åtminstonde och på sistonde, fast det inte ska vara några d i ändelsen där egentligen. Det här har jag fortfarande ofta svårt för.

Idag har jag insett att hållplatsen heter Thorildsplan, inte Torhildsplan som jag alltid har kallat den. Det ska alltså inte uttalas något h där.

Och min absoluta favorit-hyperkorrektion som kommer från min kära mor. Som det tog många år för att få reda på att det faktiskt heter apropå (av franska á propos), inte att bero på, som ju faktiskt uttalas ungefär likadant.

Jag älskar hyperkorrektioner och samlar gärna flera. Ge mig fler!

En lekplats per land - Finland

Igår hade min klass som sagt picknick på Sveaborg och passade på att klara lekplatsutmaningen även för Finland. Såhär såg det ut. Foto: Maria Tiala-Prestjan

Spännande och skojigt med Nordkurs!

Helsingforsdagbok: Om att landa och lite sådant

Första dygnet i Helsingfors var som sagt lite skrämmande. Jag gömde mig på studentrummet och kände mig melankolisk och resan ned till stan kändes inte alls bra. Förmodligen handlade det lite om att man måste landa i en stad innan man upptäcker den. Och lite om att jag försökte utforska centrum, som känns lite som centrala Stockholm fast ännu större. Jag känner mig inte så hemma på Sveavägen heller.

Den jobbiga centrumturen blev dock värd det morgonen efter när jag och resten av min klass (vi är nio stycken) hoppade på bussen hemma i Forsby, aktiverade våra nya busskort och åkte in till skolan. Plötsligt kände jag att jag åkt den bussen förr och att det var som rutin. Jag kände igen hållplatsnamn och har börjat lära mig vägen till skolan, och plötsligt är det min bussresa.

Föreläsningarna är grymt intressanta. Jag har insett att jag har mer förkunskaper än jag tror och intresse nog för att hänga med på resten. Det känns lite som att vi bara nosar på ytan och jag vill veta mer, men samtidigt blir jag matad med lagom mycket nya spännande grejer. Och det är också en sådan där skön rutingrej, att ha ett universitet att gå till.

Och så sjönk Helsingfors på plats ordentligt när jag efter skolan satte mig högst upp i trappan på Senatstorget med ett par klasskamrater och spanade ner. Det satt en fiskmås på Alexander IIs huvud och kände sig nog som herre på täppan. Jag satt högre upp än den och kände att det här är min stad. Därefter begav vi oss på utflykt och hade picknick på Sveaborg. Riktigt spännande! Man fick gå omkring i alla vindlande gångar, klättra på klippor nära havet och promenera runt på diverse försvarsverk. Kändes som ett perfekt utflyktsmål för skolklasser och förälskade par, så jag hoppas att många sådana åker ut dit.

Men ja jo, nu har jag landat. Nu är det dags att börja utforska den här staden ordentligt.

Helsingforsdagbok: Nationell identitet och språklig

Första dygnet kände jag mig tämligen desorienterad i Helsingfors, spårvagnarna körde fort och staden var bullrig och främmande. Nu, inne på tredje dygnet, har jag börjat landa ordentligt. Det är väldigt skönt.

Igår hade vi första föreläsningen för terminen. Vi pratade om finlandssvenskt identitetsbyggande, finskt dito och språkpolitisk historia. Det mesta som slog mig var hur nationalistiskt färgade finländska historiska begrepp fortfarande är. Man pratar om korstågstiden (när Finland erövrades av Sverige, trots att varken Sverige eller Finland existerade vid tidpunkten), det nationella uppvaknandet i början av 1800-talet och guldåldern under den värsta fennomanska nationalistiska andan, när alla skulle läsa Kalevala och vara stolta finnar. Det anses fortfarande lite ofinländskt att inte läsa Kalevala och det förekommer att finlandssvenskar får skarp kritik för att inte vara tillräckligt finlänska, eftersom de har svenska som modersmål.

Som svensk har jag svårt att prata om nationell identitet på det här sättet. Vi pratar aldrig om det i Sverige. Kanske är det för att vi inte varit i krig på så många år, och inte känt behovet av att samlas runt några nationalsymboler eller värna vår egen särart på något sätt. När svenskar pratar kulturell eller språklig identitet känns det ofta nästan skambelagt och när Sverigedemokrater och liknande pratar om att vi måste försvara den svenska kulturen blir vi förvånade. Försvara mot vad? Oss själva?

Och så är det spännande att det måste bli en sådan sammanblandning mellan språklig och nationell identitet hela tiden också. Det är väl spöken från språkstriden på 1800-talet skulle jag tro. Men att både finnar och svenskar verkar ha lite problem med att det finns en folkgrupp som värnar om sitt svenska modersmål och samtidigt hejar på Finland i hockey.

Jag vet inte hur många historier jag hört vid det här laget om sverigesvenskar som tror att finlandssvenskarna bryter på finska, erbjuder sig att prata engelska med dem istället, blandar ihop finlandssvenska och finska etc. Eller som, å andra sidan, vägrar gå med på att finlandssvenska invandrare till Sverige är just invandrare.
Och jag börjar höra fler och fler spännande fördomar om svenskan och Sverige från finskt håll, trots att de svenskar som lever i Finland är lika mycket finländare som finnarna själva.

Det här är vansinnigt spännande, men skrämmande också. Jag vill kunna prata språkpolitik utan att prata nationalism eller identitetspolitik. Det verkar de flesta vilja, men det verkar vara ganska olika saker i teorin och i praktiken.

måndag 1 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Första dygnet

De närmaste tre veckorna kommer jag nog att använda bloggen rätt mycket som resedagbok. För att faktiskt dokumentera vad jag egentligen håller på med här i Helsingfors, och för att bearbeta lite intryck. För ganska precis ett dygn sedan tog jag färjan från Stockholm och påbörjade den hyfsat långa resan över Östersjön.

Jag köpte sängplats i en delad hytt, som visade sig ligga under bildäck, långt ned under vattenytan. Mina farhågor var att få dela hytt med ett par medelålders ryskor, men mina medpassagerare visade sig vara två trevliga finskor i ungefär min ålder, som släpade med mig på karaoke och skrev upp långa listor med tips på vegetariska caféer, second hand-butiker och barer i min anteckningsbok. Hela resan använde jag alltså mest tafflig bruten engelska, och har inte riktigt hämtat mig språkligt än.

På båten insåg jag den enda viktiga grejen jag glömt också. Min kamera. Alltså blir det inga bilder i den här Helsingforsdagboken. Och min baddräkt, men det är underordnat.

Nåväl, vi blev hämtade med taxi på färjeterminalen och körda ut till Forsby, en förort några kilometer utanför centrum. Trevlig, svensktalande taxichaufför och en hög andra kursare som det ska bli intressant att lära känna närmare allt eftersom. Här har jag boat in mig så gott det går och känner mig ganska hemma, nu när mina böcker står i bokhyllan, ritblock på skrivbordet och en muminmugg med Råddjuret har fått plats i mitt kök.

Eftermiddagen har jag ägnat åt att laga lunch och försöka bekanta mig lite med Helsingfors. De språkliga dilemmana började på bussen när jag försökte köpa en enkelbiljett in till stan. Busschauffören förstod engelska nödtorftigt och jag fick min biljett. Men ungefär så. Väl inne i stan kom jag sedan på att mycket av den här resan går ut på att använda min svenska, se om det fungerar, hur den bemöts och så vidare. Så jag har som mål att försöka prata svenska med så mycket folk i serviceyrken som möjligt.

Hittills går det bra. Jag strövade runt och kom ihåg stadskärnan i Helsingfors och sedan traskade jag in på Donken och köpte franskisar, på svenska, det gick bra. Däremot vågar jag inte riktigt försöka svenska på stan, typ när man får lov att fråga folk om vägen och sådant.
Dagens läxa är att inte skämmas för mitt modersmål och komma ihåg att jag ska testa att använda det. I det ingår också att memorera de svenska namnen på ställena jag är på (eftersom varenda gata, stadsdel etc. har namn på både svenska och finska), så att jag kan använda dem när jag pratar just svenska. För finska kan jag inte.

Nu ska jag snart samlas med gruppen på infomöte, få lite busskort och information och sådant. Men det här känns som en bra början på ett äventyr.

lördag 30 juli 2011

Innehållsförteckning

Häromnatten frågade jag på McDonalds om de har några veganska sötsaker, och bad att få titta på innehållsförteckningen till chokladdonuts och äppelpaj. Det fick jag inte, men däremot kunde jag få en lista över vanliga allergener som produkterna innehåller. Om jag inte nöjde mig med det kunde jag få prata med en arbetsledare. När jag bad att få prata med arbetsledaren sa han dock samma sak, att listan över vanliga allergener är det enda de delar ut till gästerna.

Förvirrad över ifall det ens är lagligt att göra så konstaterade jag att McDonalds äppelpaj inte innehåller vare sig laktos, mjölkprotein eller ägg och bestämde mig därför för att göra en chansning. Fast det där låg kvar och skavde lite i bakhuvudet, man måste väl ändå dela med sig av innehållsförteckningar när gästerna ber om det?

Så väl hemma gick jag in på McDonalds hemsida, som har en rätt bra användbar allergiförteckning. Om man nu är allergiker. Kryssrutan "vegetarisk" hade varit rätt bra att ha den också, men men.

Efter att ha kollat innehållsförteckningarna på kanelbulle och äppelpaj förstår jag dock varför Donken föredrar att inte lämna ut dessa. Såhär ser de ut:

Kanelbulle
Ingredienser:
Vetemjöl, socker, vatten, margarin (vegetabilisk olja, vatten, salt, emulgeringsmedel: E471 (mono- och diglycerider av fettsyror), antioxidationsmedel E330 (citronsyra) aromer), jäst, äppeljuice, skållat havremjöl, kanel, salt

Paj, Äpple
Ingredienser:
Vatten, äpplen 23%, vetemjöl, socker, vegetabilisk olja, modifierad majsstärkelse, salt, dextros, inverterat socker, kryddor (muskot), naturliga aromer (citronolja), kanelextrakt, citronsyra.

Mono- och diglycerider av fettsyror, modifierad majsstärkelse, inverterat socker, skållat havremjöl, dextros... jag är inte ens säker på vad allt det här är för någonting. Men särdeles gott och nyttigt låter det ju onekligen inte.