Inlägg

Visar inlägg från 2011
Någonstans kände jag för att skriva, att jag ibland saknar att vara några år yngre och ha lite andra umgängesformer än man är van vid nuförtiden. Som att "ihop" betyder hångla en massa, hålla handen offentligt och vara allmänt söta.
Eller att sova hos kompisar betyder dra fram extrasängen, hänga i pyjamas och ligga och prata en stund rätt ut i mörkret innan man somnar.


Jag trodde kanske ett tag att sånt där var minnen blott, eftersom förhållanden lika gärna kan betyda att man storhandlar och dricker efter maten-kaffe tillsammans, och sova med kompisar kan betyda ligga.
Sådan tur att man alltid kan ändra sig :)

Saker jag vill skriva när jag orkar...

Okej, några inläggsidéer jag måste utveckla när jag inte sitter på tunnelbanan mot Blackeberg, där jag ska prata reformationen med en klass tvåor.

Jag vill skriva om skolan och hur det är att vara lärarkandidat, hur roligt jag faktiskt har och att jag för ovanlighetens skull är lite orolig att inte passa in och inte vet hur okej det är. Om farhågan att inte bli sedd skillnad på från eleverna och om att det är väldigt roligt att stå längst fram i klassrummet.

Något veganinlägg om att anden är villig men köttet svagt och lite hur det går. En queerparafras att det här med etiketter på sig själv, liksom kostvanor och livsstilar är någonting man måste göra och upprätthålla hela tiden, inte någontingman bara är eller blir.

Kanske någonting mer på det performativa temat, vi hade en galet spännande föreläsning om etnicitet som kulturell konstruktion som jag vill kommentera, för min etnicitet upplever jag ganska ofta som performativ eller konstruerad, av mig och andra.

Eller normkritik och när …

Om kärlekar på låtsas

En klok vän till mig påstod att förälskelser och relationer ofta är bättre i fiktionen än i verkligheten. Det fastnade, och har gnagit lite i mig sedan dess. Mest kanske för att det finns så många aspekter på förälskelser och att bara vara fiktion, eller åtminstone göra sig bäst som sådan, som jag vill lyfta fram, analysera eller bara lägga märke till.

"I've been in this relation for two years longer than you have!" säger Leonard till Penny i Big Bang Theory. Den scenen får mig att rysa lite och känna igen mig. Jag har i flera år haft för vana att skriva brev till vänner, kärlekar, människor jag känner mycket för. Jag postar aldrig de här breven, däremot. Ofta förblir de viktigaste, vackraste eller mest privata angelägenheterna jag vill dela med personen någonting mellan mig och mina papper, enbart. Vissa människor har jag nästan utvecklat låtsaskompisrelationer till. De som får vara mina berättardu när jag vill förklara tankar eller känslor jag har.

En massa "du"…

Röck döts och strul med diakritiska tecken

Bild
Dagens lingvistikföreläsning rörde lite snabbt vid konceptet metal umlauts, på svenska även Heavy Metal-prickar. Alltså det här med att hårdrocksband gillar att sätta trema (¨) över alla vokaler för att det ser nordiskt, hårt och ballt ut. Typ som Mötley Crüe eller Motörhead. Jag som svensktalande har otroligt svårt att gå med på att bandnamnen likväl uttalas som Motley Crue och Motorhead.

Jag vet inte om det bara är en skröna, men jag tycker att historien om rockbandet Troja, som också ville testa det här med umlaut-o, och slutligen sätta denna bandlogotyp på t-shirts är så söt. Vem vill inte ha en superhård band-tshirt med texten Tröja?

Jag tycker att diakritiska tecken är jätteroliga, just för att man så spontant tolkar dem efter vilken funktion de har i ens eget språk, men så många verkar så totalt oförstående inför dem på främmande språk. Som när jag läste franska i högstadiet och den ständiga frågan var "måste vi lära oss alla bluppar på orden också?". Och sure, crème fr…

v6 - Smärta, kinkyness?

Jag försöker hålla jämna steg med vecka 6, men tycker att det är lite många ämnen som är svåra att angripa ur någon bra vinkel. Ställningar som var förra veckans tema har liksom alltid varit ett typiskt sådant ämne som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Jag tycker illa om distraktionsmoment av alla de slag när jag har sex, och att hålla på och tänka på var alla armar och ben tar vägen är ett typiskt sådant jag helst inte ägnar så mycket eftertanke åt. Sålänge det funkar och man inte känner sig löjlig liksom...

Veckans, smärta, känns däremot som jag skulle vilja bidra till. Mest för att det anknyter till vad jag skrev för ett par veckor sedan om att lära sig sex. Hela grejen med att människor använder ordet porrskada om precis vad som helst de själva inte gillar i sängen, så om man inte är van vid att prata väldigt grafiskt om sex med sina vänner blir det liksom rätt svårt att avgöra vilka saker som är standard och okej att föreslå, och vilka som kan tolkas som porriga, kinky eller i…

Tillgänglighet i praktiken

Idag blir det ytterligare ett inlägg på temat tillgänglighet, och hur man i praktiken gör inom en organisation för att den ska vara öppen och tillgänglig för alla. Två begrepp jag tycker är centrala i det här fallet är normalitet och likvärdighet. Jag ska förklara hur jag menar.

När man pratar om tillgänglighet och öppenhet i teorin, blir normalitetsbegreppet väldigt ofta centralt. Tillgänglighet är när så många människor som möjligt lyckas känna att de är helt normala. Är man normal kan man bli betraktad som en individ, utan att begränsas av till exempel sitt kön, funktionshinder, etnicitet eller sexuella läggning. Är man inne i normen, känner sig helt normal, märker man sällan av att normen ens finns. Fungerar rullstolsrampen, specialkosten eller jämställdheten så bra att man kan tänka bort vilket särdrag man nu har, vara helt normal och koncentrera sig på frågan man är på plats för, då är det tillgängligt. Sådant skrev jag om efter Prolog.

En annan viktig del i att vara öppen och til…

Femininiteter

Förra veckan läste jag lite för mycket genusböcker på en gång, vilket i kombination med en vanlig svängning av dåligt självförtroende ledde till att jag var rätt arg och genuskrisade lite. Lärarkursen jag läser just nu har Fanny Ambjörnssons fantastiska I en klass för sig på litteraturlistan. Där följer hon två klasser med gymnasietjejer och tecknar hur de gör genus, sexualitet och klass. Överlag jättespännande bok. Jag tror att jag hypar den lite.

Jag är kvinna, nöjd så, väldigt tydligt, inte ifrågasatt. Men jag skolades aldrig in i någon av femininiteterna som de här gymnasietjejerna iscensätter. Bara en sådan där grej som att man anser det vara av högsta vikt att killar inte rakar bort sitt kroppshår (för det är bögigt, tydligen) och att tjejer gör det (för annars är det äckligt, tydligen). Eller att man har högre status om man har pojkvän än om man är singel, eftersom det är viktigt att positionera sig själv som heterosexuell kvinna. Och jag har försökt klä ut mig i min systers klä…

Varför har man delat ledarskap?

Det verkar som att Vänsterpartiet överväger att införa en lösning med delat ledarskap, som Miljöpartiet redan har sedan rätt många år. Spontant känner jag mig varken för eller emot, men det jag känner att jag inte riktigt förstår är varför man ska ha två partiledare istället för en, och särskilt om det är viktigt att partiledarna är en man och en kvinna.

Det kanske är skönt att alltid ha två, så slipper man de ständiga diskussionerna som Socialdemokraterna råkar ut för. "Är det inte dags för en kvinnlig partiledare snart?", och följande "Det är så orättvist!". Å andra sidan upplever jag inte Vänsterpartiet som ett parti där sådana diskussioner flödar i någon större utsträckning. Under största delen av 90-talet leddes det av Gudrun Schyman, vars ledarskap fortfarande pratas om som någonting väldigt bra för partiet. Därefter Ulla Hoffmann en period innan Lars Ohly. De aktuella kandidaterna för att efterträda honom nu verkar ha en rätt jämn könsfördelning.

Det kanske …

Det queera i att raka benen

De senaste dagarnas funderingar började när jag läste Fanny Ambjörnssons bok "I en klass för sig", om hur två grupper gymnasietjejer konstruerar klass, femininitet och sexualitet. Vansinnigt spännande bok, för övrigt.

Men hur som helst, en sak Ambjörnsson visar på, är hur det verkar som att en av de absolut viktigaste avskiljarna mellan manligt och kvinnligt, är förekomsten av kroppshår. Killar ska inte raka bort sitt, tjejer ska inte ha något. Utom givetvis på huvudet, då.

Det där är en sak som jag ibland reflekterat över. Att de flesta tjejer inte ens pratar om sin kroppsbehåring, det är så självklart att man är rakad under armarna och på benen. Det verkar också höra till den sortens ämnen som man tjejer emellan inte pratar om offentligt. Jag kommer ihåg för något år sedan när jag försökte få reda på om det vanligaste är att ha könshår, eller att inte ha könshår. Det lättaste sättet att få reda på hur andra tjejer gör, var ärligt talat att fråga en killkompis, som då förkl…

Bloggutmaning jag åtminstone vill följa

För ett par år sedan skrev jag väldigt mycket om sex. Det blir mindre och mindre. Vilket förmodligen har med förekomsten av monogamt eller obefintligt sexliv för min del att göra, och att det känns dumt att skriva om sex så att någon kan hängas ut eller identifieras.

Däremot tycker jag väldigt mycket om att läsa bloggare som skriver om sex. Så fort det är någorlunda teoretiskt, intressant och handlar om roligare saker än bästa ställningen, så läser jag det gärna. Alltså tänker jag hålla ett öga på bloggutmaningen Vecka 6.

Den går alltså ut på att Tanja Suhinina varje vecka kommer på ett sexrelaterat tema, som olika bloggare sedan skriver ett inlägg på. Veckans är sova ihop. Jag är lite sugen, så jag får se om jag skriver någonting. Oavsett vad läser jag intresserad!

Steampunk och barnsjukdomar

Bild
I en arla urtid fanns landet Lajvien, där det satt tio utbygdsjägare i svart mantel på varje värdshus och var för balla för att prata med varandra. Man kunde rädda världen från att gå under, få sina föräldrar slaktade av orcher, vinna hela kungariket och halva prinsessan på en kafferast, och silvertejpskorvarna var stora och heta. Lyckligtvis har lajvgenren medeltids-fantasy kommit ifrån de flesta av sina barnsjukdomar idag, och de flesta som arrangerar eller åker på lajv i genren kan fokusera på roller, intriger och specifika settings istället för på fantasyklichéer. Det är en typiskt sådan grej som jag gillar med fantasylajv.

Just hemkommen från mitt fjärde steampunklajv har jag insett att steampunk vore en jävligt häftig lajvgenre, om det inte var för att den har så vansinnigt många barnsjukdomar som man inte kommer ifrån. Inte riktigt än, åtminstone.

På steampunklajv är folk lite för balla för att våga prata med varandra. Lite väl ofta sitter det alltså stora klungor av folk i otr…

Om du älskar

Ytterligare en dikt som jag skrev i Helsingfors, förmodligen efter att min datorsladd avlidit och jag plötsligt fick väldigt mycket tid på kvällarna. Nu har jag äntligen skrivit rent.

Om du älskar
vill jag ta dig i famnen
vyssja dig hårt och säga
"glöm inte bort din mamma"

Om du älskar
så ta i allt vad du orkar
och viska det i hans öra.

Om du älskar
så svälj henne långsamt
hon är gjord av smör
men där kan finnas glasbitar.

Om du älskar
var inte rädd för de salta tårarna
kyssarna.

Om du älskar
bli inte för lycklig
för lyckan är solgrön och stillastående
som en pott där insekter plaskar.

Om du älskar
ät aldrig hennes ögon
du behöver någon som kan se klart.

Om du älskar
låt det storma omkring dig.
Och andas åtrå känn och skrik
från toppen av ett andetag, och vet att du lever.

Helsingforsdagbok: Avrest

Bild
Det blev ett litet uppehåll i Helsingforsdagboken, i och med att min elsladd bestämde sig för att börja spruta glöd och smälta sig själv. Jag kände att språkförbistringen och problemet med att hitta i Helsingfors var för stora för att inte ge mig ut på jakt efter en ny sladd i Finland, utan väntar tills jag är åter på svensk mark. Alltså är jag datorlös.

Igår rådde episkt flyttkaos på Anders Korps väg. Städade ur rummet, hade givetvis mer saker än när jag kom (jag köper för mycket kläder, lyckligtvis på Myrorna), slängde en massa papper och drog till Vasa. Efter en tågförsening fastnade vi i metropolen Seinäjoki och blev ett par timmar sena, men allt är fint!

I Vasa har vi checkat in på fint hotell, hoppat i sängarna (som känns som hoppborgar jämfört med plankorna vi sov på i Forsby) och gått på svenskspråkig studentpub. Billig öl och svensk schlager. Jag börjar bli mästare på idiotkonversationer med finlandssvenskar i barer, som i regel inte förstår mina skämt eller säger totalt själ…

Helsingforsdagbok: Shopping och besök hemifrån

Nu är min undervisning slut. Sista föreläsningen i förrgår, följt av en poesikväll och igår var vi på besök på Forskningscentralen för de inhemska språken. Nu är jag ledig i ett par dagar och sedan ska vi skriva tentamen. Som ofta inför tentamina är jag kolugn och ganska förväntansfull. Det känns bra!

Jag har bekantat mig med de finlandssvenska modernisterna och tycker att de känns som en samling riktigt intressanta prickar. Södergran, Diktonius och Parland föll mig i smaken men Gunnar Björling känner jag en viss aversion inför. Min senaste hypotes är att han helt enkelt känns lite för pretentiös. Men man kan inte gilla allt och det är ganska skönt att man inte gör det. I torsdags kväll hade vi poesikväll på Nordica. Ost, vin, och poeten Peter Mickwitz som var där och läste för oss. Tyvärr inte riktigt min kopp te det heller, men någon form av samtal kring poesi fick vi i alla fall fram.

Igår var jag på Akademiska Bokhandeln och blev förälskad. Den är helt enkelt stor, underbar och…

Den inte självklara rätten att vara normal

Det här är en ständigt aktuell fråga. Nu tar jag den en gång till, och den här gången är jag faktiskt ganska irriterad.

Det är ett jävla privilegium att känna sig helt normal, som en självklart välkommen del av ett samhälle. Det är någonting jävligt bra att få känna sig helt normal, och jag ska inte säga att det är få förunnat, eftersom en av poängerna med hela normalitetsbegreppet är att det täcker in majoriteten av en grupp, som får bli normen.

Det är ett jävligt bra samhälle, där så många av människorna som möjligt känner sig normala, inkluderade, välkomna och som folk är mest. Gör de det, betyder det att man har ett samhälle som är öppet och respektfullt gentemot människors olikheter. Det är ett bra samhälle.

Det är ett jävla oskick, när man själv känner sig välkommen, att försöka tala om för andra grupper att de inte är välkomna, och särskilt när man använder argumentet "ni är inte i majoritet". Det är ett jävla oskick, att försöka få det till att majoriteten är detsamm…

Andas på andra sidan

Ytterligare modernistisk poesi från studentkorridoren i det märkliga landet i öst. Jag överanvänder kanske min mobiltelefon.

Dagens fe:
en digital vän.
Din närvaro alltjämt när jag tänker den. Du svävar.
saktamjukt. hos mig.
och jag känner dig, varsamt
som värmeenergi.
Förälskelse =
Hur hjärtat vibrerar i fas med telefonen.
Jag är på stand-by
på helspänn.
andas i mitt öra, sakna mig visa
ett livstecken! - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Klick! som skulle du skrika. hjärtat
bultar yrvaket
ser mig omkring du talar
i mjukblåljuset. displayen. jag
famlar
handen genom håret
"hur ser jag ut?" jag läser
leende smeker plasten och
kanske vi andas
samtidigt
världar ifrån varandra.
- - - - - - - - -

Helsingforsdagbok: Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är

Idag har vi haft ett enormt veganskt pannkaksknytis i studentkorridoren och druckit finsk öl i bastun. Nu är jag blöt, kall och känner mig lite ensam, emedan alla mina stockholmska vänner sitter i en vallgrav på en ö i Östersjön och tittar på halvnakna män som leker med eldklot.

Idag har jag konfronterats med Gunnar Björlings universella dada-individualism. Visst för att det låter ganska roligt att slänga ihop stora mängder onomatopoestiska ljud på ett papper och kalla det konst, men jag blir otroligt provocerad. Det erkänner jag utan omsvep. Jag blir otroligt provocerad av människor som gör kaos med konsten för kaosets skull, och att jag ska lägga intellektuell energi på att försöka analysera detta kaos. Dada känns som den modernistiska poesins svar på trollning. Eller som Jokern i Batman.

Och därför tänker jag parafrasera Södergran och påstå att jag har insett mina dimensioner, och att det icke anstår mig att göra mig mindre än vad jag är. Jag tänker inte slösa intellektuell energi …

Helsingforsdagbok: Sverige kallar

Den här veckan har vi fem timmars föreläsning om dagen och man är ganska mosig i huvudet när man kommer hem. Det är lite oundvikligt. Ikväll ska vi på en mysig pub med 70-talsinredning och billigt rödvin i Berghäll, men först vilar jag upp mig lite efter skolan.

Idag har Sverige kallat. Man tror att man är lite isolerad från hemlandet när man sitter i Forsby och ens mesta kontakt med Sverige är över Facebook. Som den här veckan kommer vara lite dödare än vanligt, eftersom alla mina vänner är på Rosornas ö, härjar och lever fan. Jag är lite avundsjuk, men det känns fortfarande bra att vara i Finland istället.

Idag har ändå Sverige gjort sig påmint. Dels har jag fått hjälp att skriva ut ansökan om studiemedel, eftersom jag inte har någon e-legitimation och då är det enda sättet att få in ansökningarna att skriva ut, skriva under dem och skicka via post. Så jag måste hitta någon form av improviserat kuvert och ett tjusigt utrikesfrimärke.

Och dels har jag fått antagningsbesked 2 från Hög…

Helsingforsdagbok: Litterär modernism

Det är måndag kväll, jag har just tagit en dusch och är lite för trött för att uträtta någonting men samtidigt lite socialt understimulerad. Så jag lurkar Facebook och skriver dagbok.

En vecka efter ankomsten har jag börjat bli redigt språkförvirrad. Inte så att jag pratar finlandssvenska nu, som farhågan var: vi umgås för lite med finlandssvenskar. Däremot har jag börjat tänka på en märklig finländsktonad svorska. Jag skyller på umgänget med mina allmänt skandinaviska klasskamrater, jag har kursare som pratar danska och norska.

Idag har vi ägnat fem timmar åt att läsa högt och diskutera Edith Södergran. Dikten Fragment från "Septemberlyran" framkallade starka bilder och vackra färger i huvudet på mig. I övrigt var föreläsningen något ostrukturerad men jag var väldigt glad över Ateneum-besöket i förra veckan, för att ha konstriktningar att hänga upp poesin på. Dagens Södergran kändes mycket expressionistisk. Jag har överlag insett att jag tycker väldigt mycket om modernism, …

Vakna av regnet

Jag testar modernistisk poesi. Det gör jag aldrig annars, men efter sex timmars föreläsning om den finlandssvenska modernismen är mitt huvud alldeles fullt. Inatt vaknade jag av regnet mot rutan och himlen var alldeles röd. Såhär blev det.

ett tryck
tunga våtvarm
slukar i gråmulen dager
stadens mjuka andetag
över kullerstensgatorna.
vi är blodet
som forsar i dess ådror

sluta läpparna
runt dina sammetsmjuka
smaka dina ord
din tunga
när man vaknar i helsingforsnatten
och himlen är röd
regngråten utanför
skriker ”släpp in mig”.

lägg dina andetag tätt mot mitt öra
känn blodet glittra i mina ådror
tyngden av ditt huvud
mot mitt bröst,
snö i dina ögonfransar.
regnet vilar lätt på gatorna
staden vaknar inte ännu.

Helsingforsdagbok: Ett veckoslut

Bild
Det verkar som att finlandssvenskan gör skillnad på veckoslut (lördag-söndag) och helger (helgdagar) på ett sätt som sverigesvenskan inte gör. I alla fall så tycker jag om terminologin, så det här har varit mitt första veckoslut i Finland.

Man blir lite desorienterad när man inte har någon skola att gå till, har jag märkt. Men det blir till att hitta trevliga saker att göra ändå. Lördagen hade vi tänkt åka ut till Arabia, men det regnade och var mulet hela dagen, så på det viset blev det inte. Istället, för att ha gjort någonting, bestämde jag mig för att åka in till Kampens köpcentrum (som är en hyfsat enorm inomhusgalleria) och gå i butiker. Att gå i butiker i Helsingfors är inte särskilt roligt, det mesta är antingen kedjor som finns hemma också (Lindex, Gina Tricot, Indiska) eller dyr finsk design (Marimekko, Iitala) där man vill ha allt men inte har råd att köpa någonting.

Jag köpte ett par vykort som hamnade på väggen i mitt studentrum och åkte hem, där jag delade en tvättstuga me…

Helsingforsdagbok: Gator som känns som hemma

Bild
Idag när vi slutade skolan gick jag på Ateneum med en kursare. Finlands nationalgalleri kändes lite som en blandning av Moderna Museet och Nationalmuseum och jag som tycker om modern konst fick ut rätt mycket av samlingarna. Inklusive de ganska icke-moderna, förmodligen naturalistiska konstnärerna från slutet av 1800-talet som målar gatuliv så objektivt och naturligt de kan. Rätt häftiga bilder. Ateneum var mindre än jag förväntade mig för inträdet och vi hann igenom det utan problem på en timma. Men värt ett besök!

Den tillfälliga utställningen just nu om Lappland i den finländska konsten blev jag däremot ganska förvånad och lite störd över. Den kändes exotiserande och oproblematiserande på ett sätt som inte skulle vara politiskt korrekt att sätta upp i Sverige. Det framgick inte om några av konstnärerna faktiskt var samer, men jag såg inga samiska namn bland konstnärerna. Däremot såg jag många porträtt av människor i folkdräkter.

Dessutom har jag läst Edith Södergrans tonårsdikter ida…

Helsingforsdagbok: En del av sitt hemland.

Idag har vi pratat om tvåspråkiga myndigheter, om hur den finländska språklagen ser ut i teorin och hur det oftast fungerar i praktiken. Vi har tittat på ministeriers webbsidor som innehållit mångdubbelt mer information på finska än på svenska och på kommersiella aktörer som antingen är enspråkigt finska eller tvåspråkiga på finska-engelska. Och så har vi pratat om hur otroligt dyrt det är med en tvåspråkig stat, att det alltid finns översättarjobb i Finland, och rätten att kunna prata med vården eller socialförsäkringsbyrån på sitt eget modersmål.

Och många reagerar, lite förvånande men egentligen inte, med att undra varför finlandssvenskarna bara inte lär sig finska. Det är ju så dyrt med svenskan och de är ju så få och det finns väl ändå ingen annan minoritet i Europa som har så bra villkor som finlandssvenskarna? Sverigefinnarna är betydligt fler, och har inte samma rättigheter. Vilket ju som vi vet vid det här laget har med politisk historia att göra. Svenskarna i Finland har gått…

Helsingforsdagbok: Om att landa och lite sådant

Bild
Första dygnet i Helsingfors var som sagt lite skrämmande. Jag gömde mig på studentrummet och kände mig melankolisk och resan ned till stan kändes inte alls bra. Förmodligen handlade det lite om att man måste landa i en stad innan man upptäcker den. Och lite om att jag försökte utforska centrum, som känns lite som centrala Stockholm fast ännu större. Jag känner mig inte så hemma på Sveavägen heller.

Den jobbiga centrumturen blev dock värd det morgonen efter när jag och resten av min klass (vi är nio stycken) hoppade på bussen hemma i Forsby, aktiverade våra nya busskort och åkte in till skolan. Plötsligt kände jag att jag åkt den bussen förr och att det var som rutin. Jag kände igen hållplatsnamn och har börjat lära mig vägen till skolan, och plötsligt är det min bussresa.

Föreläsningarna är grymt intressanta. Jag har insett att jag har mer förkunskaper än jag tror och intresse nog för att hänga med på resten. Det känns lite som att vi bara nosar på ytan och jag vill veta mer, men samtid…

Helsingforsdagbok: Nationell identitet och språklig

Första dygnet kände jag mig tämligen desorienterad i Helsingfors, spårvagnarna körde fort och staden var bullrig och främmande. Nu, inne på tredje dygnet, har jag börjat landa ordentligt. Det är väldigt skönt.

Igår hade vi första föreläsningen för terminen. Vi pratade om finlandssvenskt identitetsbyggande, finskt dito och språkpolitisk historia. Det mesta som slog mig var hur nationalistiskt färgade finländska historiska begrepp fortfarande är. Man pratar om korstågstiden (när Finland erövrades av Sverige, trots att varken Sverige eller Finland existerade vid tidpunkten), det nationella uppvaknandet i början av 1800-talet och guldåldern under den värsta fennomanska nationalistiska andan, när alla skulle läsa Kalevala och vara stolta finnar. Det anses fortfarande lite ofinländskt att inte läsa Kalevala och det förekommer att finlandssvenskar får skarp kritik för att inte vara tillräckligt finlänska, eftersom de har svenska som modersmål.

Som svensk har jag svårt att prata om nationell id…

Helsingforsdagbok: Första dygnet

De närmaste tre veckorna kommer jag nog att använda bloggen rätt mycket som resedagbok. För att faktiskt dokumentera vad jag egentligen håller på med här i Helsingfors, och för att bearbeta lite intryck. För ganska precis ett dygn sedan tog jag färjan från Stockholm och påbörjade den hyfsat långa resan över Östersjön.

Jag köpte sängplats i en delad hytt, som visade sig ligga under bildäck, långt ned under vattenytan. Mina farhågor var att få dela hytt med ett par medelålders ryskor, men mina medpassagerare visade sig vara två trevliga finskor i ungefär min ålder, som släpade med mig på karaoke och skrev upp långa listor med tips på vegetariska caféer, second hand-butiker och barer i min anteckningsbok. Hela resan använde jag alltså mest tafflig bruten engelska, och har inte riktigt hämtat mig språkligt än.

På båten insåg jag den enda viktiga grejen jag glömt också. Min kamera. Alltså blir det inga bilder i den här Helsingforsdagboken. Och min baddräkt, men det är underordnat.

Nåväl, vi b…

Vart hänvisa bofferbarn?

Bild
En liten fundering som kommer upp ibland när man pratar om Sverok och marknadsföring av lajv...

Sveroks officiella hållning i ett par år har varit att vi borde försöka rida på Barda-vågen, få in fler barn i låg- och mellanstadieålder i lajvhobbyn och lära dem vad lajv är genom att marknadsföra boffer för barn, nybörjartolerans och att ha roligt i skogen. Jag brukar höra till dem som gnäller på det här och får ofta svar i stil med "alla är inte elitistlajvare som du!".

Men allvarligt, en sak som slog mig häromdagen. Hur stor del av lajven som arrangeras i Sverige idag egentligen kan möta efterfrågan från en stor grupp boffersugna 6-12-åringar? En pågående tendens i Lajvsverige verkar ju vara att de klassiska lajvien-fantasylajven är på väg ut. Ni vet, lågkravs high-fantasy som kretsar runt ett värdshus. Plötsligt är nästan hela spelkalendern postapoc, vampire och högkravs krigslajv.

Tu Lajv som jag var engagerad i i flera år arrangerade hyfsat nybörjarvänliga lajv med låga utrus…

Så romantisk jag blir

Jag refererade till den här som "den mest romantiska dikt jag någonsin skrivit" i ett inlägg häromdagen, varefter jag kom på att jag faktiskt inte lagt upp den på bloggen. Den hamnade på Facebook från början och kom inte därifrån. Ni som bara följer min blogg via FB (sluta med det, jag har jätteproblem med min RSS-feed!) får alltså se den här dubbelt. Men det struntar jag i. Det här är nog så nära kärlekspoesi jag kommer. Satir!

Brev till hyresgästen i mitt huvud

Hej, du!

Jag tror att det är dags att vi tar ett allvarligt samtal, du och jag. Det är nämligen så att det här inte fungerar längre. Jag släppte in dig i mitt huvud med förhoppningen om att vi skulle kunna samexistera där under någorlunda fredliga former och utan att gå varandra på nerverna, men du har brutit överenskommelsen. Du stökar hela tiden ner bland mina kognitiva förmågor, och jag är grymt trött på oredan du ställt till med min intelligens, den brukar vara skarpare än såhär.

Jag är ganska bes…

Berättelser jag skapar

Bild
Först ut bland önske-inläggen har jag lovat att skriva någonting om vad jag skriver. Jag skriver egentligen mest sakprosa, som skoluppgifter och bloggar, och en del poesi, men Adam som frågade verkade inriktad på skönlitteratur, så jag tänkte att det här inlägget ska få kretsa runt det.

Jag skapar ofta fiktion, eller olika former av berättelser. Däremot växlar mediet jag gör det i. När jag lajvar mycket skriver jag mindre och när jag tecknar mycket gör jag lite annat. I perioder får jag utlopp för mitt berättelseskapande genom Sims 2, som jag märkligt nog inte tröttnat på än. Förmodligen för att jag inte betraktar det som ett spel.

Min senaste stora period av skönlitterärt skrivande var i gymnasiet. Jag läste litterär gestaltning och spottade ur mig skönlitteratur och dramatik på löpande band. Jag skapade ett fantasyuniversum att arrangera lajv i, vilket inte blev av. Jag har en storyline till en roman i samma universum, men är för odiciplinerad för att skriva sammanhängande. Det blir e…

Det ironiska lajvet!

Bild
I helgen var jag utanför Hallsberg och deltog på Hallå OFF - det ironiska lajvet! Det speciella med lajvet var att det var uppbyggt i flera metanivåer. Vi spelade ett gäng lajvare, som var deltagare på ett sunkigt 90-tals high fantasy-lajv, där de i sin tur spelade olika toppkaraktärer.

Incitamenten för att åka på ett lajv som Hallå OFF är nog många. Medelåldern var hyfsat hög och många verkade se lajvet som en kärleksförklaring till alla lajv de åkte på för femton år sedan, när silvertejpskorvar och gympaskor var standard. Vi yngre verkade i större utsträckning se det som en chans att få spela de där rollerna som verkar kul men som vi har lite för mycket värdighet för att spela på ett seriöst lajv. Jag (i yllekjortel och bruna Converse) och två vänner spelade kott- och kak-knytt och ägnade lajvet åt att vara grönsminkade, barnsliga och irriterande. En annan vän spelade kapten Jack Sparrow, komplett med romflaska, hatt och kajal. Roligt? Ja! Buskis? Ja! Okej? JA!

Ju längre jag lajvat de…

Inte bara knulla

Jag har aldrig haft intresse av att framstå som en fin flicka. Eller en pryd flicka, eller för den delen en anständig. Många gånger har jag med näbbar och klor försvarat min rätt att ha sex med vem jag vill och slampa runt, eftersom det vore att tvinga in mig i en begränsande könsroll att försöka skuldbelägga mig för hur mitt sexliv ser ut.

Och så tycker jag ganska mycket om att prata om sexualitet. Inte nödvändigtvis om själva liggat, det har jag ärligt talat alltid tyckt är roligare i teorin - men att prata sex i teorin tycker jag är jätteroligt.

Från den bakgrunden är det lite jobbigt att skriva om känslan som alltid slår mig när jag umgåtts för mycket med en särskild del av min vänskapskrets eller festat med dessa. Jag är gärna med och badar näck, jag dricker gärna lite vin och röker några cigaretter. Det har väl hänt att jag hittat en flicka att hångla med (ja, jag skäms över att tänka på dem som flickor, med tanke på vad jag själv anser om att bli betraktad som en), eller en pojke…

Politiskt inkorrekt

En sak jag verkligen inte förstår, är det här med människor som beskriver sig själva som politiskt inkorrekta. Ofta verkar det gå ut på att ha kontroversiella åsikter utan att känna att man behöver legitimera varför man har de kontroversiella åsikterna - eftersom majoriteten i samhället uppenbarligen inte håller med en. Politisk inkorrekthet blir då liksom kortet man kan spela för att slippa resonera sig fram till varför man har åsikterna man har. "Jag tycker att sexköpslagen ska avskaffas, för den är politiskt korrekt bullshit" är liksom mycket lättare att säga än "jag tycker att sexköpslagen ska avskaffas för att alla ska ha rätt att bestämma själva om de vill arbeta med sex eller med någonting annat, dessutom finns det redan lagar som förbjuder sexuellt utnyttjande, koppleri och trafficking".

En annan sak jag inte riktigt förstår är varför termen Politiskt Korrekt ofta används negativt, eller hur man kan bli skälld för att vara PK, som vore det någonting negativt…

Kön och förutsättningar

Gårdagens smågräl om vad sexuella läggningar beror på och om de verkligen är fasta och oföränderliga, eller om de i högsta grad är socialt betingade, ledde så småningom till en insikt värdig Elsa Norrhorn. Jag tänker på det här ibland och blir lika frustrerad varje gång, faktiskt. Likväl måste jag anpassa mig efter hur samhället fungerar, och det är på det här sättet.

Jag tycker inte om att känna mig inlåst i mitt kön eller dömd utifrån faktumet att jag har bröst. Jag är överlag säker på min könsidentitet, identifierar mig som en kvinna och är tillfreds med att göra det. Det jag inte är tillfreds med är när mitt kön agerar förutsättning för vilka roller jag får spela.

När jag umgicks mycket med en grupp rätt vanliga heterokillar var en av de saker som alltid störde mig mest att man antingen fick vara en bro, eller en hoe. Aldrig både bro och hoe. I regel fick jag aldrig vara bro över huvudtaget, eftersom min plats i hierarkin byggde på att jag hade ett heterosexuellt förhållande med en …

Lajv och yrkestitlar

Bild
"K26: Adelsfölje rekryterar till höstens lajv! Baron söker livgardist, soldater, kammarjungfru, tross, medikus, skrivare, tjänstefolk etc. Och magdansöser!

K25: Pax för att spela kammarjungfru!

K26: Baaaah! Den rollen är för tjejer!"

Jag har nog hängt med lite för genusmedvetna lajvare ett bra tag, eftersom jag faktiskt blir förvånad när jag lurkar lajvforum på internet och hittar sånt här. Och så inser jag att jag inte ens skrivit någonting om det (samma tema som "tjejer får också spela soldater"), för att jag helt enkelt börjat tänka att det är självklart att termen "kapten" kan syfta på både män och kvinnor, och likaså termen "kammarjungfru".

Okej, jag ska erkänna att jag fortfarande hajar till lite varje gång jag läser en text där "den granländska fänriken" i nästa mening omnämns som "hon", men jag blir lite glad jag gör det. För att det är klart att den granländska fänriken kan vara en kvinna, och jag tycker om att folket ja…

Estradpoesi och estetiska provokationer

Bild
På Kapsylen där jag jobbade i vintras, som de flesta vintrar, satt det uppe en dödsruna efter Erkki Lappalainen i fiket. "-Kan man verkligen tävla i poesi? - Nej, just därför ska vi göra det!". Jag tyckte om den.

Idag har jag tävlat i Poetry Slam för första gången någonsin! Föreningen Ordanvind arrangerade i Hallunda Folkets Hus. Det var ganska mycket folk, jag läste den gamla dikten om att vara femton år och okysst och den lokalpatriotiska om Flemingsberg som fick Daniel Boyacioglu att skratta och ropa jäj åt mig.

Det var grymt kul även om jag var lite för oförberedd, jag fick bra respons på mina dikter och slutade vara nervös ganska fort. Resten av kvällen har jag varit lite svävande, som på färgglada lyktor eller stjärnor eller någonting, och synnerligen nöjd med mig själv.

Det blir mycket kärlekar och mycket Flemingsberg när jag skriver dikter. På vägen hem har jag fortsatt på raderna med körsbärsträd, färgglada hus och kritor på asfalten som jag inte vet hur jag ska fortsä…

Kjol är inte kvinnligt!

Bild
Jag äger faktiskt två par jeans. Jag fick dem av min mamma, som inte kunde ha dem, och tycker att de är ganska trevliga som omväxling, så jag har dem på mig några dagar i månaden. Resten av tiden har jag kjol eller klänning. Nästan alltid, alltså. Så har jag varit klädd de senaste tre-fyra åren. Jag tycker om klänningar.

Mitt ex mamma skickade den här understreckaren från SvD till mig. Den handlar om en fransk bok om kjolar, identitet och frigörelse, och väcker rätt många vinklar. Jag förväntade mig att den skulle kännas rätt sunkig, eftersom ingressen innehåller fraser som ett hinder jämfört med mannens lediga byxor och bejaka sin kvinnlighet, men det är en intressant artikel. Däremot gör den mig ganska motiverad att gå tillbaka på en typiskt sådan där sak som jag brukar störa mig på.

Människor som inte själva har så stor erfarenhet av att bära kjol talar ofta om de mest besynnerliga saker om mitt klädval för mig. Till exempel att kjol är rörelsehindrande, befästande av könsstereotyper…

Var är samhörigheten då?

Bild
En vän länkade den här Aftonbladet-ledaren på Facebook. Karin Pettersson skriver om solidaritet och sammanhållning, sådär som brukligt är i samband med allmänna högtider.
Igår satt jag och bråkade med en hemtenta i religionshistoria, och försökte definiera begreppet communitas. På sätt och vis hör de ihop.

Alla samhällen är på något sätt hierarkiskt uppbyggda. Det finns en tydlig struktur och olika roller, som människorna i samhället identifierar sig med. Människor fyller olika funktioner. Vi måste liksom ha en struktur, för att världen ska kännas meningsfull. Vi har roller att spela. Jag hade nog inte hört begrepp som poststrukturell eller socialkonstruktivism när jag döpte min blogg till Jeu de rôles för tre år sedan, men synsättet finns liksom där. Vi spelar roller, helt enkelt.

Och nu kommer vi till den där biten som Turner, som jag satt och bråkade med igår, menar på att samhällen också behöver. Motsatsen till all struktur och hierarkisk ordning. Alla rollers upplösande. Communitas …

15 - Nybörjarmissar jag gjort

Egentligen känns det lite sorgligt att skriva sista inlägget på den här lajvbloggutmaningen. Då är jag plötsligt inte med och skriver längre. Men jag tror faktiskt att jag är klar först, bloggar man så gör man!

Men ja, nybörjarmissar jag gjort. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag misstänker att det här relaterar ganska mycket till inlägget om tabbar på lajv, men att jag hela tiden har ursäkten "jag visste inte bättre" att använda. Så okej:

Semi-offandet jag ägnade 60% av mitt första lajv åt, helt enkelt för att jag inte förstod att man inte fick gå off lite som man ville.

Klänningen av skurtrasor jag hade när vi spelade tiggare på Samlade Krafter. Till denna moderna långkalsonger, benlindor i grått ylle, och barfota. Inte snyggt, inte smart, kallt.

Linneklänning med en filt över för att hålla värmen, i mars, med en halvmeter snö. Grundandet av Hernedal var kallt!

Underbara smilande mytomanen Aska, som jag spelade på flera lajv, trots att hon varken hade något yrke, fa…

14 - Att sova på lajv

I början av min lajvkarriär gjorde jag ungefär som det står i Sveroks guide till nybörjarlajvare att man ska göra när man sover på lajv.

"När man är ute på lajv så bor man oftast i tält eller i en stuga som kanske gjorts om till värdshus. Man sover på till exempel ett renskinn och har endast ett par filtar och manteln att värma sig med, men det brukar gå bra. På många lajv är det helt okej att gömma en sovsäck under filtarna, lite fusk går bra så länge det inte syns."

Min sovsäck har dock förolyckats på alla möjliga sätt genom åren (typ genom att förvaras i ladan med läckande tak en natt med hällregn), så ofta har jag blivit sovandes på en filt, med en eller två till ovanpå. Och följaktligen har jag verkligen hatat det här med att sova på lajv, passionerat.

Jag har blivit en grymt mycket bättre lajvare och haft mycket roligare på lajv sedan jag upptäckte att man kan ta med sig ett duntäcke istället. Jag tycker fortfarande att det är lyxigt varje gång man kan ta sovmorgon på laj…

Andra sidan Östersjön

Bild
Finland har just haft riksdagsval, och samtliga partier utom Svenska folkpartiet säger sig vilja minska svenskundervisningen i skolorna. Finlandssvenska är inte så hett längre.

Men nördar man så gör man!
1 augusti drar jag till Finland och läser Finlandssvenskt språk och finlandssvensk modernism på Helsingfors Universitet. Ni som läste den här bloggen när jag började skriva för tre år sedan vet att det var på tapeten redan då, men jag vågade inte söka. Så nu i våras tog jag mod till mig och tillfället i akt och sökte ett Nordkurs-stipendium via Institutionen för nordiska språk på SU. Så det blir sommarkurs i finlandssvenska och språksociala experiment så det visslar om det. Win!

13 - Lajvragg

Bild
Det här är ett ämne som jag tycker om att avhandla i teorin, men egentligen inte har så fruktansvärt mycket erfarenheter själv. Jag har inte mantelraggat på lajv på många år, knappt ens någonsin. Jag tror inte att lajvragg är riktigt min grej. Här skrev jag om att spela på kärlek och sex på lajv, och här är förklaringen till att jag aldrig gjort den klassiska "ragga upp någon off för att rollerna var kära". Jag spelar helt enkelt sällan roller som gör sånt.

Jag kan komma på att jag raggat upp någon på lajv en gång. Det var första gången den beryktade Delhins ambassad gestaltades på lajv, och det var min Katarina och fröken Isabella Ifrit som, första gången de träffades, lyckades följa en charmig herre därifrån till sovsalen. Vi sov fyra personer i en hög, fnittrade högljutt och fick sånger skrivna om vår osedlighet. Rent off var vi fullt påklädda och mycket sedliga, jag tror inte ens att det förekom hångel.

Däremot händer det definitivt att jag raggar på lajvare. Majoriteten a…

Saker jag lärt mig av att handla second hand

Bild
Jag tycker att det är grymt roligt med shopping. Och kläder i största allmänhet, och prylar. Men mest kläder. Jag tycker om att promenera runt i butiker, prova och leka. Och att hitta originella kombinationer och de där kläderna som är mer roliga än snygga men blir snygga just därför. Å andra sidan försöker jag vara en sådan där god och miljömedveten människa som hört att överdriven konsumtion är dåligt, och dessutom lever jag på studiemedel.
Så jag är grymt tacksam över alla prestigelösa second hand-butiker som finns i Stockholm! De har lärt mig en hel del bra saker. Sedan att jag blir stoppad på stan av tanter som gillar mina klänningar ibland är ju bara en bonus.
Så, saker jag lärt mig av att handla second hand:

Skit i storlekslappen!
Det är helt super-random hur olika klädmärken anger sina storlekar, men när jag var yngre och handlade konfektionskläder var det skitviktigt. "Åh nej, behöver jag 40??! Jag är ju jättefet!". Fanns inte jackan i storleken man ville ha var det des…