torsdag 24 februari 2011

Saker jag hycklar med

Det här inlägget är en blandning av lite olika saker jag ville skriva. Dels är det ett utslag av självkritik i största allmänhet. Delvis är det ett försvar. Kanske är det också en eftergift till er som kommenterat på saker jag förespråkar med "det där fungerar ju inte". Så jag ska erkänna precis hur mycket saker inte fungerar.

Saker jag hycklar med

  • Min attityd. Jag förespråkar människor som har drömmar, vågar, tar steget, satsar och tar chansen att göra nya saker. Själv läser jag till lärare för att slippa vara 30, outbildad och ha studieskulder på en halv miljon.
  • Min medvetenhet. Jag prenumererar förvisso på Dagens Nyheter men oftast är den bara en dyr hallmatta. Jag är oftast väldigt sen med att ta in information och följer aldrig riktigt med i politiken så mycket som jag önskar. Jag gick med i Ung Vänster efter valet och gick på två möten, innan jag ledsnade på "Överklassen har haft all anledning att fira" och struntade i dem.
  • Min klimatpåverkan. Jag försöker framstå som en sån där medveten vegetarian i second hand-kläder, samtidigt som jag köper på tok för mycket kaffe i engångsmuggar, inte sopsorterar och till och med köper ägg som inte är KRAV-märkta emellanåt.

  • Min position. Jag positionerar mig gärna som queer kvinna utan pengar för att kunna slå underifrån, fast jag egentligen är en svensk medelklassakademiker med en hel del privilegier.
  • Mina relationer. Jag framställer det ofta som okomplicerat, nästan på nivån "sen jag blev relationsanarkist har det varit skitenkelt" och i själva verket tycker jag att relationer är bland det svåraste som finns. Jag kan inte dra klara gränser mellan vänner och förälskelser och är därför konstant ångestfyllt osäkert kär. Jag framställer det som "mer åt alla" och är notoriskt dålig på att fördela min uppmärksamhet. Ibland är jag totalt insnöad på enstaka personer, och tycker att det är rätt problematiskt.
  • Mina känslor. Jag säger ofta att jag ska bejaka alla känslor och att alla är okej, men har i själva verket rätt mycket ångest över dem rätt ofta. Just för att jag antingen inte förstår dem eller finner dem olägliga.

  • Mitt akademikerförakt. Jag pratar ofta om hur mycket jag hatar akademiker, akademia i allmänhet och tycker illa om intellektuella penismätningar. Samtidigt som jag garanterat är elitistisk och pratar för mycket akademiska själv för att inkludera alla i konversationer.
  • Hur intressant jag är. Jag gör en massa utåtriktade, lite fina och lite knäppa saker och känner mig ganska bra när jag gör dem, men det är ju minst lika mycket för att andra ska se dem och säga att jag är duktig.
  • Mitt självförtroende. Jag framställer gärna mig själv som "så jävla bra" och har rätt svårt att acceptera att jag är det.
  • Min ärlighet. Nu försöker jag verka sådär härligt förtrolig som talar om hur mycket fel det är på mig och saker jag gör, men förmodligen är det bara ett sätt att gå med håven och få er att tala om hur spännande, intressant och duktig jag är.

måndag 21 februari 2011

Tankar om relationsanarki

På Emil Jensens skiva Mellansnack pratar han om polygami. En dikt där han ska förklara att polygami, mediakåthet och miljöförstöring egentligen är samma sak. Jag brukar tycka om hur han tänker, men just här ser vi nog olika på grundpremissen. Vi ser olika på hur folk som har flera relationer samtidigt faktiskt motiverar det från första början. Jag får ibland frågan om jag kan förklara för "oss vanliga konservativa" varför relationsanarki skulle vara så bra. Jag får känslan av att "vi vanliga konservativa" tror att det handlar om ungefär samma sak, som Emil tror.

Jag tror att många associerar det till habegär. Till konsumtion. Till att opta, få ut så mycket kärlek och sex som möjligt för så lite ansträngning. "Amen tänk om jag har en soffa, ska inte jag få ha en fåtölj då också?". Och då är det klart att bara övervägandet att bli ihop med Kalle också eftersom Maja inte duger, kan kännas ganska... otacksamt.

Ibland träffar jag människor som just har insett att det över huvudtaget finns en möjlighet att vara förälskad i flera personer samtidigt. De kan också låta sådär nästan nyfrälst nyförlöst nyförälskade. Som att det är helt awesome att man kan få två söta flickvänner istället för en. Och det är väl ganska charmigt det också, men jag vill försöka se det lite djupare. Jag vill försöka visa att det handlar om någonting helt annat än att få så mycket som möjligt. Att det handlar om en ärlighet, ett känslobejakande, och framförallt det.

Jag vet inte om det kan ha med min uppfostran att göra, att jag sedan jag var kanske tio har fått höra "gör dig aldrig beroende av en karl" väldigt ofta. Särskilt inte ekonomiskt beroende. Jag har ett ganska starkt behov av att känna att jag klarar mig på egen hand, att jag är vuxen, ansvarstagande, har kontrollen själv. Att ingen annan kommer att förse mig med mat och husrum, alltså får jag äta och inreda hur jag vill. Och det kanske är därur som jag börjar känna mig instängd så fort mina relationer börjar kännas förutsägbart kompromissvilligt tvåsamma.

Jag går med på att inte blanda soltorkade tomater i maten om den jag lagar med inte tycker om det. Jag går med på att inte bränna rökelse i hela min lägenhet om personen jag bor med är astmatiker. Jag är oftast kompromissvillig. Men när jag ska börja kompromissa med mina känslor får jag lätt panik.

Jag lovade någon gång att jag ska bejaka alla känslor. Jag lovar ibland att jag aldrig ska bli oberörd. Jag gråter väldigt ofta. Jag dansar omkring i mitt kök för att jag är för förälskad och studsig för att kunna låta bli ganska ofta också. Och jag vill att mina relationer till människor omkring mig och mina känslor för dem ska handla om just dem, just oss. Bara det.

Att jag inte blandar tomater i min mat när jag är med någon som inte gillar det, påverkar ju inte min attityd till dem. På samma sätt, och jag vet att det låter lite banalt att jämföra människor med soltorkade tomater, borde mina känslor för vissa människor inte påverkas av vad andra människor i min närhet tycker om dem. Eller om mina känslor för den delen.

Jag vill vara säker på att jag tycker om dig för den du är. För just det du är. Jag vill vara säker på att jag tycker illa om dig för den du är också. Jag vill inte skaffa fantastiska vänner och bli orolig och få ångest om det skulle uppstå en gnista sexuell attraktion mellan oss, eftersom sådant inte passar sig vänner emellan. Jag vill inte låtsas tycka sämre om människor än vad jag gör, för att jag förväntas göra det. Jag vill älska min omgivning precis så mycket som jag känner för att älska den. Precis så mycket de förtjänar. Jag älskar alla jag älskar för olika saker de är, säger och gör. Och jag vill inte ljuga om mina känslor.

Jag tycker inte att ni monos är tråkiga, torra eller tillknäppta som koncentrerar er kärlek så starkt på en person åt gången. Jag tror inte att ni är mer kära eller reaktionära heller, som Emil Jensen kanske antyder. Jag diskuterar gärna problematiken med mitt synsätt, det gör jag med mig själv ganska ofta och kan försöka göra med andra också. Men jag är gärna mån om att det inte handlar om att jag vill ha alla och mer och fler hela tiden. Jag vill bara vara ärlig. Och jag blir hellre ärligt omtyckt än slentrianmässigt av någon som känner att det förväntas av henom.

tisdag 15 februari 2011

Hur 9i gjorde folk av mig också

Jag är uppvuxen i småstaden Visättra, Flemingsberg. 18 minuter från Stockholms central på en höjd med lummiga gårdar där jag är allmänt känd som "Ellicas syrra". Men det har jag skrivit om förut. Däremot har jag nog inte skrivit om hur det egentligen blev folk av mig.

Jag har egentligen aldrig tänkt på min högstadieskola på det här sättet, förrän jag pratade med min rumskamrat Oscar, som är uppvuxen i småstaden Trosa. Vi är ganska lika, men har haft ganska olika uppväxter. Och någon gång när vi pratade om dem insåg jag hur mycket 9i förmodligen räddade mig. Så det här är en liten kärleksförklaring till dem.

När jag var 12 insåg jag att jag inte skulle palla att gå tre års högstadium på den lokala friskolan med sisådär en 80% av mina tidigare klasskamrater. Och eftersom jag tyckte om att rita sökte jag in till kulturklass på Kvarnbergsskolan i Huddinge. Eftersom jag är bra på att rita kom jag in också, och började högstadiet i en sammansatt klass av ungefär 50/50 musik- och bildesteter. Så småningom skulle vi bli kända som Estetjävlarna, men det visste jag inte då.

Jag var ganska kuvad och blyg när jag började högstadiet. Första skoldagen hade jag vitt linne och jeans för att smälta in så bra som möjligt. Långt ljust hår. Skolkalender med Nalle Puh. Med framgångsreceptet från min mellanstadieskola satt jag i ett hörn och ritade serier på rasterna, för att slippa bli uppmärksammad och göra bort mig på något sätt. I början var det mest i bildsalarna som jag växte och vågade göra saker, fick bekräftelse. Så småningom blommade jag upp och fick en personlighet.

Grejen med esteterna var att de inte var rädda för att göra saker annorlunda. Det var snarare ett självändamål att prova olika klädstilar, hårfärger, och allmänt estetiska uttryck. Musikhalvan av min klass var de där högljudda kidsen som alltid lät, hoppade omkring och showade i största allmänhet på våra raster. Bildhalvan satt tyst med varsitt ritblock i knät och förstod varandra ganska bra. Men vi lyckades liksom bilda något slags gemensam identitet i vårt estetande. Vi förväntades vara lite konstiga, helt enkelt, och tog den uppgiften på stort allvar.

Två gånger om året var vi tvungna att dela Kulturcafé med profilklassen i dans/hockey. Standardförfarandet var att vi gnällde om deras vulgära danser och de om vår löjligt svåra konst. Hockeykillarna gick runt på alla raster i likadana röda sponsorjackor, och för att markera hur dumma vi tyckte att de var gick vi och hämtade målarrockar och traskade runt i likadana, färgfläckiga sådana en skoldag. Vi skämtade om att alla måste ha randiga strumpor, blev beskyddare till pandorna i årskursen under oss och hoppade hage på skolgården när alla andra hängde.

Idag är jag verkligen tacksam över 9i och vad estetjävlarna gjorde med mig. När jag var fjorton och bestämde mig för att neonfärgade kläder och tuperat hår var det snyggaste fick jag bekräftelse för min kreativitet av dem (medan andra på skolan vrålade hora och var allmänt anti). Jag är tacksam över att alla försök att sticka ut och hitta sin egen personlighet belönades med beundran och bekräftelse, inte försök att hålla tillbaka. Det var häftigt att vara poppare, köpa sina kläder second hand, lyssna på musik som reklamradion dissade. Det var starkt att vara feminist, vegetarian, homosexuell. Det var estetjävlarnas påverkan som fick mig att sluta med scouterna och bli stolt över att jag spelade rollspel istället. Det var med den klassen jag skolstrejkade för att demonstrera mot Irakkriget, och vi som ritade hitlermustascher på SDs valaffischer. Det var häftigt att bry sig om politik.

Självklart var jag ganska naiv och tonårsradikal när jag var fjorton-femton. Det spelade inte så stor roll vad imperialism betydde, det var bara fel. Jag hade fruktansvärd klädsmak, bojkottade H&M för deras sexistiska reklam och CocaCola för att de var ett multinationellt företag. Jag var kär i söta flickor i parallellklassen och kom rakryggat ut som lesbisk (för att ett par år senare ändra mig igen). Men ändå är jag tacksam för att jag fick vara det.

Jag kan fortfarande vara lite på det där humöret. Lite obstinat. Vissa dagar måste jag få dissa heteronormen och hålla utläggningar om genusteorier. Vissa dagar måste jag få köpa sojalatte istället för vanlig och tycka att det är lite häftigt. Jag tror att det är ett arv från 9i. Och jag tror att 9i var bland det bästa som kunde ha hänt mig. För att jag inte är rädd att sticka ut, att prova nya saker och kläder, att smaka på etiketter och att definiera mig. För att jag inte är blyga Anneli i vitt linne och jeans längre. Tack så jättemycket för det.

Rebecka

När jag frågade folk vad jag skulle skriva om, kom det lite blandade förslag. Rebecka tyckte att jag skulle skriva om henne, så då gör jag väl det.

Jag tror att den här historien börjar en dag när jag satt i ettan i Spånga som jag delade med min expojkvän och svor över SSSBs boenderegler. Informationen som fanns på hemsidan var att jag inte fick bo ensam i en studentlägenhet, utan måste dela den med en sambo eller en studerande kompis. Ganska irriterad över att bostadsförmedlingen anser sig kunna ha olika regler beroende på om jag delar säng med personen jag bor ihop med eller inte, slängde jag ut frågan "Är det någon som vill bli sambo med mig?" i #sverok på Quakenet. Ungefär 20 timmar senare hade vi vår första (och hittills enda) dejt och bestämde oss för att vi skulle bli väldigt kära i varandra och flytta ihop. Lägenheten i Flemingsberg kom in i bilden ett par dagar senare.

Den här bilden är från kvällen vi flyttade in. Det var pizza, öl, Movits i laptophögtalarna och hattar på allas huvuden, eftersom vi kom på att vi gemensamt ägde tillräckligt många för att förse alla närvarande med varsin. Rebecka har min stora damhatt med blommor. Jag har en kommuniststjärna som kokard på min studentmössa.

Vi bodde egentligen aldrig ihop ordentligt, så vi hann aldrig tröttna på varandras besvärliga egenheter eller gräla om disken. Rebecka drar fram den bästa hemmafrusidan i mig och får mig att trippa runt i köket i läppstift och spetsförkläde för att göra lunch åt henne. Rebecka drar fram den mesta hunsade make-känslan hos mig också, hon är väldigt bra på att låta läskig och respektabel i telefon, så jag brukar försöka att inte bli livrädd när hon ringer hyresvärdar eller bibliotek och skäller åt mig.

En gång åkte vi på spontan weekendsemester till Köpenhamn där vi hittade mysigaste stadsdelen med billiga barer och second hand-butiker. Rebecka är bra, hon tycker om fina saker och kläder och sånt. Rebecka är bra, för att hon spontant säger saker som "ska vi inte ta in en flaska rött?" som oftast resulterar i ganska roliga kvällar. Rebecka är mjuk och väldigt snygg i hatt, och går att släpa med på burleskklubbar i konstiga industrilokaler. Rebecka bjuder alla hon känner på fest på Grand Hôtel för att äta glutenfria tårtor.

Ibland är jag lite rädd för Rebecka, eftersom hon känns så vuxen och seriös och professionell. Rebecka skriver politiska plattformar åt Sverok och kör jättestora bilar. Rebecka hade ett stimulerande, riktigt jobb samtidigt som jag läste A-kursen i Religionshistoria. Men Rebecka har fått mig att dansa omkring i Helsingborg iklädd en rosa lurvig kakmonsterkostym. Och samlar på Hello Kitty. Och var värd för den episka inflyttningsfesten där det dansades charleston i tamburen till stenkakor och smälldes champagnekorkar genom fönstren. Och då kan man liksom inte vara så himla otäck.
Jag tycker om henne.

måndag 14 februari 2011

Virtual march, 1 000 000 to support our brothers and sisters...

Till nästa önskeinlägg blev jag ombedd att skriva om "alla som låtsas bry sig om vad som händer i t.ex. egypten och tror att de bidrar med nåt konkret genom att gå med i olika facebookgrupper för ditta och dattan". Virtual march, 1 000 000 people to support the people of Egypt/monks of Burma/labour struggle in Uruguay etc. Ni vet konceptet. Jag tänker inte underskatta folk som går med i sådana grupper genom att förutsätta att de tror att de gör någon särskilt stor skillnad i praktiken genom det. Men jag kan ju alltid försöka analysera läget lite.

Facebook är den första communityn jag sett, som verkligen är baserad på att man ska marknadsföra sig själv och sin egen person. Det är Anneli Friedner Henriksson, inte Starchild89 som skriver, gillar saker och nätverkar på Facebook. Alltså är det svårfrånkomligt att Facebook handlar en hel del om att lyfta fram saker man vill att andra människor ska se att man bryr sig om, och kanske dölja det där som ingen egentligen behöver få veta. Går man in på min sida framstår det bland annat att jag gillar lajv, kaffe, feminism och tystnaden som uppstår när Centerpartiet lanserar ett nytt politiskt förslag. Medan andra lyfter fram att de tycker om, kanske, brädspel, djurrättsfrågor eller Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Vilka sidor man gillar på Facebook säger ungefär lika mycket som vilka böcker man har i bokhyllan. Och genom att gilla väldigt mycket stödgrupper för utländska revolutioner visar man väl att man är politiskt intresserad och medveten.

Utöver poser-argumentet, så tänker jag mig att det är lite som med Hyresgästföreningens slogan. Vår storlek, din styrka. Amnesty brukar köra på lite samma princip. Om vi är tillräckligt många som visar att vi bryr oss om mänskliga rättigheter, får de engagerade större legitimitet i sin kamp för dem. Fler kanske orkar hålla igång debatten mot CUF om de vet att det finns en stor grupp människor bakom som tycker att det de gör är bra.

Och slutligen är väl medvetenhet det första steget. Jag skulle inte ha en aning om att det finns en kvinnorörelse i Uruguay om jag inte blivit inbjuden till stödgrupper för den. Jag skulle inte ha orkat följa med i hur egyptierna avsatte Mubarak eller hålla koll på om Julian Assange forfarande befinner sig på fri fot, om det inte var för att ämnena diskuteras på Facebook. Det är svårt att göra revolution om ingen vet om att man försöker. Så på så sätt kanske det kan ge åtminstone lite, att folk trycker på gilla-knappen för andras kamp runt om i världen.

söndag 13 februari 2011

Jag älskar dig ju, på låtsas

Inlägget om lajvroller och deras sexualitet genererade en del diskussion i min vänskapskrets. Ganska relevant för det här inlägget, blir konstaterandet att det är så mycket lättare på lajv att spela på hat och våld än på kärlek och sex. Den förklaring flest av oss fastnade vid var nog det här med att de flesta av oss har en väldig distans till våld i vårt vardagsliv. Däremot mycket mindre distans till kärlek. Alltså är det svårare att spela på det. Nu blev jag ombedd att skriva någonting om hur folk spelar på kärlek på lajv och vilka effekter det kan ha på mer eller mindre erfarna lajvare. Eftersom jag gillar att nörda på området och kan räknas som en erfaren lajvare tänkte jag till och med försöka komma med ett par scenarion och lite tips. Håll till godo:

Det står i era rollbeskrivningar att ni har ett förhållande, men ni vågar knappt spela på det. Ni pratar sällan om varandra, rör inte vid varandra och det är inte otroligt att någon av er kommer att vara otrogen innan lajvet är slut.

De här paren har jag träffat på lajv ganska många gånger. Kärleksrelationer på papperet som inte spelas ut. Jag gissar att de ofta handlar om att spelarna inte tänkt igenom relationen tillräckligt bra eller känner sig tillräckligt trygga med varandra. Det är sjukt läskigt att spela så dedikerad till någon man inte riktigt känner. Med konsekvensen att motspelarna uppfattar er relation som oseriös och inte trovärdig. Så ett par tips:

  • Prata igenom relationen med personen du spelar mot innan lajvet. Hur kära är egentligen rollerna? Hur träffades de, hur ser deras relation ut? Även om det är ett arrangerat äktenskap, hur pass mycket respekterar de sitt gemensamma hushåll, hur måna är de om att verka lyckliga ihop etc.
  • Våga vara tillgivna. Par som levt ihop länge behöver inte sitta tätt ihop och kela hela lajvet. Lägg en hand på din partners axlar i förbifarten eller fråga oroligt om hen fryser på kvällen. Det är dessutom mycket mindre läskigt att våga ta sig den sortens friheter mot en motspelare, om ni kommit överens om innan ungefär hur makarnas kontakt ser ut.
Du fryser och hen sitter vid elden med en mantel som ser osedvanligt skön ut. Så du sätter dig bredvid och lyckas flörta till dig att få sitta under den. Era roller börjar konversera varandra medan ni småkelar under manteln. Hen frågar om hen får dela din fårskinnsfäll inatt.

Jag skulle vilja påstå att "mantelraggen" är en klassisk fälla och outtömlig källa till mycket drama på lajv, särskilt om man har med oerfarna lajvare att göra. Här finns ganska många fallgropar, ska ragget tolkas som helt IN-lajv eller är någon av parterna intresserad OFF? Finns det några pojkvänner/flickvänner utanför spelet att ta hänsyn till? Hur är man säker på att respektera alla spelares fysiska gränser? Så, ett par tips då:

  • OFF-ragga inte på lajv! Typ grundregel nummer ett. Det är helt okej att ragga på lajvare utanför spel, men försök att alltid ha grundinställningen att saker som händer i spel bara är i spel. Du skulle inte ta det personligt om någon började mucka gräl med dig på värdshuset, så försök att inte ta det personligt när någon ler och talar om för dig att du har vackra ögon heller. Det är din roll som har vackra ögon. Det är hens roll som tycker det.

  • Det är helt okej att gå OFF och fråga. Har du lovat att dela sovplats med ett lajvragg och är inte säker på om det bara är era roller eller om det faktiskt slår lite gnistor mellan er spelare också, kan det vara läge att fråga om det. Eller för all del om du verkligen är pepp på den där fårskinnsfällen men verkligen vill slippa hångla. Att diskret mumla att det här bara är IN i örat på partnern gör det hela lite mindre besvärligt.

  • Var lyhörd för fysiska gränser. Finns ett ganska bra sätt när man fyslajvar överlag med folk för att se om de är på eller inte. En spelare som är med på noterna spelar tillbaka. En spelare som inte är det låser sig eller svarar inte. Om du trycker upp henom mot väggen och ger henom en utskällning, och hen håller mun och tittar ner i golvet, är det ett bra tecken på att du ska tagga ner. Om du försöker kyssa henom och hen inte svarar, är det också det.
Känslorna mellan era roller är passionerade. Ni har en scen för er själva där ni står och håller om varandra intensivt och går in väldigt hårt i rollernas känslor. Du mumlar "jag älskar dig" in i hens hår och kysser hens panna flera gånger, eller så gråter ni i armarna på varandra.

Det här är lite motsatsproblematiken mot det första exemplet. När man har med immersionister att göra händer det ganska ofta att folk går in ganska starkt i rollernas känslor och kan ha svårt att hålla distansen till det. Snygga scener med mycket kärlek och tårar, men en utmaning för att känslorna inte ska blöda över på ens verkliga jag. Det är svårt att mumla att man älskar någon flera gånger utan att mena det. Men eh, tips:

  • Rolla av ordentligt! Prata igenom scenerna efter lajvet, diskutera hur det kändes. Sånt här är lättare om ni känner varandra sedan innan, men om ni inte gör det är det särskilt viktigt. Gör tydlig skillnad på er egen relation och rollernas. Känn efter ordentligt, så att känslorna är betingade på rollen och inte spelaren. Lättare om man pratar.

  • Fäst upp er relation på spelspecifika saker. Det är er gemensamma tro, en lajvreligion, som förenar er. Eller er gemensamma kamp för en viss sak, som också är specifik för lajvvärlden. Det är hens rolls specifika egenskaper du älskar - ingenting som återfinns hos spelaren. Hens envishet och fasta tro på vad som är rätt, inte hens vackra hår och djupa ögon.
Det var lite om kärlek på lajv. Jag tror att jag skrivit om sex på lajv ganska många gånger förut. Som här. Och om starka känslor här. Det är onekligen ett intressant ämne.

Om att göra slut med vänner


Det här är det första inlägget jag skriver efter önskemål, och någonting jag faktiskt tänkt på ett par gånger. Egentligen mest i en relationsanarkistisk tankemodell, där man ofta antar att "göra slut" med vänner inte är särskilt vanligt förekommande. Och kanske inte jämfört med att göra slut med kärlekar, men visst gör det. Vi kommer dit.

Egentligen känner jag att det vore idealt att ha mina kärlekar på ungefär samma gråskala som vänskaper generellt ligger. Inte svartvitt ihop/inte ihop, utan just sådär ibland närmare, ibland längre bort, ibland upp-prioriterad och ibland längre bort. Det fungerar bättre än på länge, så det tycker jag om. För vänskaper brukar ju vara ungefär på det där sättet. Man umgås med folk intensivt i perioder och sedan mindre. Vissa gånger bråkar man mycket och andra är man bästa vänner.

Och eftersom det är ungefär så det är, så är det sällan jag har gjort slut med vänner. Det är många jag stod nära när jag var yngre, som jag nästan inte har någon kontakt med idag. Men oftast för att det helt enkelt runnit ut i sanden. En dag stod man där och insåg att man inte pratat på ett halvår. Ibland får man återfall och skickar ett sms. Ibland känns det inte ens sorgligt att man glidit ifrån varandra. Vissa vänner har jag träffat under sådana där ångestladdade fikor som tanken är att man ska ha med sina ex, och insett att vi inte har mer att säga till varandra.

Det är nog bara en vän som uttryckligen gjort slut med mig. Vi hade grälat fram och tillbaka rätt länge och var inne i en sådan där period när vi inte alls förstod varandras livsval eller känslor. Hon försökte väl tiga ihjäl det genom att inte höra av sig medan jag skickade kommentarer, sms, inbjudningar till lajv, fester och försökte få till en träff. Till sist antar jag att jag skrivit någonting oförskämt, eftersom det kom ett ganska fruktansvärt Facebookmail där jag underrättades om att hon inte ville ha kontakt med mig.

Nackdelen när man gör slut med vänner är att det är lite svårare att få det taget på allvar. Man får inte ändra Facebookstatus till singel. Ingen kommer med Ben&Jerrys och näsdukar och tar hand om en framför hollywoodkomedier om evig vänskap. För de flesta gånger man har den sortens stora gräl med vänner, är det inte tal om att man ska sluta umgås. De flesta gånger det faktiskt tar slut med en vän är det på ren slentrian.

Jag grät ett par nätter och sköt det ifrån mig. Efter någon månad kom det ett mycket ångerfullt mail med frågan om jag ville ta tillbaka henne. Såklart jag ville. Idag är vi på väldigt god fot med varandra igen. Min pojkvän var lite arg, han ansåg att vänner inte gör sådant. Man får liksom inte göra slut och sedan ta tillbaka det.

Eller så får man leka hur mycket relations-pingpong som helst. Ibland på ett ganska grått och stillsamt sätt, och ibland med skrik, gråt och katastrofer. Det hör liksom till.

Önska ett inlägg

Jag har lite idétorka själv men vill gärna skriva, så jag bad andra att tala om för mig vad ni vill läsa. Välj ämne helt fritt, det mesta kan bli en text och det vore kul att skriva lite andra saker än jag brukar.

Redan önskade texter är på väg upp. Kommentera gärna det här inlägget med ett eget önskemål. Så har jag lite att göra. Cheers!

torsdag 10 februari 2011

Lajvroller, kärlek och sexualdrift

Ni som läser min blogg via Facebook får se det här inlägget dubbla gånger, eftersom jag skrev det först där och sedan exporterade. Ni får finna er i det.

Det här blev ett ganska spännande ämne när jag väl började reflektera över det. Just för att jag på allvar tror att kärlek och sexualitet är ganska viktiga delar som säger ganska mycket om en människa - oavsett om man har dem eller inte, och i vilken utsträckning. Och så är det en sådan där sak jag brukar fundera över med mina lajvroller, i alla fall sedan jag började göra dem lite djupare och därmed mer intressanta att spela. Hur de ser på sex och kärlek, om de älskat någon, om de har något sexliv o.s.v. Jag spelar förvånansvärt sällan på sådana saker på lajv, men jag tycker att de är intressanta att fundera över. Ofta för att de verkar få ett ganska problematiserat förhållande till det. Jag undrar vad Freud skulle säga om det här.

Som Eelina, min småautistiska konstnär, snusmumrik, som jag spelade innan Granlandskampanjen blev Granlandskampanjen. Jag skulle ha beskrivit henne som homosexuell. Eftersom konceptet inte förekommer i världen, kunde hon inte förklara sin egen sexualitet och tolkade det helt enkelt som att hon inte kände kärlek. Någonting som hon var tämligen deprimerad över. Johanna ägnade lajvet åt att försöka gifta bort mig med Nyllet. Jag ägnade lajvet åt Eelinas stora passion - konsten - genom att fulragga på vackra flickor med förfrågningar om de kunde vara nakenmodeller åt mig.

Min första hyfsat djupa roll annars, Katarina (TuLajv), tycker jag är lite svårbeskriven rent sexuellt. Katarina använde sex som ett politiskt verktyg (jäj sängkammardiplomati) men jag är inte säker på att hon egentligen hade någon vidare sexuell drivkraft. Hon hade inga riktiga relationer, hennes privatliv byggde på att hon levde i något slags närmast symbios med furst Elias Källsköld, trots att de egentligen inte tyckte om varandra. "De skulle kanske kunna tortera någon ihop, men det är det närmaste sex de skulle komma" tror jag att Johan förklarade det någon gång.Och så Isabella Ifrit som väl var det enda draget av någonting mänskligt och kärleksfullt i Katarinas relationer. Självklart en rätt tragisk historia.

Irina (Sagalajv, imperiet) och Hilka (Granland) hade egentligen ganska stora likheter. Jag reflekterade inte över att någon av dem skulle över huvudtaget ha kärleksliv eller sexualdrift, och spelade inte på sådant under lajven. Däremot skulle jag påstå att båda två hade en väldigt stark drivkraft att hålla samman sina familjer, båda två var betydligt mera passionerade (på gränsen till fanatiska) än vad andra roller varit, och båda hade yngre bröder att spilla väldigt mycket ömhet över. Irina mördade en ämbetsverkare för att inte splittra sin familj. Hilka blev separatistisk aktivist. Familjer och våld istället för sexualdrift, jag undrar vad Freud skulle säga.

Och Hagar som också är en TuLajv-roll. I mångt och mycket Katarinas stora motsats. Hagar levde uttryckligen i celibat men älskade hela världen, allt och alla, mycket och hela tiden. Jag tror att hennes stora drivkraft var kärleken och religionen, men att hon helt enkelt klarade sig utan sexuella begär. Kanske just därför. Hagar behandlade sina tjänare som älskade familjemedlemmar, men jag kan verkligen inte tänka mig henne i en kärleksrelation.

Jag funderar på när senast jag spelat en roll som haft en oproblematisk relation till sitt eget kärleksliv. Det händer liksom inte riktigt. Underligt nog.

tisdag 8 februari 2011

Rymdfart och politik


Kinesiska mammor tar klivet ut på månen, rapporterade DN i går. Kommunistpartiet försöker vinna en propagandaseger, av samma typ som Sovjet och USA tävlade om att vinna på 1960-talet, genom att satsa på att skicka upp kinesiska rymdfarare. Patriotismen frodades i Kina efter att man 2003 lyckats skicka upp den första kinesen i rymden. Alltså är ledningen övertygade om rymdprogrammets PR-mässiga förtjänster. Ungefär så rapporterar DN. Skarpa formuleringar. Kina försöker delta i Kalla krigets rymdkapplöpning 50 år för sent.

När jag läser artikeln om kvinnliga taikonauter står jag vid montern i Gallerian, och spanar ut över de legendariska bilder från 60 års rymdfart som NASA och Tekniska Museet satt upp här. Det är Apollo 11. Det är världshistoriens första sedda jorduppgång. Det är Armstrongs fotspår på månen. Det är fantastiskt vackra bilder. Avancerad teknologi. Häpnadsväckande modeller.

Det jag bara väntar på är att någon ska börja diskutera syftet. Agnes av Geijerstam skrev en ganska kritisk artikel i City häromdagen. Bland annat tar hon upp att utställningen innehåller en stor bild av Werner von Braun, nazitysk fysiker som gick från att göra bomber åt tyskarna till att göra rymdraketer åt amerikanerna. Så är historien. Det är såklart tveksamt politiskt. Å andra sidan var hela Rymdkapplöpningen en enda penismätning mellan två stormakter som ville visa upp sina resurser. Det är också tveksamt politiskt. Men så är historien. Rymdfart har en politisk historia.

Och jag väntar lite på att någon ska komma och diskutera med mig, vad syftet är med en NASA-sponsrad utställning som turnerar Europa runt. I utställningsfoldern kan man läsa att "NASAs samarbetspartners kommer att fortsätta bidra med material som håller intresset för att delta i Det stora rymdäventyret levande i Europa."

Man kan få folkligt stöd av att skicka upp saker i rymden. Men man behöver folkligt stöd för att kunna skicka upp saker i rymden också. Att då skicka ut en massa rymdkuriosa världen runt för att få folk att tända till och upptäcka hur häftigt det är, är kanske ett bra sätt.

På 60-talet låg det mycket prestige och mycket folkligt stöd i potten, därav rymdkapplöpningen. Men det ligger fortfarande väldigt mycket politik i rymdfarten, även i dag. Att ryska och amerikanska institutioner samarbetar på ISS idag är väl verkligen en symbol för Kalla krigets slut, på samma sätt som typ Berlinmurens fall. Och när Kina skickar upp taikonauter med mål att sätta en på månen innan decenniets slut, är det egentligen så mycket mer än en väldigt påkostad militärparad?

onsdag 2 februari 2011

Älskade SL...

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att SL gör en tävling där man kan designa sitt eget accesskort. Mest tycker jag att det är roligt för att mitt lila är så fruktansvärt fult och jag verkligen får peppen på ett snyggt kort med en bild på istället. Så jag hoppas att det faktiskt blir någonting av korten i praktiken också, inte bara att man kan få sin vinnarbild utställd någonstans. Ner med dem i allas plånböcker!

Och så tycker jag att det är fantastiskt roligt att det ledande bidraget just nu är en graf över SL-kortets prisutveckling. Över huvudtaget är det en hel del roliga bilder på temat. Kolla topplistan!