Hur 9i gjorde folk av mig också

Jag är uppvuxen i småstaden Visättra, Flemingsberg. 18 minuter från Stockholms central på en höjd med lummiga gårdar där jag är allmänt känd som "Ellicas syrra". Men det har jag skrivit om förut. Däremot har jag nog inte skrivit om hur det egentligen blev folk av mig.

Jag har egentligen aldrig tänkt på min högstadieskola på det här sättet, förrän jag pratade med min rumskamrat Oscar, som är uppvuxen i småstaden Trosa. Vi är ganska lika, men har haft ganska olika uppväxter. Och någon gång när vi pratade om dem insåg jag hur mycket 9i förmodligen räddade mig. Så det här är en liten kärleksförklaring till dem.

När jag var 12 insåg jag att jag inte skulle palla att gå tre års högstadium på den lokala friskolan med sisådär en 80% av mina tidigare klasskamrater. Och eftersom jag tyckte om att rita sökte jag in till kulturklass på Kvarnbergsskolan i Huddinge. Eftersom jag är bra på att rita kom jag in också, och började högstadiet i en sammansatt klass av ungefär 50/50 musik- och bildesteter. Så småningom skulle vi bli kända som Estetjävlarna, men det visste jag inte då.

Jag var ganska kuvad och blyg när jag började högstadiet. Första skoldagen hade jag vitt linne och jeans för att smälta in så bra som möjligt. Långt ljust hår. Skolkalender med Nalle Puh. Med framgångsreceptet från min mellanstadieskola satt jag i ett hörn och ritade serier på rasterna, för att slippa bli uppmärksammad och göra bort mig på något sätt. I början var det mest i bildsalarna som jag växte och vågade göra saker, fick bekräftelse. Så småningom blommade jag upp och fick en personlighet.

Grejen med esteterna var att de inte var rädda för att göra saker annorlunda. Det var snarare ett självändamål att prova olika klädstilar, hårfärger, och allmänt estetiska uttryck. Musikhalvan av min klass var de där högljudda kidsen som alltid lät, hoppade omkring och showade i största allmänhet på våra raster. Bildhalvan satt tyst med varsitt ritblock i knät och förstod varandra ganska bra. Men vi lyckades liksom bilda något slags gemensam identitet i vårt estetande. Vi förväntades vara lite konstiga, helt enkelt, och tog den uppgiften på stort allvar.

Två gånger om året var vi tvungna att dela Kulturcafé med profilklassen i dans/hockey. Standardförfarandet var att vi gnällde om deras vulgära danser och de om vår löjligt svåra konst. Hockeykillarna gick runt på alla raster i likadana röda sponsorjackor, och för att markera hur dumma vi tyckte att de var gick vi och hämtade målarrockar och traskade runt i likadana, färgfläckiga sådana en skoldag. Vi skämtade om att alla måste ha randiga strumpor, blev beskyddare till pandorna i årskursen under oss och hoppade hage på skolgården när alla andra hängde.

Idag är jag verkligen tacksam över 9i och vad estetjävlarna gjorde med mig. När jag var fjorton och bestämde mig för att neonfärgade kläder och tuperat hår var det snyggaste fick jag bekräftelse för min kreativitet av dem (medan andra på skolan vrålade hora och var allmänt anti). Jag är tacksam över att alla försök att sticka ut och hitta sin egen personlighet belönades med beundran och bekräftelse, inte försök att hålla tillbaka. Det var häftigt att vara poppare, köpa sina kläder second hand, lyssna på musik som reklamradion dissade. Det var starkt att vara feminist, vegetarian, homosexuell. Det var estetjävlarnas påverkan som fick mig att sluta med scouterna och bli stolt över att jag spelade rollspel istället. Det var med den klassen jag skolstrejkade för att demonstrera mot Irakkriget, och vi som ritade hitlermustascher på SDs valaffischer. Det var häftigt att bry sig om politik.

Självklart var jag ganska naiv och tonårsradikal när jag var fjorton-femton. Det spelade inte så stor roll vad imperialism betydde, det var bara fel. Jag hade fruktansvärd klädsmak, bojkottade H&M för deras sexistiska reklam och CocaCola för att de var ett multinationellt företag. Jag var kär i söta flickor i parallellklassen och kom rakryggat ut som lesbisk (för att ett par år senare ändra mig igen). Men ändå är jag tacksam för att jag fick vara det.

Jag kan fortfarande vara lite på det där humöret. Lite obstinat. Vissa dagar måste jag få dissa heteronormen och hålla utläggningar om genusteorier. Vissa dagar måste jag få köpa sojalatte istället för vanlig och tycka att det är lite häftigt. Jag tror att det är ett arv från 9i. Och jag tror att 9i var bland det bästa som kunde ha hänt mig. För att jag inte är rädd att sticka ut, att prova nya saker och kläder, att smaka på etiketter och att definiera mig. För att jag inte är blyga Anneli i vitt linne och jeans längre. Tack så jättemycket för det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän