Tankar om relationsanarki

På Emil Jensens skiva Mellansnack pratar han om polygami. En dikt där han ska förklara att polygami, mediakåthet och miljöförstöring egentligen är samma sak. Jag brukar tycka om hur han tänker, men just här ser vi nog olika på grundpremissen. Vi ser olika på hur folk som har flera relationer samtidigt faktiskt motiverar det från första början. Jag får ibland frågan om jag kan förklara för "oss vanliga konservativa" varför relationsanarki skulle vara så bra. Jag får känslan av att "vi vanliga konservativa" tror att det handlar om ungefär samma sak, som Emil tror.

Jag tror att många associerar det till habegär. Till konsumtion. Till att opta, få ut så mycket kärlek och sex som möjligt för så lite ansträngning. "Amen tänk om jag har en soffa, ska inte jag få ha en fåtölj då också?". Och då är det klart att bara övervägandet att bli ihop med Kalle också eftersom Maja inte duger, kan kännas ganska... otacksamt.

Ibland träffar jag människor som just har insett att det över huvudtaget finns en möjlighet att vara förälskad i flera personer samtidigt. De kan också låta sådär nästan nyfrälst nyförlöst nyförälskade. Som att det är helt awesome att man kan få två söta flickvänner istället för en. Och det är väl ganska charmigt det också, men jag vill försöka se det lite djupare. Jag vill försöka visa att det handlar om någonting helt annat än att få så mycket som möjligt. Att det handlar om en ärlighet, ett känslobejakande, och framförallt det.

Jag vet inte om det kan ha med min uppfostran att göra, att jag sedan jag var kanske tio har fått höra "gör dig aldrig beroende av en karl" väldigt ofta. Särskilt inte ekonomiskt beroende. Jag har ett ganska starkt behov av att känna att jag klarar mig på egen hand, att jag är vuxen, ansvarstagande, har kontrollen själv. Att ingen annan kommer att förse mig med mat och husrum, alltså får jag äta och inreda hur jag vill. Och det kanske är därur som jag börjar känna mig instängd så fort mina relationer börjar kännas förutsägbart kompromissvilligt tvåsamma.

Jag går med på att inte blanda soltorkade tomater i maten om den jag lagar med inte tycker om det. Jag går med på att inte bränna rökelse i hela min lägenhet om personen jag bor med är astmatiker. Jag är oftast kompromissvillig. Men när jag ska börja kompromissa med mina känslor får jag lätt panik.

Jag lovade någon gång att jag ska bejaka alla känslor. Jag lovar ibland att jag aldrig ska bli oberörd. Jag gråter väldigt ofta. Jag dansar omkring i mitt kök för att jag är för förälskad och studsig för att kunna låta bli ganska ofta också. Och jag vill att mina relationer till människor omkring mig och mina känslor för dem ska handla om just dem, just oss. Bara det.

Att jag inte blandar tomater i min mat när jag är med någon som inte gillar det, påverkar ju inte min attityd till dem. På samma sätt, och jag vet att det låter lite banalt att jämföra människor med soltorkade tomater, borde mina känslor för vissa människor inte påverkas av vad andra människor i min närhet tycker om dem. Eller om mina känslor för den delen.

Jag vill vara säker på att jag tycker om dig för den du är. För just det du är. Jag vill vara säker på att jag tycker illa om dig för den du är också. Jag vill inte skaffa fantastiska vänner och bli orolig och få ångest om det skulle uppstå en gnista sexuell attraktion mellan oss, eftersom sådant inte passar sig vänner emellan. Jag vill inte låtsas tycka sämre om människor än vad jag gör, för att jag förväntas göra det. Jag vill älska min omgivning precis så mycket som jag känner för att älska den. Precis så mycket de förtjänar. Jag älskar alla jag älskar för olika saker de är, säger och gör. Och jag vill inte ljuga om mina känslor.

Jag tycker inte att ni monos är tråkiga, torra eller tillknäppta som koncentrerar er kärlek så starkt på en person åt gången. Jag tror inte att ni är mer kära eller reaktionära heller, som Emil Jensen kanske antyder. Jag diskuterar gärna problematiken med mitt synsätt, det gör jag med mig själv ganska ofta och kan försöka göra med andra också. Men jag är gärna mån om att det inte handlar om att jag vill ha alla och mer och fler hela tiden. Jag vill bara vara ärlig. Och jag blir hellre ärligt omtyckt än slentrianmässigt av någon som känner att det förväntas av henom.

Kommentarer

Unknown sa…
Detta är så klockrent likt mina tankar att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fantastiskt formulerat, du sätter ord på allt det jag försöker säga till min omgivning.

Hur det handlar om ärlighet, och ett erkännande av varje relation som helt unik. Det är så jag vill bli sedd av någon som älskar mig, inte att jag ska uppfylla ett tomrum, ett ideal som jag ska kompromissa fram.

Denna text borde spridas!

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det