Virtual march, 1 000 000 to support our brothers and sisters...

Till nästa önskeinlägg blev jag ombedd att skriva om "alla som låtsas bry sig om vad som händer i t.ex. egypten och tror att de bidrar med nåt konkret genom att gå med i olika facebookgrupper för ditta och dattan". Virtual march, 1 000 000 people to support the people of Egypt/monks of Burma/labour struggle in Uruguay etc. Ni vet konceptet. Jag tänker inte underskatta folk som går med i sådana grupper genom att förutsätta att de tror att de gör någon särskilt stor skillnad i praktiken genom det. Men jag kan ju alltid försöka analysera läget lite.

Facebook är den första communityn jag sett, som verkligen är baserad på att man ska marknadsföra sig själv och sin egen person. Det är Anneli Friedner Henriksson, inte Starchild89 som skriver, gillar saker och nätverkar på Facebook. Alltså är det svårfrånkomligt att Facebook handlar en hel del om att lyfta fram saker man vill att andra människor ska se att man bryr sig om, och kanske dölja det där som ingen egentligen behöver få veta. Går man in på min sida framstår det bland annat att jag gillar lajv, kaffe, feminism och tystnaden som uppstår när Centerpartiet lanserar ett nytt politiskt förslag. Medan andra lyfter fram att de tycker om, kanske, brädspel, djurrättsfrågor eller Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Vilka sidor man gillar på Facebook säger ungefär lika mycket som vilka böcker man har i bokhyllan. Och genom att gilla väldigt mycket stödgrupper för utländska revolutioner visar man väl att man är politiskt intresserad och medveten.

Utöver poser-argumentet, så tänker jag mig att det är lite som med Hyresgästföreningens slogan. Vår storlek, din styrka. Amnesty brukar köra på lite samma princip. Om vi är tillräckligt många som visar att vi bryr oss om mänskliga rättigheter, får de engagerade större legitimitet i sin kamp för dem. Fler kanske orkar hålla igång debatten mot CUF om de vet att det finns en stor grupp människor bakom som tycker att det de gör är bra.

Och slutligen är väl medvetenhet det första steget. Jag skulle inte ha en aning om att det finns en kvinnorörelse i Uruguay om jag inte blivit inbjuden till stödgrupper för den. Jag skulle inte ha orkat följa med i hur egyptierna avsatte Mubarak eller hålla koll på om Julian Assange forfarande befinner sig på fri fot, om det inte var för att ämnena diskuteras på Facebook. Det är svårt att göra revolution om ingen vet om att man försöker. Så på så sätt kanske det kan ge åtminstone lite, att folk trycker på gilla-knappen för andras kamp runt om i världen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det