torsdag 31 mars 2011

11 - Hur jag utvecklats som lajvare


Jag började alltså lajva när jag var 14 år gammal, och det kanske inte är så konstigt att jag hunnit utvecklas en del på de här sju åren. Det är till och med lite svårt att sammanställa det, och då ska jag ändå tillägga att jag varit på mestadels bra lajv ända sedan jag började. Jag är för ung för att komma ihåg fem kompisar, rustningar av hockeyskydd och spontana träsvärdsfighter under gatlyktor.


Den här frågan hade undertiteln "från jeans till handsydda yllehosor eller kanske tvärtom?". Eftersom jag hängt mig kvar i fantasygenren hör jag till kategori ett. När jag började lajva sydde min mamma mina lajvkläder. Jag kunde inte sy, hon är utbildad sömmerska. Så det var ett rätt självskrivet samarbete. Vi hade inte så bra koll men vi tittade på folkdräkter och gjorde så gott vi kunde. Min första lajvklänning, en livkjol i vinrött ylle som så småningom fick sin kjol utställd med mörkgröna kilar eftersom jag insåg att man inte kunde springa i den, har jag fortfarande kvar och tycker är rätt charmig.


De senaste åren har jag halkat in på handsömnad, det är nog den största förändringen på hantverksfronten. Den där lilla perversionen vaxad lintråd, ni vet. Jag gillar den. Så sedan i höstas äger jag faktiskt ett par handsydda yllehosor.


Jag tror ärligt talat att jag utvecklats mindre än så på själva rollspelsfronten. Jag gör fortfarande ungefär samma saker på lajv. Diskuterar, grälar och gråter med folk alltså. Däremot har jag utvecklats ganska mycket när det kommer till att bygga karaktärer som faktiskt är roliga att spela och hyfsat nyanserade. Mina första roller hade oftast yrket "drägg", "tjuv" eller "kringstrykande", höll sig i bakgrunden á la Aragorn och var ganska intetsägande personligheter. Jag åkte på lajv ensam och ingen talade nog riktigt om för mig hur man skulle göra. Dessutom led nog lajvsverige av lite samma problem som nu - man anpassar inte settingen så mycket efter roller som är uppenbart i yngre tonåren. Jag fick betydligt roligare på lajv när jag blev lite äldre, började skriva roll efter vilken funktion hon skulle ha, gav dem familjer, mål och yrken. Nuförtiden vågar jag dessutom ta plats på lajv på ett sätt jag inte gjorde när jag var yngre.


Så det kanske är den största och bästa utvecklingen.


Bilden är från De Oheligas Land 2006. Jag spelade hövdingens (översta raden tvåa fr.v.) hjärtsjuka lilla kusin, står klädsamt gömd bakom familjens kokerskor och blev väldigt övervakad hela lajvet. Typiskt tråkig tonårsroll.

onsdag 30 mars 2011

Vardagsrum







Jag passade på att fotografera mitt vardagsrum när det för en gångs skull var ganska städat. Såhär ser mitt hem ut för tillfället, alltså. Ganska rött, ganska kitschigt, ganska mycket tyg och jox. Just nu pågår det dessutom sömnadsprojekt, så soffbordet är täckt med gamla dukar och små rullar med lintråd (perfekt inför nästa inlägg i lajvbloggutmaningen som nog kommer ikväll, jag ska bara hem till mamma och hämta en sovsäck inför Prolog först).

tisdag 29 mars 2011

Lingua

som vanligt många olika "jag" och många olika "du".

Dagens ord: lingua (lat): språk, tunga
Så passande att det är samma ord.

Lingua franca. Dagar vi pratar olika språk du och jag.
Dagar jag säger "löpefri" och du säger "shea body milk" och vi verkligen inte förstår varandra. Tills vi jämkar oss en stund och börjar prata om färskost.
Lingua franca. Franca. Franska.
Dagar jag bjuder på starkt franskrostat kaffe för just min släkt kan brygga det gott.
Franska. Langue. Prendre garde á ma langue.
Vakta min tunga, så att inga olämpliga ord slipprar ut. Trippar ut. Snurrar och snubblar och faller ut. Tungvrickare.
Packa pappas kappsäck. Packa kappas pappsäck. Kacka, pappa, packad...

Vakta min tunga, eller vakta mitt språk. Akta mitt språk!
Tar du det från mig kan du lika gärna skära av mig tungan. Men gör inte det förresten.
Dagar jag vill lägga läpparna mot dina och smyga in min tunga i din mun.
Ma langue. Mitt språk i din mun. Tongue twister.
Dagar du stjäl mina versmått och jag förstår vad samförstånd handlar om.
Eller är det en låtsaskänsla? Silvertunga.
Ljuga så att tungan svartnar.
Bada så att läpparna blir blå.

Flickorna bredvid mig på tåget böjer italienska verb.
Andiamo andate vanno. Parliamo parlate parlano.
Vi pratar. De pratar. Alla pratar!
Lingua. Langue. Langue maternelle. Modersmålet.
Hemspråket. Andra inhemska språket, lärde jag mig aldrig.
Det andra språket. De Andras språk.
"Jag är inte samma person på svenska och på tyska"
Ny identitet.
Ta mitt språk. Ljug mig blå.

Tungan svart av franskrostat kaffe. Och den där kyssen jag ville ge dig.
Bilabial. Tungan smakar på klusiler. Frikativor.
Olika språkljud. Labiodentala. Som att bita sig i läppen.
Bita sig i läppen. Vakta sin tunga. Prendre garde á sa langue.
Lingua franca.
Kom hit och drick franskrost och låt oss prata på samma våglängd ett tag.

måndag 28 mars 2011

Barn som torkar bänkar

Johanna Koljonen skriver i Fokus om när hennes bristande franskkunskaper gjorde henne till pannkakstjuv, och jag känner igen mig så precis. Hur man verkligen blir ett barn när språket inte räcker till för att säga allt man vill säga. Interrimspråk tror jag att den språkvetenskapliga termen är. När man egentligen säger snarare det man kan säga än det man vill. Och så fungerar verkligen min franska också.

När jag jobbat i det där vandrarhemsköket i Frankrike i nästan en månad hände det att en av mina arbetskamrater kom fram och tillrättavisade mig när jag genomförde de absolut enklaste arbetsuppgifter. På nivån "du torkar bänken fel". Ungefär där insåg jag hur viktigt språket är, och hur otroligt effektivt det är att lägga någon på ett barns nivå genom att beröva henom sitt språk. Jag kan torka en bänk. Däremot kan jag inte säga "jag kan torka en bänk!" på franska. Och följaktligen kände hon sig tvungen att lära mig det, igen och igen.

Jag blir fortfarande väldigt mycket yngre och ganska dum på franska.

(Tidigare:
A language of distance...
Ett bra språk)

Vegetarianism - Två år senare

Jag blev vegetarian våren 2009 när jag flyttade in hos Hell & Bögarna och tyckte att det kändes fruktansvärt respektlöst att dra in kött i deras lägenhet. Jag kan inte påstå att det var ett särskilt emotionellt grundat beslut eller att jag läst in mig vidare mycket på djurrätt, miljöfrågor och hur köttindustrin är uppbyggd, jag tyckte mest att det kändes jävligt onödigt att äta kött. Jag tror dessutom att det var lite ett försök att få "hänga med de coola grabbarna". Folk jag ser upp till är i regel någon form av vegetarianer. Och slutligen var jag trött på att försöka få någon att ta ståndpunkten "jag är inte vegetarian men äter helst vegetariskt" på allvar. Det blev rätt mycket "ät inte upp vegetarianernas mat!" och jag blev rätt ofta serverad kött fast jag inte ville ha det. Så då slutade jag helt.

Den största delen av de här två åren har präglats av ganska mycket "anden är villig men köttet är svagt". Jag har haft väldigt mycket köttcravings. Jag har tyckt att grillad kyckling är den godaste lukten och att biff är den godaste maten och stundom verkligen varit arg på mig själv för att jag är vegetarian. Samtidigt har jag aldrig fuskat. Alls. Inte ens på fyllan eller hemma hos någon snäll moster som glömt bort att jag inte äter kött.
Jag har helt enkelt inte litat på att jag kan fuska lite utan att falla tillbaka och börja äta kött. Är det okej en gång är det säkert okej två gånger, eller tre, eller en gång i veckan, eller jämt. Jag behöver hålla mig till en princip.
Dessutom vet ni som känner mig eller läst här ett tag hur löjligt mycket jag vurmar för människor med ideologier och principer och som lever som de lär.

Största delen av de här åren har jag gjort undantag för fisk. Det har varit så sjukt mycket lättare att hitta mat ute, och att få i mig proteiner när mina köttcravings varit som värst med det. Däremot talar jag aldrig om det undantaget när jag anmäler specialkost någonstans. Anden är villig men köttet är svagt, jag vill inte bli serverad fisk och känna mig tvungen att äta det bara för att jag ju faktiskt gör undantag för det ibland. Så har det varit mycket.

Men nu, ganska precis två år senare, börjar jag komma in i en helt ny fas. Jag slutade äta fisk helt i januari, efter ett fiskspäckat julbord som kändes ganska äckligt och fick mig att äta veganskt i en vecka efteråt som kompensation. Och jag har slutat ha köttcravings nästan helt. Kött är liksom inte mat längre. Det verkar inte gott. Jag är inte sugen. Det här förvånar mig ganska mycket, och stör mig lite grann. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra nu.

Så just nu är jag inne i en fas där jag ifrågasätter mina kostval en del och känner att jag hycklar en hel massa. Varför är gelatin förkastligt men ostlöpe okej, liksom? Varför säger jag att jag vägrar stödja köttindustrin genom att äta döda djur, när jag köper ägg och mjölk av samma industri? Ganska sunkigt. Ganska svårt. Och ju mer jag tänker på det, desto mindre gott blir det faktiskt med omelette du fromage.
Och de där baconen som jag brukade längta efter... äter folk sådant på riktigt?

lördag 26 mars 2011

10 - Min mest episka scen

Det här inlägget är lite svårt, eftersom jag måste komma på vad som menas med min mest episka scen. Min bästa scen? Den scen som skulle passa bäst i den klassiska litteraturen? Ordboken definierar episk som "som har att göra med epik, syn. berättande", och då kommer vi in på ett mycket större resonemang om hur lajv har att göra med berättande och egentligen är en otrolig mängd berättelser, per definition, hela tiden. Och det blir på tok för krångligt.
Men nu tror jag att jag har tänkt klart.

Egentligen är den mest episka scen jag upplevt på lajv den jag redan berättat om med Irina och Sasja, sluttimmarna på Imperiet. Jag vill sträcka ut den till att handla om Irinas helvete de ungefär tre timmarna till som lajvet varade, men det känns som någonting jag redan berättat om. Så jag får välja en annan.

Så jag tror att jag tänker skriva om Gästabudet på Fors, ett lajv som utspelade sig inuti Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings Saga. Vi byggde alltså på en roman från 1891 och spann vidare på den. Själv spelade jag den helt förtjusande unga grevinnan Elisabet Dohna, som förälskat sig i Gösta Berling, blivit fruktansvärt illa behandlad av sin svärmor, tagit på sig hela skulden själv och rymt hemifrån. Hennes make, greve Henrik, hade tagit ut skilsmässa i hennes frånvaro, och när alla de här rollerna träffades på lajvet var Elisabet utsliten, höggravid och arbetade som piga hos elake Sintram. Oh the drama!

Jag spelade henne väldigt passiv, egentligen. Elisabet var en bortskämd, livsglad och genomsnäll tonåring som hade råkat i ganska stora svårigheter (se ovan), och varenda människa på lajvet verkade ha som mål att hjälpa henne tillrätta igen. Kanske särskilt greve Dohna och elaka svärmor (som inte informerat Elisabet om skilsmässan). Och hon hade pliktkänsla och ville verkligen försöka vara en god hustru. Till alla andras stora förfäran, som visste hur illa hon for i det där hemmet. Elisabet själv märkte redan under festen att ingenting skulle ändras med den saken, men hon visste liksom inte vad hon skulle göra åt det.

Så jag blev utsatt för en ganska episk komplott. Under en dans mumlar Gösta Berling att de (Elisabets vänner och kavaljererna på Ekeby) kan hjälpa mig, om jag vågar lita på dem. På något vänster lyckades hon nog få reda på det här med skilsmässan också, eftersom hon insåg att det nog faktiskt var räddad av kavaljererna, inte förtryckt av Märta Dohna hon ville bli.

Det fanns en parallell intrig på det här lajvet som ledde till att det under slutscenen börjar härja omkring norska motståndsmän (Värmland, unionstiden) runt gården, skjuta och hojta. Ungefär samtidigt går Elisabet och en vän ut ur huset, och innan jag riktigt vet ordet av blir hon meddragen av Gösta Berling som kommer springande, och helt sonika bortrövad. Det sista jag hör av greve Henrik är att han står på förstubron och ropar hennes namn, mycket förvånad, eftersom han inte kan förstå vad norrmännen skulle med hans hustru till.

Det mest spännande med den här scenen var väl att den gick så perfekt in i romanen, trots att vi spinoffat den ganska hårt. Att Elisabet blir enlevererad av Gösta Berling förekommer åtminstone två gånger i den (han har en förkärlek för att göra så med unga damer). Jag tror dessutom att det här är den mest könsstereotypa lajvintrig jag någonsin spelat. Den bottnar i en roman från 1891, jag spelade ung, passiv och kvinnlig och blev bortrövad av en ca 20 år äldre man. Och hade förvånansvärt roligt, för att verkligen gå runt och inte riktigt kunna styra över vad som hände med min egen roll hela lajvet. Det var spännande. Det var kliché. Det var ganska episkt.

torsdag 24 mars 2011

Ett bra språk

Häromdagen fastnade jag i en diskussion med en vän om det här med hur olika språk och dialekter för olika laddningar och associationer med sig. Att olika språkdrag förknippas med olika sociala grupper och därför med olika egenskaper är väl ett vedertaget faktum - ni vet hela "norrlänningar är trygga och göteborgare roliga"-biten? Sociolingvistik helt enkelt. Det är ganska mycket sociolingvistik just nu, bland annat har jag bestämt mig för att göra slag i det språksociologiska experimentet och sökt en sommarkurs i Helsingfors. Väntar spänt på besked.

Det som verkligen inte slutar fascinera och frustrera mig är att jag själv växer in i och antar olika identiteter beroende på vilket språk jag pratar, så att det inte bara är för andra som de där laddade språkdragen finns, utan även inför bara mig själv. Jag har skrivit om det förut här.

Jag tror att ett bra språk är ungefär som en bra dator eller ett bra anteckningsblock. Man tänker inte ens på att det finns där, det flyter bara. Det är ett kommunikationsverktyg som förmedlar ett visst innehåll, och det är innehållet i sig som får komma fram utan att man behöver störa sig på språkdräkten. Min svenska är ett bra språk. Jag känner mig sällan begränsad av vilka ord eller vilka uttal jag använder, utan när jag pratar svenska är det begrepp, inte ord, som jag kommunicerar. I regel. Jag kan alltså inte påstå att jag känner mig på ett visst sätt när jag pratar svenska, utan det är applicerbart på alla olika sätt jag känner mig och fungerar. Jag kan vara sjukt akademisk eller jätteliten, torr eller känslosam, på svenska. Den är så tätt ihopvuxen med min identitet att de liksom är svåra att skilja åt.

Engelska har jag en mycket mer komplex relation till. Jag skulle säga att jag förstår språket relativt flytande, men däremot har jag svårt att gå in i och prata det naturligt. När jag slappnar av och växlar till engelska pratar jag med kraftig brytning och har svårt att få fram vad jag menar. Alltså måste jag anstränga mig när jag försöker göra mig förstådd på engelska - och det får mig att känna mig hyfsat artificiell.

När jag anstränger mig lite och går in för att prata engelska, så kommer min inneboende ryggsäcksturist fram. Det är i det sammanhanget jag använt engelskan mest. Mitt engelsktalande jag är mycket utåtriktat och pratar lite nasalt och med en ganska överdriven brittisk accent. Hon är en ganska charmerande persona, men ingen jag känner mig riktigt hemma i. En roll, helt enkelt.

Ett bra språk visar begreppen, inte orden. När jag pratar engelska fastnar jag i formen, i orden. Jag får välja mellan att göra mig förstådd och att känna igen mitt eget jag. Det är en ganska spännande känsla.

måndag 21 mars 2011

Rädda världen och få medalj

Jag snubblade över en enorm banner för Earth Hour på dn.se, och klickade in mig på Världsnaturfondens hemsida. De tycker att jag ska släcka lampan en timme på lördag, för att rädda klimatet. De tycker dessutom att jag förtjänar en riktigt fet hjältemedalj för att jag gör det. Jag är, faktiskt, en superhjälte! Därefter listar WWF upp en stor mängd andra tips på saker man kan göra, om man också vill bli en superhjälte och rädda klimatet. Till exempel låta bli att ställa sin TV på standby och äta vegetariskt en gång i veckan. Vilka hjältedåd.

Jag får lite samma vibbar av att läsa Världsnaturfondens tips för hur man ska rädda klimatet, som jag får av att läsa välvilliga Elerialajvares tips till nybörjaren. Det är på ungefär samma nivå:
Det är jättelätt att börja lajva! Allt du behöver är en roll, ett svärd och lajvkläder. Man ska helst göra dem i ylle, men om det är för jobbigt går det bra med gamla gardiner. Latex är snyggast, men silvertejp är billigare så det går bra. Dina föräldrar kanske kan sponsra ett latexsvärd?

Det handlar liksom inte om att faktiskt göra någon värre ansträngning, utan om att man ska bli klappad på huvudet bara man är duktig och försöker. Anneli har faktiskt släckt lampan efter sig på toa hela veckan och borde få medalj! Dessutom har hon åkt buss till skolan utom de tre dagar då hon jobbade hemifrån eftersom skolan inte ger henne fler undervisningstimmar. Hurra!

Det här med att de tipsar om att man ska jobba hemifrån känns väl dessutom ungefär som när folk förväntar sig att mamma ska skjutsa och mamma ska sponsra. Det är väldigt få yrkesgrupper som kan jobba hemifrån. Sällan sådana som hör till arbetarklassen. Jag har aldrig blivit sponsrad med bilskjuts till lajv av min mamma - hon har inget körkort. Min mamma kan inte jobba hemifrån ett par dagar i veckan heller - hon är mellanstadielärare.

Annars är det ganska spännande att jämföra Världsnaturfondens sätt att försöka få folk att rädda världen, med Djurens Rätts sätt att göra detsamma (som jag har dissat förut).
Det är skitenkelt att rädda världen! Man behöver inte lägga om sin livsstil ett dugg! Man kan äta sojakorv och sojamjölk och sojabacon och släcka lampan när man lämnar sin lägenhet så löser sig allting!
Det handlar liksom inte om att få folk att faktiskt engagera sig eller brinna för någonting, utan bara om att det ska vara enkelt. Lite som att gå med i en namninsamling på Facebook mot allt som är dåligt eller farligt, så löser sig resten utan att man behöver ändra sina vanor eller bry sig.

Jag är lite rädd att det här ska leda till ännu fler som säger "jag behöver inte tänka på mina konsumtionsvanor, jag är bra på ecodriving" och tror att den där vegetariska måndagen eller tidsinställda strömbrytaren är något slags alibi som gör att man kan skita i allt annat, eftersom man faktiskt gör någonting för miljön. Därför gillar jag inte att bli utnämnd till superhjälte av Världsnaturfonden.

Å andra sidan är jag livrädd att bli en sån där rabiat gnällvegetarian som får folk att börja äta hamburgare i ren protest också. Dem har jag också gnällt om förut. De där som inte säger "jättebra att du blivit Stockholmsvegetarian" utan påpekar att fiskar också är levande varelser och att man egentligen borde sluta äta mjölk och ägg också när man ändå är igång, för annars är man inte true. Så ni får inte tro att jag är sådan, bara för att jag inte tycker att det här med buss till jobbet är någon särskilt stor bedrift.

Jag tycker nog egentligen att det bästa vore om alla bara kunde vara ärliga med ideologi och praktik, och att det ofta faktiskt är olika saker. Att det är helt okej att säga "jag är inte tillräckligt dedikerad för att göra det här" men att det också är önskvärt att man lever som man lär och anstränger sig lite. Det är därför jag inte vill ha medalj för att jag åker buss - jag har faktiskt inget val och det är inte särskilt ansträngande.

Jag tror på allvar att det vore mycket bättre för alla, ifall fler människor cyklade istället för att åka bil, bodde energisnålt och kollektivt, var aktivister, brann för sin sak, frivilligarbetade, gav pengar till välgörenhet, åt veganskt och arbetade aktivt för ett socialistiskt samhälle. Rent ideologiskt, vore det nog det. Å andra sidan gör jag ju knappt någon av de där grejerna själv. För så dedikerad är jag inte, och så mycket orkar jag inte. Och det är också okej. Jag har valt att lägga mitt engagemang på en viss bekvämlighetsnivå. Som innebär att jag handlar oschyssta ägg och låter bli att cykla till jobbet.

För engagemang handlar trots allt om att engagera sig, att brinna för någonting, att kompromissa med sin egen bekvämlighet och jobba för saker man tycker är rätt. Och gör man det, tycker jag att det är värt hjältemedalj.
Däremot tycker jag inte att man ska klappa mig på huvudet och ge mig medalj när jag inte anstränger mig utan släcker lampor på slentrian. Spara den tills jag verkligen lever som jag lär och aktiverar mig för saker jag tror på.

Kriminella invandrare, politiker och dålig svenska

Jag sitter och läser Tobias Billström m.fl.s artikel på DN Debatt som förespråkar en hårdare invandringspolitik, och trodde att det skulle bli en känslomässig kommentar om textens sakinnehåll. Problemet är att den dels är så dåligt skriven, dels fylld med fluff, att jag aldrig kommer riktigt dit. Jag vill bara raljera!

"Flyktingmottagningen (...) fungerar så illa att det tar sju år för vuxna flyktingar att få ett arbete i Sverige, för kvinnor tar det mer än tio."

Det här, till exempel, är ett fantastiskt exempel på det där vi pratar om ibland som det Andra Könet. Det finns vuxna flyktingar... och så finns det kvinnor. Det finns nördar... och så finns det tjejer. Dessutom tar det mer än tio år för kvinnor att få arbete i Sverige (observera inget "i genomsnitt" eller liknande formulering).

Å andra sidan är majoriteten av alla kvinnor i Sverige födda här. Då är det helt rimligt att det tar mer än tio år för dem att få ett arbete i Sverige. Barn under tio år har inte på arbetsmarknaden att göra, moderatsamhälle eller inte.

"Grundläggande kunskaper i svenska är ett rimligt krav för medborgarskap i Sverige. Vi vill att medborgarskapet ska vara attraktivt och meningsfyllt, att fler ska ha alla rättigheter och alla skyldigheter som svenskar."

Svenska är samhällsbärande språk i Sverige, det har riksdagen slagit fast. Poängen med att erkänna ett språk som huvudspråk handlar däremot inte om att alla i landet måste lära sig det språket. Svenska är officiellt språk i Finland också, för att få lite perspektiv på vad den statusen betyder. Det handlar inte primärt om att finska staten ska tvinga varenda finländare att prata svenska, utan om att det ska finnas möjlighet för medborgare att kommunicera med finska staten (och kommuner, myndigheter etc.) på svenska.

Detsamma gäller för språkpolitiken i Sverige. Att ge ett språk officiell status handlar aldrig om att ställa krav, utan om medborgerliga rättigheter. Det ska gå att i Sverige kommunicera med det offentliga på svenska, i alla domäner. Det ska alltså inte finnas ett krav på att behärska t.ex. engelska för att få kontakt med svenska myndigheter. Det är det svenska som samhällsbärande språk handlar om.

Och tja, visst kan man väl oavsett det anse att grundläggande kunskaper i svenska ska vara ett krav för svenskt medborgarskap. Men då borde det väl gälla svenskfödda samer, älvdalingar, skåningar, döva och barn med språkstörningar eller andra funktionshinder också?

söndag 20 mars 2011

09 - Vad jag äter på lajv

Sedan 2006 någon gång har jag i regel åkt på lajv i större grupper, och då har vi lagat gemensam mat. Det var ett rejält uppsving för min kosthållning på lajv, att äta varm lagad mat två gånger om dagen istället för att gå runt och småäta korv och bröd hela lajvet.

Jag har lite svårt att skriva om mat på lajv utan att skriva om vegetarianism, eftersom jag egentligen tycker att äta på lajv är ett nödvändigt ont och att lajvmat är tråkigt - men att det blivit en ganska omdiskuterad fråga just när man drar in kött eller inte i den. Vilket i sig är lite underligt, men...

Det finns ju klassikerna, havregrynsgröt till frukost och rotsaksgryta till middag. Vi har nästan alltid haft åtminstone en vegetarian med i gruppen och tyckt att flera grytor är jobbigt, så standard brukar vara vegetariskt och så får den som vill ta korv bredvid. Jag har alltså aldrig tyckt att det är särskilt jobbigt att vara vegetarian på lajv, eftersom den här modellen var vedertagen bland mina vänner när jag slutade äta kött. Jag förstår inte riktigt konceptet med folk som äter kött på lajv men inte i vanliga fall. Det känns som en smådum vanföreställning att alla på medeltiden gick runt och käkade korv hela tiden.

På Imperiet tror jag att vi var i klar majoritet, med tanke på hur mycket rolig mat jag blev bjuden på till höger och vänster. På Tyst Krig när jag var med och jobbade i värdshuset gjorde vi en grej av att laga rejäl vegetarisk mat till alla mål. Vi fick ett klagomål om bristen på kött, men bara ett. På Frid i Hernedal hade vi Erland som stökade omkring i köket och lagade veganska kakor och småsnacks. Det var lyx!

Jag tycker fortfarande att torrskaffning och att äta på lajv är tråkigt och jobbigt. Däremot tycker jag att det är ganska roligt att laga mat på lajv, och så gillar jag cafélogistik. Så någon gång skulle jag gärna driva lajvvärdshus igen. Då skulle jag vilja göra hela matsedeln vegansk - bara för att se om någon över huvudtaget märker det. Det vore roligt.

fredag 18 mars 2011

08 - Lajvmisär

Jag ligger ganska långt före resten i den här bloggutmaningen just nu. Skyller på att jag har överskottsenergi att göra av med efter ett lajvmöte och just har fått i mig själv och Signe lite för mycket grönt te och popcorn för att kunna sova än. Så det får bli ett inlägg om lajvmisär.

När jag började lajva var det mesta misär, faktiskt. Jag var i regel sjukt dåligt förberedd, i alla fall sett till mat och sömn. De första åren tillbringade jag på en militärfilt med ännu en över mig och undrade varför jag alltid frös och sov för lite på lajv. Det sög.

Sedan insåg jag så småningom att man kan äta gott och sova skönt på lajv, vilket jag tror har präglat min nuvarande inställning till lajvmisär ganska mycket. Jag tycker helt enkelt att det är nice att spela på misär in - om man faktiskt mår helt okej off. Om jag är hungrig, kall och blöt är det ganska stor sannolikhet att jag blir arg eller trött och inte klarar att hålla mitt rollspelande uppe. Om jag däremot har ätit och sovit ordentligt och vet att jag har ett torrt ombyte kläder har jag ganska stor tolerans för lajvmisär.

Jag spelar mycket hellre psykiskt påfrestande lajvmisär än fysiskt påfrestande. Jag gillar förtryck och ångest och skrik och panik. Jag gillar inte att stå ute i regnet tills alla mina kläder är genomblöta och veta att jag inte har något ombyte. Det har jag också blivit tvingad till på lajv, förstörde en riktigt snygg broderad skjorta på kuppen, och var ganska missnöjd efteråt. Jag gillar att bli nedbrottad i snö, släpad i lera, fastbunden och mordhotad. Jag gillar inte att sitta på lajv och frysa för mycket för att orka spela på någonting. Det är faktiskt inte särskilt roligt.

onsdag 16 mars 2011

07 - Ett starkt lajvminne

Jag tänker använda det här inlägget till att gå tillbaka till De Oheligas Land, ett lajv i Thule-kampanjen 2006. För er som inte är insatta i kampanjen, så utspelar den sig i något slags romantiserat parallellt medeltida Europa. Vanligtvis i de delar som motsvarar Sverige, men den här gången i grannlandet i öster, det hedna Talvala. Lokalbefolkningen, talvi, hade en ganska säregen kultur och en gammal religion där vi dyrkade förfädersandar och elementsgudar. Jag spelade byhövdingens klena, hjärtsjuka kusin Setu, som inte fick gå många meter från huset utan att någon kom springande, la någonting runt axlarna på mig och sa åt mig att inte överanstränga mig.

En av de pyrande konflikterna på det här lajvet var missionärerna som kom västerifrån och predikade Ljusets lära (typ kristendom), med varierande framgång bland talvi. Just min egen familj höll ganska hårt fast vid sin gamla religion och hade ingen lust att konvertera trots en del påtryckningar. Vi hade en kultplats ett litet stycke ut på vägen från byn där vi offrade småsaker till förfäderna, och hade ingen lust att ändra på den saken.

Det som händer på lördagkvällen (höjdpunkten i alla lajvs dramatiska kurva, ne c'est pas?) är att det plötsligt dyker upp en piru, ett slags andeväsen som hör till is- och dödsguden Hiisi, mitt på vår gårdsplan. Folk blir såklart jävligt rädda och tolkar det som ett väldigt oroväckande varsel. Jag vet inte var våra byschamaner befann sig, för de som tar på sig att försöka driva bort varelsen är två av ljusmissionärerna, som sätter igång med något slags mässande. Byborna blir instruerade att greppa varsitt ljus i händerna och följa med, och det är ingen som vågar låta bli eller göra annorlunda. Vi driver pirun en bit från byn, där vi sluter en ring runt den, och står där med våra ljus.

Plötsligt inser jag att vi står på vår kultplats, där vi brukar dyrka förfädersandarna. Och plötsligt säger en av missionärerna att vi ska driva bort varelsen genom att alla tillsammans läsa trosbekännelsen. Hon börjar läsa, folk börjar läsa efter, och man ser och hör verkligen hur folk börjar skruva på sig. Vi står och har ringat in en jävla demon i en ljuscirkel, så det kanske är bäst att göra som hon säger. Samtidigt som vi står på vår mest heliga plats och förväntas läsa en annan religions trosbekännelse. Oavsett hur vi gör har vi blivit grymt lurade.

Det var en rätt häftig upplevelse. Och rätt obehaglig.

söndag 13 mars 2011

06 - Min bästa lajvoutfit

Den här frågan handlade inte om favoritklädesplagg, utan om outfit. Så jag plockar upp en roll som hade snygga kläder. Min snusmumrik, Eelina. Jag spelade henne på tre lajv innan Granlandskampanjen faktiskt blev Granlandskampanjen, först Uvudden och sedan två småmarknader. Alersk, lätt autistisk konstnär, av Korpens ätt. Tog så småningom värvning in i heliga armén där hon förmodligen ganska fort blev galen och dog. Följaktligen fick jag tillfälle att spela henne både sommar och vinter, vilket var grymt roligt. Det här är inte de snyggaste lajvkläder jag har idag, men de var nice då, och det fanns en tanke i dem.

Den saffransgula linneklänningen har feta pärlbroderier runt hela halsringningen, och 12 kilar i nederkanten. Fågeltemat till trots är det blomsterrankor på den, fast ett litet ägg i nacken. Delar av lajvet bar jag en lilabrun ärmlös överklänning med bandkanter, som tyvärr döljer dem.

Det jag däremot gillade allra bäst med Eelina och hennes kläder var att de alltid var lite överarbetade. När jag spelade henne på vintermarknaderna gjorde jag en grej av att inte bära färre än fem färger, som skulle gå snyggt ihop. Och så mycket sådana här detaljer, som den gröna yllemanteln som har ett jättestort broderi i grön ulltråd på sig. Grönt på grönt alltså, asnödvändigt. Manteln är med på den här bilden från ett vinterlajv, som förstärker mumrikvibbarna ordentligt. Dessutom har jag en svart slokhatt, en stor vinröd sjal över bröstet, gul klänning, lila överklänning, vita stickade torgvantar och bruna skinnvantar.

fredag 11 mars 2011

05 - Min favoritroll

Jag har flera roller som jag fastnat lite extra vid och tyckt väldigt mycket om. Jag gillar min lesbiska snusmumrik Eelina och min iskalla Katarina. Jag tyckte mycket om genomsnälla elamist-Hagar och dumnationalistiska Hilka. Å andra sidan känner jag mig tvungen att följa reglerna och välja en favoritroll, och idag kändes det såhär.

Irina Jelena Virodni skapades med Muminmamman som grundplåt, men blev någonting helt annat och ganska mycket farligare i slutändan. Jag spelade henne på Imperiet, ett ganska mörkt ångfantasylajv sommaren 2009.

Virodnifamiljen var stor, lätt inavlad och kärleksfull. När Irina åkte för att kolonisera de östra ödemarkerna var det med en liten spillra av den - kusinerna Raija och Sasja. Irina spelade den självpåtagna rollen som familjens fårhund. Eftersom familjen Virodni var den stabila punkten, navet i Irinas värld, var det synnerligen viktigt för henne att de åt och sov ordentligt, mådde bra och inte gjorde några dumma eller farliga saker. Självklart gjorde de dumma och farliga saker. Självklart for Irina ganska illa av detta.

Irina var inte godheten personifierad. Hennes moral kretsade, liksom resten av hennes värld, kring den egna familjen som skulle skyddas till varje pris. Däremot var hon liten, mjuk och jättesnäll. Ingen skulle någonsin misstänka Irina för någonting ont. Jag blev rädd själv när jag insåg hur jävla läskig hon egentligen var.

Det som hände framåt slutet när Imperiet började spåra totalt, var att en märklig kult härjade omkring och mördade folk. En av byns ämbetsverkare blev utsatt för ett mordförsök och skjuten i magen. Irina lyckades pressa ur Sasja, att det var han som fått panik och skjutit. Och det stora problemet var ju att han överlevt attacken och skulle kunna vakna och vittna om att det var Sasja som skjutit honom.

Det här var Irinas älskade lillebror (de var kusiner och halvsyskon, kuriöst nog), som måste värnas och skyddas till varje pris. Som visade sig ha brutit mot supertabut och försökt mörda en ämbetsverkare. Här insåg jag hur läskig hon var. Hon promenerade upp till kollegiet där den sjuke låg avsvimmad, förhörde sig om ifall han hade någon chans att överleva, och såg till att bli ensam med den sjuke, under förevändning att apotekaren som vårdat honom skulle få i sig middag. Irina var som sagt snäll, liten och mjuk, så det är klart att hon var betrodd till det. Och så fort vi blivit ensamma plockar hon upp en kudde som hon kväver honom med, medan hon döljer hans dödsrosslingar med sin egen gråt. Han behövde dö, så att han inte skulle vakna och tala om att det var Sasja som sköt honom.

Resten av lajvet tillbringade jag i ett totalt ångesttöcken, djupt tagen. Vi hade en fruktansvärd scen hemma i stugan, där Irina förklarar för Sasja att den mannen aldrig kommer att vakna igen. Johan, som spelade Sasja, sitter på knä vid mina fötter, gråter, kysser mina händer och säger att jag kommer att bli hyllad som en hjältinna. "Och imorgon Irina, imorgon reser vi hem och lägger allt det här bakom oss". Fem minuter senare går han ut genom dörren och kommer aldrig någonsin tillbaka.

Irina var oproportionerligt lojal mot sin familj. De hade funnit någonting annat att kämpa för, en högre sanning, och lämnade henne för den. Den insikten var bland det värsta jag varit med om på lajv. (Det här skrev jag kort därefter). Förmodligen ännu värre för henne, som knappast levde för någonting annat. Som gjorde sig skyldig till en fruktansvärd synd för deras skull och blev lämnad i alla fall. Jag har hennes självmordsbrev i datorn.

Irina är nog det värsta fall av "skenet bedrar" som jag någonsin spelat, och den enda roll jag spelat som trots att hon haft en närmast fanatisk inställning och legitimerat högst moraliskt tvivelaktiga handlingar, samtidigt haft så mycket samvete. Jag tyckte om henne.

onsdag 9 mars 2011

04 - Min inställning till hantverk


Okej, jag erkänner. Jag kan inte sy, jag sög på slöjd i skolan och jag tycker att hantverk generellt är tråkigt, svårt och jobbigt. Jag utgår i regel från att jag inte kan sy, även om jag är ganska nöjd med de pliktskyldiga hosor, kjortlar och struthättor jag fått ihop genom åren. Jag är kass på att ta mig tid och ork att konstruera mönster, även om jag är bra på det i teorin, och när jag syr gör jag det i regel för hand eftersom jag tycker att det är jobbigt att plocka fram symaskinen. Det här gör mig alltså till en ganska ooptad lajvare.

Med ett undantag. Jag gillar att pyssla! Så allt hantverk som kan tolkas som pyssel är jag ganska bra på och tycker är kul. Jag gillar att sy små mössor och små påsar och väskor och sånt. Jag tycker om att brodera. Sålänge det inte är funktionellt så fungerar det rätt bra för mig. Jag har en hel del skrytbroderade plagg i min lajvgarderob. Mina påsar tappar jag bort med jämna mellanrum, men jag hade länge en jättetjusig i ylle med två färger, pärlbroderad med snygga snoddar, tofsar och band på. Sånt hantverk tycker jag är jättekul!

03 - Vilken sorts lajvande jag gillar

Jag har fortfarande inte lyckats bestämma mig för om jag tycker bäst om korta eller långa lajv. I teorin är det nog kortare spel, medan jag i praktiken har svårt att komma in i dem om de inte är lite längre. Å andra sidan är jag en sån där fruktansvärt känslomässig immersionistlajvare, som inte mår bra av att stanna för lång tid åt gången i roll heller. Något dygn räcker alldeles utmärkt, sen börjar jag klättra på väggarna och vill offa.

Jag är en sån där lajvare som får ut ganska mycket av att spela bara i mitt eget huvud. Jag gillar att skriva dagbok eller brev i roll eller ta promenader och rådgöra med mig själv. Jag har sällan en ledarposition, kommenderar nästan aldrig runt andra eller talar om för dem vad jag ska göra - däremot är jag förmodligen skyldig till någon form av tårdrypande ångestscen per lajv.

Jag gillar att gå lite för långt med psykiska och fysiska gränser på lajv. Jag gillar känslor, skrik och panik och ångest. Mina favoritmotspelare är sådana som jag vet att jag får säga hur elaka saker som helst till, eller trycka upp mot en vägg och överraskningskyssa, utan att det leder till något värre än schysst spel. Eller de som startar ett spontangräl med mig för att rolla in.

Jag kan ofta vara lite segstartad på lajv. Jag är alltid arg precis innan jag går in. Ibland låser jag mig helt och spelar i mitt eget huvud, kan vara dålig på att hitta samtalsöppningar och har inte riktigt timing för att skapa de där riktigt episka scenerna. Å andra sidan är jag ganska bra på den andra sortens episka scener, så jag kanske kommer undan med det.
Det här tror jag att jag skrivit om ganska mycket förut, förresten. Prova taggen "lajv och spel" så finns det nog en del där.

tisdag 8 mars 2011

No more dubbelfitta

I lördags föll min gamla trogna mobiltelefon offer för en mordisk kaffebryggare på Sverok Stockholms kansli, fick sin knappsats totalt korskopplad och var därefter omöjlig att skriva sms med. Jag som för en gångs skull har pengar över och inte kände för att överta någon gammal trehundrakronors reservtelefon ur min mammas byrålåda gick och köpte en ny modern variant idag. Och jag håller redan på att bli totalt galen på en sak.

Den har inte T9! Den har något slags nästa generationens T9, som har plockat in alla svenskans böjningsmorfem i fantastiska kombinationer. Förmodligen är tanken att jag ska kunna skriva långa ord väldigt snabbt utan att behöva trycka så många gånger på knapparna. Och det är ju bra. Tyvärr har det förbannade härket till mobilordlista glömt bort konceptet rotmorfem. Det har alltså nästan inga vanliga ord.

Med T9 utvecklades det ju så småningom allmän kuriosa, som att det kunde skriva negerhora, dubbelfitta och nazistparkering, men däremot inte världsfred eller snigel. Den nya generationens mobilordlista ger mig istället oändliga listor av nonsensböjningar;
dubbelet, dubbele, dubbeld, dubbelen, dubbelens, dubbeler, dubbelerna, dubbelernas, dubbeles, dubbelde, dubbeldes, dubbelers, dubbelets, dubbelda, dubbelende. Det hade varit skitbra, om den haft några riktiga ord att applicera alla dessa fantastiska böjningar på.

Att den dessutom döper om min vän Hörnsten till horoskop eller importförbud, och min vän Wingren till windows eller zimbabwe, är ju bara en bonus.

02 - Min största lajvtabbe

Idag är jag pepp och på synnerligen gott humör jämfört med tidigare i veckan. Dessutom känner jag ett visst behov av att vara lite produktiv, och då funkar bloggutmaningar rätt bra för att hålla igång mig tills jag styrt över min överskottsenergi på någonting annat.
Så eh, lajvutmaningen del två, min största lajvtabbe.

Det tar lite tid att komma på vad min största lajvtabbe har varit. Jag har trots allt varit på ganska många lajv, ganska många sunkiga lajv och antingen varit ganska ny eller ganska oförberedd väldigt många gånger. Men ett par stycken rejäla tabbar då.

Grundandet av Hernedal, TuLajv i mars 2006. Åka till lajvområde småsjuk. Ha en sovsäck med sig till området, men inte vara smart nog att packa upp den för att sova i, "det funkar väl ändå, det har det gjort förut, och sovsäck är ju fett off". Sitta eldvakt, visa sig ha körtelfeber och få åka hem på lördagmorgonen, varandes jättesjuk.

Blodsnatt, Helsingborg i augusti 2007. Mitt första och enda vampyrlajv. Ha normal dygnsrytm och tillbringa hela lajvet sovandes i en soffa efter att förgäves ha försökt förstå sig på alla jäkla handviftningar för dicipliner hit och dit.

Våra Drömmars Stad, TuLajv i september 2009. Ha en roll som var grymt svår att relatera till, spendera ungefär halva lajvet på värdshuset Gyldene Måsen i grannbyn. Ha en fruktansvärt dysfunktionell lajvgrupp och gå runt och känna sig off-utsatt på grund av förtryck jag utsattes för in. Ingen höjdare.

Kneget, kampen, klyket i januari 2010. Komma ihåg två dagar innan lajvet att "shit, jag ska ju på lajv på lördag". Vara sjukt dåligt förberedd och osäker på rollen. Inleda lajvet med en storbråksscen med sin mamma, låsa sig totalt och inte veta hur jag ska spela. Ägna största delen av lajvet åt att inte riktigt hitta spelöppningar eller våga spela på dem.

Det här är väl mina värsta lajvtabbar under ett par års lajvande. Jag minns inte alla gånger jag råkat säga någonting offigt, klampa rätt in i fel människor samtal eller liknande grejer, det var mest i början och mest smått. Däremot kan man väl dra ett par slutsatser av de här tabbarna. Typ att det är bra att förbereda sig innan lajv, vara trygg i sin lajvgrupp, ha koll på spelvärlden och rollen, och för guds skull sova varmt och äta ordentligt.

måndag 7 mars 2011

01 - Mitt första lajv

Jag ville väldigt gärna börja lajva när jag var tolv-tretton år, eftersom jag hade läst om lajv på Internet och det verkade coolt. Min stygga mamma sa däremot nej. Jag hittade till och med ett lajv som hette Enhörningen på internet och frågade om jag fick åka på det. Det var inte så långt bort, bara i Västerås. Min stygga mamma sa dock fortfarande nej.

Sen träffade jag Loé på en rollspelssida på internet, som bodde i en håla i Lappland och tyckte att jag skulle komma och hälsa på henne på sommarlovet så skulle jag få följa med på lajv. Det här gick min snälla mamma faktiskt med på, efter att ha fått prata med hennes mamma i telefon, och så fick jag äntligen prova lajva.

Mitt första lajv hette Ättefejd. Året var 2004 och platsen var Jokkmokk (!). Med dagens mått mätt var det nog ett ganska sunkigt fantasylajv, det ägde rum på hembygdsområdet mellan turister och moppepojkar, besöktes av lokaltidningen med stora synliga kameror, och fick brytas och spolas tillbaka en timme på lördagkvällen när mörkeralverna i ett anfall av evil sneakyness förgiftat hela byn med cayennepeppar.

Jag kommer å andra sidan ihåg det som ett väldigt roligt lajv. Jag spelade Yrja Runsmed, lärling till den ena byns asaprästinna, tillika förrädare som egentligen var ditskickad av alver (!) för att se till att byarna inte mäklade fred med varandra. Vad alverna hade att tjäna på detta vet jag inte. Yrja tyckte om runmagi, sin storebror Ryon och godtemplardricka. Yrja tyckte inte om auktoriteter, oknytt eller att blota trälar och smörja in dem i ketchup (bästa fejkblodet). Vi blev avslöjade med hjälp av en magisk dryck i den ena byn och fick amnesti i den andra. Vi sov i blöta yllekläder på ett renskinn på ett loggolv. Jag blev dödshotad åtminstone någon gång och nästan offrad till en ondskefull mara. Det var regnigt, fullt med mygg och mina stövlar gick sönder och fick lagas med tandtråd av bysmeden. Jag har inte fastnat på en enda bild från det här lajvet, tyvärr. Jag var ganska söt i röd klänning och näbbstövlar.

Det tog ett drygt år innan jag lajvade igen efter Ättefejd. Mest för att jag var tvungen att hitta lajv på närmare håll än norraste Lappland om det skulle vara en ekonomiskt hållbar hobby. Men jag tror ändå att jag fick en ganska bra start in i lajvhobbyn, eftersom jag uppenbarligen har fortsatt.

Ännu en bloggutmaning

Hej lajvare! Handsken är kastad. Dags att ta upp den och göra någonting vettigt av den här utmaningen. Två veckors inlägg, börjar nu.

1. Mitt första lajv
2. Min största lajvtabbe
3. Vilken sorts lajvande jag gillar
4. Min inställning till hantverk
5. Min favoritroll
6. Min bästa lajvoutfit
7. Ett starkt lajvminne
8. Lajvmisär
9. Vad äter jag på lajv?
10. Min mest episka scen
11. Hur har jag utvecklats som lajvare? (Från jeans till handsydda yllehosor eller åt andra hållet kanske?)
12. Det här lajvet vore awesome om någon arrangerade
13. Lajvragg
14. Att sova på lajv
15. Nybörjarmissar jag gjort

Spoken word

En sak jag länge funderat på med de få dikter jag lyckas skriva som faktiskt blir klara, är att läsa upp dem offentligt någonstans. Dels för att de ofta rimmar på så sätt att de låter rätt snygga när man läser upp dem, och dels för att det vore roligt. Typ. Så de här inläsningarna gjorde jag egentligen mest som en övning för att prova att läsa in mina egna texter. Det är skitläskigt att höra hur ens egen röst låter!

Men jaja, jag slängde upp dem på YouTube. Det finns fyra stycken i min kanal.

söndag 6 mars 2011

Nördarna och De Andra

Efter föreningen Granlands årsmöte i veckan slogs jag av precis samma insikt som jag får ibland när Sverok ger sig in för jämställdhetsarbete, eller när vi pratar kvotering överlag. Just när man har med människor som verkligen försöker göra någonting och inser vad ett privilegium är och att vi lajvare, till största delen vita medelklassakademiker, har en del sådana. Så den här texten hamnade i mitt anteckningsblock på pendeltåget hem.

Konkret jämställdhets- och antidiskrimineringsarbete för en förening som vill göra en grej av att jobba med frågorna? Först och främst, heter det inte etniskt utmanande. Och sedan kommer resten på samma tema:

Jag tror att det är viktigt att vi fattar att tjejerna, invandrarna, HBT-personerna inte är "de", de är "vi". Vi för inte statistik över medlemmarnas sexuella läggning, så varför antar vi alltid att alla (typ) är straighta? Eller är det så att vi är medvetna om att folk är tjejer, ostraighta, har invandrarföräldrar, men tänker att det är De Där Andra människorna med mindre att säga till om som ska visa sig om vi lockar med vår nya PK-linje? Vår stora utmaning kanske är att på allvar se att folk är mer än etiketter. Att de där tjejerna som vi vill ha in i föreningen är samma tjejer som limmar armborstskäktor, sätter ihop lajvgrupper och skriver fiktion. Att de där HBT-personerna som vi letar efter sitter med på våra föreningsmöten, åker på våra lajv, och för all del raggar upp varandra på våra fester. Att de där "etniskt utmanande" finns bland oss och är första generationens invandrare (om än med brytningsfri svenska), adopterade eller har en invandrad (europeisk räknas!) förälder.

Vi visar ju egentligen bara hur lite vi förstår om vi slår på stora trumman och väntar på att de riktiga invandrarna, yo blattarna ni vet, och de riktiga bögarna, alltså de som gillar schlager och har slappa handleder, och de riktiga tjejerna som gillar smink men inte krigsspel, ska visa sig. För det kommer de förmodligen inte att göra. Det är trots allt ganska snäv, ganska nördig verksamhet vi pysslar med. Men vi kan väl sluta gå över ån efter vatten? Vi kan väl, om vi faktiskt menar det här PK-snacket på allvar, försöka se vilka "vi" egentligen är, och att vi är en ganska heterogen grupp. Istället för att positionera oss som svenska heterosexuella män och sedan undra hur vi ska få kontakt med De Andra (och så låter det rätt ofta när vi pratar just antidiskrimineringsarbete). Visst, vi är till största delen vit, svensk medelklass. Men vi är tjejer, hbt-personer och invandrare också. Det är viktigt att vi inte glömmer det.