Ett bra språk

Häromdagen fastnade jag i en diskussion med en vän om det här med hur olika språk och dialekter för olika laddningar och associationer med sig. Att olika språkdrag förknippas med olika sociala grupper och därför med olika egenskaper är väl ett vedertaget faktum - ni vet hela "norrlänningar är trygga och göteborgare roliga"-biten? Sociolingvistik helt enkelt. Det är ganska mycket sociolingvistik just nu, bland annat har jag bestämt mig för att göra slag i det språksociologiska experimentet och sökt en sommarkurs i Helsingfors. Väntar spänt på besked.

Det som verkligen inte slutar fascinera och frustrera mig är att jag själv växer in i och antar olika identiteter beroende på vilket språk jag pratar, så att det inte bara är för andra som de där laddade språkdragen finns, utan även inför bara mig själv. Jag har skrivit om det förut här.

Jag tror att ett bra språk är ungefär som en bra dator eller ett bra anteckningsblock. Man tänker inte ens på att det finns där, det flyter bara. Det är ett kommunikationsverktyg som förmedlar ett visst innehåll, och det är innehållet i sig som får komma fram utan att man behöver störa sig på språkdräkten. Min svenska är ett bra språk. Jag känner mig sällan begränsad av vilka ord eller vilka uttal jag använder, utan när jag pratar svenska är det begrepp, inte ord, som jag kommunicerar. I regel. Jag kan alltså inte påstå att jag känner mig på ett visst sätt när jag pratar svenska, utan det är applicerbart på alla olika sätt jag känner mig och fungerar. Jag kan vara sjukt akademisk eller jätteliten, torr eller känslosam, på svenska. Den är så tätt ihopvuxen med min identitet att de liksom är svåra att skilja åt.

Engelska har jag en mycket mer komplex relation till. Jag skulle säga att jag förstår språket relativt flytande, men däremot har jag svårt att gå in i och prata det naturligt. När jag slappnar av och växlar till engelska pratar jag med kraftig brytning och har svårt att få fram vad jag menar. Alltså måste jag anstränga mig när jag försöker göra mig förstådd på engelska - och det får mig att känna mig hyfsat artificiell.

När jag anstränger mig lite och går in för att prata engelska, så kommer min inneboende ryggsäcksturist fram. Det är i det sammanhanget jag använt engelskan mest. Mitt engelsktalande jag är mycket utåtriktat och pratar lite nasalt och med en ganska överdriven brittisk accent. Hon är en ganska charmerande persona, men ingen jag känner mig riktigt hemma i. En roll, helt enkelt.

Ett bra språk visar begreppen, inte orden. När jag pratar engelska fastnar jag i formen, i orden. Jag får välja mellan att göra mig förstådd och att känna igen mitt eget jag. Det är en ganska spännande känsla.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.