Vegetarianism - Två år senare

Jag blev vegetarian våren 2009 när jag flyttade in hos Hell & Bögarna och tyckte att det kändes fruktansvärt respektlöst att dra in kött i deras lägenhet. Jag kan inte påstå att det var ett särskilt emotionellt grundat beslut eller att jag läst in mig vidare mycket på djurrätt, miljöfrågor och hur köttindustrin är uppbyggd, jag tyckte mest att det kändes jävligt onödigt att äta kött. Jag tror dessutom att det var lite ett försök att få "hänga med de coola grabbarna". Folk jag ser upp till är i regel någon form av vegetarianer. Och slutligen var jag trött på att försöka få någon att ta ståndpunkten "jag är inte vegetarian men äter helst vegetariskt" på allvar. Det blev rätt mycket "ät inte upp vegetarianernas mat!" och jag blev rätt ofta serverad kött fast jag inte ville ha det. Så då slutade jag helt.

Den största delen av de här två åren har präglats av ganska mycket "anden är villig men köttet är svagt". Jag har haft väldigt mycket köttcravings. Jag har tyckt att grillad kyckling är den godaste lukten och att biff är den godaste maten och stundom verkligen varit arg på mig själv för att jag är vegetarian. Samtidigt har jag aldrig fuskat. Alls. Inte ens på fyllan eller hemma hos någon snäll moster som glömt bort att jag inte äter kött.
Jag har helt enkelt inte litat på att jag kan fuska lite utan att falla tillbaka och börja äta kött. Är det okej en gång är det säkert okej två gånger, eller tre, eller en gång i veckan, eller jämt. Jag behöver hålla mig till en princip.
Dessutom vet ni som känner mig eller läst här ett tag hur löjligt mycket jag vurmar för människor med ideologier och principer och som lever som de lär.

Största delen av de här åren har jag gjort undantag för fisk. Det har varit så sjukt mycket lättare att hitta mat ute, och att få i mig proteiner när mina köttcravings varit som värst med det. Däremot talar jag aldrig om det undantaget när jag anmäler specialkost någonstans. Anden är villig men köttet är svagt, jag vill inte bli serverad fisk och känna mig tvungen att äta det bara för att jag ju faktiskt gör undantag för det ibland. Så har det varit mycket.

Men nu, ganska precis två år senare, börjar jag komma in i en helt ny fas. Jag slutade äta fisk helt i januari, efter ett fiskspäckat julbord som kändes ganska äckligt och fick mig att äta veganskt i en vecka efteråt som kompensation. Och jag har slutat ha köttcravings nästan helt. Kött är liksom inte mat längre. Det verkar inte gott. Jag är inte sugen. Det här förvånar mig ganska mycket, och stör mig lite grann. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra nu.

Så just nu är jag inne i en fas där jag ifrågasätter mina kostval en del och känner att jag hycklar en hel massa. Varför är gelatin förkastligt men ostlöpe okej, liksom? Varför säger jag att jag vägrar stödja köttindustrin genom att äta döda djur, när jag köper ägg och mjölk av samma industri? Ganska sunkigt. Ganska svårt. Och ju mer jag tänker på det, desto mindre gott blir det faktiskt med omelette du fromage.
Och de där baconen som jag brukade längta efter... äter folk sådant på riktigt?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det