måndag 25 april 2011

Om naiv idealism

Rent etiskt sätt, har jag insett att jag egentligen är en ganska dålig utilitarist. Jag tar de flesta av mina beslut om vad som är rätt och fel på ren känsla. "Känns det här okej?" liksom. Ibland är jag såklart tvungen att väga om, resonera eller försöka legitimera besluten på olika sätt, och det är inte förbjudet att ifrågasätta mina val. Men jag utgår oftast från hur jag tycker att saker känns.

I augusti skrev jag att jag hoppas att jag aldrig blir oberörd. Det lever kvar och blir starkare fortfarande. Den där rädslan för att sitta där och vara apatisk, och känna att det inte spelar någon roll vad jag gör eftersom det ändå inte kommer att förändra någonting. Det livsfarliga jag bryr mig inte. Jag tror helt enkelt att jag måste få känna väldigt mycket i vardagen, och inte bara tänka, för annars blir jag avtrubbad, och det vore rätt fruktansvärt.

Jag kom att tänka på hela den grejen för någon vecka sedan, i ett samtal med en kompis till min rumskamrat. Det började med att vi inte höll med varandra om nyliberalism och jag spelade solidaritet-kortet. Är inte staten ett bra sätt att ta gemensamt ansvar för varandra? Det måste vara det mest etiska, att jag hjälper till där jag kan och får hjälp där jag behöver. Här började min motdebattör tröttna, och hävde ur sig att det här med etik och moral är överskattat. Alla människor handlar såklart efter vad som gynnar dem själva bäst. Ett typiskt cyniskt yttrande som jag hört på tok för många gånger och blir ganska ledsen av varje gång.

För jag är fruktansvärt rädd för cynism. Jag tycker inte att det är det minsta ballt att vara cynisk, tvärtom känner jag ofta att det tyder på ett förfall jag inte gillar. Om man på allvar tror att alla människor är egoister som bara handlar efter sin egen plånbok, varför ska man då försöka förändra någonting till det bättre? Solidaritet säljer inte. Jämställdhet har ingen sex appeal och miljön är underprioriterad friheten att ta bilen vart man vill och billig fläskfilé. Och om man på allvar tycker att det är så världen ser ut, är det klart att det är lätt att legitimera dåliga val man gör.

En klok kvinna som pratade om kroppsliga komplex konstaterade en gång, att om man har saker man inte tycker om på sin kropp så har man två val. Antingen accepterar man dem, eller så gör man någonting åt dem. Det hjälper ingen att man sitter och suckar över hur ful ens mage är.

Jag känner lite samma sak inför handlingar. När jag får frågan varför jag beter mig på ett visst sätt, och upptäcker att jag inte har något bättre svar än "för att jag är dålig/lat/egoistisk", har jag två val. Antingen står jag för vad jag gör, och då måste jag ha ett bättre svar till hands nästa gång någon frågar ("jag tänkte inte på det, här ska bli bättring" duger fint). Eller så slutar jag göra det. Känns det inte bra, så låt bli.

Och det fungerar bara så länge jag försöker vara en naiv idealist. Så länge jag känner politik lika mycket som jag tänker den. Så länge min magkänsla kan tala om för mig när saker faktiskt suger ganska hårt. Så att jag orkar göra annorlunda, och faktiskt tror att det leder någonvart.

söndag 24 april 2011

Iakttagelser från en mataffär

Min lokala matbutik, Pulsen, är en matrebellen-butik och ganska knäpp. Mest för att de alltid har galna extrapriser på saker och aldrig kan bestämma sig för vad grejerna kostar. Och så länge jag äter vad Pulsen tycker att jag ska äta, så äter jag ganska billigt.

Däremot föranleder den här butiken alltid små spekulationer om det här med tillgång och efterfrågan och utbud och sånt där. Oftast känns den nämligen så långt ifrån ett standard Konsum man bara kan komma.

Tillgången på ekologiska varor är, till exempel, grymt låg. Det finns lite bland mejeriprodukterna, men jag som är van vid att handla på just Konsum stör mig lite på det varenda gång det saknas kravbananer, ekologisk pastasås och ekologisk tvål. Och det finns typ aldrig.

Det ekologiska kaffet kostar dubbelt så mycket som vanligt kaffe. När de rear, vilket de ganska ofta gör, heter det "Kaffe, Löfbergs Lila, 2 för 60kr. Obs! gäller ej Kravmärkt". Det kravmärkta kaffet kostar 60kr/paketet.

Pulsen är billiga på kryddor, torkade baljväxter och tahini (märket med blå burkar kostar 30kr!), och oftast på pasta och ris. De har mycket konstiga märken. Turkisk yoghurt är billigt jämt också.

Pulsen säljer sniglar på burk, men inte vegetarisk ärtsoppa. Det har jag irriterat mig på ganska många gånger. Kanske mest de där sniglarna. De står på hyllan grönsakskonserver.

Och idag när jag handlade passade jag på att köpa en liten bit brieost. Det jag hittade var ett svenskt märke som säljer helt ekologiska, kravmärkta ädelostar med vegetabiliskt löpe i. Finns camembert och getbrie, och de verkar på det stora hela rätt schyssta. När jag hittat samma ostar på Hemköp inne i stan är de skitdyra och marknadsförs i regel som jättesvenska, jätteekologiska och värsta reko. På Pulsen hette det "olika ostar, 15kr".

Jag tror helt enkelt inte att det bor särskilt många miljömuppar i Flemingsberg.

fredag 22 april 2011

Var är samhörigheten då?

En vän länkade den här Aftonbladet-ledaren på Facebook. Karin Pettersson skriver om solidaritet och sammanhållning, sådär som brukligt är i samband med allmänna högtider.
Igår satt jag och bråkade med en hemtenta i religionshistoria, och försökte definiera begreppet communitas. På sätt och vis hör de ihop.

Alla samhällen är på något sätt hierarkiskt uppbyggda. Det finns en tydlig struktur och olika roller, som människorna i samhället identifierar sig med. Människor fyller olika funktioner. Vi måste liksom ha en struktur, för att världen ska kännas meningsfull. Vi har roller att spela. Jag hade nog inte hört begrepp som poststrukturell eller socialkonstruktivism när jag döpte min blogg till Jeu de rôles för tre år sedan, men synsättet finns liksom där. Vi spelar roller, helt enkelt.

Och nu kommer vi till den där biten som Turner, som jag satt och bråkade med igår, menar på att samhällen också behöver. Motsatsen till all struktur och hierarkisk ordning. Alla rollers upplösande. Communitas beskrivs som ett tillstånd av samhörighet, att alla är lika och jämlika. Homogenisering, kamratskap. Ungefär. Ett samhälle utan struktur får ingenting uträttat och lyckas inte skapa mening, men ett samhälle utan communitas faller sönder.

Väldigt många religiösa ritualer bygger på att skapa en sådan samhörighetskänsla hos deltagarna. Förra året vid den här tiden satt jag på midnattsmässa i Spånga kyrka och bevittnade en nattvardsgudstjänst, och nattvarden är väl ett fantastiskt bra exempel på just en sådan ritual. Alla är ett med församlingen och med Jesus och varandra en stund. Religioner är överlag ganska bra på att skapa den där samhörighetskänslan.

Men hur skapar vi en känsla av communitas i ett modernt, sekulärt samhälle? När medborgarna inte känner någon vidare samhörighet med varandra eller kan samlas under någonting. När artikelkommentatorerna blir ärligt provocerade av Karin Pettersson, när solidaritet och samhörighet blir politiserade begrepp (och människor ärligt talat hellre vill ha lägre skatt än att höra sådant sossetrams). Var ska vi hitta samhörigheten någonstans? Tidningsledarna vet uppenbarligen inte. Det är därför de får oss att sätta chokladen och köttbullarna i halsen varje högtid genom att påminna om alla som inte har råd med choklad. Och jag vet faktiskt inte heller. Jag har ingen aning.

onsdag 20 april 2011

15 - Nybörjarmissar jag gjort

Egentligen känns det lite sorgligt att skriva sista inlägget på den här lajvbloggutmaningen. Då är jag plötsligt inte med och skriver längre. Men jag tror faktiskt att jag är klar först, bloggar man så gör man!

Men ja, nybörjarmissar jag gjort. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag misstänker att det här relaterar ganska mycket till inlägget om tabbar på lajv, men att jag hela tiden har ursäkten "jag visste inte bättre" att använda. Så okej:

  • Semi-offandet jag ägnade 60% av mitt första lajv åt, helt enkelt för att jag inte förstod att man inte fick gå off lite som man ville.

  • Klänningen av skurtrasor jag hade när vi spelade tiggare på Samlade Krafter. Till denna moderna långkalsonger, benlindor i grått ylle, och barfota. Inte snyggt, inte smart, kallt.

  • Linneklänning med en filt över för att hålla värmen, i mars, med en halvmeter snö. Grundandet av Hernedal var kallt!

  • Underbara smilande mytomanen Aska, som jag spelade på flera lajv, trots att hon varken hade något yrke, familj eller ens en någorlunda historia.

  • Att jag faktiskt gav mig in på att bryta på finska ett helt enkvällslajv. Jag minns det som att det gick bra, men såhär i efterhand tycks det mig ganska buskis.

måndag 18 april 2011

14 - Att sova på lajv

I början av min lajvkarriär gjorde jag ungefär som det står i Sveroks guide till nybörjarlajvare att man ska göra när man sover på lajv.

"När man är ute på lajv så bor man oftast i tält eller i en stuga som kanske gjorts om till värdshus. Man sover på till exempel ett renskinn och har endast ett par filtar och manteln att värma sig med, men det brukar gå bra. På många lajv är det helt okej att gömma en sovsäck under filtarna, lite fusk går bra så länge det inte syns."

Min sovsäck har dock förolyckats på alla möjliga sätt genom åren (typ genom att förvaras i ladan med läckande tak en natt med hällregn), så ofta har jag blivit sovandes på en filt, med en eller två till ovanpå. Och följaktligen har jag verkligen hatat det här med att sova på lajv, passionerat.

Jag har blivit en grymt mycket bättre lajvare och haft mycket roligare på lajv sedan jag upptäckte att man kan ta med sig ett duntäcke istället. Jag tycker fortfarande att det är lyxigt varje gång man kan ta sovmorgon på lajv, eftersom man inte vaknar stelfrusen och trött vid halv sex på morgonen. Och jag tycker faktiskt ganska bra om att sova, så även på lajv. Så jag är nöjd!

Andra sidan Östersjön

Finland har just haft riksdagsval, och samtliga partier utom Svenska folkpartiet säger sig vilja minska svenskundervisningen i skolorna. Finlandssvenska är inte så hett längre.

Men nördar man så gör man!
1 augusti drar jag till Finland och läser Finlandssvenskt språk och finlandssvensk modernism på Helsingfors Universitet. Ni som läste den här bloggen när jag började skriva för tre år sedan vet att det var på tapeten redan då, men jag vågade inte söka. Så nu i våras tog jag mod till mig och tillfället i akt och sökte ett Nordkurs-stipendium via Institutionen för nordiska språk på SU. Så det blir sommarkurs i finlandssvenska och språksociala experiment så det visslar om det. Win!

söndag 17 april 2011

Riktigt provocerande

Jag har funderat lite på det här de senaste veckorna, mest för att det med jämna mellanrum dyker upp nya anti-homofobi-kampanjer på Facebook. Förra veckan var det Länsförsäkringar som anklagades för det, efter att de vägrat betala ut försäkringspengar åt en kvinna som blev misshandlad när hon kysste sin flickvän på tunnelbanan. Nu i dagarna sprids den här bilden och länken på Facebook, för att protestera mot att en bild på två män som kysser varandra blivit stämplad som stötande.

Samtidigt håller RFSL på med projektet Det blir bättre, som verkar ha som syfte att tala om för unga hbt-personer som mår dåligt att det faktiskt blir bättre, det löser sig. Även om du är självmordsbenägen och känner dig väldigt utanför nu, så kommer det att bli bättre senare.

Det jag tycker är absolut mest obehagligt med de här inititativen, är att det visar på hur mycket svårigheter hbt-personer faktiskt råkar ut för. Men kanske lite också av att de verkligen spär på bilden av att det är jävligt svårt att vara hbt offentligt. Det är lite som alla kärleksromaner jag läste när jag gick på högstadiet, som inte kunde porträttera en förälskelse utan att behöva ta upp komma ut-problematik, mobbning och äcklade familjemedlemmar/vänner på samma gång.

En tjej som skrev på Facebook-eventet "Det blir bättre" förklarade hur hon ofta känner sig marginaliserad av sådana här initiativ. Är man tjej och bisexuell, särskilt om man mest har haft pojkvänner, verkar det vara allmänt okej att bli utnämnd till något slags privilegierad grupp som redan är accepterad av omgivningen, eller för all del, få höra att man bara är bisexuell för att det är trendigt. Hennes inlägg var ännu mer obehagligt, och hade ännu högre igenkänningsfaktor.

Jag har aldrig varit särskilt självmordsbenägen, eller tyckt att den lilla detaljen att jag attraheras av kvinnor är särskilt besvärlig i sig. Alltså skulle det kännas banalt att göra ett Det blir bättre-inlägg. Jag kan passera som hetero när jag vill, alltså är det aldrig någon som räknar in mig när man pratar om hbt-personerna ("bögarna") inom typ spelhobbyn. Och ärligt talat har min omgivning blivit sjukt mycket bättre sedan jag gick på högstadiet. På nivån att jag sällan upplever att någon bryr sig om min sexuella läggning. Jag pratar om raggning eller sex med både kill- och tjejkompisar och ingen höjer på ögonbrynen för att jag växlar mellan att prata om tjejer och killar. Det är sådana faktorer som ofta gör att jag inte riktigt kan identifiera mig med RFSLs kampanjer eller känna mig som en Riktig HBT-person. Jag mår lite för bra, helt enkelt.

Och ändå tänker jag mig för grymt mycket, på ett sätt jag inte gjorde när jag var 16. Jag kan inte kyssas på pendeltåget utan att tänka på ifall främlingen mitt emot kommer att uppfatta det som en provokation eller göra oss till runkobjekt. Som tjej och bisexuell har jag liksom två val (kanske ett mer än bögarna på bilden i alla fall). Antingen hånglar jag med tjejer på fester och folk antar att det bara är för att vi försöker vara trendiga. Eller så hånglar jag med tjejer på fester och det blir en politisk handling.

Jag är jävligt trött på bäggedera faktiskt.

fredag 15 april 2011

13 - Lajvragg

Det här är ett ämne som jag tycker om att avhandla i teorin, men egentligen inte har så fruktansvärt mycket erfarenheter själv. Jag har inte mantelraggat på lajv på många år, knappt ens någonsin. Jag tror inte att lajvragg är riktigt min grej. Här skrev jag om att spela på kärlek och sex på lajv, och här är förklaringen till att jag aldrig gjort den klassiska "ragga upp någon off för att rollerna var kära". Jag spelar helt enkelt sällan roller som gör sånt.

Jag kan komma på att jag raggat upp någon på lajv en gång. Det var första gången den beryktade Delhins ambassad gestaltades på lajv, och det var min Katarina och fröken Isabella Ifrit som, första gången de träffades, lyckades följa en charmig herre därifrån till sovsalen. Vi sov fyra personer i en hög, fnittrade högljutt och fick sånger skrivna om vår osedlighet. Rent off var vi fullt påklädda och mycket sedliga, jag tror inte ens att det förekom hångel.

Däremot händer det definitivt att jag raggar på lajvare. Majoriteten av alla jag umgås med är lajvare. Majoriteten av alla jag raggat upp har definitivt varit lajvare. De är dessutom i regel trevliga och mysiga människor. Jag förstår dock inte varför jag skulle göra det på lajv. På lajv är man in största delen av tiden, och resten är man trött eller i behov av avrollning eller allmänt förlösande offande. Folk är inte riktigt mentalt i rätt skick för att ragga på lajv. Om man lägger sömnbrist, för lite mat, ingen dusch, samma kläder dygnet runt i tre dygn, och obefintlig tandborstning till det, så blir lajv plötsligt ett ännu mer ooptat ställe att ragga upp lajvare på. Om man nu har en liten fetisch för yllehosor, är nog Medeltidsveckan ett bättre alternativ.

Saker jag lärt mig av att handla second hand

Jag tycker att det är grymt roligt med shopping. Och kläder i största allmänhet, och prylar. Men mest kläder. Jag tycker om att promenera runt i butiker, prova och leka. Och att hitta originella kombinationer och de där kläderna som är mer roliga än snygga men blir snygga just därför. Å andra sidan försöker jag vara en sådan där god och miljömedveten människa som hört att överdriven konsumtion är dåligt, och dessutom lever jag på studiemedel.
Så jag är grymt tacksam över alla prestigelösa second hand-butiker som finns i Stockholm! De har lärt mig en hel del bra saker. Sedan att jag blir stoppad på stan av tanter som gillar mina klänningar ibland är ju bara en bonus.
Så, saker jag lärt mig av att handla second hand:

  • Skit i storlekslappen!
    Det är helt super-random hur olika klädmärken anger sina storlekar, men när jag var yngre och handlade konfektionskläder var det skitviktigt. "Åh nej, behöver jag 40??! Jag är ju jättefet!". Fanns inte jackan i storleken man ville ha var det dessutom inte på tal att prova en annan storlek. Många kläder jag hittar second hand har inte ens storleksangivelser, och det är jätteskönt! Så nu struntar jag i om det står 36 eller XL i kläderna och provar i alla fall. Och det är som sagt helt super-random vad som funkar och inte.

  • Don't pay for quality!
    Allvarligt, kläder som blir urtvättade och formlösa efter två tvättar hamnar inte på Myrorna från första början. Visst, det är en del H&M, men jag har hittat kläder från riktigt schyssta märken där också. Och det känns mycket bättre att betala 65kr för en Gudrun Sjöden-topp än 465kr.

  • Slit och släng är rätt okej
    Vissa av mina klänningar är älskade och vårdade med kärlek, lagade och lappade och envist kvarhållna. Andra har jag tröttnat på väldigt snabbt. Fast jag har vid det här laget fått en ganska osentimental inställning till mina kläder. De flesta är rena impulsköp, som inte var särskilt dyra. Jag slänger dem aldrig, men langar dem vidare till kompisar eller tillbaka till random hjälporganisation. Så att när jag tröttnar på dem kan de få hamna hos någon som inte är trött på dem. Och det är ju bättre än att de tar plats och samlar damm hos mig.
    Och åter igen, man får inte lika dåligt samvete om man tröttnar på en 60-kronorsblus som på en 600-kronors. Man behöver inte försöka sälja av den, utan kan ge den till en kompis bara sådär.

  • Det är ganska tråkigt när alla har samma klänning.
    Det är en sån där grej man kommer ihåg från typ högstadiet, eller studenten. "Åh nej, hon har samma klänning som jag", och det där "Jag känner igen din tröja, är det H&M?" som folk verkade tycka var ganska jobbigt. Jag tror inte att jag brydde mig då, men det känns lite fånigt när man råkar ut för det. Sist jag köpte ett konfektionsplagg var det en rödrutig klänning från Indiska (som jag älskar), och har sedan dess råkat ut för två(!) tillfällen där någon jag träffat haft en likadan på sig. Det känns lite småfånigt, som sagt. Och det slipper man när alla ens kläder är gamla och begagnade! Win!

onsdag 13 april 2011

12 - Det här lajvet vore så coolt om någon arrangerade

...eller: jag och mina vänner borde få tummen ur någon gång.

En av de grejer jag gillar absolut mest när man placerar ett gäng lajvare på samma ställe, är att det alltid dyker upp Bra Idéer på lajv vi borde göra eller spelidéer vi måste prova.

Som Norrskensexpressen, ett steampunklajv på ett nattåg på Inlandsbanan, som Stellan planerade förra året, och som blev upphov till långtgångna planer på en kampanj i fem delar, med bland annat ett internatskole- och ett suffragettlajv. Vi bildade till och med lajvföreningen Järnhästen, den enda förening jag någonsin varit medlem i som haft ordet avant-garde i sin syftesparagraf.

Eller Muminlajvet som jag tjatat om i flera år innan Joakim fick saker att hända, och vi nästan satte upp. Ett födelsedagslajv där alla roller baseras på karaktärer ur muminböckerna, som utspelar sig i en sommarstuga utanför Helsingfors med andra världskriget som den brinnande katastrofen på tryggt avstånd i kulisserna (inget mumin utan en sådan!).

En annan sak jag skulle vilja delta på är ett beredskapslajv, nu när det är så inne med krigslajv. Jag vill spela bylajvet i krigets skugga där byborna inte lever under hot om tvångsrekrytering, eftersom armén redan plockat varenda människa som gått att avvara. Jag vill spela den dubbla arbetsbördan, väntan på brev från fronten, föräldrar som tar hela ansvaret för sina barn, när den andra föräldern är ute i kriget. Kampanda och misströstan. Alla de där civila som aldrig ser kriget med egna ögon, men ändå har det konstant närvarande.

Det är de lajv jag kommer på just nu, som vore coolt om någon arrangerade. Men jag kommer på nya hela tiden. Och det känns grymt bra!

fredag 8 april 2011

Bloggutmaningen sprider sig


Den här lajvbloggutmaningen kom till en kväll på ett pendeltåg, när jag och mina vänner Kim och Björn satt och pratade om bloggar. Kim kom på idén att det vore kul att göra en bloggutmaning likt den där med 30 inlägg, fast på tema lajv istället, och plötsligt satt vi och spånade ihop rubriker. Dagen efter låg den på Facebook.

De flesta av mina vänner skriver alltså lajvbloggutmaningen på Facebook. Det är bra, för det är lättare att komma sig för att kommentera inlägg där (jag vet, jämför bara mina bloggkommentarer som feedar dit med kommentarerna här). Å andra sidan är det lite synd också eftersom det inte går att länka till sådana dagboksinlägg på ett smidigt sätt utifrån.

Men jag vet att Adam, Erik, Erland, Gustav, Signe och Kim skriver där. Jag håller ett öga på er. Skriv! Och säg till om jag glömt någon.

Det jag tycker är nästan ännu roligare är att utmaningen börjat få ringar på vattnet. Så jag tänkte göra en liten länklista på dem jag vet skriver. Lägg gärna upp en länk i kommentarsfältet om du också håller på:

Björn skriver.
Nyllet skriver.
Anna-Karin skriver.
Johan gästbloggar hos henne.
Karin skriver.
Ekomuppen skriver.
Emma skriver.
Mirfaks skriver.
Glim skriver.

Det sprider sig! Till folk jag inte känner. Ringar på vattnet. Jag tycker att det är jättehäftigt :)

tisdag 5 april 2011

Vems handlingsutrymme?

Ett annat av begreppen som kommit upp i samband med nördfeminism, både när jag hörde Teresas crashcourse på Sverok Stockholm-kansliet nyligen, och i panelsamtalet på Prolog på samma tema är handlingsutrymme. Helt enkelt vad de sociala reglerna säger om vem som får göra vad. Vem får vara rolig? Vem får vara sexig? Vem får avbryta? Vem får fisa och rapa offentligt? Vem får protestera?

Det där tänker jag ganska ofta på i nörd- och Sveroksammanhang och särskilt när man pratar om diskriminering. Vem som har handlingsutrymme nog att uppmärksamma diskriminering, och vilka som inte har det. Det här är ganska relaterat till köttdiskussionen jag skrev om i förra inlägget. Ett par andra bra exempel kom upp vid just panelsamtalet på Prolog (där Johanna Koljonen, Teresa Axner, Anna-Karin Linder och Sonja Schwarzenberger pratade just nördfeminism).

Hög status betyder ofta stort handlingsutrymme. Särskilt inom en organisation med en hyfsat liten klick engagerade. Hög status betyder auktoritet. Auktoritet betyder att man blir lyssnad på. Blir man lyssnad på och får gehör för sina åsikter har man handlingsutrymme.

Har man hög status inom en organisation, och tycker att det är självklart att alla ska få vara nakna i bastun, kommer de med ganska stor sannolikhet att få vara det. Har man lägre status och tycker att det är jobbigt att folk är nakna kan man ha väldigt mycket svårare att säga till om det.

Har man hög status inom en organisation och tycker att det är självklart att vuxna människor ska få ta en öl under ett pågående konvent eller riksmöte är det ganska stor sannolikhet att man får göra det. Är man minderårig, ny och kommer att bli nekad i dörren till puben är det större sannolikhet att man inte vågar säga ifrån när folk drar dit. Är man nykter alkoholist (ja, det är pinsamt och socialt stigmatiserande med alkoholproblem) kanske man inte heller vågar det.

Har man hög status har man större handlingsutrymme för att erkänna sina svagheter. Att tala om vad man har svårt med, vad man är dålig på, på vilka områden man känner sig diskriminerad, än om man inte har det. Då är det skitlätt att säga "men det är ju bara att säga till!". Har man hög status har man lätt att påpeka att sovsalsgolv inte är så nice, för att man har ryggproblem, eller att det är viktigt att det finns tillgång till bra vegankäk under hela konferensen. Är man där för första gången och osäker på organisationsstrukturen har man svårare för det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, bara ett par tankar. Men grundtanken är väl hela hänsynsgrejen. Det krävs handlingsutrymme för att protestera när man blir felaktigt behandlad. Det kan vara svårt och jobbigt att göra det. Så lyssna förihelvete när folk gör det.

Det stora privilegiet att vara normal

Det är ett jättestort privilegium att känna sig normal. Vara som folk är mest. Jätteviktigt faktiskt. Därför är det ganska synd att normala människor oftast inte märker det själva. Eftersom privilegiet i regel är osynligt inifrån - man märker inte av sin egen normalitet förrän den blir hotad.

Jag skrev en del om det i samband med Pridefestivalen för ett par år sedan. Om att det viktigaste jag tycker att den ger är möjligheten att prata om sina tjejragg utan att det ses som att manifestera sin bisexualitet. Pride ger bin, bögar och flator en chans att vara normala. Jag tror inte att någon kan förstå hur awesome det är, som aldrig känt sig onormal. Och faktum är, att det är jävligt läskigt att känna sig onormal om man inte är van vid det. Andragjord, med en feministisk term. Det är jobbigt att bli Den Andre.

Jag märkte ett konkret exempel på Prolog i helgen, som till maten serverade flera vegoalternativ, och ett märkt "ickevegetariskt" som kunde bestå av kött, fisk eller fågel. Första dagen, fiskdagen, hamnade jag i en diskussion med en kille som kände sig klart andragjord av den ordningen, och uppfattade bristen på kött som brist på hänsyn och närmast kränkande. Med ordval som "max 10% är vegetarianer" och "pracka på mig sin ideologi" redogjorde denne blandkostare för sin förargelse. Flera vegetarianer jag pratade med under konventet berättade däremot om hur skönt det kändes att bli normaliserad, få flera matalternativ och inte bli utpekade som specialkostare.

Först när jag försökte applicera begreppen Den Andre och privilegium på situationen lyckades jag förstå blandkostarens ilska. Han var med största sannolikhet van vid att vara normal, och kände sig placerad i facket avvikande, där han inte tyckte att han hörde hemma. I en grupp där de allra flesta äter helvegetariskt manifesterar köttätaren en normavvikelse. Och det är jobbigt att bli andragjord.

Man ska inte underskatta värdet av att känna sig normal. De ovana prisar det när det händer. De vana känner sig kränkta när de riskerar att förlora det. De fäktar med näbbar och klor och paroller som "vi är faktiskt i majoritet!" för att få behålla sin normalitet.

Och ändå är normalitet så svår att upptäcka när man innefattas av den. Jag som dricker alkohol har inte märkt av alkonormen förrän när jag kombinerade fest med penicillinkur. Jag som är myndig har inte märkt av åldersdiskriminering förrän jag glömt min legitimation hemma och nekats inträde till vännernas kroghäng. Jag som stockholmare har knappt reflekterat över min egen dialekt, förrän jag åkte till Luleå och plötsligt kände mig jätteavvikande. Sådana gånger har jag definitivt känt mig annorlunda, utanför, som Den Andra.

Och grejen är att jag faktiskt tror att det är ganska nyttigt att upptäcka sina privilegier emellanåt. Så att man fattar hur jävla fördelaktigt det är att räknas som normal och hur tacksam man ska vara för det. Men också så att man fattar varför man egentligen hela tiden ska hålla på och inkludera varenda liten minoritetsgrupp. För att det är jävligt skönt att känna sig som en del av "vi" och helt normal. För att det är jävligt jobbigt att bli placerad i facket "de" eller avvikande. Man märker det när man provar.

Länkarna till begreppen går förresten till Teresa Axners eminenta Grundkurs i nördfeminism. Riktigt bra och givande.

måndag 4 april 2011

Vad Anneli gjorde på Prolog 2011

En av de saker jag tycker är absolut mest nice med Prolog är att alla gör så olika saker. Man träffar lajvare över frukosten eller till middag och passar på att fråga hur deras schema för konventet ser ut, och de går på så konstiga saker! Det finns så många aspekter av svensk lajvkultur som Prolog täcker upp och ger utrymme. Jag gillar det verkligen.

Jag åkte till Västerås med målsättningen att förstå mig på soldatlajvande, lära mig hantera starka känslor, sex och bleed på lajv, gå på lite prettolajv och lära mig något ballt hantverk. Jag lyckades åtminstone delvis. Brickbandsvävningen jag var anmäld till blev medeltidsdans istället. Men annars gick mitt Prolog till ungefär såhär:

  • Soldater! Krigshjärta-arr höll workshop och försökte lära oss marschera på raka led och prata med det där dominant-och-säker-tonfallet som ett befäl bör ha. Särskilt om befälet är tjej borde det inte höras. Granlands-arr höll utvecklingsforum och försökte komma fram till just vad grejen är med soldater. Jag förstår mig fortfarande på allt utom själva soldatandet. Stark gruppsammansättning, klara sysslor att utföra, likadana kläder och en automagisk drivkraft till sin roll låter awesome. Jogga i skogen, vifta med svärd och skrika med befälsrösten är inte riktigt min grej.

  • Våld! Förtrycksworkshop med samma Krigshjärta-arr. Åter igen lite mycket soldatskrikande (Vinter i Almyra revisited, ungefär) och lite lite statusspel, men kul. Jag fick öva på att simulera att boxa/knäa folk i magen, strypa dem och släpa dem i håret. Roligt!

  • Tejp! Jag var på två olika blackboxlajv, Kollektivet Lyckan och Screwing the Crew med ungefär samma tematik. Fick en tvåmeningars roll, blev tilldelad en relation med en spelare jag inte träffat förr, fick ett par minuter till förberedelser och därefter relationsdrame-lajv. Och det funkade bra. Mycket spännande metatekniker, mycket lärdomar och saker jag vill använda mera. Provade tejplajv för första gången och gillade det verkligen!

  • Sex! Jag gick på Anna-Karins workshop och testade Ars Amandi, där man simulerar sex genom att ta på varandras armar. Jag har varit ganska skeptisk till metoden och tyckt att den känns lite fånig, men faktum var att den kändes som ett tryggt och realistiskt simulationssätt. Man fick en väldigt bra bild av samspelet och känslan i sexet mellan rollerna, samtidigt som det var ganska avdramatiserat. Så jag fick se mina fördomar på fall och är ganska nöjd. Jag hade tänkt gå på ännu en sex-workshop direkt efteråt men tog en fika istället. Jag gick på en föreläsning om Verkliga känslor på låtsas och hade hoppats att hon skulle prata om när rollers känslor blöder över på spelare och vice versa. I min värld handlar det mest om kärlek och attraktion. Hon pratade mer om att stress är dåligt och att man borde vara försiktig, så det var inte riktigt vad jag tänkt mig.

  • Feminism! Riktigt konstruktiv nördfeminism-panel med idel bra kvinnor. Den ska få ett eget inlägg så småningom. Jag gillar nördfeminism!

  • Hållbara gudsbevis. Sverok passade på att kasta en oprovocerad gliring till konventets alla troende genom att utmana folk att ge dem ett hållbart gudsbevis. Allmänt opassande för ett förbund som inte bör ha någon som helst officiell hållning i trosfrågor.

  • Mat! Jag fick jättebra mat, hela konventet. Två-tre vegetariska alternativ och ett veganskt per måltid, fritt val. Behövde inte stöta mig med en enda kotte när jag drabbades av instinktiv motvilja gentemot ägg, utan kunde välja något annat utan problem. Enda besvikelsen återigen Sverok-caféet, som inte hajade konceptet med innehållsförteckningar på kakor.

  • Lajvare! Sist, viktigast och bäst. Prolog känns lite som Facebook, fast IRL, som någon sa. Man känner en jäkla massa folk. Man får träffa en jäkla massa folk. Det är roligt! Det är mysigt! Man sover för lite och hänger uppe istället, man myser i högar, man är kreativ tillsammans, man får intellektuella utmaningar. Jag älskar lajvare!