tisdag 5 april 2011

Det stora privilegiet att vara normal

Det är ett jättestort privilegium att känna sig normal. Vara som folk är mest. Jätteviktigt faktiskt. Därför är det ganska synd att normala människor oftast inte märker det själva. Eftersom privilegiet i regel är osynligt inifrån - man märker inte av sin egen normalitet förrän den blir hotad.

Jag skrev en del om det i samband med Pridefestivalen för ett par år sedan. Om att det viktigaste jag tycker att den ger är möjligheten att prata om sina tjejragg utan att det ses som att manifestera sin bisexualitet. Pride ger bin, bögar och flator en chans att vara normala. Jag tror inte att någon kan förstå hur awesome det är, som aldrig känt sig onormal. Och faktum är, att det är jävligt läskigt att känna sig onormal om man inte är van vid det. Andragjord, med en feministisk term. Det är jobbigt att bli Den Andre.

Jag märkte ett konkret exempel på Prolog i helgen, som till maten serverade flera vegoalternativ, och ett märkt "ickevegetariskt" som kunde bestå av kött, fisk eller fågel. Första dagen, fiskdagen, hamnade jag i en diskussion med en kille som kände sig klart andragjord av den ordningen, och uppfattade bristen på kött som brist på hänsyn och närmast kränkande. Med ordval som "max 10% är vegetarianer" och "pracka på mig sin ideologi" redogjorde denne blandkostare för sin förargelse. Flera vegetarianer jag pratade med under konventet berättade däremot om hur skönt det kändes att bli normaliserad, få flera matalternativ och inte bli utpekade som specialkostare.

Först när jag försökte applicera begreppen Den Andre och privilegium på situationen lyckades jag förstå blandkostarens ilska. Han var med största sannolikhet van vid att vara normal, och kände sig placerad i facket avvikande, där han inte tyckte att han hörde hemma. I en grupp där de allra flesta äter helvegetariskt manifesterar köttätaren en normavvikelse. Och det är jobbigt att bli andragjord.

Man ska inte underskatta värdet av att känna sig normal. De ovana prisar det när det händer. De vana känner sig kränkta när de riskerar att förlora det. De fäktar med näbbar och klor och paroller som "vi är faktiskt i majoritet!" för att få behålla sin normalitet.

Och ändå är normalitet så svår att upptäcka när man innefattas av den. Jag som dricker alkohol har inte märkt av alkonormen förrän när jag kombinerade fest med penicillinkur. Jag som är myndig har inte märkt av åldersdiskriminering förrän jag glömt min legitimation hemma och nekats inträde till vännernas kroghäng. Jag som stockholmare har knappt reflekterat över min egen dialekt, förrän jag åkte till Luleå och plötsligt kände mig jätteavvikande. Sådana gånger har jag definitivt känt mig annorlunda, utanför, som Den Andra.

Och grejen är att jag faktiskt tror att det är ganska nyttigt att upptäcka sina privilegier emellanåt. Så att man fattar hur jävla fördelaktigt det är att räknas som normal och hur tacksam man ska vara för det. Men också så att man fattar varför man egentligen hela tiden ska hålla på och inkludera varenda liten minoritetsgrupp. För att det är jävligt skönt att känna sig som en del av "vi" och helt normal. För att det är jävligt jobbigt att bli placerad i facket "de" eller avvikande. Man märker det när man provar.

Länkarna till begreppen går förresten till Teresa Axners eminenta Grundkurs i nördfeminism. Riktigt bra och givande.

1 kommentar:

bokmalande sa...

Huvudet på spiken! Tänk hur normal och privilegierad man är på så många punkter... Själv är jag till exempel INTE svart, INTE dvärg och INTE dövstum. Väldigt praktiskt i sociala sammanhang och klart värt att uppmärksammas ibland.