måndag 25 april 2011

Om naiv idealism

Rent etiskt sätt, har jag insett att jag egentligen är en ganska dålig utilitarist. Jag tar de flesta av mina beslut om vad som är rätt och fel på ren känsla. "Känns det här okej?" liksom. Ibland är jag såklart tvungen att väga om, resonera eller försöka legitimera besluten på olika sätt, och det är inte förbjudet att ifrågasätta mina val. Men jag utgår oftast från hur jag tycker att saker känns.

I augusti skrev jag att jag hoppas att jag aldrig blir oberörd. Det lever kvar och blir starkare fortfarande. Den där rädslan för att sitta där och vara apatisk, och känna att det inte spelar någon roll vad jag gör eftersom det ändå inte kommer att förändra någonting. Det livsfarliga jag bryr mig inte. Jag tror helt enkelt att jag måste få känna väldigt mycket i vardagen, och inte bara tänka, för annars blir jag avtrubbad, och det vore rätt fruktansvärt.

Jag kom att tänka på hela den grejen för någon vecka sedan, i ett samtal med en kompis till min rumskamrat. Det började med att vi inte höll med varandra om nyliberalism och jag spelade solidaritet-kortet. Är inte staten ett bra sätt att ta gemensamt ansvar för varandra? Det måste vara det mest etiska, att jag hjälper till där jag kan och får hjälp där jag behöver. Här började min motdebattör tröttna, och hävde ur sig att det här med etik och moral är överskattat. Alla människor handlar såklart efter vad som gynnar dem själva bäst. Ett typiskt cyniskt yttrande som jag hört på tok för många gånger och blir ganska ledsen av varje gång.

För jag är fruktansvärt rädd för cynism. Jag tycker inte att det är det minsta ballt att vara cynisk, tvärtom känner jag ofta att det tyder på ett förfall jag inte gillar. Om man på allvar tror att alla människor är egoister som bara handlar efter sin egen plånbok, varför ska man då försöka förändra någonting till det bättre? Solidaritet säljer inte. Jämställdhet har ingen sex appeal och miljön är underprioriterad friheten att ta bilen vart man vill och billig fläskfilé. Och om man på allvar tycker att det är så världen ser ut, är det klart att det är lätt att legitimera dåliga val man gör.

En klok kvinna som pratade om kroppsliga komplex konstaterade en gång, att om man har saker man inte tycker om på sin kropp så har man två val. Antingen accepterar man dem, eller så gör man någonting åt dem. Det hjälper ingen att man sitter och suckar över hur ful ens mage är.

Jag känner lite samma sak inför handlingar. När jag får frågan varför jag beter mig på ett visst sätt, och upptäcker att jag inte har något bättre svar än "för att jag är dålig/lat/egoistisk", har jag två val. Antingen står jag för vad jag gör, och då måste jag ha ett bättre svar till hands nästa gång någon frågar ("jag tänkte inte på det, här ska bli bättring" duger fint). Eller så slutar jag göra det. Känns det inte bra, så låt bli.

Och det fungerar bara så länge jag försöker vara en naiv idealist. Så länge jag känner politik lika mycket som jag tänker den. Så länge min magkänsla kan tala om för mig när saker faktiskt suger ganska hårt. Så att jag orkar göra annorlunda, och faktiskt tror att det leder någonvart.

2 kommentarer:

eisenblume sa...

Jag håller helt med. Jag tycker inte ens det är naivt. Man är principfast och det är inte alls naivt, det är starkt. Idealism behöver inte vara naiv. Tro på vad du gör, gör alltid det rätta.

Jag håller helt med allt i detta inlägg. På riktigt.

Anonym sa...

Jag förstår inte varför du skulle tro att det vore något negativt att alla var egoister.

Det gynnar mig att vara en bra vän med andra - så därför gör jag val som gynnar utilitarismen, men ändå baseras på en av de mest "cyniska" tankarna som finns.

Jag håller helt med dig om vissa synpunkter, men jag tror du borde öppna ögonen och se saker från andra sidan innan du prompt bestämmer dig för att leva efter "goda" moraler.

mvh random surfare