Riktigt provocerande

Jag har funderat lite på det här de senaste veckorna, mest för att det med jämna mellanrum dyker upp nya anti-homofobi-kampanjer på Facebook. Förra veckan var det Länsförsäkringar som anklagades för det, efter att de vägrat betala ut försäkringspengar åt en kvinna som blev misshandlad när hon kysste sin flickvän på tunnelbanan. Nu i dagarna sprids den här bilden och länken på Facebook, för att protestera mot att en bild på två män som kysser varandra blivit stämplad som stötande.

Samtidigt håller RFSL på med projektet Det blir bättre, som verkar ha som syfte att tala om för unga hbt-personer som mår dåligt att det faktiskt blir bättre, det löser sig. Även om du är självmordsbenägen och känner dig väldigt utanför nu, så kommer det att bli bättre senare.

Det jag tycker är absolut mest obehagligt med de här inititativen, är att det visar på hur mycket svårigheter hbt-personer faktiskt råkar ut för. Men kanske lite också av att de verkligen spär på bilden av att det är jävligt svårt att vara hbt offentligt. Det är lite som alla kärleksromaner jag läste när jag gick på högstadiet, som inte kunde porträttera en förälskelse utan att behöva ta upp komma ut-problematik, mobbning och äcklade familjemedlemmar/vänner på samma gång.

En tjej som skrev på Facebook-eventet "Det blir bättre" förklarade hur hon ofta känner sig marginaliserad av sådana här initiativ. Är man tjej och bisexuell, särskilt om man mest har haft pojkvänner, verkar det vara allmänt okej att bli utnämnd till något slags privilegierad grupp som redan är accepterad av omgivningen, eller för all del, få höra att man bara är bisexuell för att det är trendigt. Hennes inlägg var ännu mer obehagligt, och hade ännu högre igenkänningsfaktor.

Jag har aldrig varit särskilt självmordsbenägen, eller tyckt att den lilla detaljen att jag attraheras av kvinnor är särskilt besvärlig i sig. Alltså skulle det kännas banalt att göra ett Det blir bättre-inlägg. Jag kan passera som hetero när jag vill, alltså är det aldrig någon som räknar in mig när man pratar om hbt-personerna ("bögarna") inom typ spelhobbyn. Och ärligt talat har min omgivning blivit sjukt mycket bättre sedan jag gick på högstadiet. På nivån att jag sällan upplever att någon bryr sig om min sexuella läggning. Jag pratar om raggning eller sex med både kill- och tjejkompisar och ingen höjer på ögonbrynen för att jag växlar mellan att prata om tjejer och killar. Det är sådana faktorer som ofta gör att jag inte riktigt kan identifiera mig med RFSLs kampanjer eller känna mig som en Riktig HBT-person. Jag mår lite för bra, helt enkelt.

Och ändå tänker jag mig för grymt mycket, på ett sätt jag inte gjorde när jag var 16. Jag kan inte kyssas på pendeltåget utan att tänka på ifall främlingen mitt emot kommer att uppfatta det som en provokation eller göra oss till runkobjekt. Som tjej och bisexuell har jag liksom två val (kanske ett mer än bögarna på bilden i alla fall). Antingen hånglar jag med tjejer på fester och folk antar att det bara är för att vi försöker vara trendiga. Eller så hånglar jag med tjejer på fester och det blir en politisk handling.

Jag är jävligt trött på bäggedera faktiskt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän