Var är samhörigheten då?

En vän länkade den här Aftonbladet-ledaren på Facebook. Karin Pettersson skriver om solidaritet och sammanhållning, sådär som brukligt är i samband med allmänna högtider.
Igår satt jag och bråkade med en hemtenta i religionshistoria, och försökte definiera begreppet communitas. På sätt och vis hör de ihop.

Alla samhällen är på något sätt hierarkiskt uppbyggda. Det finns en tydlig struktur och olika roller, som människorna i samhället identifierar sig med. Människor fyller olika funktioner. Vi måste liksom ha en struktur, för att världen ska kännas meningsfull. Vi har roller att spela. Jag hade nog inte hört begrepp som poststrukturell eller socialkonstruktivism när jag döpte min blogg till Jeu de rôles för tre år sedan, men synsättet finns liksom där. Vi spelar roller, helt enkelt.

Och nu kommer vi till den där biten som Turner, som jag satt och bråkade med igår, menar på att samhällen också behöver. Motsatsen till all struktur och hierarkisk ordning. Alla rollers upplösande. Communitas beskrivs som ett tillstånd av samhörighet, att alla är lika och jämlika. Homogenisering, kamratskap. Ungefär. Ett samhälle utan struktur får ingenting uträttat och lyckas inte skapa mening, men ett samhälle utan communitas faller sönder.

Väldigt många religiösa ritualer bygger på att skapa en sådan samhörighetskänsla hos deltagarna. Förra året vid den här tiden satt jag på midnattsmässa i Spånga kyrka och bevittnade en nattvardsgudstjänst, och nattvarden är väl ett fantastiskt bra exempel på just en sådan ritual. Alla är ett med församlingen och med Jesus och varandra en stund. Religioner är överlag ganska bra på att skapa den där samhörighetskänslan.

Men hur skapar vi en känsla av communitas i ett modernt, sekulärt samhälle? När medborgarna inte känner någon vidare samhörighet med varandra eller kan samlas under någonting. När artikelkommentatorerna blir ärligt provocerade av Karin Pettersson, när solidaritet och samhörighet blir politiserade begrepp (och människor ärligt talat hellre vill ha lägre skatt än att höra sådant sossetrams). Var ska vi hitta samhörigheten någonstans? Tidningsledarna vet uppenbarligen inte. Det är därför de får oss att sätta chokladen och köttbullarna i halsen varje högtid genom att påminna om alla som inte har råd med choklad. Och jag vet faktiskt inte heller. Jag har ingen aning.

Kommentarer

Clara sa…
Jag har uppfattat det som att mottagningen (nollning, du vet) på KTH syftar till att skapa en sådan gemenskap. nollan får göra massa saker tillsammans med varandra och tillsammans med äldre sektionsmedlemmar, och för att hjälpa nollan att bli sådär trevligt avslappnade och öppna mot varandra får de dagligen sjunga "klappa lilla magen", med rörelser till.

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän