tisdag 31 maj 2011

Lajv och yrkestitlar

"K26: Adelsfölje rekryterar till höstens lajv! Baron söker livgardist, soldater, kammarjungfru, tross, medikus, skrivare, tjänstefolk etc. Och magdansöser!

K25: Pax för att spela kammarjungfru!

K26: Baaaah! Den rollen är för tjejer!"


Jag har nog hängt med lite för genusmedvetna lajvare ett bra tag, eftersom jag faktiskt blir förvånad när jag lurkar lajvforum på internet och hittar sånt här. Och så inser jag att jag inte ens skrivit någonting om det (samma tema som "tjejer får också spela soldater"), för att jag helt enkelt börjat tänka att det är självklart att termen "kapten" kan syfta på både män och kvinnor, och likaså termen "kammarjungfru".

Okej, jag ska erkänna att jag fortfarande hajar till lite varje gång jag läser en text där "den granländska fänriken" i nästa mening omnämns som "hon", men jag blir lite glad jag gör det. För att det är klart att den granländska fänriken kan vara en kvinna, och jag tycker om att folket jag lajvar med verkligen brukar anstränga sig för att det ska vara på det viset. Överlag på lajv, borde det väl inte vara så galet svårt att sortera upp folk på vilken funktion de vill spela, och inte vilket kön de har?

När jag spelade borgmästare i TuLajv-kampanjen i höstas, var borgmästaren slentrianmässigt avbildad med stort skägg och ölkagge i stämningstexter och bilder på hemsidan. Jag spelade henne som Hagar Alicia, en skärpt kvinna med radikala åsikter om hur världen borde se ut. I borgmästarföljet ingick också skattmästaren Torsten, vakten Arvid. Och drängen Moa, kökspigan Morgan, kammarjungfrun Mikael och vår allt-i-allo Milla.

Vi delade helt enkelt upp tjänarnas funktioner efter vad folk ville spela, istället för att bry oss så galet mycket om att kammarjungfru har ett jungfru på slutet. Om man väljer att betrakta dem som yrkestitlar, är det givet att Moa som hugger ved och bär vatten är dräng, och att Mikael som vårdar kläder och håller ordning på smycken är kammarjungfru.


Det kan väl få vara så enkelt, visst kan det väl det?

Att tänka på dig en stund


Bland mina absoluta favoritdetaljer i min lägenhet finns den här installationen. I höstas när Julius skickade mig ett vykort från Bilbao (den fantastiska tyngdlyftarkvinnan) plockade jag fram ett album för att sätta in det i - och insåg att jag inte hade någon lust att gömma undan vykort jag fått på det sättet. Särskilt inte eftersom de flesta är ganska vackra. Så jag gick lös på min sovrumsdörr med tejp och gjorde ett collage av alla vykort och fina typ födelsedagskort jag fått och sparat.

Jag tycker att det är väldigt roligt med vykort. Både att få dem och att skicka dem. Dels tycker jag att det är väldigt roligt att se vilka bilder folk väljer ut och skickar iväg (även om jag själv hatar att vara utomlands och bara hitta fula), och dels tycker jag om symboliken i dem. "Jag var på semester och gjorde en massa spännande saker, men jag tog mig tid och tänkte på just dig en stund."

På min vykortsvägg är det dels ganska roligt att gå igenom alla kort och se var de kommer ifrån eller föreställer. Det är ganska mycket vintagebilder och mumintroll - folk har av någon anledning fått för sig att jag gillar sådant (inte konstigt, det gör jag!). Och en del som bara är vackert. Men det allra bästa är att när man tittat klart på bilderna kan man försiktigt plocka loss dem från väggen och läsa vad som står på korten. Det blir såklart inte så vansinnigt privata saker, det är ju ändå vykort, men ändå ganska trevliga.


Mitt absoluta favoritvykort är det enda som är vänt med den skrivna sidan utåt. Det är poststämplat sommaren 1992. Vi var på semester i farmors by. Min moster och morbror var på semester någon annanstans, så de skickade ett vykort som jag skulle kunna läsa själv. Därav den fina teckningen på glada cyklande släktingar. Jag tycker mycket om det!

torsdag 26 maj 2011

Nationella hymner och självklarhet

Vid den här tiden på året brukar det dyka upp Facebookgrupper som värnar om alla barns rätt att sjunga Du gamla du fria på skolavslutningar, eller om alla svenskars rätt att fira sin nationaldag, vifta med svenska flaggor och sjunga nämnda sång.

I mitt skolarbete just nu håller jag på med textanalys. Där finns det någonting väldigt spännande som kallas för presuppositioner. De är ungefär förutsättningarna för att texten ska fungera, vad som sägs underförstått i den. Det spännande med dem är att de är giltiga även när man negerar dem, vilket gör dem ganska luriga.
Som i meningen "Kyrkan måste sluta förtrycka homosexuella!". Den bygger på att kyrkan förtrycker homosexuella. Och även om man lägger in ett inte: "Kyrkan måste inte sluta förtrycka homosexuella", är presuppositionen giltig. Fattar ni?

På samma sätt bygger hela grejen "Självklart ska man få sjunga Nationalsången" på att 1. Sverige har en nationalsång, och 2. det finns folk som tycker att den är olämplig.

Ska man argumentera utifrån de premisserna, kanske man kan försöka ta reda på varför folk tycker att nationalsången är olämplig också. Jag kan komma på ett par anledningar.

Kanske tycker man helt enkelt inte att den passar så bra på en skolavslutning, utan sjunger hellre Den blomstertid nu kommer eller någon annan sång som handlar om sommaren eller skolavslutningen. Du gamla du fria handlar om att Sverige är vackert. Det är en vacker sång, men temat kanske inte är klockrent på en skolavslutning. På samma sätt som att Bereden väg för Herran är en vacker sång, men inte passar på en skolavslutning.

Kanske är det faktiskt så att folk kopplar ihop Du gamla du fria med rasister, eftersom ett gäng sådana skriker högt om att invandrarna minsann får sjunga sina nationalsånger så då ska vi också göra det! Jävla invandrare! Öööh Swedish Vikings! Då har man plötsligt gjort det till en politiskt laddad och inte särskilt trevlig sång, som därmed är olämplig att sjunga på en skolavslutning. På samma sätt som Arbetarbröder inte är särskilt lämplig.

Samma gräl dyker ibland upp när man diskuterar psalmers vara eller icke vara på skolavslutningar. Tendensen jag brukar märka är att sidan som tycker att det är viktigt att Du gamla du fria är en viktig del av det svenska kulturarvet, i regel utgår ifrån att alla som inte vill ha den med på skolavslutningar resonerar enligt punkt 2. Och då blir det lätt att man börjar gorma om att "Vi är ju fan inte rasister bara för att vi tycker att invandrarna ska rätta sig efter oss och sjunga våran nationalsång!".

Jag kan inte minnas om vi någonsin sjungit Du gamla du fria (som f.ö. inte är Sveriges officiella nationalsång) på en skolavslutning men är inte särskilt ledsen för det. Jag låter gärna bli att sjunga psalmer på skolavslutningar om en stor grupp av eleverna inte är kristna, på samma sätt som jag inte vill bli påtvingad att sjunga andra religiösa gruppers hymner. Inte för att det är fel på psalmer, men för att de kanske passar bättre i ett kristet sammanhang, som i kyrkan. Där sjunger jag dem gärna.

Det kanske vore nyttigt att tagga ner ett par hekto och se den här sången som vilken trevlig sommarsång som helst, ifall man vill att den ska behandlas som en sådan på skolavslutningar. Själv sjunger jag den gärna vid rätt tillfällen (som när Sverige vinner sportevenemang) för att den är vacker. Jag lyssnar gärna på svensk folkmusik och firar gärna midsommar i folkdräkt. Det är en del av mitt svenska kulturarv. Men kom inte och skrik om att det inte är rasistiskt att göra så, är ni snälla, för då gör ni mig bara en otjänst.

Bilderna är från midsommarfirandet i Svärdsjö, Falu kommun, förra året. Det är folk som går i en lång rad i traditionella dräkter, till spelmansmusik och viftar med svenska flaggan. Kultur, inte politik.

fredag 20 maj 2011

Hur man tappar trovärdighet och förtroende

För ett tag sedan gick jag med i gruppen Vegetarian på Facebook. Dels, som med de flesta sidor och grupper på Facebook, för att det gärna får stå att jag är vegetarian när man går in på min infosida. Och dels för att det är trevligt att diskutera med likasinnade emellanåt.
Sidans största förtjänst är emellertid att förse mig med riktigt, riktigt dåliga argument för veganism. Väldigt många sådana. Topp fem:

1. Veganism är mer spirituellt än andra dieter.
Kolla på typ hinduismen. Många hinduer är veganer. Alltså kommer man närmare Gud och naturen om man inte käkar djurprodukter.

2. Det är onaturligt att dricka andra arters mjölk.
Till skillnad från processad soja som är otroligt naturlig, då. Eller att kommunicera med människor från andra sidan jordklotet via datorer. Fantastiskt naturligt.

3. Mjölkindustrin är en feministisk fråga!
Kor är också kvinnor, och om kvinnor behandlas illa i fabriker så är det en feministisk fråga att få dem att inte göra det.

4. Vegetarianism är ungefär som att bara knarka på helgerna
Och om vi talar om för dagens ungdom att det är okej att de dricker mjölk, även om de inte äter kött, så kommer det att, på samma sätt som knark, leda till att de blir överviktiga, kriminella och dör i förtid (sic!)

5. Kött är mord! Mjölk är mord! Ägg är mord! Slakt och våldtäkt och tortyr!!!!!1
Mm, visst visst. Och staten är förtryck, rösträtt är tvång, lönearbete är slaveri, RFSU är perversa sexualliberaler, skatt är stöld, kapitalism är människofientlighet och religion är ett opium för folket.

Så kan man hårddra det för att göra retoriska poänger. Men kommer det att möjliggöra för en konstruktiv diskussion över huvudtaget? Jag tror att aggressiv retorik av det här slaget snarare gör att folk har svårt att ta en på allvar, och att den därmed är rent kontraproduktiv. Visst kan man kalla RFSL för homosexmaffian eller böglobbyn om man vill, men hur mycket trovärdighet i en diskussion om adoptioner har man sedan? Visst kan man skriva att alla som röstade i riksdagsvalet är köpta av etablissemanget, men hur stor är ens politiska trovärdighet efter det?

Det bästa man kan göra när man inlett med att skrika "tortyr och våldtäkt och mord!" och någon påpekat att ens retorik är dålig, är dessutom att svara med "men så är det ju!" som om man just upptäckt en obehaglig sanning och den andra personen bara är i förnekelse över faktumet. Det gör det fantastiskt lätt att ha en bra diskussion.

Jag ger den här gruppen två dagar till och ser om det finns några vettiga människor i den. Sedan går jag ur. Tyvärr.

onsdag 18 maj 2011

En lekplats per land

"En lekplats per land" var en utmaning som jag och Jojjo gav oss själva när vi tågluffade sommaren 2009. Då lyckades vi ganska bra, även om vi glömde kameran hemma dagen vi hittade en lekpark i Wien.

Jag har hur som helst fortsatt med den här utmaningen, eftersom det är roligt med lekplatser! Man får ett jättebra svepskäl för att leka, och dessutom får man faktiskt anstränga sig lite och komma bort från de vanliga turiststråken, ifall man vill hitta dem. Ni vänner och bloggresare som reser utomlands kan se er som utmanade!

Lekplatser jag lekt på:

Paris, Frankrike

Berlin, Tyskland

Alanya, Turkiet

El Escorial, Spanien

Amsterdam, Nederländerna

Kristiania, Köpenhamn, Danmark

måndag 16 maj 2011

Nya matexperiment

För ett par år sedan testade jag Köttfri September för att lära mig laga vegetarisk mat. Jag blev inte vegetarian på det försöket, men jag lärde mig tänka vegetariskt ganska bra. Jag tycker om att ställa krav på mig själv, att leva efter principer. Det blir lättare att hålla dem då.

Ni som känner och umgås med mig mycket vet att det här har varit på gång ett tag, men jag tänker att om jag går ut och lovar offentligt kanske det blir lättare för mig att faktiskt göra slag i saken.

Jag har tvivlat rätt mycket på min egen vegetarianism på sistone och känt att det inte riktigt håller. När jag fått frågan om varför jag inte är vegan har jag kommit med fantastiskt dåliga argument som "då måste jag ta ansvar för min egen kosthållning!" eller "jag är för lat", och det har inte riktigt funkat.

Det har resulterat i att jag slutat äta ägg och nästan helt lagt av med mjölkprodukter. Tidigare levde jag nästan på ost. Det är bra. Å andra sidan har jag börjat tröttna ganska hårt på att bli definierad som "praktiskt taget vegan" eller få frågan om jag leker vegan nu igen. Och jag tycker att det är rätt jobbigt att behöva förklara hela raddan med vad jag inte äter, kan tänka mig att äta om jag måste, och inte har problem med.

Så nu gör jag såhär:
Jag har en månad på mig att äta de där sista halloumiburgarna eller vad det nu är jag har cravings på. Sedan tänker jag göra ett tidsbegränsat försök där jag faktiskt äter veganskt på riktigt, inte "veganskt 90% av tiden och fuskar med ost ibland". I praktiken betyder det att äta ungefär som jag redan gör, men utan osten. Inga mjölkprodukter, ingen honung, helt enkelt. Jag tänker inte slänga eller sluta använda några kläder jag har, som är gjorda i ull eller läder. Jag tänker inte heller lära mig alla e-nummer utantill.

Jag har sommarlov snart. Det betyder mycket tid att faktiskt laga mat på, och lite förpliktelser. Och mycket jordgubbar. Det är bra.
Så från 16 juni och augusti ut äter jag veganskt. För att se hur det går. För att få in tänket, för att det känns bra så. Sedan får vi se vad som händer, men målsättningen är att helt enkelt ha vant mig av vid ostcravings och inte vara särskilt intresserad av mjölkprodukter längre.

Jag skulle kunna skriva ett långt förklaringsinlägg, men känner inte riktigt behovet. Jag är fortfarande inte särskilt intresserad av djurrätt eller särskilt varken emotionell eller engagerad. Jag tycker inte att det här är särskilt extremt. Det är bara mat, liksom.
Och det ska bli ganska gott och spännande, faktiskt!

lördag 14 maj 2011

En låda magiskt kontorsmaterial

Olika varianter på den här har bott i mitt huvud ett litet tag, tills de föll på plats ned på papper på ett tåg mellan Villalba och Segovia.

Om jag hade en packe klistermärken
skulle jag skriva vackra ord på dem och sprida över stan.
Jag skulle slå till som en gerillastyrka, snabbt, effektivt och brutalt,
och nästa gång du ser den där lyktstolpen
skulle det stå "var glad, du är älskad!" på den.
Om jag hade en packe klistermärken
skulle jag vara Anneli från Montmartre
och sprida små spår av kärlek och värme i hopp om att du skulle se dem.

Om jag hade en krita
skulle jag måla ett körsbärsträd på asfalten, det vackraste.
Jag skulle trivas bland betongen och gatljusen
och inte tråna efter blommande gator jag inte går, eller gårdar jag inte har tillgång till
om jag hade en krita
skulle du få vara med under mina körsbärsträd
och känna hur gott de doftar.

Om jag hade en låda färg
skulle jag måla upp världen som en ljus och vacker plats
där alla sakerna du gör skulle göra skillnad för någon.
Jag skulle måla den som en organisk enhet
där varje liten detalj spelar roll. Så att du aldrig skulle sluta hoppas
och sakerna du gör aldrig skulle kunna sluta vara viktiga.
Om jag hade en låda färg
skulle jag måla dig sådär skimrande som du gör mig ibland.

Om jag hade ett suddgummi
skulle jag sudda bort min egen misströstan och förtvivlan.
Jag skulle skriva "du är också älskad!" på en lapp och stirra stint på den
tills orden bränts in i min hjärna.
Om jag hade ett suddgummi
skulle jag gnugga det hårt mot min bröstkorg tills det gick in under huden
och säga att du får vara där om du inte gör mig illa, men annars kan du dra!
Om jag hade ett suddgummi
skulle jag sudda bort alla tvivel och all irritation, alla destruktiva föreställningar
och allt som suger i hela världen skulle jag sudda!

Om jag hade ett suddgummi
och en låda färg, en krita, en packe klistermärken
och en hel samling magiskt kontorsmaterial
skulle världen vara en mycket vackrare plats.

fredag 6 maj 2011

Estradpoesi och estetiska provokationer

På Kapsylen där jag jobbade i vintras, som de flesta vintrar, satt det uppe en dödsruna efter Erkki Lappalainen i fiket. "-Kan man verkligen tävla i poesi? - Nej, just därför ska vi göra det!". Jag tyckte om den.

Idag har jag tävlat i Poetry Slam för första gången någonsin! Föreningen Ordanvind arrangerade i Hallunda Folkets Hus. Det var ganska mycket folk, jag läste den gamla dikten om att vara femton år och okysst och den lokalpatriotiska om Flemingsberg som fick Daniel Boyacioglu att skratta och ropa jäj åt mig.

Det var grymt kul även om jag var lite för oförberedd, jag fick bra respons på mina dikter och slutade vara nervös ganska fort. Resten av kvällen har jag varit lite svävande, som på färgglada lyktor eller stjärnor eller någonting, och synnerligen nöjd med mig själv.

Det blir mycket kärlekar och mycket Flemingsberg när jag skriver dikter. På vägen hem har jag fortsatt på raderna med körsbärsträd, färgglada hus och kritor på asfalten som jag inte vet hur jag ska fortsätta med. Någon dag kanske...

Nu drar jag på lajv och leker gerillasoldat utanför Norrtälje över helgen. Tillbaka på söndag!

onsdag 4 maj 2011

Definitionsfascism

Jag borde egentligen ge mig själv förbud mot att hänga på forum för vegetarianer/veganer på internet. Jag blir alltid lika trött, ledsen och irriterad när jag gör det. Ibland nästan på nivån "jag har faktiskt ingen lust att vara vegetarian om det är på det här viset", men bara nästan, eftersom jag såhär efter ett par år har vuxit in ganska bra i en vegetarisk kosthållning. Det är det vegetariska identitetsbyggandet jag har svårt för.

Min senaste tvivelvåg över vad jag äter kom i samband med att jag skrev det här inlägget. Sedan dess har det känts mer och mer hycklande att äta ägg, mjölk, ostlöpe etc. men inte fisk, kött och gelatin. Så de senaste fyra-fem veckorna har jag ätit nästan uteslutande veganskt. Först lite på nivån "jag ska se om jag kan lära mig tänka bort osten", eftersom jag åt väldigt mycket ost. Därefter bestämde jag mig för att inte köpa någon ost med löpe i. Sedan började jag plugga äggindustrin och plötsligt kändes det inte särskilt bra att äta ägg, så det tror jag att jag tänker lägga av med. Jag åt en bit omelett för tre veckor sedan men är inte sugen alls längre.

Nu har jag normaliserat vegankost såpass att när jag står i butiken och kan välja mellan likvärdiga mjölk- eller sojaprodukter blir det i regel sojaprodukterna. Någon gång varannan vecka blir jag sugen och köper en bit löpefri ädelost som lyxvara. Men ungefär där ligger jag just nu.

Och då kommer vi åter igen in på det här med definitionerna. I ett infall av ungdomligt oförstånd och jakt på typ mattips halkade jag in på ett veganforum, där jag snabbt fick lära mig att det inte går att vara vegan om man inte har djurrätt som grundläggande filosofi. Jag är ganska ointresserad av djurrättsfilosofi och tycker att Djurens Rätts retorik är ungefär lika avtändande som Ung Vänsters.

Då är man tydligen "strikt vegetarian" eller bara "vegetarian", eftersom någon jeppe vid förra sekelskiftet myntade termen "vegetarian" som "någon som lever på vegetabilier". Å andra sidan går det inte att kalla sig "vegetarian" och mena "äter veganskt" för någon som inte är insnöad djurrättsmupp, eftersom mainstreamsamhället tolkar "vegetarian" som "lakto-ovo-vegetarian" och vegetarianer jag känner använder "strikt vegetarian" som en term för någon som inte fuskar med kött ibland.

Och ungefär där stänger jag ner min webbläsare, suckar ljudligt och orkar verkligen inte med mera definitionsfascism. Jag orkar inte leta efter rätt etiketter att sätta på mig själv, särskilt inte när jag ligger i något slags tvivlande övergångsfas i min kosthållning och inte riktigt vet var det här kommer att sluta. Särskilt inte när alla etiketter kommer att feltolkas, ifrågasättas eller skrikas om.

Jag vill ju bara äta mat.

Kjol är inte kvinnligt!

Jag äger faktiskt två par jeans. Jag fick dem av min mamma, som inte kunde ha dem, och tycker att de är ganska trevliga som omväxling, så jag har dem på mig några dagar i månaden. Resten av tiden har jag kjol eller klänning. Nästan alltid, alltså. Så har jag varit klädd de senaste tre-fyra åren. Jag tycker om klänningar.

Mitt ex mamma skickade den här understreckaren från SvD till mig. Den handlar om en fransk bok om kjolar, identitet och frigörelse, och väcker rätt många vinklar. Jag förväntade mig att den skulle kännas rätt sunkig, eftersom ingressen innehåller fraser som ett hinder jämfört med mannens lediga byxor och bejaka sin kvinnlighet, men det är en intressant artikel. Däremot gör den mig ganska motiverad att gå tillbaka på en typiskt sådan där sak som jag brukar störa mig på.

Människor som inte själva har så stor erfarenhet av att bära kjol talar ofta om de mest besynnerliga saker om mitt klädval för mig. Till exempel att kjol är rörelsehindrande, befästande av könsstereotyper, inte går att leka i, eller per definition ett högtidsplagg. Jag förstår mig inte riktigt på det.

Jag har olika klänningar för olika tillfällen. När jag ska på fest har jag finklänning och när jag ska leka har jag lek-klänning. När jag sunkar hemma har jag mjukisklänning, ibland har jag anständig långlång klänning och ibland vågad kortkort. Vissa klänningar går absolut inte att springa omkring i, det stämmer. Andra funkar det jättebra med. I fredags natt ålade jag på mage genom blåbärsris i klänning.

Hela den här föreställningen om att kjol/klänning per definition är heteronormativt och stereotypt och befästande av taskiga könsroller, verkar liksom höra ihop med den felaktiga föreställningen att det inte går att leka i klänning. Om småtjejer inte vågar leka av rädsla för att smutsa ner sina kläder, är det klart att de blir passiviserade. Däremot behöver inte funktionsenliga kläder och jeans vara samma sak. Ha inte prinsessklänningen i sandlådan, lika lite som finbyxorna, liksom.

Jag har kjol för att det är skönare än byxor, och finare än byxor. Jag är ganska trött på att bli tolkad som "bejakande av min kvinnlighet" för det. Ibland vill jag vara ett fånigt våp i höga klackar, och ibland vill jag vara grymt macho och självständig. Det har inte med kjolen att göra. Den är ett klädesplagg jag trivs i och har på mig oavsett.

Jag är ganska tacksam över att killar i min omgivning med jämna mellanrum har långkjol som mjukisplagg eller hellånga kjortlar, rockar etc. Ingen vore mer tacksam än jag ifall kjolen blev såpass avkönad att jag inte får allsköns feminina stereotyper slängda på mig för att jag tycker om kläder jag kan röra mig i. Tills vidare tänker jag strunta i jeansen och känna mig manlig och tuff ibland i alla fall.