onsdag 4 maj 2011

Kjol är inte kvinnligt!

Jag äger faktiskt två par jeans. Jag fick dem av min mamma, som inte kunde ha dem, och tycker att de är ganska trevliga som omväxling, så jag har dem på mig några dagar i månaden. Resten av tiden har jag kjol eller klänning. Nästan alltid, alltså. Så har jag varit klädd de senaste tre-fyra åren. Jag tycker om klänningar.

Mitt ex mamma skickade den här understreckaren från SvD till mig. Den handlar om en fransk bok om kjolar, identitet och frigörelse, och väcker rätt många vinklar. Jag förväntade mig att den skulle kännas rätt sunkig, eftersom ingressen innehåller fraser som ett hinder jämfört med mannens lediga byxor och bejaka sin kvinnlighet, men det är en intressant artikel. Däremot gör den mig ganska motiverad att gå tillbaka på en typiskt sådan där sak som jag brukar störa mig på.

Människor som inte själva har så stor erfarenhet av att bära kjol talar ofta om de mest besynnerliga saker om mitt klädval för mig. Till exempel att kjol är rörelsehindrande, befästande av könsstereotyper, inte går att leka i, eller per definition ett högtidsplagg. Jag förstår mig inte riktigt på det.

Jag har olika klänningar för olika tillfällen. När jag ska på fest har jag finklänning och när jag ska leka har jag lek-klänning. När jag sunkar hemma har jag mjukisklänning, ibland har jag anständig långlång klänning och ibland vågad kortkort. Vissa klänningar går absolut inte att springa omkring i, det stämmer. Andra funkar det jättebra med. I fredags natt ålade jag på mage genom blåbärsris i klänning.

Hela den här föreställningen om att kjol/klänning per definition är heteronormativt och stereotypt och befästande av taskiga könsroller, verkar liksom höra ihop med den felaktiga föreställningen att det inte går att leka i klänning. Om småtjejer inte vågar leka av rädsla för att smutsa ner sina kläder, är det klart att de blir passiviserade. Däremot behöver inte funktionsenliga kläder och jeans vara samma sak. Ha inte prinsessklänningen i sandlådan, lika lite som finbyxorna, liksom.

Jag har kjol för att det är skönare än byxor, och finare än byxor. Jag är ganska trött på att bli tolkad som "bejakande av min kvinnlighet" för det. Ibland vill jag vara ett fånigt våp i höga klackar, och ibland vill jag vara grymt macho och självständig. Det har inte med kjolen att göra. Den är ett klädesplagg jag trivs i och har på mig oavsett.

Jag är ganska tacksam över att killar i min omgivning med jämna mellanrum har långkjol som mjukisplagg eller hellånga kjortlar, rockar etc. Ingen vore mer tacksam än jag ifall kjolen blev såpass avkönad att jag inte får allsköns feminina stereotyper slängda på mig för att jag tycker om kläder jag kan röra mig i. Tills vidare tänker jag strunta i jeansen och känna mig manlig och tuff ibland i alla fall.

2 kommentarer:

Tiikeri sa...

Vilket bra inlägg.
Jag äger inga par byxor och råkar ofta ut för samma sak som du, så jag håller med i så mycket av det du skriver.
Kommentaren "vart är du på väg?" bara för att jag har klänning på mig börjar kännas lite gammal men jag har också börjat svara "Livet!"
Jag använder också klänning/kjol för att det är bekvämt, och alla som känner mig vet att jag är mer 'manlig' än många.

Anneli sa...

Det där brukade jag störa mig på rätt massivt för ett par år sedan (ligger ett par blogginlägg om det 2008-ish), att man alltid verkade lite uppklädd i kjol, även om jag för min del skulle anstränga mig betydligt mer på morgonen genom att leta upp jeans och en t-shirt.

Numera tror jag att mina vänner är ganska vana. Och jag klär upp mig genom att byta till högklackat eller genom att skippa den stora halsduken, baskern och emoglasögonen. Eller någonting i den stilen ^^