lördag 30 juli 2011

Innehållsförteckning

Häromnatten frågade jag på McDonalds om de har några veganska sötsaker, och bad att få titta på innehållsförteckningen till chokladdonuts och äppelpaj. Det fick jag inte, men däremot kunde jag få en lista över vanliga allergener som produkterna innehåller. Om jag inte nöjde mig med det kunde jag få prata med en arbetsledare. När jag bad att få prata med arbetsledaren sa han dock samma sak, att listan över vanliga allergener är det enda de delar ut till gästerna.

Förvirrad över ifall det ens är lagligt att göra så konstaterade jag att McDonalds äppelpaj inte innehåller vare sig laktos, mjölkprotein eller ägg och bestämde mig därför för att göra en chansning. Fast det där låg kvar och skavde lite i bakhuvudet, man måste väl ändå dela med sig av innehållsförteckningar när gästerna ber om det?

Så väl hemma gick jag in på McDonalds hemsida, som har en rätt bra användbar allergiförteckning. Om man nu är allergiker. Kryssrutan "vegetarisk" hade varit rätt bra att ha den också, men men.

Efter att ha kollat innehållsförteckningarna på kanelbulle och äppelpaj förstår jag dock varför Donken föredrar att inte lämna ut dessa. Såhär ser de ut:

Kanelbulle
Ingredienser:
Vetemjöl, socker, vatten, margarin (vegetabilisk olja, vatten, salt, emulgeringsmedel: E471 (mono- och diglycerider av fettsyror), antioxidationsmedel E330 (citronsyra) aromer), jäst, äppeljuice, skållat havremjöl, kanel, salt

Paj, Äpple
Ingredienser:
Vatten, äpplen 23%, vetemjöl, socker, vegetabilisk olja, modifierad majsstärkelse, salt, dextros, inverterat socker, kryddor (muskot), naturliga aromer (citronolja), kanelextrakt, citronsyra.

Mono- och diglycerider av fettsyror, modifierad majsstärkelse, inverterat socker, skållat havremjöl, dextros... jag är inte ens säker på vad allt det här är för någonting. Men särdeles gott och nyttigt låter det ju onekligen inte.

Vart hänvisa bofferbarn?

En liten fundering som kommer upp ibland när man pratar om Sverok och marknadsföring av lajv...

Sveroks officiella hållning i ett par år har varit att vi borde försöka rida på Barda-vågen, få in fler barn i låg- och mellanstadieålder i lajvhobbyn och lära dem vad lajv är genom att marknadsföra boffer för barn, nybörjartolerans och att ha roligt i skogen. Jag brukar höra till dem som gnäller på det här och får ofta svar i stil med "alla är inte elitistlajvare som du!".

Men allvarligt, en sak som slog mig häromdagen. Hur stor del av lajven som arrangeras i Sverige idag egentligen kan möta efterfrågan från en stor grupp boffersugna 6-12-åringar? En pågående tendens i Lajvsverige verkar ju vara att de klassiska lajvien-fantasylajven är på väg ut. Ni vet, lågkravs high-fantasy som kretsar runt ett värdshus. Plötsligt är nästan hela spelkalendern postapoc, vampire och högkravs krigslajv.

Tu Lajv som jag var engagerad i i flera år arrangerade hyfsat nybörjarvänliga lajv med låga utrustningskrav och en rätt blandad grupp spelare. Bylajv med lite spänning och schysst värdshus dit jag definitivt skulle försökt ta med mig en lajvsugen lillebror om jag haft någon. Däremot fanns det inget större utrymme för boffer på Hernedal-lajven, de sista åren var det blankvapen som gällde. Och nu är jag engagerad i föreningen Granland, som har stort bofferutrymme och gillar att visa in nybörjare i hobbyn, men ställer lika höga utrustningskrav på dem som på alla andra och hela den lättsmälta gympasko-prägeln är borta.

Så vart ska jag egentligen hänvisa de boffersugna barnen som fått lära sig av Sverok vad lajv är? Hur många föreningar i Sverige idag arrangerar lågkravs highfantasy-lajv med stort utrymme för mellanstadiegamla äventyrare och boffer? Jag känner till Eleria-kampanjen som pågått sedan tidernas begynnelse, och Pelarbergs-kampanjen. På samma område håller de regelrätta äventyrslajv för barn också, men sedan tar det stopp. Fler nybörjar-fantasykampanjer känner jag inte till.

Så vart ska jag hänvisa bofferbarnen som lärt sig av Sverok hur lajv fungerar? Till de här två föreningarna, som då får väldigt mycket direkt marknadsföring av Sverok som alltså åker på medeltidsveckan för att visa en bild av lajv som inte finns ute i verkligheten? I alla fall inte i någon större utsträckning.

Eller är det jag som är en dryg elitist som helt missat hur många bofferbarn-kampanjer det finns där ute?

onsdag 27 juli 2011

Och en annan favoritstilblogg

Jag snubblade över den här alldeles nyss men blev rätt förälskad. Punkaren på bilden under är direktlänkad härifrån, men alla fotograferade människor är grymt snygga!

Hel looks, alltså. Gatumode från Helsingfors. Helt awesome.

Hijab style

Ibland funderar jag på varför jag är så otroligt fascinerad av muslimskt kvinnomode. Hela slöjgrejen liksom. Och nu tror jag att jag kommit en rätt bra bit på vägen i funderingarna.

Bland det läskigaste jag vet är att gå in i förortsklädbutiker. Ni vet de där lite sunkiga, där allt är billigt och det inte finns ett plagg som jag skulle kunna tänka mig att sätta på mig. Allra läskigast är butikerna i Tensta centrum, där det finns en hel affär som säljer slöjor men inte ett plagg som ser standard västerländskt ut.

Okej, förvisso tror jag att jag tycker att sådana butiker är lite läskiga av samma anledning som Gina Tricot är läskigt. Jag tillhör helt enkelt inte målgruppen för dem. Men de hjälper ändå till att sprida en bild av att muslimska kvinnor överlag är fult klädda. Och ganska ofta hör jag folk som säger att hijab är fult. Där börjar vi komma in på vad det är jag är så fascinerad av.

Hela grejen med att klä sig hijab är att man döljer stora delar av kroppen. Man visar inte armar, ben eller hår och har löst sittande kläder. Alltså är det värsta utmaningen att ändå vara snygg och hålla stilen. Väldigt mycket av dagens mode bygger liksom på att vi ska visa upp våra klyftor, smala armar och bruna ben. Väldigt mycket av dagens skönhetsideal bygger på att visa upp sin kropp och ha åtsittande kläder på rätt ställen.

Och följaktligen är jag jätteimponerad av alla snygga kvinnor som struntar i det där, döljer sina kroppar och ändå är otroligt välklädda, för det är en utmaning. Som min favoritmodeblogg Hijab Style, vars brittiska skribent är välutbildad och stilsäker. Eller som Amirah Fashion som säljer jilbabs som till och med jag, som har svårt för så pass täckande klänningar, dreglar över.

Dessutom är det en ganska läcker kontrast i en tidsanda när klädkedjorna försöker sälja underkläder med stora plakat på supermodellers avklädda kroppar, att man på Hijab Style och bilderna hon länkar verkligen kan fokusera på kläderna, och inte på modellerna bakom. Snacka om att få välja själv vilken bild man visar upp.

Mellanlandning

Jag lämnar Stockholm för Helsingfors på söndag. Där ska jag plugga finlandssvenska på universitetet i tre veckor, medan jag bekantar mig med staden och känner mig häftigt utomlands och tillhör en liten språklig minoritet. Det ska bli spännande och kul, även om jag är lite nervös.

Mest är jag nervös inför fåniga trivialiteter som vad man ska packa ner, att jag säkert kommer att glömma en massa viktiga saker och tänk om köket i mitt studentrum inte är trevligt. Och så kommer jag att behöva lära mig en främmande stads kollektivtrafiknät och vara beroende av att informationen jag letar efter finns på svenska hela tiden. Vilket å andra sidan ska bli grymt spännande att se om den gör!

Och ännu fånigare trivialiteter som vilka kläder det är lämpligast att ta med sig.

Jag har tecknat så mycket de senaste dagarna att mina ögon värker. Det är roligt när man har så mycket pepp, men såklart lite jobbigt när man får ont i kroppen av det. Jag tror att jag börjat bli mer och mer som min mamma när det kommer till kreativa verksamheter. Det går helt enkelt inte att göra dem i måttliga mängder, man måste vara överproduktiv.Och så vill jag skriva någonting om sex, raggning och att vara lite rädd för kvinnor. Någonting om hur man faller ned i Nice guy-fällan utan att riktigt förstå det själv, och att jag alltid varit dålig på alla former av ragg som inte innebär fysisk kontakt eller skamliga förslag. Men det lär ta ett tag att formulera någonting bra på den fronten.

Jag vill skriva någonting om trivialiteter som klädstilar också, eftersom jag aldrig riktigt kan bestämma mig för hur jag vill se ut egentligen och ganska ofta känner mig lite utklädd. Särskilt när jag har läppstift eller jeans på mig.

Men nu tänker jag gå och lägga mig. Så det så.

måndag 25 juli 2011

Amen högerpopulism nu då?

Jag satt uppe i kollektivet i Svärdsjö och tecknade när min mamma kom in på rummet och sa att någon sprängt riksdagshuset i Oslo. Huset saknar tv och internetanslutning, så det blev till att slå igång P1 och höra vad de hade att rapportera. Först Oslo. Sedan skjutningarna på Utöya. Sedan följde två bestörta dygn. Jag tror aldrig att jag blivit emotionellt berörd på en djupare nivå av ett terrordåd eller en katastrof av det här slaget förr.

Jag tror aldrig att jag lyckats relatera till någonting i det här slaget på en tillräckligt nära nivå för att känna mig känslomässigt tagen av det förr. Det senaste vi kommer till i Sverige i den här storleksordningen är väl tsunamin. Jag kände ingen som var i Thailand. Jag kände inte ens någon som hade råd att åka till Thailand. Det gick att bearbeta på en intellektuell nivå, men inte på en känslomässig. Här var offren vanliga norska vänsterungdomar. Det hade lika gärna kunnat vara jag och mina vänner. Den insikten gjorde ont.

Vi spekulerade också om Al-Qaida i början. Men det stämde inte riktigt. Det är en väldig politisk symbolik i att spränga ett riksdagshus. Det är inte att spränga en tunnelbanestation. Vi ironiserade över hur lång tid det skulle ta innan någon expert på radio pratade om islamism. Det dröjde inte länge alls.

Och sedan visade det sig vara en etnisk jävla högerextrem norrman. Och plötsligt pratade media om en ensam galning, inte om en terrorist. Plötsligt pös all ideologi och allt politiskt sprängstoff ur rapporteringen. Och visst är jag lättad över att det inte var en muslim. Visst är jag lite skärrad över hur Sverigedemokraterna och bihangs världsbild där islam målas upp som Det Stora Hotet både är boven i dramat och någonting som lurade de flesta i början.

Men snälla. Det känns som flera år sedan jag hörde någon våga prata om att högerextremister är farliga jävla människor, att nazister leder med 11-0 gentemot islamister när det kommer till politiska mord i Sverige, och att högerpopulistisk retorik där man värnar om nationalstaten, mot kulturmarxismen och mångkulturen för fan nästan är PK i dagens skandinaviska diskussionsklimat, och att det i sig är otroligt läskigt.
Breivik var medlem i Fremskrittspartiet i flera år, inga andra tydliga kopplingar.

Snälla, det är flera år sedan jag hörde någon prata om högerextremt våld utan att säga "amen vänstern då!?". Förvisso var det som hände i Norge en ensam galning som promenerade ut på en ö och började skjuta vilt omkring sig. Den stora majoriteten högerpopulister skulle givetvis inte förespråka massmord på socialdemokrater. Men det är inte en ensam galning som bygger upp en världsbild där muslimerna är det stora hotet mot västvärlden och socialdemokraterna är landsförrädare som hjälper dem. Den världsbilden matas vi med nästan dagligen.

Så snälla, kan vi börja prata om att högerpopulism är jävligt farliga grejer? Den här gången var det en galning som traskade upp och öppnade eld på ett SSU-läger. Våga bara fråga vad vänstern gjorde först. Tänk inte ens tanken.

Kan vi inte sluta dalta med högerextremisterna nu? Kan vi inte sluta låtsas att Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna är ofarliga och att den populistiska retoriken som sprids över Europa tills vi snart inte märker att vi matas med den, kan slå slint och bli jävligt farlig, jävligt läskig?
Det är inte bara galningar som är farliga. Det är ideologier också.

Några andra som utvecklar lite vad jag känner
Enmansutredningen
Martin Peterson på SvD Brännpunkt

söndag 17 juli 2011

Främlingsfientliga partier i riksdagen

För ett tag sedan ansökte SDU om medlemsskap i LSU (Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer har jag för mig att det står för) och fick avslag. LSU ansåg att Sverigedemokraterna står för odemokratiska värderingar som att göra skillnad på folk och folk och att de därför inte verkar i enlighet med deras syfte. På Sveroks forum blev det såklart lite diskussion om det här beslutet, inte så mycket om huruvida SDU är demokratiska eller inte, men om huruvida det är okej att neka främlingsfientliga partier tillträde eftersom de är just främlingsfientliga.

Ganska ofta hör jag värderelativister som säger att det inte finns åsikter som är fel. Man kan helt enkelt tycka olika, men tycka fel går inte. Rent objektivt kanske det förhåller sig så,men argumentet innehåller alltid ett underliggande "alltså får man inte kritisera folk som tycker annorlunda än en själv". Och det har jag aldrig förstått. Det är väl hela kärnan i en demokrati att man får kritisera andras åsikter för att man tycker att de har fel? Demokrati betyder inte "alla åsikter ska få vara med och leka", utan att vissa åsikter röstas fram som bättre än andra, och de som har de åsikterna är de som får bestämma. Vart fjärde år har vi val för att se om folk i allmänhet fortfarande anser att samma åsikter är de bästa, eller om vi ska byta sammansättning i riksdagen.

Ibland hör jag pragmatiker säga att bara SD får vara med och leka som alla andra, så kommer folk att inse att de har korkade åsikter och då kommer de att backa. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror tyvärr att ju mer PK SD blir, desto svårare kommer det vara att bli av med dem. Ju oftare folk upprepar påståenden som att det är tur att SD vågat lyfta frågan om Sveriges överdrivna enorma massinvandring, ju mindre kommer folk att ifrågasätta den här massinvandringen. Som om den verkligen existerade. Ju mer folk säger att "vaddå, de är ju ett politiskt parti som alla andra så de måste ju bemötas med respekt!", ju mer blir Sverigedemokraterna ett parti som alla andra.

Och det är en utveckling jag faktiskt inte vill se i Sverige. Jag vill inte att det ska vara politiskt korrekt att slänga ur sig nya påståenden om muslimskt våld och massinvandring som om det vore rimliga sammankopplingar att göra. Jag vill inte att man ska göra Sverigedemokraterna förbjudna att kritisera eftersom det här ju är ett demokratiskt land och demokratiska åsikter måste respekteras. Jag tycker att det är uppfriskande när folk som Magnus Betnér gör långa genomgångar om hur fel SD har, och ganska befriande när Jimmie Åkesson lyckas göra bort sig själv utan vänsterns eller medias hjälp.

Men snälla. Titta på Danmark. Dansk Folkeparti har blivit insläppta i värmen och det är knappast som att deras politiska resultat gått tillbaka för att de fått vara med och diktera villkoren för den politiska argumentationen i Danmark. Snälla, låt inte Sverigedemokraterna diktera villkoren i Sverige genom att få det till att det är dåligt och odemokratiskt att kritisera dem.

Odemokratiskt vore det att förbjuda SD eller att mörda alla ledande Sverigedemokrater. Det är det lyckligtvis ingen som har förespråkat. Att säga att ett parti har fel och inte borde sitta i riksdagen är däremot inte respektlöst mot någon. Det är snarare en demokratisk skyldighet.

lördag 16 juli 2011

Så romantisk jag blir

Jag refererade till den här som "den mest romantiska dikt jag någonsin skrivit" i ett inlägg häromdagen, varefter jag kom på att jag faktiskt inte lagt upp den på bloggen. Den hamnade på Facebook från början och kom inte därifrån. Ni som bara följer min blogg via FB (sluta med det, jag har jätteproblem med min RSS-feed!) får alltså se den här dubbelt. Men det struntar jag i. Det här är nog så nära kärlekspoesi jag kommer. Satir!

Brev till hyresgästen i mitt huvud

Hej, du!

Jag tror att det är dags att vi tar ett allvarligt samtal, du och jag. Det är nämligen så att det här inte fungerar längre. Jag släppte in dig i mitt huvud med förhoppningen om att vi skulle kunna samexistera där under någorlunda fredliga former och utan att gå varandra på nerverna, men du har brutit överenskommelsen. Du stökar hela tiden ner bland mina kognitiva förmågor, och jag är grymt trött på oredan du ställt till med min intelligens, den brukar vara skarpare än såhär.

Jag är ganska besvärad över att du brutit dig in i skåpet där jag förvarar minnen. plockat ut några av de bästa och skrivit ditt namn med stora bokstäver på dem. De var faktiskt mina långt innan du flyttade hit. Var snäll och lämna tillbaka dem.

Jag har förresten inte sett min koncentrationsförmåga på flera månader, och den är rätt bra att ha när man skolarbetar. Vi kom väl överens om att ifall du tar den sista får du gärna ersätta den. Och min perception får faktiskt inte bo i ditt rum hela tiden, jag behöver den till annat också.

Ännu mer besvärad är jag över att du börjat ta dig friheter med mitt autonoma nervsystem. Du har ingen rätt att kontrollera min puls och min sömn och det är definitivt inte du som bestämmer i vilka situationer jag ska få hjärtklappning och vilja fly i säkerhet för att inte säga någonting dumt.

Så du, det här fungerar inte längre. Nu kommer du förmodligen att be mig om en chans till och lova att bättra dig, men du har faktiskt fått din chans och jag orkar inte med dig längre. Så det är nog bäst för oss båda om du flyttar ut. Min barndoms berättelser, min naiva rädda världen-attityd och min förkärlek för utstickande kläder vill jag ha kvar, lämna dem i tamburen (snyggt ihopvikta) innan du går, är du snäll. Däremot kan du behålla den där perceptionen, under förutsättning att jag kan sköta mina vanliga åtaganden utan den. Behåll ett par gator jag tycker om också, så blir det säkert rättvist.

Om du går in och tittar i centrala nervsystemet så finns det en stor burk dopamin där. Ta så mycket du vill, jag vet inte hur mycket användning jag har för det när du flyttar. Stäng burken ordentligt efter dig, bara.

Och tack för den här tiden, hyresgäst. På något sätt har det ändå alltid varit trevligt att ha dig här.Vi kanske hörs någon gång.

Vänliga hälsningar

Anneli

Metatekniker i vardagen

En sak som börjat smyga sig in mer och mer i mitt lajvande är metatekniker. Från att vara någonting obskyrt och spelstörande har de blivit en ganska naturlig del av lajv, och fler och fler av mina vänner börjar tänka på vilka metatekniker man skulle kunna använda för att ge lajv en djupare spelnivå, komma i rätt stämning, ge segt spel en puff framåt, eller bara bli allmänt bättre.

Ett av de stora problemen, särskilt på mindre uppstyrda mingel-lajv, brukar vara just att folk inte riktigt kommer igång. Man är dålig på att mingla i roll, man är stel, det kommer inga naturliga öppningar för att spela ut intriger och man går och drar på konflikter och låter dem bubbla under ytan istället för att spela ut dem. Då blir lajv tråkigt. Poängen är ofta att allt det där som ligger under ytan ska komma upp och generera scener och mer spel. Inte ligga och bubbla. Då kan ett par metatekniker fungera utmärkt.

Som den där man plingar på någons glas och denna tvingas att hålla en kort inre monolog högt. Den har lyft mycket tråkigt mingelspel för min del, eftersom den synliggör rollernas intentioner. Den har ibland tvingat mig att faktiskt sätta mig in i vad min roll tänker och få ett större djup i tråkiga roller också. Eller regianvisningar! Någon dyker upp bakom ens axel och talar om vad man ska göra härnäst, flyttar ens hand från bordet till motspelarens knä, eller säger "du hatar verkligen fotboll!" när man försöker vara trevlig med någon som pratar om just det.

Förra helgen slogs jag av hur praktiskt det vore att kunna använda metatekniker till vardags ibland. Man träffar en gammal kompis som man inte tagit några konflikter öppet med fast man borde och känner hur stelt det blir. Det vore så skönt att starta en monologruta och tala om hur jobbigt det är att träffas här och att man önskar att vi kunde snacka. Det vore skönt att få regianvisningen "starta ett gräl!" för att rensa luften lite.

Jag kanske är lite lajvskadad när jag ibland ser saker som händer mig och mellan mina vänner som spännande spelöppningar. "Här hade det varit perfekt att droppa den här intrigen!" eller "Det där ska jag använda som intrigunderlag på nästa lajv jag arrangerar!". Tyvärr brukar verklighetsintriger löpa över lite för lång tid för att man ska få göra så. I verkligheten kan man tiga ihjäl konflikter oändligt länge. På lajv kallas det speldödande och undviks.

Vad skönt det vore att ha det så i verkligheten ibland också.

onsdag 13 juli 2011

En annan matfundering

Den här bilden laddade jag upp på Facebook med kommentaren "kött och potatis, manligaste lunchen!" häromveckan. Att kött och potatis utan grönsaker är grymt manligt var menat som ironiserande. Att det här är kött och potatis är, som ni nog kan gissa, inte sant. Det är veggos kebab-bitar och potatis.

Jag träffar ganska ofta på folk som har åsikter om att jag (eller veganer i största allmänhet) äter köttsubstitut, dricker mjölksubstitut etc. Ganska ofta som ett rätt oförstående "jag kan gå med på att folk blir vegetarianer, men måste de äta en massa saker som låtsas vara kött då?" eller lite irriterande "då kan man väl lika gärna äta riktigt kött!". Och så slutligen folket som inte har någonting alls emot att vi äter fuskkött, men tycker att det är väldigt fel att kalla det för kött när det faktiskt inte är det.

Jag kallar alla substitutprodukter jag käkar för det de är substitut för. Det här på bilden är kebabkött. När jag ska göra oboy eller pannkakor använder jag mjölk och jag steker hellre svamp i smör än i olja eftersom det blir godare. En av mina favoriträtter är spaghetti och köttfärssås, även om jag oftast gör den på röda linser istället för färs. Linsfärssås funkar helt enkelt inte, och jag antar att det är underförstått att det inte är kött i den när jag lagar.

Jag tycker nog överlag att det är krångligt och jobbigt att hela tiden i dagligt tal behöva säga "jag är vegan!", och det upplever jag att jag gör om jag inte får kalla min mjölk för mjölk och mitt kött för kött utan att sätta soja- framför. Självklart förtydligar jag när det behövs, men jag tycker att det känns konstigt att folk blir provocerade av att jag inte känner det behovet så ofta.

Och slutligen, angående att konsumera substitutprodukter över huvudtaget. Det är väl så enkelt som att det inte är smaken det är fel på. Kött är gott, men jag vill inte äta det i alla fall.

tisdag 12 juli 2011

Stolthet och fördom

"It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife"

Nyligen har jag legat på landet och läst Pride and Prejudice ordentligt för första gången. Tidigare har jag sett filmatiseringarna, men jag tycker att man går miste om ett favoritdrag med Austen om man håller sig till dem. Hon är ironisk! Hon kommer med spydiga kommentarer och små inflikningar; metakommentarer. När jag läste Northanger Abbey som också är full av dem skrattade jag så att jag grät med jämna mellanrum.

Idag låg jag hemma sjuk och bestämde mig för att se filmen från 2005 en gång till, så det gjorde jag. Liksom väldigt många andra är jag ganska kär i relationen mellan Elizabeth och mr Darcy. Jag tycker att det är ganska fantastiskt romantiskt hur hon tror att hon verkligen inte tycker om honom, när det är solklart för tittarna att hon visst gör det. Jag tycker att det är fantastiskt mysigt att de får varandra på slutet och visar sig ha varit för stolta och tjuriga för att inse för länge sedan att de är som gjorda för varandra.

Jag försöker komma på vad det är jag egentligen tycker om, och jag tror att en viktig del är att man aldrig får se Elizabeth och Darcy efter att de fått varandra. Det finns ingenting i deras relation som jag lyckas känna igen mig i eller relatera till, den är liksom bara ett abstrakt lyckligt slut som man kan få föreställa sig hur perfekt man vill utan att reflektera över äktenskapliga gräl och tröttsamhet.

Den enda scen jag egentligen kan relatera till, och därför tycker är lite extra fin, är den när mr Darcy försöker sig på att fria genom att först rabbla fram ett långt tal om att han försökt kväsa sina känslor, som han känner trots alla former av högre förnuft. Det är romantik på en nivå jag förstår mig på.

Trots allt är den mest romantiska dikt jag skrivit ett satiriskt brev där jag ber en förälskelse att flytta ut ur mitt huvud eftersom den stör, och varje gång jag försökt skriva sådana där bekännelser att jag tycker om någon i mitt huvud, så inleds de med en lång radda "jag har försökt låta bli och det är förmodligen jättedumt och du är nog ändå inte intresserad och förlåt!".

Så när mr Darcy rabblar upp Elizabeths ofördelaktiga familj, inkomst och ställning innan han kan tala om att han älskar henne blir jag lite varm i hjärtat. Och befrielsen när hon skäller ut honom för det. Delvis är det därför jag tycker så mycket om Pride and Prejudice.

måndag 11 juli 2011

Berättelser jag skapar

Först ut bland önske-inläggen har jag lovat att skriva någonting om vad jag skriver. Jag skriver egentligen mest sakprosa, som skoluppgifter och bloggar, och en del poesi, men Adam som frågade verkade inriktad på skönlitteratur, så jag tänkte att det här inlägget ska få kretsa runt det.

Jag skapar ofta fiktion, eller olika former av berättelser. Däremot växlar mediet jag gör det i. När jag lajvar mycket skriver jag mindre och när jag tecknar mycket gör jag lite annat. I perioder får jag utlopp för mitt berättelseskapande genom Sims 2, som jag märkligt nog inte tröttnat på än. Förmodligen för att jag inte betraktar det som ett spel.

Min senaste stora period av skönlitterärt skrivande var i gymnasiet. Jag läste litterär gestaltning och spottade ur mig skönlitteratur och dramatik på löpande band. Jag skapade ett fantasyuniversum att arrangera lajv i, vilket inte blev av. Jag har en storyline till en roman i samma universum, men är för odiciplinerad för att skriva sammanhängande. Det blir ett stycke här och ett stycke där, men jag har svårt att foga ihop dem till en helhet. Ibland plockar jag upp den berättelsen, tecknar någon scen, skapar ett par dokument som skulle kunnat användas som lajvrekvisita (som pass, journalanteckningar eller resehandlingar) eller någonting i den stilen. Jag bara skriver inte just nu.

Den gången var grundexperimentet vad som händer om man tar en hyfsat Lajvien-aktig fantasyvärld, och spolar fram den. Vad händer när man låter den passera industriella revolutionen, och sätter arbetarrörelse, demokrati, urbanisering och rasbiologi på schemat? Vad händer med skogsvarelserna som är "naturens barn" när de blir billig arbetskraft i fabriker och hur ter sig alver som en kulturell och ekonomisk överklass i urmodiga 1700-talskläder? Jag är fortfarande ganska förtjust i det, även om lajvet aldrig blev av och jag inte har skrivit mer fiktion i den världen på många år. Jag har inte sett konceptet med fantasy i tidig 1900-talstappning någon annanstans, och hoppas kanske på att fortsätta med det någon dag.

På senare tid har jag lajvat och tecknat lite för mycket för att skriva. Jag har lagt mitt berättelseskapande i fiktionsuniversumet till Granlandskampanjen, och även om jag ägnar energi åt att fundera på historier ur min rolls barndom är det sällan jag skriver dem. Kanske synd. Som alltid när man har med lajv att göra är jag lite orolig att skriva och därmed ta mig tolkningsföreträde över andra människors rollfigurer.

När jag skriver poesi tänker jag helt annorlunda. Poesi måste, till skillnad från skönlitteratur, vara helt sann. Man får inte ljuga när man skriver dikter. Skönlitteratur handlar om att ljuga vackert. Så det sparar jag till ett annat inlägg :)

Önska ett inlägg


Jag vill skriva, för det tycker jag om! Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om alla gånger, så jag tänkte försöka göra en sådan här efterlysning igen. Vad tycker ni läsare att jag ska skriva om? Inget ämne är för stort eller för litet :)

Förra vändan fick jag skriva om min vän Rebecka, att göra slut med kompisar, att spela på kärlek och sex på lajv, och om Facebook-välgörenhet. Nu har jag lovat att skriva någonting om mitt skrivande, och om religion.

Vad ska jag skriva mer om? Om lajv jag vill arrangera? Om favoritklänningar? Om saker jag gjort eller saker jag tycker är viktiga eller det politiska läget i Sverige eller mat eller meningen med livet?
Välj ni!

Dagens ord

När jag var yngre brukade jag störa mig rätt hårt på svenskar som inte hittar ordet de söker på svenska, och därför använder ett engelskt istället. "Vad heter reclaima på svenska nu igen?". Så småningom har det slagit mig i praktiken att vilket språk man väljer att prata på ofta beror på vilken språkmiljö man lärde sig ordet i fråga i.

Det enda riktigt bra ord jag lyckas exemplifiera med är télépherique, som jag lärde mig när jag jobbade i Chamonix en sommar. Det tog något år innan jag kom på idén att slå upp det och insåg att samma sak heter kabinbana på svenska. Jag har många exempel från när man pratar med min bror också, och gånger vi faktiskt inte riktigt förstått varandra eftersom han inte kan det svenska namnet på vissa livsmedel och jag inte förstår det spanska.

Dagens ord är ett på franska som jag förvisso lärt mig i dess naturliga miljö (om Nutella), men som jag tycker är spännande för att jag stöter på det ganska ofta utanför den, och faktiskt inte har lyckats hitta någon riktigt bra svensk synonym. Dagens ord är pâte à tartiner.

En pâte à tartiner verkar helt enkelt vara alla former av pålägg som man brer på underlaget. Smör, sylt och marmelad är pâte à tartiner. Jordnötssmör och färskost också. Hasselnötsmassa är pâte à tartiner de noisettes och tahini är pâte à tartiner de sesame.

Jag kom att tänka på det idag när jag bredde mackor med tartex och tahini, och blev lite glad. Det är ett ganska sött begrepp :)

Ta tillbaka högstadiet

I fredags arrangerade jag lajv för tredje gången. Eftersom varje uppsättning följts av en del tjat, blev det en tredje vända av lajvet Klassfesten. Jag vet inte om jag kommer att göra någonting mer av konceptet, men det känns som ett bra tillfälle att knyta ihop säcken och reflektera lite över de tre uppsättningar av samma lajv jag ändå satt upp.

Klassfestlajvet föddes i Frankrike sommaren 2007. För min del alltså sommaren mellan tvåan och trean i gymnasiet. När jag inte arbetade satt jag mycket inomhus, lyssnade på intriger ur min kollegas vänskapskrets och broderade. Och funderade på lajv man skulle kunna arrangera. På telefon med Niklas fick jag så den lysande idén "Finns det någonting mer traumatiskt än en högstadieklassfest?", och eftersom vi hade svårt att tänka oss någonting sådant, så bestämde vi oss för att göra ett lajv av sagda högstadieklassfest. Vi satte ett datum en månad fram i tiden och bestämde oss för att skriva alla roller, så att vi skulle slippa sitta och svettas över bristfälliga rollbeskrivningar och koncept som inte gick ihop med varandra. Det här var tiden före Google Docs, men efter många dokument skickade fram och tillbaka över MSN, intrigkartor och sista minuten-anmälda deltagare fick vi ihop ett lajv.

Det som slog mig med häpnad redan första gången vi körde klassfestlajvet, var hur kort tid det tar för folk att hitta sin inre femtonåring. Mest tongivande den uppsättningen var grabbgänget som med pubertala fotbollsskämt och popcornkastning satte stämningen på en gång. Det var klotter på whiteboardtavlan, stora intriger om små saker och bråk om cd-spelaren. Jag själv var inte närvarande alls stora delar av lajvet, när jag plockade upp försenade spelare, handlade saker och fick åka in till stan för att hämta nyckeln till off-rummet, vars dörr gick i baklås med alla våra saker instängda.

Det jag tycker allra bäst om med klassfestlajvet är annars själva grejen med att ha ett färdigskrivet lajv. Jag skriver 20 klasskamrater och mailar ut dem till spelarna. Och plötsligt får de eget liv. Folk lånar de mest fantastiska kläder, hittar på roliga detaljer om sina roller, och så går vi in-lajv och allt spårar totalt. Som arrangör står man oftast någonstans i mitten och undrar hur i helvete lajvet lyckades ta den här vändningen, vad som ledde till vad och hur det egentligen gick till.
Ett bra bevis på att lajv är deltagarkultur, interaktivt och omöjligt att sia om på förhand. Det har hänt helt olika saker alla tre uppsättningarna. Många spelare har varit med på fler än en, men lajvet blir sig inte riktigt likt. Det är en sådan detalj som jag tycker väldigt mycket om.

Det finns inga tysta, mobbade nördar i mitt 9b. Det är också en sådan detalj som jag tycker om med klassfestlajvet. De små rädda pluggflickorna som finns blir omhändertagna och omtyckta av resten och klassen samlas runt estetgänget i mitten. De tre-fyra riktiga fjortisar som brukar finnas med blir i regel betraktade som en jobbig minoritet, gör slut, dricker insmugglad öl fast de inte får och resten himlar med ögonen, och de misärlajvar överlag lite mer än alla andra. Jag tror att det handlar om att faktiskt få återta högstadiet lite. De flesta av oss kommer nog ihåg det som hyfsat traumatiskt. Men i 9b vågar man fråga den där söta tjejen om hon vill ta en promenad någon gång. Man vågar säga ifrån till elaka Emelie, och man kan räta på ryggen lite och vara stolt över att man fortfarande hejar på esteterna.

onsdag 6 juli 2011

Det ironiska lajvet!

I helgen var jag utanför Hallsberg och deltog på Hallå OFF - det ironiska lajvet! Det speciella med lajvet var att det var uppbyggt i flera metanivåer. Vi spelade ett gäng lajvare, som var deltagare på ett sunkigt 90-tals high fantasy-lajv, där de i sin tur spelade olika toppkaraktärer.

Incitamenten för att åka på ett lajv som Hallå OFF är nog många. Medelåldern var hyfsat hög och många verkade se lajvet som en kärleksförklaring till alla lajv de åkte på för femton år sedan, när silvertejpskorvar och gympaskor var standard. Vi yngre verkade i större utsträckning se det som en chans att få spela de där rollerna som verkar kul men som vi har lite för mycket värdighet för att spela på ett seriöst lajv. Jag (i yllekjortel och bruna Converse) och två vänner spelade kott- och kak-knytt och ägnade lajvet åt att vara grönsminkade, barnsliga och irriterande. En annan vän spelade kapten Jack Sparrow, komplett med romflaska, hatt och kajal. Roligt? Ja! Buskis? Ja! Okej? JA!

Ju längre jag lajvat desto mer har jag insett att det jag tycker bäst om på lajv faktiskt är att offa. Jag tycker om växelspelet mellan att stänga av mitt eget jag och gå in i en annan personlighet ett tag, och att ta tillbaka mig själv och reflektera över upplevelsen. Ju längre jag lajvat, desto större behov av att ta metasnack off vid dagens slut för att diskutera vart vi vill ta spelet får jag. Och desto större behov av eftersnack.

Därför tyckte jag att Hallå OFF var ganska skönt. För att det var helt rumsrent att offa, mellan toppkaraktär (knyttet) och baskaraktär (lajvaren) i alla fall. Sextonåriga Matilda som jag spelade gick gärna off i tid och otid och hängde mycket i offlägret där hon diskuterade vad som just hänt på lajvet med andra spelare.

Just på grund av mitt offbehov tyckte jag att Hallå OFF stundom var jobbigt också. De sista fem minutrarna av ett lajv brukar jag vara helt uppfylld av förväntan. "Ja! Snart bryter det! Då får jag bubbla upp och ha eftersnack med folk!". När Ödets Vindar, det sunkiga fantasylajvet, bröt hade man precis det där offbubbelt i kroppen. Då blev det ett rätt spännande, jobbigt antiklimax att behöva lajva hela efterfesten och vara kvar i roll också.

Samtidigt som det var grymt kul att få lajva en lajvefterfest. Ett intressant sätt att betrakta sig och sina medlajvare utifrån på något sätt. Alla baskaraktärerna (lajvarna vi spelade) kändes som folk jag träffat på lajv i verkliga livet, om än med en ironisk touch. Min tonåriga roll vågade inte ragga på folk utan rullade runt med dem i gräset för att få kramas, och tyckte att det var högst pinsamt både att få dricka och att inte få dricka på Jag har aldrig. Vi snackade grymt mycket skit om andra spelares utseende, utrustning och rollspel. Och till råga på allt kunde man hänga på lajvets forum och diskutera saker före och efter lajvet!

Hallå OFF var helt klart ett spännande lajvexperiment och en kul upplevelse. Förmodligen också första och sista gången jag lajvar en high fantasy-roll. Fetsmink och mastix är inte så jävla roligt. Men nu har jag testat.
Knyttkärlek på det!

Mellan inläggen

Jag bloggar inte så mycket just nu, för jag har varit på landet en vecka. Där finns det inget internet, så man fördriver tiden med att teckna, bada och klappa lurviga katter. Därefter har jag varit på Hallå OFF! som var ett bra lajv, men som jag behöver samla tankarna lite till innan jag sätter mig och skriver någonting ordentligt om.

Jag skulle vilja skriva lite mer om humanistförakt också. Tydligen, av kommentarerna på förra inlägget att döma, är det fel av mig att inte förstå att jag är mycket sämre än tekniker, fysiker och matematiker. För det tycker jag faktiskt inte att jag är. Så det så. Jag tycker förresten fortfarande inte att det hör till god etikett att vara anonym och tala om för främlingar på internet att de suger. Oavsett vilken utbildning man har gått.

Innan dess får ni titta på dagens teckning!

söndag 3 juli 2011

Om att derivera en samhällselev

Jag har inte koll på hela bloggosfären och tusen länkar i den här frågan, jag har varit på landet utan internet i en vecka och därefter på lajv. Däremot hade jag väldig lust att kommentera hela grejen med Svenskt Näringsliv och humanioran, och skrev det här i min almanacka på ett tåg mellan Falun och Hallsberg. Men ungefär såhär.

Svenskt Näringsliv vill sänka studiestödet för humaniora. Vi får höra om studenter som hobbypluggar Harry Potter, och eftersom min vänskapskrets är full av humanister nås jag snabbt av ramaskri och Facebookupprop. Vi är visst samhällsnyttiga!

Jag har länge hyst en lätt motvilja gentemot naturvetare, och blivande civilingenjörer, ekonomer, jurister o.s.v. Ni får inte ta det personligt (jag gillar er egentligen), men det känns så tokseriöst att gå en utbildning där man är garanterat ett välbetalt kostymjobb och det är så lätt att inte riktigt ta sig själv på allvar bredvid er. Svenskt Näringsliv tycker förmodligen att ni är samhällsnyttiga så att det räcker.

När vi gick gymnasiet var det esteter och sammare som inte riktigt skulle tas på allvar. Sammare kanske - om de läste sam-ekonomi med global inriktning. Men vi andra då...
Vi andra är smärtsamt medvetna om varför de inte går att derivera en samhällselev*.

Och på något sätt har folk fått för sig att det här med filosofi, etnologi, religionshistoria, litteraturvetenskap, språk, är låtsasämnen som vem som helst kan klara av. Det krävs väl inte så mycket för att plugga samhällsprogrammet? Eller humaniora? Ärligt talat var jag bättre än naturarsnittet på min skola i humanistiska ämnen OCH i matte. Då hette det att de aldrig ställer krav på sammare.

Och när jag tog studenten hade jag lärt mig sammarförakt till den grad att jag grät över mina 19,8 i slutbetyg och frågade om det egentligen var värt någonting över huvudtaget. Min mamma tröstade mig med att jag ändå hade ett fint snittbetyg från en studieförberedande utbildning och det kommer man ganska långt med på högskolan.

På hobby-högskolan, om Svenskt Näringsliv nu får bestämma, i alla fall. I ett par år har jag nu nästan fått glömma att jag är en oderiverbar sammare, en värdelös humanist. Trots att jag inte vågade hobbyläsa lingvistik av rädsla för arbetsmarknaden utan hoppade på en utbildning till gymnasielärare. Garanterad ett underbetalt foppatoffel-jobb medan politiker utan pedagogisk kompetens ska bestämma över huvudet på mig hur jag ska sköta mitt jobb.

Jag ska alltså undervisa ungdomar i livsfrågor, litteratur och hur man skriver ett korrekt CV medan journalister och politiker kallar mig oduglig, Svenskt Näringsliv tycker att jag är onyttig, och naturarna fortfarande skrattar åt att jag inte går att derivera.

Sverige 2011, jag har en fil. kand i svenska. Jag kanske borde ha blivit civilekonom istället.

*Varför man inte kan derivera en samhällselev? De har ingen funktion!