Så romantisk jag blir

Jag refererade till den här som "den mest romantiska dikt jag någonsin skrivit" i ett inlägg häromdagen, varefter jag kom på att jag faktiskt inte lagt upp den på bloggen. Den hamnade på Facebook från början och kom inte därifrån. Ni som bara följer min blogg via FB (sluta med det, jag har jätteproblem med min RSS-feed!) får alltså se den här dubbelt. Men det struntar jag i. Det här är nog så nära kärlekspoesi jag kommer. Satir!

Brev till hyresgästen i mitt huvud

Hej, du!

Jag tror att det är dags att vi tar ett allvarligt samtal, du och jag. Det är nämligen så att det här inte fungerar längre. Jag släppte in dig i mitt huvud med förhoppningen om att vi skulle kunna samexistera där under någorlunda fredliga former och utan att gå varandra på nerverna, men du har brutit överenskommelsen. Du stökar hela tiden ner bland mina kognitiva förmågor, och jag är grymt trött på oredan du ställt till med min intelligens, den brukar vara skarpare än såhär.

Jag är ganska besvärad över att du brutit dig in i skåpet där jag förvarar minnen. plockat ut några av de bästa och skrivit ditt namn med stora bokstäver på dem. De var faktiskt mina långt innan du flyttade hit. Var snäll och lämna tillbaka dem.

Jag har förresten inte sett min koncentrationsförmåga på flera månader, och den är rätt bra att ha när man skolarbetar. Vi kom väl överens om att ifall du tar den sista får du gärna ersätta den. Och min perception får faktiskt inte bo i ditt rum hela tiden, jag behöver den till annat också.

Ännu mer besvärad är jag över att du börjat ta dig friheter med mitt autonoma nervsystem. Du har ingen rätt att kontrollera min puls och min sömn och det är definitivt inte du som bestämmer i vilka situationer jag ska få hjärtklappning och vilja fly i säkerhet för att inte säga någonting dumt.

Så du, det här fungerar inte längre. Nu kommer du förmodligen att be mig om en chans till och lova att bättra dig, men du har faktiskt fått din chans och jag orkar inte med dig längre. Så det är nog bäst för oss båda om du flyttar ut. Min barndoms berättelser, min naiva rädda världen-attityd och min förkärlek för utstickande kläder vill jag ha kvar, lämna dem i tamburen (snyggt ihopvikta) innan du går, är du snäll. Däremot kan du behålla den där perceptionen, under förutsättning att jag kan sköta mina vanliga åtaganden utan den. Behåll ett par gator jag tycker om också, så blir det säkert rättvist.

Om du går in och tittar i centrala nervsystemet så finns det en stor burk dopamin där. Ta så mycket du vill, jag vet inte hur mycket användning jag har för det när du flyttar. Stäng burken ordentligt efter dig, bara.

Och tack för den här tiden, hyresgäst. På något sätt har det ändå alltid varit trevligt att ha dig här.Vi kanske hörs någon gång.

Vänliga hälsningar

Anneli

Kommentarer

Plumflower sa…
Jag gillade det här.
Nyllet sa…
Jag känner igen mig nästan obehagligt väl i det här verket. Jag har själv formulerat mig enligt samma principer, med kärlek som något trevligt men lite problematiskt.

Jag tycker om den.

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.