tisdag 12 juli 2011

Stolthet och fördom

"It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife"

Nyligen har jag legat på landet och läst Pride and Prejudice ordentligt för första gången. Tidigare har jag sett filmatiseringarna, men jag tycker att man går miste om ett favoritdrag med Austen om man håller sig till dem. Hon är ironisk! Hon kommer med spydiga kommentarer och små inflikningar; metakommentarer. När jag läste Northanger Abbey som också är full av dem skrattade jag så att jag grät med jämna mellanrum.

Idag låg jag hemma sjuk och bestämde mig för att se filmen från 2005 en gång till, så det gjorde jag. Liksom väldigt många andra är jag ganska kär i relationen mellan Elizabeth och mr Darcy. Jag tycker att det är ganska fantastiskt romantiskt hur hon tror att hon verkligen inte tycker om honom, när det är solklart för tittarna att hon visst gör det. Jag tycker att det är fantastiskt mysigt att de får varandra på slutet och visar sig ha varit för stolta och tjuriga för att inse för länge sedan att de är som gjorda för varandra.

Jag försöker komma på vad det är jag egentligen tycker om, och jag tror att en viktig del är att man aldrig får se Elizabeth och Darcy efter att de fått varandra. Det finns ingenting i deras relation som jag lyckas känna igen mig i eller relatera till, den är liksom bara ett abstrakt lyckligt slut som man kan få föreställa sig hur perfekt man vill utan att reflektera över äktenskapliga gräl och tröttsamhet.

Den enda scen jag egentligen kan relatera till, och därför tycker är lite extra fin, är den när mr Darcy försöker sig på att fria genom att först rabbla fram ett långt tal om att han försökt kväsa sina känslor, som han känner trots alla former av högre förnuft. Det är romantik på en nivå jag förstår mig på.

Trots allt är den mest romantiska dikt jag skrivit ett satiriskt brev där jag ber en förälskelse att flytta ut ur mitt huvud eftersom den stör, och varje gång jag försökt skriva sådana där bekännelser att jag tycker om någon i mitt huvud, så inleds de med en lång radda "jag har försökt låta bli och det är förmodligen jättedumt och du är nog ändå inte intresserad och förlåt!".

Så när mr Darcy rabblar upp Elizabeths ofördelaktiga familj, inkomst och ställning innan han kan tala om att han älskar henne blir jag lite varm i hjärtat. Och befrielsen när hon skäller ut honom för det. Delvis är det därför jag tycker så mycket om Pride and Prejudice.

3 kommentarer:

Nyllet sa...

Sällan eller aldrig har jag känt igen så väl i en formulering som i "jag har försökt låta bli och det är förmodligen jättedumt och du är nog ändå inte intresserad och förlåt!".

Jag skrev något liknande för fem år sedan: http://stuffray.blogspot.com/2006/11/watching-world-coming-down-on-my-head.html

Anneli sa...

Jag gillar när du relationsbloggar, även om det är ett gammalt inlägg. Kanske mest för att jag känner igen mig så i det. Jag har som du vet också varit så otroligt nära att ringa upp och säga ungefär "hej, jag är väldigt kär i dig, kan du inte bara säga att du inte är intresserad så kan jag försöka strunta i dig sedan?". Såhär i efterhand inser jag att det nog hade varit ganska dumt gjort.

Nyllet sa...

Jag har delade erfarenheter av den sortens konversationer. I fallet som nämns i bloggen läste en gemensam vän mitt inlägg och uppmanade målet för min kärlek att kontakta mig och bekräfta att hon inte var intresserad. Visst var det lite konstig stämning i några veckor, men sedan dess är hon en av mina absolut närmaste vänner. Det finns inte någon annan människa som jag pratar så mycket om Livet och Kärleken med, även om Camilla ligger tätt efter.