Ta tillbaka högstadiet

I fredags arrangerade jag lajv för tredje gången. Eftersom varje uppsättning följts av en del tjat, blev det en tredje vända av lajvet Klassfesten. Jag vet inte om jag kommer att göra någonting mer av konceptet, men det känns som ett bra tillfälle att knyta ihop säcken och reflektera lite över de tre uppsättningar av samma lajv jag ändå satt upp.

Klassfestlajvet föddes i Frankrike sommaren 2007. För min del alltså sommaren mellan tvåan och trean i gymnasiet. När jag inte arbetade satt jag mycket inomhus, lyssnade på intriger ur min kollegas vänskapskrets och broderade. Och funderade på lajv man skulle kunna arrangera. På telefon med Niklas fick jag så den lysande idén "Finns det någonting mer traumatiskt än en högstadieklassfest?", och eftersom vi hade svårt att tänka oss någonting sådant, så bestämde vi oss för att göra ett lajv av sagda högstadieklassfest. Vi satte ett datum en månad fram i tiden och bestämde oss för att skriva alla roller, så att vi skulle slippa sitta och svettas över bristfälliga rollbeskrivningar och koncept som inte gick ihop med varandra. Det här var tiden före Google Docs, men efter många dokument skickade fram och tillbaka över MSN, intrigkartor och sista minuten-anmälda deltagare fick vi ihop ett lajv.

Det som slog mig med häpnad redan första gången vi körde klassfestlajvet, var hur kort tid det tar för folk att hitta sin inre femtonåring. Mest tongivande den uppsättningen var grabbgänget som med pubertala fotbollsskämt och popcornkastning satte stämningen på en gång. Det var klotter på whiteboardtavlan, stora intriger om små saker och bråk om cd-spelaren. Jag själv var inte närvarande alls stora delar av lajvet, när jag plockade upp försenade spelare, handlade saker och fick åka in till stan för att hämta nyckeln till off-rummet, vars dörr gick i baklås med alla våra saker instängda.

Det jag tycker allra bäst om med klassfestlajvet är annars själva grejen med att ha ett färdigskrivet lajv. Jag skriver 20 klasskamrater och mailar ut dem till spelarna. Och plötsligt får de eget liv. Folk lånar de mest fantastiska kläder, hittar på roliga detaljer om sina roller, och så går vi in-lajv och allt spårar totalt. Som arrangör står man oftast någonstans i mitten och undrar hur i helvete lajvet lyckades ta den här vändningen, vad som ledde till vad och hur det egentligen gick till.
Ett bra bevis på att lajv är deltagarkultur, interaktivt och omöjligt att sia om på förhand. Det har hänt helt olika saker alla tre uppsättningarna. Många spelare har varit med på fler än en, men lajvet blir sig inte riktigt likt. Det är en sådan detalj som jag tycker väldigt mycket om.

Det finns inga tysta, mobbade nördar i mitt 9b. Det är också en sådan detalj som jag tycker om med klassfestlajvet. De små rädda pluggflickorna som finns blir omhändertagna och omtyckta av resten och klassen samlas runt estetgänget i mitten. De tre-fyra riktiga fjortisar som brukar finnas med blir i regel betraktade som en jobbig minoritet, gör slut, dricker insmugglad öl fast de inte får och resten himlar med ögonen, och de misärlajvar överlag lite mer än alla andra. Jag tror att det handlar om att faktiskt få återta högstadiet lite. De flesta av oss kommer nog ihåg det som hyfsat traumatiskt. Men i 9b vågar man fråga den där söta tjejen om hon vill ta en promenad någon gång. Man vågar säga ifrån till elaka Emelie, och man kan räta på ryggen lite och vara stolt över att man fortfarande hejar på esteterna.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän