tisdag 30 augusti 2011

Bloggutmaning jag åtminstone vill följa

För ett par år sedan skrev jag väldigt mycket om sex. Det blir mindre och mindre. Vilket förmodligen har med förekomsten av monogamt eller obefintligt sexliv för min del att göra, och att det känns dumt att skriva om sex så att någon kan hängas ut eller identifieras.

Däremot tycker jag väldigt mycket om att läsa bloggare som skriver om sex. Så fort det är någorlunda teoretiskt, intressant och handlar om roligare saker än bästa ställningen, så läser jag det gärna. Alltså tänker jag hålla ett öga på bloggutmaningen Vecka 6.

Den går alltså ut på att Tanja Suhinina varje vecka kommer på ett sexrelaterat tema, som olika bloggare sedan skriver ett inlägg på. Veckans är sova ihop. Jag är lite sugen, så jag får se om jag skriver någonting. Oavsett vad läser jag intresserad!

söndag 28 augusti 2011

Steampunk och barnsjukdomar

I en arla urtid fanns landet Lajvien, där det satt tio utbygdsjägare i svart mantel på varje värdshus och var för balla för att prata med varandra. Man kunde rädda världen från att gå under, få sina föräldrar slaktade av orcher, vinna hela kungariket och halva prinsessan på en kafferast, och silvertejpskorvarna var stora och heta. Lyckligtvis har lajvgenren medeltids-fantasy kommit ifrån de flesta av sina barnsjukdomar idag, och de flesta som arrangerar eller åker på lajv i genren kan fokusera på roller, intriger och specifika settings istället för på fantasyklichéer. Det är en typiskt sådan grej som jag gillar med fantasylajv.

Just hemkommen från mitt fjärde steampunklajv har jag insett att steampunk vore en jävligt häftig lajvgenre, om det inte var för att den har så vansinnigt många barnsjukdomar som man inte kommer ifrån. Inte riktigt än, åtminstone.

  • På steampunklajv är folk lite för balla för att våga prata med varandra. Lite väl ofta sitter det alltså stora klungor av folk i otroliga 1800-talsklänningar, med ett par meters avstånd, och nedlåter sig inte till att interagera med varandra. Aragornvarning!

  • Ofta är de också lite för snygga för att kunna springa omkring, skita ner sig eller göra någonting särskilt. Man vill inte förstöra nämnda klänningar....

  • Och Face It... de flesta som lajvat ett tag kan slänga ihop en helt okej medeltidsutstyrsel på ingen tid. Man har grejer att låna, eller låna ut. Standardkjortel 1a är snorenkel att sy, och folk har oftast grejerna. Steampunklajvare verkar ofta antingen ha fokuserat på sin asballa utrustning och glömt att tänka på rollen, eller fokuserat på rollen och har ganska tråkig utrustning.

  • Det finns lite för många genreklichéer att trilla ner i, för att de känns nya och häftiga. Och så hamnar man plötsligt mitt i någon märklig mysterieintrig och undrar varför man inte bara kunde få köra vanliga människor-emellan-intriger. Och vad är grejen med luftskeppspirater?

  • Till sist, verkar folk överlag tänka lite för mycket på vad som passar sig, för att det ska hända särskilt mycket eller bli så mycket drama. Man har sina snygga kläder, och god etikett, och av någon anledning blir man förvånad när 1800-talslajv handlar om att kallprata sig själv till leda.
Jag tycker däremot att steampunk och 1800-tal är jävligt snyggt, och hoppas att genren ska slippa ur sina barnsjukdomar och bli fullt spelbar ganska snart. Idealet vore trots allt att lajv framför allt handlade om olika settings. Sedan är genrer som fantasy/nutid/steampunk mest en beteckning på vilken sorts löjliga kläder man har på sig medan man spelar nämnda setting.

Om du älskar

Ytterligare en dikt som jag skrev i Helsingfors, förmodligen efter att min datorsladd avlidit och jag plötsligt fick väldigt mycket tid på kvällarna. Nu har jag äntligen skrivit rent.

Om du älskar
vill jag ta dig i famnen
vyssja dig hårt och säga
"glöm inte bort din mamma"

Om du älskar
så ta i allt vad du orkar
och viska det i hans öra.

Om du älskar
så svälj henne långsamt
hon är gjord av smör
men där kan finnas glasbitar.

Om du älskar
var inte rädd för de salta tårarna
kyssarna.

Om du älskar
bli inte för lycklig
för lyckan är solgrön och stillastående
som en pott där insekter plaskar.

Om du älskar
ät aldrig hennes ögon
du behöver någon som kan se klart.

Om du älskar
låt det storma omkring dig.
Och andas åtrå känn och skrik
från toppen av ett andetag, och vet att du lever.

fredag 19 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Avrest

Det blev ett litet uppehåll i Helsingforsdagboken, i och med att min elsladd bestämde sig för att börja spruta glöd och smälta sig själv. Jag kände att språkförbistringen och problemet med att hitta i Helsingfors var för stora för att inte ge mig ut på jakt efter en ny sladd i Finland, utan väntar tills jag är åter på svensk mark. Alltså är jag datorlös.

Igår rådde episkt flyttkaos på Anders Korps väg. Städade ur rummet, hade givetvis mer saker än när jag kom (jag köper för mycket kläder, lyckligtvis på Myrorna), slängde en massa papper och drog till Vasa. Efter en tågförsening fastnade vi i metropolen Seinäjoki och blev ett par timmar sena, men allt är fint!

I Vasa har vi checkat in på fint hotell, hoppat i sängarna (som känns som hoppborgar jämfört med plankorna vi sov på i Forsby) och gått på svenskspråkig studentpub. Billig öl och svensk schlager. Jag börjar bli mästare på idiotkonversationer med finlandssvenskar i barer, som i regel inte förstår mina skämt eller säger totalt självklara saker tillbaka. Där har man för att man försöker vara social.

Imorse gick vi upp tidigt och otroligt förväntansfulla på frukostbuffén. Jag har inte ätit frukostbuffé sedan jag blev vegan, och var lite cyniskt pessimistisk i förhand, men är överväldigad och tycker att den var fantastisk. Har fått varm ugnsstekt potatis och svamp, sojayoghurt med färska bär och underbar färskpressad juice. Alltså är jag hyfsat salig och mycket nöjd. Förmiddagen har ägnats åt friluftsmuséet Stundars, och nu är jag kär i små gråa hus och lajvpeppen stiger. Det är fint!

Imorgon ska vi åka otäck båt, mamma, och promenera runt på öar. Hemfärden inleds från Vasa vid 9 på söndag morgon, och ankomst i Stockholm ganska precis 24h senare. Det var den finlandsresan! Åh vad jag gillar det!

lördag 13 augusti 2011

Dagens ord

Dagens ord är en finlandism som gett oss huvudbry sedan vi kom till Helsingfors, och som jag äntligen lyckats klura ut.
Skvär.

Det började med att vi åkte förbi busshållplatsen Joukolaskvären, som ligger på vägen mellan stan och Forsby. Vad en skvär är visste ingen av oss, men roligt lät det i alla fall. Därefter har vi sett fler skvärer, som Fölskvären. Och börjat undra mer och mer vad en skvär egentligen är.

Joukolaskvären heter på finska Joukolan puisto. När jag slog upp puisto visade det sig betyda park. En första ledtråd. En andra ledtråd fick vi när vår norska klasskamrat Sunniva insåg ljudlikheten mellan skvär och square. Fyrkant, alltså.

Nu har jag slagit upp ordet i SAOB och Finlandssvensk ordbok och fått ett tillfredsställande svar:

skvär
öppen plats, liten stadspark
Riddarhusskvären


Jag tycker att det är ganska roligt med just finlandismer som har engelskt ursprung.

Helsingforsdagbok: Shopping och besök hemifrån

Nu är min undervisning slut. Sista föreläsningen i förrgår, följt av en poesikväll och igår var vi på besök på Forskningscentralen för de inhemska språken. Nu är jag ledig i ett par dagar och sedan ska vi skriva tentamen. Som ofta inför tentamina är jag kolugn och ganska förväntansfull. Det känns bra!

Jag har bekantat mig med de finlandssvenska modernisterna och tycker att de känns som en samling riktigt intressanta prickar. Södergran, Diktonius och Parland föll mig i smaken men Gunnar Björling känner jag en viss aversion inför. Min senaste hypotes är att han helt enkelt känns lite för pretentiös. Men man kan inte gilla allt och det är ganska skönt att man inte gör det. I torsdags kväll hade vi poesikväll på Nordica. Ost, vin, och poeten Peter Mickwitz som var där och läste för oss. Tyvärr inte riktigt min kopp te det heller, men någon form av samtal kring poesi fick vi i alla fall fram.

Igår var jag på Akademiska Bokhandeln och blev förälskad. Den är helt enkelt stor, underbar och har böcker på svenska. Köpte en finlandssvensk ordbok, lite för dyr men synnerligen värd det. Jag tror att den kommer att komma till användning, har bläddrat en del i den och gillar den redan. Dessutom kände jag mig uppmuntrad att sätta ihop mina samlade dikter, så att jag har dem sparade på ett och samma ställe och inte blir av med dem i hårddiskkraschar eller liknande, så jag gick och köpte en vansinnigt dyr men helt underbar anteckningsbok, som jag präntat in dem i. Det känns väldigt bra!

Och idag har min mamma och lillasyster kommit från Stockholm med båt över dagen och hälsat på! Jag är glad, för jag hade saknat dem ganska massor!

fredag 12 augusti 2011

Den inte självklara rätten att vara normal

Det här är en ständigt aktuell fråga. Nu tar jag den en gång till, och den här gången är jag faktiskt ganska irriterad.

Det är ett jävla privilegium att känna sig helt normal, som en självklart välkommen del av ett samhälle. Det är någonting jävligt bra att få känna sig helt normal, och jag ska inte säga att det är få förunnat, eftersom en av poängerna med hela normalitetsbegreppet är att det täcker in majoriteten av en grupp, som får bli normen.

Det är ett jävligt bra samhälle, där så många av människorna som möjligt känner sig normala, inkluderade, välkomna och som folk är mest. Gör de det, betyder det att man har ett samhälle som är öppet och respektfullt gentemot människors olikheter. Det är ett bra samhälle.

Det är ett jävla oskick, när man själv känner sig välkommen, att försöka tala om för andra grupper att de inte är välkomna, och särskilt när man använder argumentet "ni är inte i majoritet". Det är ett jävla oskick, att försöka få det till att majoriteten är detsamma som det enda rätta.

Att väldigt få tycker att ketchup är ett självklart gott tillbehör till sushi, gör inte att det är fel att äta ketchup på sushi, eller att det inte är gott.
Att väldigt få (tyvärr) är veganer, gör inte att veganism är någonting obskyrt eller konstigt, eller fel för den delen, som man borde undvika och som det viktigaste är att den här omhuldade majoriteten slipper kontakt med.
Att väldigt många tycker att tv3 är den roligaste tv-kanalen ger inte tv3 monopol på begreppet underhållning.

Jag känner mig oftast inkluderad i begreppet "majoriteten". Det är en jävla lyx. Kan vi inte bara försöka se till att så många som möjligt känner att de gör det, helst alla, och att resten är välkomna de också?

Kan vi inte sluta sitta och prata om att vi som stor majoritet inte ska bli förtryckta av små minoriteter? Det här året har jag varit i Finland under Prideveckan och sluppit höra ett enda "jag demonstrerar inte att jag är hetero" eller "nuförtiden får man väl inte vara straight och ha sex i missionären längre!". Och det är jag glad för. Herregud vad jag hoppas att ni andra inte behövde höra så mycket skit av det slaget heller.

Men nuförtiden får man ju inte gilla vanliga fantasylajv eftersom det finns folk som gör mer spännande saker. Just ja.
Håll bara tyst med sådant. Klart man får. Åt vilket håll som helst.

onsdag 10 augusti 2011

Andas på andra sidan

Ytterligare modernistisk poesi från studentkorridoren i det märkliga landet i öst. Jag överanvänder kanske min mobiltelefon.

Dagens fe:
en digital vän.
Din närvaro alltjämt när jag tänker den. Du svävar.
saktamjukt. hos mig.
och jag känner dig, varsamt
som värmeenergi.
Förälskelse =
Hur hjärtat vibrerar i fas med telefonen.
Jag är på stand-by
på helspänn.
andas i mitt öra, sakna mig visa
ett livstecken! - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Klick! som skulle du skrika. hjärtat
bultar yrvaket
ser mig omkring du talar
i mjukblåljuset. displayen. jag
famlar
handen genom håret
"hur ser jag ut?" jag läser
leende smeker plasten och
kanske vi andas
samtidigt
världar ifrån varandra.
- - - - - - - - -

Helsingforsdagbok: Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är

Idag har vi haft ett enormt veganskt pannkaksknytis i studentkorridoren och druckit finsk öl i bastun. Nu är jag blöt, kall och känner mig lite ensam, emedan alla mina stockholmska vänner sitter i en vallgrav på en ö i Östersjön och tittar på halvnakna män som leker med eldklot.

Idag har jag konfronterats med Gunnar Björlings universella dada-individualism. Visst för att det låter ganska roligt att slänga ihop stora mängder onomatopoestiska ljud på ett papper och kalla det konst, men jag blir otroligt provocerad. Det erkänner jag utan omsvep. Jag blir otroligt provocerad av människor som gör kaos med konsten för kaosets skull, och att jag ska lägga intellektuell energi på att försöka analysera detta kaos. Dada känns som den modernistiska poesins svar på trollning. Eller som Jokern i Batman.

Och därför tänker jag parafrasera Södergran och påstå att jag har insett mina dimensioner, och att det icke anstår mig att göra mig mindre än vad jag är. Jag tänker inte slösa intellektuell energi på att försöka finna en mening i konst som är avsiktligt irrationell och avsiktligt nonsens. Jag tänker inte känna mig dyster för att jag inte förstår mig på Gunnar Björling. Det anstår mig inte. Så jag skiter i det.

Däremot tycker jag om Björlings ord-akvareller. Det är en sådan sak som jag tycker om med poesi och tycker att den kan användas till. Samtidigt som det nästan är lite fusk. I en prosatext finns det vissa värdeladdade ord som används för att skapa stämning och känsla. Och så en jävla massa packfluff. Poesin plockar helt enkelt bort packfluffet däremellan.
Vilket jag älskar och uppskattar med den, avundas den för, och tycker oerhört illa om.

Dessa modernister gör för övrigt kaos med mitt språk. Var ska jag kasta av mig den strida ström av modernistisk poesi jag producerar som avrollning efter mina föreläsningar?

tisdag 9 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Sverige kallar

Den här veckan har vi fem timmars föreläsning om dagen och man är ganska mosig i huvudet när man kommer hem. Det är lite oundvikligt. Ikväll ska vi på en mysig pub med 70-talsinredning och billigt rödvin i Berghäll, men först vilar jag upp mig lite efter skolan.

Idag har Sverige kallat. Man tror att man är lite isolerad från hemlandet när man sitter i Forsby och ens mesta kontakt med Sverige är över Facebook. Som den här veckan kommer vara lite dödare än vanligt, eftersom alla mina vänner är på Rosornas ö, härjar och lever fan. Jag är lite avundsjuk, men det känns fortfarande bra att vara i Finland istället.

Idag har ändå Sverige gjort sig påmint. Dels har jag fått hjälp att skriva ut ansökan om studiemedel, eftersom jag inte har någon e-legitimation och då är det enda sättet att få in ansökningarna att skriva ut, skriva under dem och skicka via post. Så jag måste hitta någon form av improviserat kuvert och ett tjusigt utrikesfrimärke.

Och dels har jag fått antagningsbesked 2 från Högskolenämnden. Utöver de 30hp Lärarprofession som ska bli min heltidssyssla i höst har jag nu kommit in på två fristående kurser i lingvistik också. Med de flummiga namnen "Språk, kultur och tänkande" under första halvan, och "Skrift, språk och människa" den andra halvan av terminen. Jag har fortfarande inte full koll på vad det är, men som halvfarts kvällskurser väcker de mest nyfikenhet, pluggsug och nördglädje. Så jag hoppas på mycket sådant!

Under den här kursen i Finland har jag ju dessutom återupptäckt hur jävla roligt det är med språk, och saknat svenskan lite. Så det här känns som en rätt bra kompromiss.
Herregud vilken seriös högskolestudent jag måste ta och bli i höst. Det ska bli roligt.

måndag 8 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Litterär modernism

Det är måndag kväll, jag har just tagit en dusch och är lite för trött för att uträtta någonting men samtidigt lite socialt understimulerad. Så jag lurkar Facebook och skriver dagbok.

En vecka efter ankomsten har jag börjat bli redigt språkförvirrad. Inte så att jag pratar finlandssvenska nu, som farhågan var: vi umgås för lite med finlandssvenskar. Däremot har jag börjat tänka på en märklig finländsktonad svorska. Jag skyller på umgänget med mina allmänt skandinaviska klasskamrater, jag har kursare som pratar danska och norska.

Idag har vi ägnat fem timmar åt att läsa högt och diskutera Edith Södergran. Dikten Fragment från "Septemberlyran" framkallade starka bilder och vackra färger i huvudet på mig. I övrigt var föreläsningen något ostrukturerad men jag var väldigt glad över Ateneum-besöket i förra veckan, för att ha konstriktningar att hänga upp poesin på. Dagens Södergran kändes mycket expressionistisk. Jag har överlag insett att jag tycker väldigt mycket om modernism, och det glädjer mig, för jag har alltid haft svårt för den.

Efter ett par timmars modernismföreläsning är det dock svårt att tänka utan radbrytningar, så jag satte mig ned på ett café och skrev dagbok i diktform, kände lite mycket och var längtande en stund. Sedan åkte jag hem och stekte amerikanska pannkakor som väckte stor förtjusning hos mina klasskamrater. Jäj pannkakor jäj!

Nu på kvällen har jag insett att jag gillar Elmer Diktonius. Och att jag inte har någon lunchlåda tills imorgon och att mitt busskort går ut i morgon bitti, så jag får ta en extra tidig buss till skolan. Det är ingen som vet om vi kommer att få en vecka nya av Nordkurs, som betalade det förra, eller om det blir till att punga ut med 28 euro för ett nytt. Helsingfors saknar studentrabatter, och ungdom är man upp till 16 år. Inte snällt.

Vakna av regnet

Jag testar modernistisk poesi. Det gör jag aldrig annars, men efter sex timmars föreläsning om den finlandssvenska modernismen är mitt huvud alldeles fullt. Inatt vaknade jag av regnet mot rutan och himlen var alldeles röd. Såhär blev det.

ett tryck
tunga våtvarm
slukar i gråmulen dager
stadens mjuka andetag
över kullerstensgatorna.
vi är blodet
som forsar i dess ådror

sluta läpparna
runt dina sammetsmjuka
smaka dina ord
din tunga
när man vaknar i helsingforsnatten
och himlen är röd
regngråten utanför
skriker ”släpp in mig”.

lägg dina andetag tätt mot mitt öra
känn blodet glittra i mina ådror
tyngden av ditt huvud
mot mitt bröst,
snö i dina ögonfransar.
regnet vilar lätt på gatorna
staden vaknar inte ännu.

söndag 7 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Ett veckoslut

Det verkar som att finlandssvenskan gör skillnad på veckoslut (lördag-söndag) och helger (helgdagar) på ett sätt som sverigesvenskan inte gör. I alla fall så tycker jag om terminologin, så det här har varit mitt första veckoslut i Finland.

Man blir lite desorienterad när man inte har någon skola att gå till, har jag märkt. Men det blir till att hitta trevliga saker att göra ändå. Lördagen hade vi tänkt åka ut till Arabia, men det regnade och var mulet hela dagen, så på det viset blev det inte. Istället, för att ha gjort någonting, bestämde jag mig för att åka in till Kampens köpcentrum (som är en hyfsat enorm inomhusgalleria) och gå i butiker. Att gå i butiker i Helsingfors är inte särskilt roligt, det mesta är antingen kedjor som finns hemma också (Lindex, Gina Tricot, Indiska) eller dyr finsk design (Marimekko, Iitala) där man vill ha allt men inte har råd att köpa någonting.

Jag köpte ett par vykort som hamnade på väggen i mitt studentrum och åkte hem, där jag delade en tvättstuga med mina klasskamrater, köpte en påse chips till fredagsmys och såg den fantastiska norska filmen Mannen som älskade Yngve. Jag passade också på att använda bastun, som hade ett par timmars öppen drop-in för damer. Det var dock ingen annan där, så jag satt ensam och läste kurslitteratur i värmen. Väldigt skönt!

Idag åkte vi ut till Arabia där vi fastnade i fabriksbutiken. Muminmuggar är billigare på finlandsbåtarna än här ute, så det är inte mödan värt att åka ut för dem. Jag köpte ändå en, sommarmuggen med Lilla My i andrasortering. Överlag tycker jag väldigt mycket om finsk design har jag insett (som om jag inte visste det, jag har en del hemma). Som Runo-serien från Arabia och Taika från Iitala. Jag börjar förstå folk som betalar galet mycket för porslin som är snyggare än IKEAs. Det ska jag också göra när jag får en oförskämt hög inkomst och mina nuvarande, slitna svarta IKEA-tallrikar är uttjänta. Men det lär dröja ett tag.

Därefter hittade jag Astrid och Apornas Chorizo i en vanlig matbutik och köpte hem ett paket. Fantastiskt gott med svamp, ris och grönsaker! Eftermiddagen har ägnats åt att läsa kurslitteratur och eventuellt blir det väl en öl i Berghäll framåt kvällen. Vi får se. Hur som helst har det varit ett skönt veckoslut!

fredag 5 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Gator som känns som hemma

Idag när vi slutade skolan gick jag på Ateneum med en kursare. Finlands nationalgalleri kändes lite som en blandning av Moderna Museet och Nationalmuseum och jag som tycker om modern konst fick ut rätt mycket av samlingarna. Inklusive de ganska icke-moderna, förmodligen naturalistiska konstnärerna från slutet av 1800-talet som målar gatuliv så objektivt och naturligt de kan. Rätt häftiga bilder. Ateneum var mindre än jag förväntade mig för inträdet och vi hann igenom det utan problem på en timma. Men värt ett besök!

Den tillfälliga utställningen just nu om Lappland i den finländska konsten blev jag däremot ganska förvånad och lite störd över. Den kändes exotiserande och oproblematiserande på ett sätt som inte skulle vara politiskt korrekt att sätta upp i Sverige. Det framgick inte om några av konstnärerna faktiskt var samer, men jag såg inga samiska namn bland konstnärerna. Däremot såg jag många porträtt av människor i folkdräkter.

Dessutom har jag läst Edith Södergrans tonårsdikter idag. Ur vaxdukshäftet hon själv skrev ned dem i. Otroligt andäktigt kändes det! Vi var på studiebesök på Svenska Litteratursällskapet i Finland. Som dessutom har en riktigt bra hemsida.

På kvällen valde jag att inte följa med mina kursare till Sveaborg, för det var jag lite för trött för. Däremot blev jag rastlös framåt tiotiden och åkte spontant in till stan. Där strosade jag omkring i Berghäll och andades in staden. Jag förstår vad människor menar när de liknar stadsdelen med Södermalm. Det är ungefär samma backar och blandning mellan riktigt fula 60-talshus och gamla arbetarbostäder från 1800-talet. Och samma sunkiga kvarterskrogar, jag hittade ett antal finska Carmen. Samt ett par hipsterbarer och dyr second hand.

Berghällsbesöket tror jag var bra för mig som varit lite avig gentemot Helsingfors hela kvällen. Jag tycker att det är väldigt skönt att promenera på gator och bara känna mig välkommen. Jag gör det i Stockholm ibland, känner behovet av att göra vissa gator till mina lite extra och promenerar dem utan annat ärende. Och det brukar fungera. Det fungerade ganska bra i Helsingfors också. En fredagkväll där folk ragglar gatorna fram vid halv elva-tiden och skriker på stan.

Slutligen satte jag mig på ett café/bar/allmänt vardagsrum och skrev dagbok. Det är forfarande så väldigt många intryck härifrån som måste bearbetas. Så många essäer jag vill skriva och så många teman jag redan ägnat mig åt i svenskan som berörs och omaktualiseras. Jag ska se hur mycket jag orkar. Men det är mycket spännande tankar.
Det här är en bra resa.

torsdag 4 augusti 2011

Helsingforsdagbok: En del av sitt hemland.

Idag har vi pratat om tvåspråkiga myndigheter, om hur den finländska språklagen ser ut i teorin och hur det oftast fungerar i praktiken. Vi har tittat på ministeriers webbsidor som innehållit mångdubbelt mer information på finska än på svenska och på kommersiella aktörer som antingen är enspråkigt finska eller tvåspråkiga på finska-engelska. Och så har vi pratat om hur otroligt dyrt det är med en tvåspråkig stat, att det alltid finns översättarjobb i Finland, och rätten att kunna prata med vården eller socialförsäkringsbyrån på sitt eget modersmål.

Och många reagerar, lite förvånande men egentligen inte, med att undra varför finlandssvenskarna bara inte lär sig finska. Det är ju så dyrt med svenskan och de är ju så få och det finns väl ändå ingen annan minoritet i Europa som har så bra villkor som finlandssvenskarna? Sverigefinnarna är betydligt fler, och har inte samma rättigheter. Vilket ju som vi vet vid det här laget har med politisk historia att göra. Svenskarna i Finland har gått från att tala maktens språk till ett likvärdigt nationalspråk med finskan, de har aldrig varit en förtryckt minoritet som inte erkänts inom landet. Skulle Finland inte ha den historian det har, säg att vi suddar bort all historia och bara råkar befinna oss i ett land med drygt 90% finsktalande, kanske 6% svensktalande och en liten grupp med andra modersmål, så skulle givetvis svenskan inte få den ställning svenskan har idag.

Men samtidigt börjar jag mer och mer förstå finlandssvenskarna och varför de oroar sig. Och att man inte kan bortse från den politiska historien, vare sig för finnarnas del eller för svenskarnas. Och i grunden tror jag att det viktigaste här är känslan av att vara välkommen i sitt eget land. Att man får vara en del av landet man är född i.

Jag tänker på vad som skulle hända om svenska staten stängde alla kyrkor och sa att religion får vara en privatsak men ni ska inte tro att ni kan förvänta er att få hålla mässor, gifta er eller bli begravda inom den. Sådant får ni ta i hemmen. Jag tänker på vad som skulle hända om svenska staten skulle förbjuda alla äktenskap utom heterosexuella. Eller bestämma att det enda språket man får tala i svenska skolor (även på rasterna) är svenska.

Med största sannolikhet skulle väldigt många människor inte känna sig hemma i Sverige längre. Jag själv inräknat. Känslan av att vårt land inte är till för oss, för att några andra har bestämt att den heterosexuella, svensktalande, sekulära befolkningen är majoritet och därför ska sitta på all makt i samhället. Känslan av att inte bli räknad som en riktig svensk, eftersom riktiga svenskar ju är heterosexuella, svensktalande och sekulära. Jag skulle tycka att det var fruktansvärt jobbigt. Om landet jag tror mig leva i och ställa upp för plötsligt inte vill ställa upp för mig längre.

Det vore en sak om Sverige aldrig tillåtit homoäktenskap eller Finland aldrig haft svenska som nationalspråk. Men nu är det inte så, och därför måste man få ta historien med i beaktningen. Därför är den viktig.

Mer reflektioner på det här temat kommer absolut, men det är lite för mycket tankar för bara ett inlägg.

onsdag 3 augusti 2011

Dagens ord

Dagens ord, precis före sängdags här i Forsby, blir en lingvistisk term. Inte det förväntade smilis (finlandssvenska för smiley) som jag gått runt och fnittrat lite över hela dagen, utan ett språkdrag som mynnade ut i lite diskussion framåt kvällen.
Dagens ord är hyperkorrektion.

Det låter krångligt, det blir svårt att förklara det, men det är ganska charmigt när man kommer på bra exempel. Jag upptäcker ibland att jag hyperkorrigerar och tycker att det är lite roligt. Hyperkorrektion går alltså ut på att man, mån om att vara tydlig, lägger in språkljud i ord som inte ska vara där egentligen. Jag tar ett par exempel ur mitt eget språk och närmiljö.

Jag uttalar spontant snurrdurr, istället för mer skriftspråksnära -dörr. Någon gång i ett försök att släta över min stockholmsdialekt har jag självklart kallat det snörrdörr istället.

I min förort heter det oftast åtminstonde och på sistonde, fast det inte ska vara några d i ändelsen där egentligen. Det här har jag fortfarande ofta svårt för.

Idag har jag insett att hållplatsen heter Thorildsplan, inte Torhildsplan som jag alltid har kallat den. Det ska alltså inte uttalas något h där.

Och min absoluta favorit-hyperkorrektion som kommer från min kära mor. Som det tog många år för att få reda på att det faktiskt heter apropå (av franska á propos), inte att bero på, som ju faktiskt uttalas ungefär likadant.

Jag älskar hyperkorrektioner och samlar gärna flera. Ge mig fler!

En lekplats per land - Finland

Igår hade min klass som sagt picknick på Sveaborg och passade på att klara lekplatsutmaningen även för Finland. Såhär såg det ut. Foto: Maria Tiala-Prestjan

Spännande och skojigt med Nordkurs!

Helsingforsdagbok: Om att landa och lite sådant

Första dygnet i Helsingfors var som sagt lite skrämmande. Jag gömde mig på studentrummet och kände mig melankolisk och resan ned till stan kändes inte alls bra. Förmodligen handlade det lite om att man måste landa i en stad innan man upptäcker den. Och lite om att jag försökte utforska centrum, som känns lite som centrala Stockholm fast ännu större. Jag känner mig inte så hemma på Sveavägen heller.

Den jobbiga centrumturen blev dock värd det morgonen efter när jag och resten av min klass (vi är nio stycken) hoppade på bussen hemma i Forsby, aktiverade våra nya busskort och åkte in till skolan. Plötsligt kände jag att jag åkt den bussen förr och att det var som rutin. Jag kände igen hållplatsnamn och har börjat lära mig vägen till skolan, och plötsligt är det min bussresa.

Föreläsningarna är grymt intressanta. Jag har insett att jag har mer förkunskaper än jag tror och intresse nog för att hänga med på resten. Det känns lite som att vi bara nosar på ytan och jag vill veta mer, men samtidigt blir jag matad med lagom mycket nya spännande grejer. Och det är också en sådan där skön rutingrej, att ha ett universitet att gå till.

Och så sjönk Helsingfors på plats ordentligt när jag efter skolan satte mig högst upp i trappan på Senatstorget med ett par klasskamrater och spanade ner. Det satt en fiskmås på Alexander IIs huvud och kände sig nog som herre på täppan. Jag satt högre upp än den och kände att det här är min stad. Därefter begav vi oss på utflykt och hade picknick på Sveaborg. Riktigt spännande! Man fick gå omkring i alla vindlande gångar, klättra på klippor nära havet och promenera runt på diverse försvarsverk. Kändes som ett perfekt utflyktsmål för skolklasser och förälskade par, så jag hoppas att många sådana åker ut dit.

Men ja jo, nu har jag landat. Nu är det dags att börja utforska den här staden ordentligt.

Helsingforsdagbok: Nationell identitet och språklig

Första dygnet kände jag mig tämligen desorienterad i Helsingfors, spårvagnarna körde fort och staden var bullrig och främmande. Nu, inne på tredje dygnet, har jag börjat landa ordentligt. Det är väldigt skönt.

Igår hade vi första föreläsningen för terminen. Vi pratade om finlandssvenskt identitetsbyggande, finskt dito och språkpolitisk historia. Det mesta som slog mig var hur nationalistiskt färgade finländska historiska begrepp fortfarande är. Man pratar om korstågstiden (när Finland erövrades av Sverige, trots att varken Sverige eller Finland existerade vid tidpunkten), det nationella uppvaknandet i början av 1800-talet och guldåldern under den värsta fennomanska nationalistiska andan, när alla skulle läsa Kalevala och vara stolta finnar. Det anses fortfarande lite ofinländskt att inte läsa Kalevala och det förekommer att finlandssvenskar får skarp kritik för att inte vara tillräckligt finlänska, eftersom de har svenska som modersmål.

Som svensk har jag svårt att prata om nationell identitet på det här sättet. Vi pratar aldrig om det i Sverige. Kanske är det för att vi inte varit i krig på så många år, och inte känt behovet av att samlas runt några nationalsymboler eller värna vår egen särart på något sätt. När svenskar pratar kulturell eller språklig identitet känns det ofta nästan skambelagt och när Sverigedemokrater och liknande pratar om att vi måste försvara den svenska kulturen blir vi förvånade. Försvara mot vad? Oss själva?

Och så är det spännande att det måste bli en sådan sammanblandning mellan språklig och nationell identitet hela tiden också. Det är väl spöken från språkstriden på 1800-talet skulle jag tro. Men att både finnar och svenskar verkar ha lite problem med att det finns en folkgrupp som värnar om sitt svenska modersmål och samtidigt hejar på Finland i hockey.

Jag vet inte hur många historier jag hört vid det här laget om sverigesvenskar som tror att finlandssvenskarna bryter på finska, erbjuder sig att prata engelska med dem istället, blandar ihop finlandssvenska och finska etc. Eller som, å andra sidan, vägrar gå med på att finlandssvenska invandrare till Sverige är just invandrare.
Och jag börjar höra fler och fler spännande fördomar om svenskan och Sverige från finskt håll, trots att de svenskar som lever i Finland är lika mycket finländare som finnarna själva.

Det här är vansinnigt spännande, men skrämmande också. Jag vill kunna prata språkpolitik utan att prata nationalism eller identitetspolitik. Det verkar de flesta vilja, men det verkar vara ganska olika saker i teorin och i praktiken.

måndag 1 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Första dygnet

De närmaste tre veckorna kommer jag nog att använda bloggen rätt mycket som resedagbok. För att faktiskt dokumentera vad jag egentligen håller på med här i Helsingfors, och för att bearbeta lite intryck. För ganska precis ett dygn sedan tog jag färjan från Stockholm och påbörjade den hyfsat långa resan över Östersjön.

Jag köpte sängplats i en delad hytt, som visade sig ligga under bildäck, långt ned under vattenytan. Mina farhågor var att få dela hytt med ett par medelålders ryskor, men mina medpassagerare visade sig vara två trevliga finskor i ungefär min ålder, som släpade med mig på karaoke och skrev upp långa listor med tips på vegetariska caféer, second hand-butiker och barer i min anteckningsbok. Hela resan använde jag alltså mest tafflig bruten engelska, och har inte riktigt hämtat mig språkligt än.

På båten insåg jag den enda viktiga grejen jag glömt också. Min kamera. Alltså blir det inga bilder i den här Helsingforsdagboken. Och min baddräkt, men det är underordnat.

Nåväl, vi blev hämtade med taxi på färjeterminalen och körda ut till Forsby, en förort några kilometer utanför centrum. Trevlig, svensktalande taxichaufför och en hög andra kursare som det ska bli intressant att lära känna närmare allt eftersom. Här har jag boat in mig så gott det går och känner mig ganska hemma, nu när mina böcker står i bokhyllan, ritblock på skrivbordet och en muminmugg med Råddjuret har fått plats i mitt kök.

Eftermiddagen har jag ägnat åt att laga lunch och försöka bekanta mig lite med Helsingfors. De språkliga dilemmana började på bussen när jag försökte köpa en enkelbiljett in till stan. Busschauffören förstod engelska nödtorftigt och jag fick min biljett. Men ungefär så. Väl inne i stan kom jag sedan på att mycket av den här resan går ut på att använda min svenska, se om det fungerar, hur den bemöts och så vidare. Så jag har som mål att försöka prata svenska med så mycket folk i serviceyrken som möjligt.

Hittills går det bra. Jag strövade runt och kom ihåg stadskärnan i Helsingfors och sedan traskade jag in på Donken och köpte franskisar, på svenska, det gick bra. Däremot vågar jag inte riktigt försöka svenska på stan, typ när man får lov att fråga folk om vägen och sådant.
Dagens läxa är att inte skämmas för mitt modersmål och komma ihåg att jag ska testa att använda det. I det ingår också att memorera de svenska namnen på ställena jag är på (eftersom varenda gata, stadsdel etc. har namn på både svenska och finska), så att jag kan använda dem när jag pratar just svenska. För finska kan jag inte.

Nu ska jag snart samlas med gruppen på infomöte, få lite busskort och information och sådant. Men det här känns som en bra början på ett äventyr.