Helsingforsdagbok: En del av sitt hemland.

Idag har vi pratat om tvåspråkiga myndigheter, om hur den finländska språklagen ser ut i teorin och hur det oftast fungerar i praktiken. Vi har tittat på ministeriers webbsidor som innehållit mångdubbelt mer information på finska än på svenska och på kommersiella aktörer som antingen är enspråkigt finska eller tvåspråkiga på finska-engelska. Och så har vi pratat om hur otroligt dyrt det är med en tvåspråkig stat, att det alltid finns översättarjobb i Finland, och rätten att kunna prata med vården eller socialförsäkringsbyrån på sitt eget modersmål.

Och många reagerar, lite förvånande men egentligen inte, med att undra varför finlandssvenskarna bara inte lär sig finska. Det är ju så dyrt med svenskan och de är ju så få och det finns väl ändå ingen annan minoritet i Europa som har så bra villkor som finlandssvenskarna? Sverigefinnarna är betydligt fler, och har inte samma rättigheter. Vilket ju som vi vet vid det här laget har med politisk historia att göra. Svenskarna i Finland har gått från att tala maktens språk till ett likvärdigt nationalspråk med finskan, de har aldrig varit en förtryckt minoritet som inte erkänts inom landet. Skulle Finland inte ha den historian det har, säg att vi suddar bort all historia och bara råkar befinna oss i ett land med drygt 90% finsktalande, kanske 6% svensktalande och en liten grupp med andra modersmål, så skulle givetvis svenskan inte få den ställning svenskan har idag.

Men samtidigt börjar jag mer och mer förstå finlandssvenskarna och varför de oroar sig. Och att man inte kan bortse från den politiska historien, vare sig för finnarnas del eller för svenskarnas. Och i grunden tror jag att det viktigaste här är känslan av att vara välkommen i sitt eget land. Att man får vara en del av landet man är född i.

Jag tänker på vad som skulle hända om svenska staten stängde alla kyrkor och sa att religion får vara en privatsak men ni ska inte tro att ni kan förvänta er att få hålla mässor, gifta er eller bli begravda inom den. Sådant får ni ta i hemmen. Jag tänker på vad som skulle hända om svenska staten skulle förbjuda alla äktenskap utom heterosexuella. Eller bestämma att det enda språket man får tala i svenska skolor (även på rasterna) är svenska.

Med största sannolikhet skulle väldigt många människor inte känna sig hemma i Sverige längre. Jag själv inräknat. Känslan av att vårt land inte är till för oss, för att några andra har bestämt att den heterosexuella, svensktalande, sekulära befolkningen är majoritet och därför ska sitta på all makt i samhället. Känslan av att inte bli räknad som en riktig svensk, eftersom riktiga svenskar ju är heterosexuella, svensktalande och sekulära. Jag skulle tycka att det var fruktansvärt jobbigt. Om landet jag tror mig leva i och ställa upp för plötsligt inte vill ställa upp för mig längre.

Det vore en sak om Sverige aldrig tillåtit homoäktenskap eller Finland aldrig haft svenska som nationalspråk. Men nu är det inte så, och därför måste man få ta historien med i beaktningen. Därför är den viktig.

Mer reflektioner på det här temat kommer absolut, men det är lite för mycket tankar för bara ett inlägg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?