onsdag 3 augusti 2011

Helsingforsdagbok: Nationell identitet och språklig

Första dygnet kände jag mig tämligen desorienterad i Helsingfors, spårvagnarna körde fort och staden var bullrig och främmande. Nu, inne på tredje dygnet, har jag börjat landa ordentligt. Det är väldigt skönt.

Igår hade vi första föreläsningen för terminen. Vi pratade om finlandssvenskt identitetsbyggande, finskt dito och språkpolitisk historia. Det mesta som slog mig var hur nationalistiskt färgade finländska historiska begrepp fortfarande är. Man pratar om korstågstiden (när Finland erövrades av Sverige, trots att varken Sverige eller Finland existerade vid tidpunkten), det nationella uppvaknandet i början av 1800-talet och guldåldern under den värsta fennomanska nationalistiska andan, när alla skulle läsa Kalevala och vara stolta finnar. Det anses fortfarande lite ofinländskt att inte läsa Kalevala och det förekommer att finlandssvenskar får skarp kritik för att inte vara tillräckligt finlänska, eftersom de har svenska som modersmål.

Som svensk har jag svårt att prata om nationell identitet på det här sättet. Vi pratar aldrig om det i Sverige. Kanske är det för att vi inte varit i krig på så många år, och inte känt behovet av att samlas runt några nationalsymboler eller värna vår egen särart på något sätt. När svenskar pratar kulturell eller språklig identitet känns det ofta nästan skambelagt och när Sverigedemokrater och liknande pratar om att vi måste försvara den svenska kulturen blir vi förvånade. Försvara mot vad? Oss själva?

Och så är det spännande att det måste bli en sådan sammanblandning mellan språklig och nationell identitet hela tiden också. Det är väl spöken från språkstriden på 1800-talet skulle jag tro. Men att både finnar och svenskar verkar ha lite problem med att det finns en folkgrupp som värnar om sitt svenska modersmål och samtidigt hejar på Finland i hockey.

Jag vet inte hur många historier jag hört vid det här laget om sverigesvenskar som tror att finlandssvenskarna bryter på finska, erbjuder sig att prata engelska med dem istället, blandar ihop finlandssvenska och finska etc. Eller som, å andra sidan, vägrar gå med på att finlandssvenska invandrare till Sverige är just invandrare.
Och jag börjar höra fler och fler spännande fördomar om svenskan och Sverige från finskt håll, trots att de svenskar som lever i Finland är lika mycket finländare som finnarna själva.

Det här är vansinnigt spännande, men skrämmande också. Jag vill kunna prata språkpolitik utan att prata nationalism eller identitetspolitik. Det verkar de flesta vilja, men det verkar vara ganska olika saker i teorin och i praktiken.

Inga kommentarer: