onsdag 28 september 2011

v6 - Smärta, kinkyness?

Jag försöker hålla jämna steg med vecka 6, men tycker att det är lite många ämnen som är svåra att angripa ur någon bra vinkel. Ställningar som var förra veckans tema har liksom alltid varit ett typiskt sådant ämne som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Jag tycker illa om distraktionsmoment av alla de slag när jag har sex, och att hålla på och tänka på var alla armar och ben tar vägen är ett typiskt sådant jag helst inte ägnar så mycket eftertanke åt. Sålänge det funkar och man inte känner sig löjlig liksom...

Veckans, smärta, känns däremot som jag skulle vilja bidra till. Mest för att det anknyter till vad jag skrev för ett par veckor sedan om att lära sig sex. Hela grejen med att människor använder ordet porrskada om precis vad som helst de själva inte gillar i sängen, så om man inte är van vid att prata väldigt grafiskt om sex med sina vänner blir det liksom rätt svårt att avgöra vilka saker som är standard och okej att föreslå, och vilka som kan tolkas som porriga, kinky eller inte riktigt socialt accepterade. Just smärta känns som en typiskt sådan grej, där det verkar råda rätt mycket delade meningar. Synnerligen förvirrande!

Smärta-temat kommer dessutom in på ett av mina favoritämnen när man inte pratar sex. Det här med förflugna associationsbanor. Som att klänning = feminin, heterosexuell = älskar att baka cupcakes = undergiven. Eller rollspel = nörd = kille, luktar svett, kan inte prata med tjejer. Ni vet sådana där. Konceptet gilla smärta i samband med sex verkar som att det ofta riskerar att ramla in i ungefär samma banor.

Som när man blandar ihop alla former av BDSM och refererar till allting som lite kinky, så att smärta måste ha med dominans/undergivenhet att göra. Eller får för sig att smärta = piskor, läder och junk. Alla sådana här grejer verkar ju ha vanilj som motsatsord, och är man vanilj så gillar man ingendera... eller?

Typiskt mig att prata semantik istället för sex, men ja jo. Jag är mer än lovligt jävla vanilj när det kommer till dominanta snubbar som försöker kalla mig fröken på internet och tycker att läder är galet hett (kom igen, det är garvade döda djur) eller att man känner sig mäktig när man slår sin partner. Det kan jag tänka mig att man gör, men är ingenting jag har lust att ställa upp på. Vilket å andra sidan inte säger någonting whatsoever om vad jag tycker om kombinationen smärta och sex.

lördag 17 september 2011

V6 - Bara, vara, vara vänner...

Jag trodde inte att jag skulle skriva så mycket själv åt Vecka 6, men veckans tema är ett som jag verkligen kan. Det handlar om att vara vänner.

Jag vill låta det här inlägget kretsa runt kompisfacket. Inte för att jag någonsin förstått mig på det, utan snarare för att jag aldrig gjort det. Jag började fundera i termer runt relationsanarki när jag var 16 ungefär. Inte för att jag någonsin hört begreppet, men för att jag ärligt talat inte förstod skillnaden på vänner och förälskelser. Jag tror fortfarande inte att jag förstår den helt. Jag förstår skillnaden på vänner och folk som inte är mina vänner. Och skillnaden på folk jag är attraherad av och inte attraherad av. Förälskad i, och inte förälskad i. Men inte nödvändigtvis något samband mellan vilka jag räknar som vänner, och allt det där andra.

Hela konceptet med att ha ett kompisfack känns som att det förr eller senare kommer att leda till ångest och panik, eftersom människor överlag tycker om att flytta sig från det fack där man först placerade dem. Gånger man fått för sig att inleda en sexuell relation med en god kompis, och den första och enda förhållningsregeln man gav varandra var "jag är inte din jävla älskarinna nu". Gånger man försökt bryta kontakten med en gammal kompis för att man inte funkade socialt, och han försökt härleda det till att vi slutat ha sex. Man kan använda det för att tala om för vänner som tycker om en att de inte ska tro att det är någonting romantiskt, eller för att låtsas att det inte är något romantiskt. Jag tror att jag varit i de flesta situationer som kan uppkomma av kombinationen vänner, kompisfack, förälskelser och sex faktiskt. Som oron "bara vi inte börjar ligga med varandra och slutar prata på kuppen", eller strävan efter att bli kvarhållen i kompisfacket och "absolut ingenting emotionellt" fast det inte fungerat.

Först osams med kompisfacket blev jag i och för sig på den gamla goda tiden när jag var tonåring och den enda av mina tjejkompisar som inte var särskilt intresserad av killar. När jag började inleda min långa, goda tradition av att bli förälskad i vänner som inte är intresserade på det sättet. Mest för att det i regel innebar att nämnda vänner hade rätt att ställa in träffar med mig för att träffa pojkvänner, släpa med sig pojkvänner till träffar utan att säga till i förväg, eller för all del släpa hem pojkvänner (som jag självklart inte gillade) till min födelsedagsfest, eftersom par ju måste gå på fest tillsammans. Att hela tiden bli nedprioriterad till förmån för de där eländiga pojkvännerna, eftersom jag var "bara kompis" var ingenting som riktigt fungerade.

Jag tycker helt enkelt inte, i regel, att det här med "vara vänner" borde ha ett "bara" framför. Jag har vänner jag är förälskad i, och vänner jag inte är förälskad i. Vänner jag definitivt kan tänka mig att ligga med, och vänner jag inte är intresserad av på det sättet. Och ingendera är särskilt "bara". Man får väl ta det som det kommer, helt enkelt. Istället för att hålla på och kategorisera, rangordna och bestämma och sedan bli irriterad för att ens relationer tar svängar man inte räknat med liksom.

måndag 12 september 2011

Tillgänglighet i praktiken

Idag blir det ytterligare ett inlägg på temat tillgänglighet, och hur man i praktiken gör inom en organisation för att den ska vara öppen och tillgänglig för alla. Två begrepp jag tycker är centrala i det här fallet är normalitet och likvärdighet. Jag ska förklara hur jag menar.

När man pratar om tillgänglighet och öppenhet i teorin, blir normalitetsbegreppet väldigt ofta centralt. Tillgänglighet är när så många människor som möjligt lyckas känna att de är helt normala. Är man normal kan man bli betraktad som en individ, utan att begränsas av till exempel sitt kön, funktionshinder, etnicitet eller sexuella läggning. Är man inne i normen, känner sig helt normal, märker man sällan av att normen ens finns. Fungerar rullstolsrampen, specialkosten eller jämställdheten så bra att man kan tänka bort vilket särdrag man nu har, vara helt normal och koncentrera sig på frågan man är på plats för, då är det tillgängligt. Sådant skrev jag om efter Prolog.

En annan viktig del i att vara öppen och tillgänglig för alla är att inte positionera människor som avvikande i onödan, utan låta dem känna sig som normen. Till exempel genom att inte prata om sig själva i grupp som vita, svenska, heterosexuella medelklasskillar i en grupp där dessa förvisso är i majoritet, men som också innehåller utlandsfödda, hbt-personer, tjejer och individer ur arbetarklassen. Eftersom dessa inte kan identifiera sig själva med attributen man beskriver sig som, hamnar de i facket onormala. Det har jag också skrivit om förr.

Hur man jobbar med normalitet i praktiken då? När det handlar om mer än att prata. Där vill jag föra in begreppet likvärdighet. Målet ska vara att alla deltagare, oavsett funktionshinder etc, kan delta i en aktivitet på lika villkor. När man kan delta på samma villkor som alla andra, är man normal, och kan därmed vara vilken individ som helst och fokusera på någonting annat än att känna sig som tjej, bög, funktionshindrad, allergiker, invandrare etc.

Jag tror inte att det fungerar att bara försöka tänka bort alla sådana här epitet och tro att det blir jämlikt och bra då. Tvärtom måste man synliggöra människors egenheter väldigt mycket för att de ska bli helt oproblematiska. Om man är medveten om människors funktionshinder, så slipper de vara sitt funktionshinder.

När hela lajvgruppen ska sy standardiserade gambesoner, och mönstret är anpassat för kvinnliga höfter utan att man flera gånger måste påpeka att man är tjej. När rullstolsrampen är framställd redan när man kommer till lokalen så att man slipper inleda med att leta efter den. När man informerat om sin specialkost i förväg och den är framställd bland all annan mat, så att man odramatiskt kan äta med alla andra. När det finns en stödsekreterare på årsmötet utan att man måste tala om för alla ombud att man är dyslektiker. När folk går ut ur busskuren innan de tänder sin cigarett, och därmed besparar en en hostattack. Och när man inte behöver tacka nej till sociala evenemang för att de är förlagda till en för dyr krog med åldersgräns...
När det är självklart att alla ska kunna delta på lika villkor utan att känna sig hemska, besvärliga eller ovälkomna för att de har andra krav för att kunna delta än vad majoriteten har.

Då kan vi prata tillgänglighet.

lördag 10 september 2011

Skjortäventyr

För ett par år sedan önskade jag mig herrskjortor i present av min pappa. Min pappa brukade vara grymt bra på att köpa kläder jag tyckte om till mig när jag var liten, det ska han ha cred för, men just när det kom till herrskjortorna missförstod vi varandra lite. Så jag har ett par rutiga flanellskjortor som är för stora för att använda som kläder. Jättesköna som sovtröja eller morgonrock men ingenting jag går till skolan i.

Hursomhelst tycker jag att det är rätt snyggt med sådana här skjortor, och känner ibland för att väga upp volangklänningarna i min garderob med någonting lite mera standard lajvarkille. Så jag har vid ett par tillfällen senare försökt skaffa mig sådana här skjortor som är lite mera lagom storlek. Jag har en mörkrosa från H&Ms herravdelning som jag tycker om. Min vän Gustav har en likadan, och givetvis sitter den mycket bättre på honom än på mig.

Jag började leta skjorta på Beyond Retro, där det mesta var småtråkigt, dyrt och i viss mån även felmärkt (en skjorta i 100% akryl är inte wool shirt). Så jag begav mig till H&M igen och gjorde ännu ett sådant där försök att gå igenom djungeln av konfektionskläder.

Herrstorleken small sitter i regel ganska bra över mina axlar och bröst. Däremot har jag väldigt smal rygg i förhållande till resten, så där säckar de alltid ordentligt, och att knäppa en liten herrskjorta över höfterna kan vara rätt hopplöst.

Och när jag försökte prova kläder på ett sådant här ställe senast slutade det med att jag badade i en top i storlek 36 samtidigt som jag inte lyckades knäppa jeans i storlek 44. Alltså blev jag rätt nöjd när jag hittade damskjortor i flanell på H&M och gav mig för att prova storlek 38. Som satt bra över ryggen men ingen annanstans. Gick jag upp två storlekar till glipade skjortan bara något över brösten, och åter igen blev jag lite för irriterad på konceptet storleksangivelser för att faktiskt lyckas köpa en skjorta.

Vilket kanske var bra såhär i efterhand, för jag har oväntat höga räkningar den här månaden. Men den här eländiga djungeln bara för att få tag på en skjorta alltså!

Femininiteter

Förra veckan läste jag lite för mycket genusböcker på en gång, vilket i kombination med en vanlig svängning av dåligt självförtroende ledde till att jag var rätt arg och genuskrisade lite. Lärarkursen jag läser just nu har Fanny Ambjörnssons fantastiska I en klass för sig på litteraturlistan. Där följer hon två klasser med gymnasietjejer och tecknar hur de gör genus, sexualitet och klass. Överlag jättespännande bok. Jag tror att jag hypar den lite.

Jag är kvinna, nöjd så, väldigt tydligt, inte ifrågasatt. Men jag skolades aldrig in i någon av femininiteterna som de här gymnasietjejerna iscensätter. Bara en sådan där grej som att man anser det vara av högsta vikt att killar inte rakar bort sitt kroppshår (för det är bögigt, tydligen) och att tjejer gör det (för annars är det äckligt, tydligen). Eller att man har högre status om man har pojkvän än om man är singel, eftersom det är viktigt att positionera sig själv som heterosexuell kvinna. Och jag har försökt klä ut mig i min systers kläder ett par gånger, men jag fungerar inte med dem heller.

Den andra boken jag läste för skolan förra veckan handlade om flickor och pojkar i läroverk 1927-60. Också där var det väldigt mycket femininitet som skulle skapas genom att dela upp pojkar och flickor, låta dem ha gymnastik och slöjd var för sig, se till att flickorna blev eleganta, duktiga mödrar och pojkarna kunde göra karriär, ja ni vet hela det där köret. Och kombinationen av de här böckerna blev väl lite "riktiga kvinnor är X, jag känner inga riktiga kvinnor".

Nu har jag svängt runt igen, för jag hade en dålig generaliserande genusföreläsning häromdagen. Nu känns det tvärtom som att det är ganska viktigt om man prompt ska prata om tjejer som grupp och killar som grupp, att man måste prata om dem ur ett mer nyanserat och intersektionellt perspektiv. Det finns lugna, snälla killar och högljudda, framåt tjejer. Och galet utseendefixerade killar, tjejer med håriga ben, och en väldigt stor mängd både ungdomar och äldre som förvisso bryr sig mycket om sin framtoning, men medvetet inte vill vara med på den här tråkiga dikotomin mellan 50-talsmän och 50-talskvinnor.

Och hur mycket berörs jag i min vardag egentligen av kvinnors kollektiva underordning? Finns den där? Lite? Hur mycket? Och är det i mitt lönekuvert, när jag står i klädbutiken, i mitt sociala liv, eller när? Var?

Jag vet inte riktigt, alla dagar gör jag inte det. Men visst finns det fler femininiteter än en. Och fler maskuliniteter. Visst finns det många idealtyper att bygga sin egen könsroll runt. Kan vi inte se det ordentligt lite oftare?

söndag 4 september 2011

V6 - Om att lära sig sex

Dagens Vecka 6-utmaning har temat "Att lära sig sex". Spontant kommer kanske tanken upp ifall man verkligen behöver lära sig sex, trots allt är det en naturlig drift. Å andra sidan är det väl med sex som med konversation. Att kommunicera är en naturlig drift, men att lära sig språk, och vad och hur saker passar sig att säga är ett samspel med andra som man måste lära sig.

Jag minns inte när jag hörde talas om sex första gången. Förmodligen var det väldigt tidigt. Det där mytomspunna knulla var någonting man inte relaterade till sig själv, men såklart var nyfiken på. Jag kommer ihåg sexualundervisningen i sexan där man nog egentligen mått bäst av att få veta lite saker om puberteten, förälskelser och mens. Och jag är tacksam att jag aldrig fick det filmkliché pinsamma "blommor och bin"-snacket med mina föräldrar. Underligt nog pratar jag fortfarande aldrig om sex med familjen.

Som jag skrivit om förut var jag övertygad om att jag var lesbisk tills jag var ungefär 17. Och sex var i min värld väldigt länge någonting man pratade om, inte praktiserade. Och någonting man inte riktigt kände igen som tilltalande eller önskvärt när vuxenvärlden pratade om det. Man skrev till ungdomsmottagningens frågelåda på internet och frågade om man var normal som inte intresserade sig för killar alls, och fick svar i stil med "det kanske bara är en fas". Man läste frågelådesvar i stil med "jag är en kille som gillar att ha sex med andra killar, är jag bög?" och fick svaret "det är inte säkert, det kanske bara är en fas, du behöver inte vara homosexuell för det", och lärde sig att bli arg över en vuxenvärld som inte förstod. Men inte lärde man sig någonting om sex.

Skolan hade temadag på kärlek och sex. I praktiken innebar detta att de tjatade på killarna om att använda kondom, och på tjejerna om att säga åt sina killar att använda kondom. Jag gick fram till informationsbordet och bad att få någonting om tjejers sexualitet, och fick ett vykort som konstaterade att chokladbitar = orgasmer. Jag lärde mig att känna mig alienerad, men inte lärde man sig någonting om sex.

Och man försökte att titta på porr för att lära sig någonting om sex. Och visst var den ibland upphetsande och man fick se hur sexställningar kan se ut i praktiken. Men samtidigt har man sin inre feminist som vet att porren målar upp en låtsasvärld och att många handlingar man ser i porren inte är saker som människor praktiserar i verkliga livet. Ungefär som låtsasvärlden som målades upp i cybersex och vanliga textrollspel med sexuella inslag.
Jag är bara osäker på vilka som är vad, eftersom "porrsex!" känns som någonting folk använder som ett allmänt skällsord gentemot praktiker de själva inte gillar. Och inte lärde man sig så mycket om sex där heller.

Ett antal år och ett antal sexpartners senare känner jag mig fortfarande lite alienerad. Sex är någonting politiskt att bli arg över, det är en vuxenvärld som känns främmande, det är någonting roligt och skönt att göra med kompisar, och en ständig källa till konflikter. Jag kan känna mig vansinnigt osäker på vilka sexuella praktiker som faktiskt är vanliga bland folk, och vilka man inte vågar föreslå för att de bara förekommer i porr. Och överlag känns det som att sex är någonting man måste lära sig genom att faktiskt hålla på med det. All den där teorin man blivit matad med sedan man var liten är som ganska värdelös om man inte kan relatera till och omsätta den i praktiken.

Varför har man delat ledarskap?

Det verkar som att Vänsterpartiet överväger att införa en lösning med delat ledarskap, som Miljöpartiet redan har sedan rätt många år. Spontant känner jag mig varken för eller emot, men det jag känner att jag inte riktigt förstår är varför man ska ha två partiledare istället för en, och särskilt om det är viktigt att partiledarna är en man och en kvinna.

Det kanske är skönt att alltid ha två, så slipper man de ständiga diskussionerna som Socialdemokraterna råkar ut för. "Är det inte dags för en kvinnlig partiledare snart?", och följande "Det är så orättvist!". Å andra sidan upplever jag inte Vänsterpartiet som ett parti där sådana diskussioner flödar i någon större utsträckning. Under största delen av 90-talet leddes det av Gudrun Schyman, vars ledarskap fortfarande pratas om som någonting väldigt bra för partiet. Därefter Ulla Hoffmann en period innan Lars Ohly. De aktuella kandidaterna för att efterträda honom nu verkar ha en rätt jämn könsfördelning.

Det kanske är skönt att alltid ha två, så kan de fungera som varandras komplement. Som i fallet med Wetterstrand-Eriksson, som verkade väcka helt olika sorters reaktioner och få sympati av olika delar av befolkningen. Det kräver väl å andra sidan att de kompletterar varandra väldigt bra rent personlighetsmässigt. Och är det viktigt att de här två är en man och en kvinna? Av jämställdhetsskäl rent parti-internt? Eller förväntas män och kvinnor ha olika egenskaper som är bra när man ska visa upp sina partiledare utåt?

Jag vet inte riktigt. Miljöpartist-vänner, vet ni? Vänstervänner, vad tror ni?

lördag 3 september 2011

Det queera i att raka benen

De senaste dagarnas funderingar började när jag läste Fanny Ambjörnssons bok "I en klass för sig", om hur två grupper gymnasietjejer konstruerar klass, femininitet och sexualitet. Vansinnigt spännande bok, för övrigt.

Men hur som helst, en sak Ambjörnsson visar på, är hur det verkar som att en av de absolut viktigaste avskiljarna mellan manligt och kvinnligt, är förekomsten av kroppshår. Killar ska inte raka bort sitt, tjejer ska inte ha något. Utom givetvis på huvudet, då.

Det där är en sak som jag ibland reflekterat över. Att de flesta tjejer inte ens pratar om sin kroppsbehåring, det är så självklart att man är rakad under armarna och på benen. Det verkar också höra till den sortens ämnen som man tjejer emellan inte pratar om offentligt. Jag kommer ihåg för något år sedan när jag försökte få reda på om det vanligaste är att ha könshår, eller att inte ha könshår. Det lättaste sättet att få reda på hur andra tjejer gör, var ärligt talat att fråga en killkompis, som då förklarade att tjejer i regel inte har könshår heller. Där ser man.

Jag skolades aldrig riktigt in i den här femininiteten. När jag gick i högstadiet var jag dels arg feminist, dels övertygad lesbisk. Alltså kom jag aldrig riktigt in i det här med att tjejer ska göra sig snygga och kvinnliga. För att raka benen är kvinnligt. Jag tror att jag rakade benen första gången när jag var 19, och har aldrig tagit det för vana. Jag är värdelös på att noppa ögonbryn, jag vet inte hur man lägger en bra make-up och min lillasyster himlar alltid med ögonen och suckar argt åt mig när jag ställer korkade frågor om body lotions. Tjejerna jag umgås med har stor utsträckning buskiga ögonbryn och håriga ben de också. Och vi pratar hellre om kultur, människor och politik än om skönhetstips.

Häromdagen fick jag ett ryck när jag var hemma och hade tråkigt, och bestämde mig för att jag skulle raka benen. Ärligt talat kändes det lite malplacerat, lite småtabu, och lite queert. Som att jag bröt mot någon form av könsnorm när jag började raka bort pälsen från smalbenen. Som när de killar jag umgås med någon gång har testat och det blivit bemött med ett höjt ögonbryn, lite fnitter bakom hans rygg eller tyst beundran över det normbrytande i tilltaget. Ungefär den reaktionen kände jag att jag själv skulle vilja ha, och i viss mån kände själv, när jag satte mig och rakade benen.

Tills jag insåg att just ja, jag är biologiskt kvinna. Oavsett vilka normer jag är inskolad i, är det ingen annan som kommer att tycka att det är särskilt underligt när jag rakar benen. Och det blev en hyfsat underlig tankeställare, ändå.