Det queera i att raka benen

De senaste dagarnas funderingar började när jag läste Fanny Ambjörnssons bok "I en klass för sig", om hur två grupper gymnasietjejer konstruerar klass, femininitet och sexualitet. Vansinnigt spännande bok, för övrigt.

Men hur som helst, en sak Ambjörnsson visar på, är hur det verkar som att en av de absolut viktigaste avskiljarna mellan manligt och kvinnligt, är förekomsten av kroppshår. Killar ska inte raka bort sitt, tjejer ska inte ha något. Utom givetvis på huvudet, då.

Det där är en sak som jag ibland reflekterat över. Att de flesta tjejer inte ens pratar om sin kroppsbehåring, det är så självklart att man är rakad under armarna och på benen. Det verkar också höra till den sortens ämnen som man tjejer emellan inte pratar om offentligt. Jag kommer ihåg för något år sedan när jag försökte få reda på om det vanligaste är att ha könshår, eller att inte ha könshår. Det lättaste sättet att få reda på hur andra tjejer gör, var ärligt talat att fråga en killkompis, som då förklarade att tjejer i regel inte har könshår heller. Där ser man.

Jag skolades aldrig riktigt in i den här femininiteten. När jag gick i högstadiet var jag dels arg feminist, dels övertygad lesbisk. Alltså kom jag aldrig riktigt in i det här med att tjejer ska göra sig snygga och kvinnliga. För att raka benen är kvinnligt. Jag tror att jag rakade benen första gången när jag var 19, och har aldrig tagit det för vana. Jag är värdelös på att noppa ögonbryn, jag vet inte hur man lägger en bra make-up och min lillasyster himlar alltid med ögonen och suckar argt åt mig när jag ställer korkade frågor om body lotions. Tjejerna jag umgås med har stor utsträckning buskiga ögonbryn och håriga ben de också. Och vi pratar hellre om kultur, människor och politik än om skönhetstips.

Häromdagen fick jag ett ryck när jag var hemma och hade tråkigt, och bestämde mig för att jag skulle raka benen. Ärligt talat kändes det lite malplacerat, lite småtabu, och lite queert. Som att jag bröt mot någon form av könsnorm när jag började raka bort pälsen från smalbenen. Som när de killar jag umgås med någon gång har testat och det blivit bemött med ett höjt ögonbryn, lite fnitter bakom hans rygg eller tyst beundran över det normbrytande i tilltaget. Ungefär den reaktionen kände jag att jag själv skulle vilja ha, och i viss mån kände själv, när jag satte mig och rakade benen.

Tills jag insåg att just ja, jag är biologiskt kvinna. Oavsett vilka normer jag är inskolad i, är det ingen annan som kommer att tycka att det är särskilt underligt när jag rakar benen. Och det blev en hyfsat underlig tankeställare, ändå.

Kommentarer

Ylva sa…
Jag rakar benen ungefär en gång i kvartalet och då alltid i samband med att jag ska ha kjol. Annars får det liksom vara...

Ögonbrynen noppas ungefär lika ofta, med undantag för de hårstrån som gör att ögonbrynen växer ihop med varandra. De brukar jag ta bort lite oftare.

Mina häxhår på hakan däremot brukar jag försöka hålla borta så gott jag kan. Det är en hopplös kamp som är dömd att förloras, men som jag ändå inte kan låta bli att utkämpa.
Fåfänga tror jag att det heter...

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän