lördag 10 september 2011

Femininiteter

Förra veckan läste jag lite för mycket genusböcker på en gång, vilket i kombination med en vanlig svängning av dåligt självförtroende ledde till att jag var rätt arg och genuskrisade lite. Lärarkursen jag läser just nu har Fanny Ambjörnssons fantastiska I en klass för sig på litteraturlistan. Där följer hon två klasser med gymnasietjejer och tecknar hur de gör genus, sexualitet och klass. Överlag jättespännande bok. Jag tror att jag hypar den lite.

Jag är kvinna, nöjd så, väldigt tydligt, inte ifrågasatt. Men jag skolades aldrig in i någon av femininiteterna som de här gymnasietjejerna iscensätter. Bara en sådan där grej som att man anser det vara av högsta vikt att killar inte rakar bort sitt kroppshår (för det är bögigt, tydligen) och att tjejer gör det (för annars är det äckligt, tydligen). Eller att man har högre status om man har pojkvän än om man är singel, eftersom det är viktigt att positionera sig själv som heterosexuell kvinna. Och jag har försökt klä ut mig i min systers kläder ett par gånger, men jag fungerar inte med dem heller.

Den andra boken jag läste för skolan förra veckan handlade om flickor och pojkar i läroverk 1927-60. Också där var det väldigt mycket femininitet som skulle skapas genom att dela upp pojkar och flickor, låta dem ha gymnastik och slöjd var för sig, se till att flickorna blev eleganta, duktiga mödrar och pojkarna kunde göra karriär, ja ni vet hela det där köret. Och kombinationen av de här böckerna blev väl lite "riktiga kvinnor är X, jag känner inga riktiga kvinnor".

Nu har jag svängt runt igen, för jag hade en dålig generaliserande genusföreläsning häromdagen. Nu känns det tvärtom som att det är ganska viktigt om man prompt ska prata om tjejer som grupp och killar som grupp, att man måste prata om dem ur ett mer nyanserat och intersektionellt perspektiv. Det finns lugna, snälla killar och högljudda, framåt tjejer. Och galet utseendefixerade killar, tjejer med håriga ben, och en väldigt stor mängd både ungdomar och äldre som förvisso bryr sig mycket om sin framtoning, men medvetet inte vill vara med på den här tråkiga dikotomin mellan 50-talsmän och 50-talskvinnor.

Och hur mycket berörs jag i min vardag egentligen av kvinnors kollektiva underordning? Finns den där? Lite? Hur mycket? Och är det i mitt lönekuvert, när jag står i klädbutiken, i mitt sociala liv, eller när? Var?

Jag vet inte riktigt, alla dagar gör jag inte det. Men visst finns det fler femininiteter än en. Och fler maskuliniteter. Visst finns det många idealtyper att bygga sin egen könsroll runt. Kan vi inte se det ordentligt lite oftare?

Inga kommentarer: