måndag 12 september 2011

Tillgänglighet i praktiken

Idag blir det ytterligare ett inlägg på temat tillgänglighet, och hur man i praktiken gör inom en organisation för att den ska vara öppen och tillgänglig för alla. Två begrepp jag tycker är centrala i det här fallet är normalitet och likvärdighet. Jag ska förklara hur jag menar.

När man pratar om tillgänglighet och öppenhet i teorin, blir normalitetsbegreppet väldigt ofta centralt. Tillgänglighet är när så många människor som möjligt lyckas känna att de är helt normala. Är man normal kan man bli betraktad som en individ, utan att begränsas av till exempel sitt kön, funktionshinder, etnicitet eller sexuella läggning. Är man inne i normen, känner sig helt normal, märker man sällan av att normen ens finns. Fungerar rullstolsrampen, specialkosten eller jämställdheten så bra att man kan tänka bort vilket särdrag man nu har, vara helt normal och koncentrera sig på frågan man är på plats för, då är det tillgängligt. Sådant skrev jag om efter Prolog.

En annan viktig del i att vara öppen och tillgänglig för alla är att inte positionera människor som avvikande i onödan, utan låta dem känna sig som normen. Till exempel genom att inte prata om sig själva i grupp som vita, svenska, heterosexuella medelklasskillar i en grupp där dessa förvisso är i majoritet, men som också innehåller utlandsfödda, hbt-personer, tjejer och individer ur arbetarklassen. Eftersom dessa inte kan identifiera sig själva med attributen man beskriver sig som, hamnar de i facket onormala. Det har jag också skrivit om förr.

Hur man jobbar med normalitet i praktiken då? När det handlar om mer än att prata. Där vill jag föra in begreppet likvärdighet. Målet ska vara att alla deltagare, oavsett funktionshinder etc, kan delta i en aktivitet på lika villkor. När man kan delta på samma villkor som alla andra, är man normal, och kan därmed vara vilken individ som helst och fokusera på någonting annat än att känna sig som tjej, bög, funktionshindrad, allergiker, invandrare etc.

Jag tror inte att det fungerar att bara försöka tänka bort alla sådana här epitet och tro att det blir jämlikt och bra då. Tvärtom måste man synliggöra människors egenheter väldigt mycket för att de ska bli helt oproblematiska. Om man är medveten om människors funktionshinder, så slipper de vara sitt funktionshinder.

När hela lajvgruppen ska sy standardiserade gambesoner, och mönstret är anpassat för kvinnliga höfter utan att man flera gånger måste påpeka att man är tjej. När rullstolsrampen är framställd redan när man kommer till lokalen så att man slipper inleda med att leta efter den. När man informerat om sin specialkost i förväg och den är framställd bland all annan mat, så att man odramatiskt kan äta med alla andra. När det finns en stödsekreterare på årsmötet utan att man måste tala om för alla ombud att man är dyslektiker. När folk går ut ur busskuren innan de tänder sin cigarett, och därmed besparar en en hostattack. Och när man inte behöver tacka nej till sociala evenemang för att de är förlagda till en för dyr krog med åldersgräns...
När det är självklart att alla ska kunna delta på lika villkor utan att känna sig hemska, besvärliga eller ovälkomna för att de har andra krav för att kunna delta än vad majoriteten har.

Då kan vi prata tillgänglighet.

Inga kommentarer: