V6 - Bara, vara, vara vänner...

Jag trodde inte att jag skulle skriva så mycket själv åt Vecka 6, men veckans tema är ett som jag verkligen kan. Det handlar om att vara vänner.

Jag vill låta det här inlägget kretsa runt kompisfacket. Inte för att jag någonsin förstått mig på det, utan snarare för att jag aldrig gjort det. Jag började fundera i termer runt relationsanarki när jag var 16 ungefär. Inte för att jag någonsin hört begreppet, men för att jag ärligt talat inte förstod skillnaden på vänner och förälskelser. Jag tror fortfarande inte att jag förstår den helt. Jag förstår skillnaden på vänner och folk som inte är mina vänner. Och skillnaden på folk jag är attraherad av och inte attraherad av. Förälskad i, och inte förälskad i. Men inte nödvändigtvis något samband mellan vilka jag räknar som vänner, och allt det där andra.

Hela konceptet med att ha ett kompisfack känns som att det förr eller senare kommer att leda till ångest och panik, eftersom människor överlag tycker om att flytta sig från det fack där man först placerade dem. Gånger man fått för sig att inleda en sexuell relation med en god kompis, och den första och enda förhållningsregeln man gav varandra var "jag är inte din jävla älskarinna nu". Gånger man försökt bryta kontakten med en gammal kompis för att man inte funkade socialt, och han försökt härleda det till att vi slutat ha sex. Man kan använda det för att tala om för vänner som tycker om en att de inte ska tro att det är någonting romantiskt, eller för att låtsas att det inte är något romantiskt. Jag tror att jag varit i de flesta situationer som kan uppkomma av kombinationen vänner, kompisfack, förälskelser och sex faktiskt. Som oron "bara vi inte börjar ligga med varandra och slutar prata på kuppen", eller strävan efter att bli kvarhållen i kompisfacket och "absolut ingenting emotionellt" fast det inte fungerat.

Först osams med kompisfacket blev jag i och för sig på den gamla goda tiden när jag var tonåring och den enda av mina tjejkompisar som inte var särskilt intresserad av killar. När jag började inleda min långa, goda tradition av att bli förälskad i vänner som inte är intresserade på det sättet. Mest för att det i regel innebar att nämnda vänner hade rätt att ställa in träffar med mig för att träffa pojkvänner, släpa med sig pojkvänner till träffar utan att säga till i förväg, eller för all del släpa hem pojkvänner (som jag självklart inte gillade) till min födelsedagsfest, eftersom par ju måste gå på fest tillsammans. Att hela tiden bli nedprioriterad till förmån för de där eländiga pojkvännerna, eftersom jag var "bara kompis" var ingenting som riktigt fungerade.

Jag tycker helt enkelt inte, i regel, att det här med "vara vänner" borde ha ett "bara" framför. Jag har vänner jag är förälskad i, och vänner jag inte är förälskad i. Vänner jag definitivt kan tänka mig att ligga med, och vänner jag inte är intresserad av på det sättet. Och ingendera är särskilt "bara". Man får väl ta det som det kommer, helt enkelt. Istället för att hålla på och kategorisera, rangordna och bestämma och sedan bli irriterad för att ens relationer tar svängar man inte räknat med liksom.

Kommentarer

relationer sa…
Jag har heller aldrig förstått, även om jag försökte navigera mot det i början, det här med "bara vänner". Mycket märkligt. Här är min berättelse om vägen till RA: http://relationer.wordpress.com/2008/12/01/personlig-relationsanarki/

Jag har läst lite fler av dina inlägg och tycker att det är fint att läsa tankar som ligger nära de jag haft och har. Att andra lägger tolkningar ovanpå mina relationer tex, eller detta att "pojkvänner/partner" alltid ska komma först, även när det inte är rimligt.

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det