Varför har man delat ledarskap?

Det verkar som att Vänsterpartiet överväger att införa en lösning med delat ledarskap, som Miljöpartiet redan har sedan rätt många år. Spontant känner jag mig varken för eller emot, men det jag känner att jag inte riktigt förstår är varför man ska ha två partiledare istället för en, och särskilt om det är viktigt att partiledarna är en man och en kvinna.

Det kanske är skönt att alltid ha två, så slipper man de ständiga diskussionerna som Socialdemokraterna råkar ut för. "Är det inte dags för en kvinnlig partiledare snart?", och följande "Det är så orättvist!". Å andra sidan upplever jag inte Vänsterpartiet som ett parti där sådana diskussioner flödar i någon större utsträckning. Under största delen av 90-talet leddes det av Gudrun Schyman, vars ledarskap fortfarande pratas om som någonting väldigt bra för partiet. Därefter Ulla Hoffmann en period innan Lars Ohly. De aktuella kandidaterna för att efterträda honom nu verkar ha en rätt jämn könsfördelning.

Det kanske är skönt att alltid ha två, så kan de fungera som varandras komplement. Som i fallet med Wetterstrand-Eriksson, som verkade väcka helt olika sorters reaktioner och få sympati av olika delar av befolkningen. Det kräver väl å andra sidan att de kompletterar varandra väldigt bra rent personlighetsmässigt. Och är det viktigt att de här två är en man och en kvinna? Av jämställdhetsskäl rent parti-internt? Eller förväntas män och kvinnor ha olika egenskaper som är bra när man ska visa upp sina partiledare utåt?

Jag vet inte riktigt. Miljöpartist-vänner, vet ni? Vänstervänner, vad tror ni?

Kommentarer

NINA sa…
Jag kan mycket väl tänka mig att det kan finnas rent praktiska skäl också, att dela arbetsbelastning och att ha två personer som arbetar på lika villkor. (Jag föreställer mig att det inte är ett vanligt 9-5 jobb att vara partiledare, och troligen en ganska påfrestande och utsatt situation.)
Chrisp sa…
Jag är lite tveksam till att det behövs ledare. En politisk rörelse som bygger på den stark ideologi bör kunna vara känd av alla sympatisörer och då bör alla kunna agera istället för att invänta någon slags ledargestalt som bara kan visa det alla andra redan vet.

Nu är det säkert en utopi att lyckas med det i praktiken eftersom hela partistrukturen bygger på en hierarkisk ledarkader hela vägen ner till gräsroten, men jag tror att alla ideologier förlorar lite på att låta "nån annan från ovan" vara den som ska företräda alla och ha tolkningsföreträde. Det känns helt enkelt lite gammalmodigt.

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.