måndag 17 oktober 2011

Vad heter du?

Tanja Suhinina skrev om namn. DN skrev om namn. Jag vill också skriva om namn. För att det känns som ett sådant där ämne som man kan babbla på om i timmar. Alla har ett namn, eller flera, och alla har identitet, känslor och åsikter kopplade till vad de heter. Och vad andra heter. Jag frågar ofta mina vänner, dels om sina övriga förnamn, och dels vad de skulle ha hetat om de blivit av det motsatta könet. Bäggedera är roligt, för att det ofta kommer med lite förklaringar och historier. Och för att det faktiskt verkar ligga en del identitet och kulturell bakgrund med i det hela. Sådant är kul att höra folk reflektera över.
Så du som läser det här, vad heter du? Varför gör du det?

Själv är jag folkbokförd som Annelie Helena. Trots att mina syskon (Erik Leonard och Ellica Christina) lyckades få sina tilltalsnamn understrukna och registrerade i folkbokföringen, så fick jag det inte. Så jag heter Annelie Helena, rätt upp och ned. Jag hajar till lite när jag ser den namnformen på mitt pass eller bankomatkort, för det är liksom inte vad jag heter. Helena har jag aldrig kallats för. Det sista e:et i Anneli rationaliserade jag själv bort när jag var 13 och tyckte att det såg snyggare ut utan. Jag tror att det var ungefär då jag började uppmärksamma att åtminstone den ena av mina föräldrar konsekvent uttalar mitt namn med betoningen på första stavelsen, och tog upp det som kanoniskt uttal.

När jag säger Anneli låter det alltså ungefär som Emelie. Jag tjatar om det ibland. Rätt ofta får det slinka igenom, eftersom det verkar som att oavsett hur många gånger jag säger mitt namn, så hör folk det där långa i på slutet, som jag själv inte gillar, men kanske använder parodiskt någon gång ibland.

Om jag hade varit en pojke hade jag däremot med stor sannolikhet fått heta Esbjörn. Vilket jag egentligen är väldigt nöjd med, för jag har aldrig träffat en annan Esbjörn. Det känns inte jättekonstigt, men lite fel generation på det. Ungefär som på de flesta av mina vänners namn, eller andra vänner jag umgås med. När jag var riktigt liten döpte jag mig själv till Erik. Det var vad mina lekkamrater hette, så jag döpte mig själv till det också. Nuförtiden heter jag inte Erik. Ibland heter jag Ninni, Anlei (med varianter), eller i undantagsfall Henning. Men aldrig Erik. Det känns också ganska bra.

Men det var nog om mitt namn. Ännu roligare än mitt namn är att göra en skumning över min vänskapskrets. Min mamma skrattar ibland när jag pratar om mina vänner, och frågar varför jag umgås med så många gamla gubbar och tanter. Jag antar att det är typ Stellan, Signe, Hjalmar, Erland, Björn hon syftar på, men jag är inte helt säker. Mina gymnasieväninnor Helén och Annette lär ha passat in där också. Däremot tycker jag att det är ett ganska roligt mönster, att vi är ganska många som heter saker som är ganska vanliga namn, bara inte för folk i vår egen ålder. Eftersom vi inte alls kände varandra som små och våra föräldrar aldrig träffats. Någon form av gemensamt kulturellt kapital kanske? Vad vet jag?

Gemensamt kulturellt kapital på ett annat sätt, än den där lilla detaljen med att väldigt många killar i vår ålder heter antingen Johan eller Martin, och därför refereras till med sitt efternamn. Ganska nyligen satt vi på Kafé Klavér, ett par vänner, och skulle just bli introducerade för vänskapskretsens senaste Johan-tillskott (en annan väns, relativt nya, pojkvän). Vi har lyckats sätta fingret på regeln att alla Johans respektive har rätt att kalla honom vid förnamn, men om någon annan gör det är det underligt. Däremot kallas inga andra av mina vänner i den här kretsen vid sitt efternamn.

Alltså skämtade vi först om hur absurt det skulle låta om vi plötsligt började referera till varandra som Bengtsson, Nylund, Henriksson och Snygg. Och när stackars Johan kom innanför dörren och presenterade sig var den första frågan "Vad heter du?" följt av ett snabbt "Nej alltså, Johan funkar inte, vad heter du på riktigt?"

söndag 16 oktober 2011

Böcker jag gillade när jag var ung och gay

Förra veckan när jag hade väldigt mycket PMS och livet var allmänt misär sträckläste jag Sofia Nordins "Det händer nu", varefter jag var tvungen att göra en statusuppdatering på Facebook där jag förklarade att jag ömsom gråtit, ömsom lyckorusat genom boken och önskade att den kommit redan när jag var femton. Så bra är alltså "Det händer nu". Hur som helst, tyckte Mattlo att jag skulle skriva ett blogginlägg med några fler boktips.

Det här inlägget var svårt att börja skriva. Dels för att jag ärligt talat inte har hängt med i utgivningen av ungdomsböcker på ett par år, och dels för att jag inte riktigt minns varenda roman jag plöjt i mitt liv. Det är trots allt ganska många. Är man tonåring och vill hitta böcker om homosexuella ungdomar är bibliotekskatalogen ärligt talat det hetaste tipset. Men jag får väl ta och tipsa om några som jag tycker om.

Sofia Nordin, Det händer nu
Bland det bästa i den här genren jag läst. Populär tjej i nian blir kär i sin bästis, det är rätt nervöst och lite turer hit och dit, men det är en förvånansvärt pepp komma ut-historia, där det faktiskt får gå bra. Och det gillar jag verkligen.

Aidan Chambers, Dansa på min grav
Hal och Barry blir ihop. Barry dör i en motorcykelolycka. Hal dansar på Barrys grav, blir arresterad, och skriver för att förklara allt som hände och varför han dansade. Rätt snurrig, en del stora frågor och lite humor. Det är länge sedan jag läste den här, men jag gillar den.

Annika Ruth Persson, Du och jag, Marie Curie
Ärligt talat är det väldigt länge sedan jag läste den här, men jag minns den som bra helt enkelt. Boksidan har lite mer utförliga recensioner.

Tore Renberg, Mannen som älskade Yngve
Norge, 1990. Handlar om huvudpersonen Jarle, hans flickvän, rockband och föräldrar. Och en rätt fascinerande förälskelse i den nya killen i klassen, töntiga, lite märkliga Yngve. Inte snuttegullig någonstans, men det finns en bra filmatisering.

Sarah Waters, Ficktjuven
Min skolbibliotekarie rekommenderade Sarah Waters för mig, med motiveringen "hon känns ungefär som Charles Dickens!" Småtjuvar, London, bedrägerier, falskspel och lögn är det i alla fall. Och välskrivet och fängslande så att jag ryser.

Sarah Waters, Kyssa sammet
Pikareskroman, 1800-talets London, där huvudpersonen Nancy slumpvis vandrar från den ena underliga relationen till den andra, blir vuxen och finner sig själv på köpet. Kanske någonting i den stilen. Estetisk är den i alla fall. Bah.

Fannie Flagg, Stekta gröna tomater
Filmen blev kritiserad för att tona ner sitt lesbiska tema, men har sin charm. Boken är mer nyanserad och överlag ännu bättre. Alabama under depressionen, i alla fall, och en stor mängd fascinerande personporträtt. Det är länge sedan jag läste den, men det slår mig ibland hur mycket av den jag kommer ihåg och gillar.

Jag är skitdålig på att skriva korta sammandrag av böcker, som ni märker. Men det var i alla fall några stycken.

onsdag 12 oktober 2011

v6 - Ett acceptabelt hångelsoundtrack

Plötsligt är jag lite tacksam över vecka 6, som ser till att jag uppdaterar den här bloggen åtminstone någon gång i veckan. Jag har mycket grejer jag vill skriva men aldrig riktigt orkar sätta mig och formulera ordentliga inlägg om. Men veckans tema är i alla fall sex och musik. Så här får ni jakten på det perfekta hångelsoundtracket, komplett med Spotifylänkar!

Det känns ju som den största filmklichén någonsin, egentligen. Att hångla till något slags sexig musik (vad det nu är), tända ljus och långsamt klä av varandra. Frågan är väl då vad som är sexig musik, och hur man lyckas få det där att bli romantiskt eller sexigt, inte ostigt, kliché och snudd på pinsamt.

Allt som är långsamt och souligt med en stönande sångare går bort för min del. Alla sånger vars text jag kan haja till och störa mig på medan man hånglar för fullt. Jag har aldrig varit typen som tänder levande ljus, strör rosenblad på sovrumsgolvet och vill att min partner ska dansa sexigt. Och alla sånger som explicit handlar om sex. Såhär i efterhand är en av de roligaste trollningarna jag varit med om när jag och Hell en gång var ganska nykära och hånglade loss, och hans rumskamrat drog på Shut up (and sleep with me), på hög volym.

Alla sånger med alltför erotiska eller romantiska texter, som kan uppfattas som lite ostiga, går också bort. Jag älskar Men bara om min älskade väntar och jag har varit femton år och kär till Minnet många gånger, men det skulle liksom kännas fel att hångla till de låtarna.

Slutligen innehåller alla mina spellistor en viss andel ganska töntig musik. När man ligger och sexar för fullt och inser att datorn spelar Siw Malmqvist är det liksom svårt att inte avbryta för fnitteranfall. More kissing in porn! är en rolig låt, men den går garanterat inte att sexa till. Jag kommer är charmig, men den skulle liksom kännas på tok för ironisk.

Den enda låt jag inte kan lyssna på utan att tänka hångla är Heroes med David Bowie. Jag vet ärligt talat inte var det kommer ifrån, men jag har bilden av att varenda tonårsfilm där (det gärna komplicerade och missförstådda) tonårsparet hånglar loss första gången går den på i bakgrunden. Jag tror dock aldrig att jag hånglat till Bowie. Alltså är jag lite nyfiken. Skulle det kännas som ett tonårsfilmhångel och lite kliché? Skulle det kännas sjutton år och missförstådd, ungefär som att hångla till Håkan Hellström? Eller skulle det vara sådär awesome som jag antar att de vill få fram när de drar på Heroes på film? Jag vet inte. Jag är som sagt lite nyfiken.

Tills dess hånglar jag till lite vad som helst när andan faller på. En film man inte orkade se klart kanske. Någonting retrofranskt man inte tänker på texten på. TV:n? Detektivbyrån? Eller tja, jag vet inte riktigt. Hånglar jag till musik tänker jag nog inte på det.

Om kärlekar på låtsas

En klok vän till mig påstod att förälskelser och relationer ofta är bättre i fiktionen än i verkligheten. Det fastnade, och har gnagit lite i mig sedan dess. Mest kanske för att det finns så många aspekter på förälskelser och att bara vara fiktion, eller åtminstone göra sig bäst som sådan, som jag vill lyfta fram, analysera eller bara lägga märke till.

"I've been in this relation for two years longer than you have!" säger Leonard till Penny i Big Bang Theory. Den scenen får mig att rysa lite och känna igen mig. Jag har i flera år haft för vana att skriva brev till vänner, kärlekar, människor jag känner mycket för. Jag postar aldrig de här breven, däremot. Ofta förblir de viktigaste, vackraste eller mest privata angelägenheterna jag vill dela med personen någonting mellan mig och mina papper, enbart. Vissa människor har jag nästan utvecklat låtsaskompisrelationer till. De som får vara mina berättardu när jag vill förklara tankar eller känslor jag har.

En massa "du" alltså, som har likheter med verkliga människor men lika mycket blir mina projektioner av bra lyssnare, vänner, älskade. Och ofta gillar jag, ärligt talat att ha mina förälskelser på det sättet. Relationer som är härligt kontrollerbara, konstanta, som jag får vara helt ärligt i utan att riskera dåliga svar eller jobbiga reaktioner.

Ibland höjden av öppenhet och ärlighet, men samtidigt det rakt motsatta. Ibland är de där projektionskärlekarna låtsasrelationer, låtsaskänslor och glappet mellan er jag trott att jag älskat och era verkliga jag för stort. (I Leonard/Penny-fallet ringer det en stor varningsklocka för min del. Om man älskat någon på avstånd i två år, hur stor sannolikhet är det att det faktiskt är samma person som den man sedan blir ihop med?)

Jag tänker på er ibland och nästan att ni förtjänar en ursäkt. Dig jag alltid ville kyssa på Centralen men alltid hjälpte släpa dina tunga väskor istället, som jag ofta framhävde som en stor kärlek i din frånvaro men ofta blev menlös, tyst vän i närheten av. Jag har kvar dina bisarra attraktionsförvirrade mail, men läser dem aldrig.
Dig jag pratade livet och döden med i timmar på bron i Flemingsberg och framhävde som kreativ, androgyn, sexig, häftig, utan att jag ville erkänna alla bleka sidorna du ofta var. Som din blyghet, skam och konflikträdsla som alltid slog mig med häpnad fast jag borde vetat bättre.
Dig jag gått ensam och planlöst runt Söder på grund av, i skuggan av en känsla. Som jag tänkt på rätt mjukt och varmt och förvånat insett att vi aldrig flörtar. Du den enda som aldrig lekt, gett mig kyssar eller brev att övertolka utan varit ärlig mot mig jämt (tack för den!). För det är jobbigt att vara Leonard och skönt när man slipper.

Sedan tänker jag att jag inte tänker be er om ursäkt för någonting. Att mina tankar och känslor så ofta rört mig och ingen annan än mig. Att de rört porträtt av er men inte er själva. För att det aldrig blivit mer än så, och tur är väl det. Och att jag varit obesvarat lyckligt kär i mitt eget huvud, är ingenting jag vill ursäkta, ångra eller behöva försvara.

torsdag 6 oktober 2011

v6 - Offentlighetsminnen

Veckans tema på Vecka 6 är alltså "Offentligt"

2005. Röda linjen, Stockholms tunnelbana. Jag och A börjar hångla på vägen till centralen. Inte för att vi är kära eller söta eller någonting, vi tycker mest att det är roligt att hångla. Vi är femton och har ingenting emot att synas och höras i vanliga fall heller. Snubben mitt emot tittar nyfiket. När vi säger hejdå för att jag ska kliva av på Centralen säger han plötsligt "är ni sådana där flator?". Jag svarar inte, reser mig och går till dörrarna. Han följer efter. "Är ni sådana där flator?"

2009. Amsterdam, Nederländerna. Jag och J är på väg genom stan när en främmande man börjar prata med oss och frågar vart vi ska. Vi uppger en viss marknad och han erbjuder sig att guida oss dit. Vi påpekar att vi redan hittar, men han ihärdar och börjar gå med oss, är allmänt slemmig och flörtig. J tycker att han är obehaglig och tar min hand. Han ser intresserad ut:
"Are you lesbians?"
"Eh... yes! Very lesbian lesbians! We're together" (underförstått: vi är inte intresserade)
"Oh! Which one of you is dominant in the sex?"

2010. Långholmen, Stockholm. Jag och K har köpt med oss picknick och satt oss på en av klipporna på Långholmen. Vi pratar, eftersom vi är själva småpussas vi. Plötsligt sätter sig ett gäng snubbar på klippan mitt emot. Alltså inte med oss, men tillräckligt nära för att jag plötsligt inte ska vilja kyssas längre. Risken att de ska uppmärksamma det, känna sig stötta eller ropa någonting är ingenting jag vill ta. Vi har ju bara picknick!

2011. Norrmalm, Stockholm. Jag och R har tagit en fika och slagit oss ned på en parkbänk i centrala Stockholm. Promenera hand i hand kan vi göra, eftersom ingen överlag verkar reagera när tjejer gör det. Jag känner mig löjlig som blivit lite reserverad och rädd för att bli konfronterad med det om jag hånglar offentligt. Någon stolthet får man väl ha? Rädsla är väl dåligt? Jag delger den oron, lätt indignerat för R, vi fnittar lite åt den och börjar småhångla.
Och självklart, ett par minuter senare, hör man en tonårskille vråla över hela parken:
"Schysst, får man va med eller?!"

Röck döts och strul med diakritiska tecken

Dagens lingvistikföreläsning rörde lite snabbt vid konceptet metal umlauts, på svenska även Heavy Metal-prickar. Alltså det här med att hårdrocksband gillar att sätta trema (¨) över alla vokaler för att det ser nordiskt, hårt och ballt ut. Typ som Mötley Crüe eller Motörhead. Jag som svensktalande har otroligt svårt att gå med på att bandnamnen likväl uttalas som Motley Crue och Motorhead.

Jag vet inte om det bara är en skröna, men jag tycker att historien om rockbandet Troja, som också ville testa det här med umlaut-o, och slutligen sätta denna bandlogotyp på t-shirts är så söt. Vem vill inte ha en superhård band-tshirt med texten Tröja?

Jag tycker att diakritiska tecken är jätteroliga, just för att man så spontant tolkar dem efter vilken funktion de har i ens eget språk, men så många verkar så totalt oförstående inför dem på främmande språk. Som när jag läste franska i högstadiet och den ständiga frågan var "måste vi lära oss alla bluppar på orden också?". Och sure, crème fraîche är lite svårt att stava, men det funkar inte riktigt utan alla "blupparna". Och jag har fortfarande inte riktigt kommit ifrån, sedan jag läste De fattiga i Łódź, att det inte är ett L i stadens namn utan ett Ł, som åtminstone enligt wikipedia snarast uttalas som engelska w. Polska verkar överlag fullt med lustiga tecken.

Och så tycker jag att diakritiska tecken är jätteroliga, när man läst Tolkien eller försöker lära sig lajvquenya och inser att Eärendil uttalas som Earendil, och det där eländiga ä är där för att visa engelsktalande att det inte ska vara en diftong. Som man gör i franska (noël).

Och slutligen så tycker jag, på samma tema som det förra stycket, att det är rätt intressant (och stundom rätt jobbigt) att datorprogram utvecklade av engelskspråkiga är hopplösa på att skilja bokstäver med diakritiska tecken på, från dem utan. Särskilt besvärligt blir det ju när som i svenskan ¨ och ˚ inte behandlas som separata diakritiska tecken, utan bara som del av bokstäverna å, ä och ö. Jag stör mig ganska ofta på att Facebooks sökfunktion inte kan skilja a, å, ä, eller att min telefonbok i mobilen sorterar alla namn på nämnda bokstäver under a. Men det gör den.
Nå, det finns säkert en bra förklaring.

tisdag 4 oktober 2011

Det här med tillmötesgående

I maj skrev jag att jag tänkte testa att äta helt veganskt över sommaren och sedan utvärdera. I början hade det lite prägeln av att "jag gör det här på låtsas" eller "får jag vara ideologisk på det här sättet?". Sedan spenderade jag sommaren i Dalarna där jag lagade god mat åt stundom inspirerade, stundom skeptiska familjemedlemmar, och i augusti åkte jag till Helsingfors och pluggade i tre veckor. Frikopplad från veganvänner i Stockholm och ständigt utsatt för nyfikna frågor om vad jag äter, varför jag äter det, vad jag tycker om X och Y som har med att äta djur att göra, växte jag rätt bra in i att göra kostexperimentet till en identitetsgrej. Jag var helt enkelt tvungen att hela tiden förklara mina val på egen hand. Och för att kunna förklara varför jag gör på ett visst sätt för någon annan, så att denna kan tycka att det hänger ihop och är vettigt, måste jag tycka att det hänger ihop och är vettigt själv.

Det var utvärderingen. Det är oktober. Jag är fortfarande vegan och tänker fortsätta med det. Jag har börjat få koll på var man hittar mjölkfritt godis och vad man äter när man har ostcravings. Jag har fortfarande ulltröjor. Nog om det.

En sak jag börjar tycka är knivig, är det här med att vara tillmötesgående. Särskilt i situationer där jag är gäst och värden ifrågasätter vad jag äter. I bakhuvudet måste man väl hela tiden hålla att ingen menar någonting illa och att man ska vara trevlig, så det gör jag, men vad jag inte riktigt blir klok på är i vilken utsträckning jag kan vara sanningsenlig och förklara saker så att de makes sense, och ändå trevlig, tillmötesgående och en bra gäst.
Som en släkting jag har, som de senaste gångerna jag besökt fällt kommentaren "jag förstår verkligen inte varför man blir vegan" åtminstone ett par gånger, och föreslår att jag kan smaka på tårtan eftersom äggen är ekologiska.

Säger jag att jag tycker att det är okej att hen äter ekologiska ägg men själv har valt att låta bli av etiska skäl går jag knappast att ta på allvar. Säger jag att även ekologiska tuppkycklingar blir nermalda inom ett dygn, eftersom de inte är lönsamma att föda upp, och jag är emot slentrianmässigt dödande av djur, kan folk antingen bli intresserade, förvånade eller upprörda, och jag riskerar att förstöra lite av den trevliga stämningen på festen.
Jag har försökt att le, rycka lite på axlarna och säga att man väl blir vegan av samma anledning som man blir vegetarian, men det är så luddigt att det kräver följdfrågor. Så jag blir liksom inte riktigt klok på det.

Man vill ha principer. Man vill stå för sina principer. Man vill förklara dem för folk på ett sätt som de förstår och tycker är vettigt. Och samtidigt vill man vara artig, tillmötesgående, trevlig och inte göra någon upprörd. Det är en svår balansgång!