Jeu de rôles...

Tanja Suhinina skrev om namn. DN skrevom namn. Jag vill också skriva om namn. För att det känns som ett sådant där ämne som man kan babbla på om i timmar. Alla har ett namn, eller flera, och alla har identitet, känslor och åsikter kopplade till vad de heter. Och vad andra heter. Jag frågar ofta mina vänner, dels om sina övriga förnamn, och dels vad de skulle ha hetat om de blivit av det motsatta könet. Bäggedera är roligt, för att det ofta kommer med lite förklaringar och historier. Och för att det faktiskt verkar ligga en del identitet och kulturell bakgrund med i det hela. Sådant är kul att höra folk reflektera över.
Så du som läser det här, vad heter du? Varför gör du det?

Själv är jag folkbokförd som Annelie Helena. Trots att mina syskon (Erik Leonard och Ellica Christina) lyckades få sina tilltalsnamn understrukna och registrerade i folkbokföringen, så fick jag det inte. Så jag heter Annelie Helena, rätt upp och ned. Jag hajar till lite när jag ser den namnformen på mitt pass eller…

Förra veckan när jag hade väldigt mycket PMS och livet var allmänt misär sträckläste jag Sofia Nordins "Det händer nu", varefter jag var tvungen att göra en statusuppdatering på Facebook där jag förklarade att jag ömsom gråtit, ömsom lyckorusat genom boken och önskade att den kommit redan när jag var femton. Så bra är alltså "Det händer nu". Hur som helst, tyckte Mattlo att jag skulle skriva ett blogginlägg med några fler boktips.

Det här inlägget var svårt att börja skriva. Dels för att jag ärligt talat inte har hängt med i utgivningen av ungdomsböcker på ett par år, och dels för att jag inte riktigt minns varenda roman jag plöjt i mitt liv. Det är trots allt ganska många. Är man tonåring och vill hitta böcker om homosexuella ungdomar är bibliotekskatalogen ärligt talat det hetaste tipset. Men jag får väl ta och tipsa om några som jag tycker om.

Sofia Nordin, Det händer nu
Bland det bästa i den här genren jag läst. Populär tjej i nian blir kär i sin bästis, det är rä…

Plötsligt är jag lite tacksam över vecka 6, som ser till att jag uppdaterar den här bloggen åtminstone någon gång i veckan. Jag har mycket grejer jag vill skriva men aldrig riktigt orkar sätta mig och formulera ordentliga inlägg om. Men veckans tema är i alla fall sex och musik. Så här får ni jakten på det perfekta hångelsoundtracket, komplett med Spotifylänkar!

Det känns ju som den största filmklichén någonsin, egentligen. Att hångla till något slags sexig musik (vad det nu är), tända ljus och långsamt klä av varandra. Frågan är väl då vad som är sexig musik, och hur man lyckas få det där att bli romantiskt eller sexigt, inte ostigt, kliché och snudd på pinsamt.

Allt som är långsamt och souligt med en stönande sångare går bort för min del. Alla sånger vars text jag kan haja till och störa mig på medan man hånglar för fullt. Jag har aldrig varit typen som tänder levande ljus, strör rosenblad på sovrumsgolvet och vill att min partner ska dansa sexigt. Och alla sånger som explicit handlar…

En klok vän till mig påstod att förälskelser och relationer ofta är bättre i fiktionen än i verkligheten. Det fastnade, och har gnagit lite i mig sedan dess. Mest kanske för att det finns så många aspekter på förälskelser och att bara vara fiktion, eller åtminstone göra sig bäst som sådan, som jag vill lyfta fram, analysera eller bara lägga märke till.

"I've been in this relation for two years longer than you have!" säger Leonard till Penny i Big Bang Theory. Den scenen får mig att rysa lite och känna igen mig. Jag har i flera år haft för vana att skriva brev till vänner, kärlekar, människor jag känner mycket för. Jag postar aldrig de här breven, däremot. Ofta förblir de viktigaste, vackraste eller mest privata angelägenheterna jag vill dela med personen någonting mellan mig och mina papper, enbart. Vissa människor har jag nästan utvecklat låtsaskompisrelationer till. De som får vara mina berättardu när jag vill förklara tankar eller känslor jag har.

En massa "du"…

Veckans tema på Vecka 6 är alltså "Offentligt"

2005. Röda linjen, Stockholms tunnelbana. Jag och A börjar hångla på vägen till centralen. Inte för att vi är kära eller söta eller någonting, vi tycker mest att det är roligt att hångla. Vi är femton och har ingenting emot att synas och höras i vanliga fall heller. Snubben mitt emot tittar nyfiket. När vi säger hejdå för att jag ska kliva av på Centralen säger han plötsligt "är ni sådana där flator?". Jag svarar inte, reser mig och går till dörrarna. Han följer efter. "Är ni sådana där flator?"

2009. Amsterdam, Nederländerna. Jag och J är på väg genom stan när en främmande man börjar prata med oss och frågar vart vi ska. Vi uppger en viss marknad och han erbjuder sig att guida oss dit. Vi påpekar att vi redan hittar, men han ihärdar och börjar gå med oss, är allmänt slemmig och flörtig. J tycker att han är obehaglig och tar min hand. Han ser intresserad ut:
"Are you lesbians?"
"Eh... yes! Very les…

Dagens lingvistikföreläsning rörde lite snabbt vid konceptet metal umlauts, på svenska även Heavy Metal-prickar. Alltså det här med att hårdrocksband gillar att sätta trema (¨) över alla vokaler för att det ser nordiskt, hårt och ballt ut. Typ som Mötley Crüe eller Motörhead. Jag som svensktalande har otroligt svårt att gå med på att bandnamnen likväl uttalas som Motley Crue och Motorhead.

Jag vet inte om det bara är en skröna, men jag tycker att historien om rockbandet Troja, som också ville testa det här med umlaut-o, och slutligen sätta denna bandlogotyp på t-shirts är så söt. Vem vill inte ha en superhård band-tshirt med texten Tröja?

Jag tycker att diakritiska tecken är jätteroliga, just för att man så spontant tolkar dem efter vilken funktion de har i ens eget språk, men så många verkar så totalt oförstående inför dem på främmande språk. Som när jag läste franska i högstadiet och den ständiga frågan var "måste vi lära oss alla bluppar på orden också?". Och sure, crème fr…

I maj skrev jag att jag tänkte testa att äta helt veganskt över sommaren och sedan utvärdera. I början hade det lite prägeln av att "jag gör det här på låtsas" eller "får jag vara ideologisk på det här sättet?". Sedan spenderade jag sommaren i Dalarna där jag lagade god mat åt stundom inspirerade, stundom skeptiska familjemedlemmar, och i augusti åkte jag till Helsingfors och pluggade i tre veckor. Frikopplad från veganvänner i Stockholm och ständigt utsatt för nyfikna frågor om vad jag äter, varför jag äter det, vad jag tycker om X och Y som har med att äta djur att göra, växte jag rätt bra in i att göra kostexperimentet till en identitetsgrej. Jag var helt enkelt tvungen att hela tiden förklara mina val på egen hand. Och för att kunna förklara varför jag gör på ett visst sätt för någon annan, så att denna kan tycka att det hänger ihop och är vettigt, måste jag tycka att det hänger ihop och är vettigt själv.

Det var utvärderingen. Det är oktober. Jag är fortfarande…