Det här med tillmötesgående

I maj skrev jag att jag tänkte testa att äta helt veganskt över sommaren och sedan utvärdera. I början hade det lite prägeln av att "jag gör det här på låtsas" eller "får jag vara ideologisk på det här sättet?". Sedan spenderade jag sommaren i Dalarna där jag lagade god mat åt stundom inspirerade, stundom skeptiska familjemedlemmar, och i augusti åkte jag till Helsingfors och pluggade i tre veckor. Frikopplad från veganvänner i Stockholm och ständigt utsatt för nyfikna frågor om vad jag äter, varför jag äter det, vad jag tycker om X och Y som har med att äta djur att göra, växte jag rätt bra in i att göra kostexperimentet till en identitetsgrej. Jag var helt enkelt tvungen att hela tiden förklara mina val på egen hand. Och för att kunna förklara varför jag gör på ett visst sätt för någon annan, så att denna kan tycka att det hänger ihop och är vettigt, måste jag tycka att det hänger ihop och är vettigt själv.

Det var utvärderingen. Det är oktober. Jag är fortfarande vegan och tänker fortsätta med det. Jag har börjat få koll på var man hittar mjölkfritt godis och vad man äter när man har ostcravings. Jag har fortfarande ulltröjor. Nog om det.

En sak jag börjar tycka är knivig, är det här med att vara tillmötesgående. Särskilt i situationer där jag är gäst och värden ifrågasätter vad jag äter. I bakhuvudet måste man väl hela tiden hålla att ingen menar någonting illa och att man ska vara trevlig, så det gör jag, men vad jag inte riktigt blir klok på är i vilken utsträckning jag kan vara sanningsenlig och förklara saker så att de makes sense, och ändå trevlig, tillmötesgående och en bra gäst.
Som en släkting jag har, som de senaste gångerna jag besökt fällt kommentaren "jag förstår verkligen inte varför man blir vegan" åtminstone ett par gånger, och föreslår att jag kan smaka på tårtan eftersom äggen är ekologiska.

Säger jag att jag tycker att det är okej att hen äter ekologiska ägg men själv har valt att låta bli av etiska skäl går jag knappast att ta på allvar. Säger jag att även ekologiska tuppkycklingar blir nermalda inom ett dygn, eftersom de inte är lönsamma att föda upp, och jag är emot slentrianmässigt dödande av djur, kan folk antingen bli intresserade, förvånade eller upprörda, och jag riskerar att förstöra lite av den trevliga stämningen på festen.
Jag har försökt att le, rycka lite på axlarna och säga att man väl blir vegan av samma anledning som man blir vegetarian, men det är så luddigt att det kräver följdfrågor. Så jag blir liksom inte riktigt klok på det.

Man vill ha principer. Man vill stå för sina principer. Man vill förklara dem för folk på ett sätt som de förstår och tycker är vettigt. Och samtidigt vill man vara artig, tillmötesgående, trevlig och inte göra någon upprörd. Det är en svår balansgång!

Kommentarer

NINA sa…
Själv reflekterade jag idag över att jag känner lite ångest varje gång jag tar vegetarisk mat på tåget, eller nån annanstans där utbudet är begränsat. Jag vill äta så mycket vegetariskt jag kan, men eftersom jag äter kött ibland så känns det som att jag äter upp de riktiga vegetarianternas mat när jag inte tar en kötträtt.
Clara sa…
Det är så svårt, att försvara sina ståndpunkter på ett trevligt och tillmötesgående sätt, när den andra parten inte anstränger sig för att vara tillmötesgående.
Man måste liksom vara trevlig för att den andra inte ska gå i försvarposition och sluta lyssna, men jag tycker det känns som att jag då måste förställa och begränsa mig själv, och då kan är det väldigt svårt att få fram poängen i alla fall.
Misslyckanden med denna balansgång har gjort en ganska stor insats för att förstöra min dag =/
Winterdragon sa…
Jag har följt din blogg ett tag, men varit oförskämd nog att inte tillkänna ge mig, så: Hej!

Som ett lustigt sammanträffande bestämde jag mig också för testa det här med att vara vegan i början av sommaren, och som det ser ut nu skulle jag mycket väl kunna fortsätta med det. Det här med att ständigt behöva försvara sina matvanor och sin moral är bra mycket mer påfrestande än att inte äta mjölk och ost, så jag håller fullständigt med om att det är en svår balansgång mellan att vara trevlig och att vara uppriktig. Funderar på att trycka upp pamfletter med min livsfilosofi som jag kan dela ut varje gång någon ifrågasätter eller kallar mig otacksam...
Anneli sa…
Nina: Åh, den känslan vet jag! Jag har haft rätt mycket problem med att känna att jag får ta ett mer vegetabiliskt alternativ än vad jag måste. Och ja jo, "ät inte upp vegetarianernas mat!" också för den delen.

Clara: Jo, just så. Balansgången är svår, men man får försöka...

Winterdragon: Kul med en ny läsare! Hej på dig också, hoppas att du gillar bloggen :). Och jäj, fler nya veganer, jäj! Jag har förvånansvärt lite problem med att uppfattas som otacksam, de flesta verkar positivt nyfikna, vilket jag är tacksam för. Men svara på frågor eller se folks besvikna min när de säger "jag har gjort gräddtårta till oss!" och jag säger "tack vad fint tänkt, men jag äter inte gräddtårta" är mycket mer besvärligt än att inte dricka mjölk, tycker jag med.
Frikopplad från veganvänner i Stockholm och ständigt utsatt för nyfikna frågor om vad jag äter, varför jag äter det, vad jag tycker om X och Y som har med att äta djur att göra, växte jag rätt bra in i att göra kostexperimentet till en identitetsgrej. Jag var helt enkelt tvungen att hela tiden förklara mina val på egen hand. Och för att kunna förklara varför jag gör på ett visst sätt för någon annan, så att denna kan tycka att det hänger ihop och är vettigt, måste jag tycka att det hänger ihop och är vettigt själv.

Låter mycket som min erfarenhet med att:

- förklara kristna creationistiska ståndpunkter för atheistiska eller halfkristna hemkamrater på SSHL,

- catholsk convcersion för protestanter

- traditionel catholicism för menniskor som intet ens voro vanliga catholiker ...

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.