Vad heter du?

Tanja Suhinina skrev om namn. DN skrev om namn. Jag vill också skriva om namn. För att det känns som ett sådant där ämne som man kan babbla på om i timmar. Alla har ett namn, eller flera, och alla har identitet, känslor och åsikter kopplade till vad de heter. Och vad andra heter. Jag frågar ofta mina vänner, dels om sina övriga förnamn, och dels vad de skulle ha hetat om de blivit av det motsatta könet. Bäggedera är roligt, för att det ofta kommer med lite förklaringar och historier. Och för att det faktiskt verkar ligga en del identitet och kulturell bakgrund med i det hela. Sådant är kul att höra folk reflektera över.
Så du som läser det här, vad heter du? Varför gör du det?

Själv är jag folkbokförd som Annelie Helena. Trots att mina syskon (Erik Leonard och Ellica Christina) lyckades få sina tilltalsnamn understrukna och registrerade i folkbokföringen, så fick jag det inte. Så jag heter Annelie Helena, rätt upp och ned. Jag hajar till lite när jag ser den namnformen på mitt pass eller bankomatkort, för det är liksom inte vad jag heter. Helena har jag aldrig kallats för. Det sista e:et i Anneli rationaliserade jag själv bort när jag var 13 och tyckte att det såg snyggare ut utan. Jag tror att det var ungefär då jag började uppmärksamma att åtminstone den ena av mina föräldrar konsekvent uttalar mitt namn med betoningen på första stavelsen, och tog upp det som kanoniskt uttal.

När jag säger Anneli låter det alltså ungefär som Emelie. Jag tjatar om det ibland. Rätt ofta får det slinka igenom, eftersom det verkar som att oavsett hur många gånger jag säger mitt namn, så hör folk det där långa i på slutet, som jag själv inte gillar, men kanske använder parodiskt någon gång ibland.

Om jag hade varit en pojke hade jag däremot med stor sannolikhet fått heta Esbjörn. Vilket jag egentligen är väldigt nöjd med, för jag har aldrig träffat en annan Esbjörn. Det känns inte jättekonstigt, men lite fel generation på det. Ungefär som på de flesta av mina vänners namn, eller andra vänner jag umgås med. När jag var riktigt liten döpte jag mig själv till Erik. Det var vad mina lekkamrater hette, så jag döpte mig själv till det också. Nuförtiden heter jag inte Erik. Ibland heter jag Ninni, Anlei (med varianter), eller i undantagsfall Henning. Men aldrig Erik. Det känns också ganska bra.

Men det var nog om mitt namn. Ännu roligare än mitt namn är att göra en skumning över min vänskapskrets. Min mamma skrattar ibland när jag pratar om mina vänner, och frågar varför jag umgås med så många gamla gubbar och tanter. Jag antar att det är typ Stellan, Signe, Hjalmar, Erland, Björn hon syftar på, men jag är inte helt säker. Mina gymnasieväninnor Helén och Annette lär ha passat in där också. Däremot tycker jag att det är ett ganska roligt mönster, att vi är ganska många som heter saker som är ganska vanliga namn, bara inte för folk i vår egen ålder. Eftersom vi inte alls kände varandra som små och våra föräldrar aldrig träffats. Någon form av gemensamt kulturellt kapital kanske? Vad vet jag?

Gemensamt kulturellt kapital på ett annat sätt, än den där lilla detaljen med att väldigt många killar i vår ålder heter antingen Johan eller Martin, och därför refereras till med sitt efternamn. Ganska nyligen satt vi på Kafé Klavér, ett par vänner, och skulle just bli introducerade för vänskapskretsens senaste Johan-tillskott (en annan väns, relativt nya, pojkvän). Vi har lyckats sätta fingret på regeln att alla Johans respektive har rätt att kalla honom vid förnamn, men om någon annan gör det är det underligt. Däremot kallas inga andra av mina vänner i den här kretsen vid sitt efternamn.

Alltså skämtade vi först om hur absurt det skulle låta om vi plötsligt började referera till varandra som Bengtsson, Nylund, Henriksson och Snygg. Och när stackars Johan kom innanför dörren och presenterade sig var den första frågan "Vad heter du?" följt av ett snabbt "Nej alltså, Johan funkar inte, vad heter du på riktigt?"

Kommentarer

Här är ordningen för ännu en utmaningsblogg (vecka vij, gissa om Tanja Suhininas blogg inspirerade upplägget):

vecka vij

Clicka sedan öfverst fÖr att komma till sednaste utmaningen (är noll ett tal?).

Hans-Georg - skulle ha varit redan min mors namn om det blifvit en pojke, blef derföre mitt:

Hans efter Hans-Petter, hennes farfar, Georg efter Gustav Georg, min morfar.

Mikael - för att en treflig jude vid namn Mikael hjelpte mor under hafvandeskapet.

Elitzur - för att en slägting vid namn Elis dött, hon frågade Mikael om hebreiska namn på El och stannade för Elitzur.

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Sextips för jämställda heteromän