fredag 28 december 2012

Permanenta bilder och att alltid ha hänt

Ibland när det händer konstiga eller sensationella saker som jag i efterhand blir förbluffad, klentrogen eller generad inför påminner en vän om att de alltid har hänt.

Allt som händer har alltid hänt.

Det spelar ingen roll om jag blir hundra år gammal eller senildement och glömmer bort det. Jag har fortfarande gjort alla sakerna jag gjort. Både stora och små saker. För det går inte att backa tiden. Det har alltid hänt.

Jag gillar att tänka på det på det sättet. Jag kan ångra saker jag gjort hur mycket som helst, men de har fortfarande hänt. Alla saker jag gör är liksom permanenta intryck på historien. Skulle jag behöva se hela mitt liv från början till slut skulle de synas. Oavsett.

Alltså måste jag tänka efter före och stå för vad jag gör. Men eftersom jag bara är människa, som alla, så kommer de flesta saker jag alltid har gjort att vara ganska banala. Det är liksom inte så drastiskt med permanenta ingrepp i sin biografi, för man gör dem hela tiden.

Torsdagen 27 december 2012, en knapp månad före min 23-årsdag, gick jag och tatuerade in en bild av en Toffsla och en kappsäck på vänster axel. Nu sitter hon där, i svart bläck som jag inte kan tvätta bort, och ser förvånad ut.

Bara ännu en liten sak som alltid har hänt.


fredag 21 december 2012

Tack!

Ibland kommer det fram tjejer till mig på fester och säger att de gillar min blogg. Eller att jag skriver bra och vettiga saker som peppar dem. Det är bland det absolut finaste jag vet.

En av grejerna med när man driver en blogg och proklamerar sina åsikter om hur världen fungerar, hur mitt liv ser ut och hur folk beter sig, är ju att folk tycker saker om det. Det är jag beredd på. Om jag inte klarade att folk har åsikter om vad jag skriver hade jag slutat för länge sedan, men jag tycker att det är viktigt. Dels behöver jag någonstans att skriva av mig, för jag har alltid tänkt väldigt mycket och haft ett rent fysiskt behov av att formulera det i skrift. Dels bryr jag mig om frågor och vill komma till tals i dem. Så jag bloggar.

Ganska ofta verkar faktumet att jag bloggar vara tillräckligt för att:
  • Anonyma män ska lämna kommentarer om hur dum i huvudet jag är. Antingen kallar de mina åsikter typ verklighetsfrämmande eller onyanserade, eller så börjar de med att be ironiskt om ursäkt för att de är vita, svenska män så att det framstår som att allt jag skriver handlar om deras person, inte en sakfråga.
  • Folk som inte lever mitt liv ska tala om för mig att mina problem inte är riktiga problem. Ofta för att de själva aldrig har tänkt tanken på att saker jag upplever kan vara galet störande, eftersom de själva inte upplever samma sak. Privilegium o.s.v.
  • Killar jag känner ska berätta för mig vad jag egentligen tycker. Gärna i kombination med att eftersom jag faktiskt bloggar vore det dumt av mig att inte tillåta diskussion i alla frågor.
  • Främlingar på internet tar sig rätten att raljera över vad jag skriver. Gärna som om jag inte var där. Gärna om saker som mina inlägg över huvudtaget inte behandlar, eller på konstiga stickspår.
Och alltså, det kan jag ta. Annars hade jag slutat för länge sedan. Men jag vill skriva, så jag skriver.

Och då är det faktiskt jätteviktigt att jag ibland fattar varför jag gör det. Att det är fler människor där ute som tycker att jag skriver bra saker. Att de där tjejerna som aldrig kommenterar mina inlägg faktiskt kommer fram till mig och säger att de gillar det. Gångerna folk delar eller gillar mina inlägg på Facebook.
Jag växer en decimeter varje gång det händer. Minst. Och jag behöver det, för ibland blir jag så himla trött.

Så snälla, ni som läser och tycker om. Tala om det för mig. Jag blir jätteglad.

Och ni som kommer fram och peppar och stöttar. Tack så jättemycket! Tack för att ni finns.

torsdag 20 december 2012

Dagens tips: Simple Sticky Notes

Egentligen är jag en ganska ostrukurerad människa. Jag städar inte så ofta, jag är en skamlös deadlineromantiker och jag glömmer alltid bort mina räkningar. Alltså tycker jag väldigt mycket om när jag hittar små saker som gör det lättare för mig att känna mig lite mer strukturerad och ordningssam. Särskilt om de faktiskt hjälper mig hålla koll på saker.

Simple Sticky Notes är en typiskt sådan där bra grej! Jag antar att det egentligen inte heter app om man har den på datorn, men det är likväl typ den bästa app jag träffat på. Den är helt gratis och består helt enkelt av små postitlappar som sitter på skrivbordet. De startar automatiskt när jag startar datorn och så sitter de där och talar om för mig alla saker jag inte ska glömma.

De är grymt bra när jag behöver ha information tillgänglig men inte så länge också. Den här veckan har jag brainstormat tentasvar, skrivit ner vad alla ska få i julklapp och gjort att göra-listor för innan jullovet med dem. När vi skulle åka till London slängde jag upp alla flygtider och bokningsnummer.


Nu har jag laddat ner en grymt trevlig uppdatering, 2.0, av Simple Sticky Notes som helt enkelt är ännu bättre. Till exempel kan jag koppla alarm till postitlapparna, så påminner de mig om att jag ska typ gå ner i tvättstugan eller ringa viktiga samtal.

Kunde jag bara lägga upp bilder lika smidigt vore jag asnöjd!
Men tja, det här är typ bästa appen jag vet.

tisdag 18 december 2012

Annelis önskelista

Det här är min önskelista på inlägg jag vill ha tid och pepp att skriva just nu:

  • Om könsblandade gemenskaper och social uteslutning, att tjejer förväntas ta ensamt ansvar för den goda stämningen och varför även killar måste bli lite mer uppmärksamma och solidariska emellanåt.
  • Om skuggsidor och den årliga queerpaniken, att inte riktigt känna sig hemma i något begrepp för sin sexuella läggning och att det faktiskt spelar roll.
  • Om mansplaining och hur viktigt det är att jag får definiera mitt eget liv och min identitet på egen hand. En vänlig uppmaning till alla er som vet precis hur världen fungerar.
  • Om religion. Att jag faktiskt inte vet om Gud skapade mig eller jag skapade Gud. Förmodligen var det ömsesidigt.
Ett gäng sådär lite tunga inlägg men viktiga och vettiga. Tänker jag. På fredag får jag jullov, då får jag skriva hur mycket sådana bra saker jag känner för. Eller kanske innan dess om peppen råkar ligga på.

Fånig katt i julgran. Viktiga grejer.

måndag 10 december 2012

Om kärlek och språkidealism

Hej relationsanarkister. Nu har jag skaffat flickvän igen. Jag vet att jag sa att jag är relationsanarkist och att hela förhållandeprylen inte är min grej egentligen. Det är den fortfarande inte. Jag tycker fortfarande att hela grundinställningen i RA är vettig. Jag önskar bara att alla kunde sluta vara sådana jävla språkidealister.

Det finns en populär föreställning om att språket formar tanken. Lingvister kallar den för Sapir Whorf-hypotesen. I sin mer extrema form kallas inställningen för språkidealism, och används av teoretiker som Foucault. Vad vi kallar saker formar hur vi tänker på dem, helt enkelt. Språkidealister brukar gilla feministisk språkvård, analyser av vad som kallas normalt eller naturligt, och hen-debatten.

Inom vissa fält får sådana här perspektiv på språk större genomslag än andra. Pedagoger och genusvetare brukar gilla dem. Just nu läser jag specialpedagogik där vi pratar mycket om att dela in barn i fack och sätta etiketter på dem. Och det kan självklart vara väldigt dåligt.

Vad jag känner att folk ofta missar, är att ord egentligen har ganska lite att göra med begreppen bakom dem. Jag tror helt enkelt inte på Sapir-Whorf.

Den relationsanarkistiska kritiken mot hela parförhållandekonceptet verkar ofta fastna i något slags språkidealism. När vi konstaterat att det är viktigt med rak kommunikation, att inte ta varandra för givna, att inga relationer ser likadana ut och att det nästan är omöjligt att rangordna känslor, så börjar folk fastna i något slags ganska tröttsam språkidealism. Att det är viktigt att säga "vän", inte partner, och att det inte heter "bara kompisar" utan "kompisar". Alltså precis samma sorts tråkiga språkidealism som vanliga monos fastnar i när de tycker att det är viktigt att vara "flickvän", inte "vän". Språkliga etiketter kan bli trygga, trubbiga redskap man använder istället för att prata om känslor. Alltså behöver de språkliga etiketterna bekämpas.
Specialpedagogiken kör ibland med samma kritik. Det är elakt att stämpla barn med etiketter som dyslexi eller ADHD, alltså bör man ta bort etiketterna.

Grejen är ju att begreppen bakom orden existerar oavsett vad vi kallar dem. Jag är lika kär i Karolina just nu oavsett om jag är hennes flickvän eller vi bara strular. Och Jimmie i 7b har lika svårt att läsa oavsett om vi kallar det dyslexi eller att han är för lat för att lära sig. Konceptet i sig kvarstår.

Och då får man väl börja fundera på vad etiketterna är till för. Liksom inse att grejen med ord är att de är redskap för att uttrycka tanken, inte självändamål som bestämmer den. En flickvänsdiagnos hjälper mig att förklara Karro för mina vänner och en dyslexidiagnos hjälper Jimmie att få relevant stödundervisning. Men ordet äger inte mina tankar, och kommer aldrig att få göra det. Man måste liksom fortfarande undersöka, problematisera och sätta fingret på vad diagnosen innebär i just det här fallet. Den är en utgångspunkt, inte en strikt mall.

Men jag tror inte på Sapir-Whorf och förbehåller mig rätten att använda mina ord som jag vill.

fredag 7 december 2012

Jag pallar inte entreprenörsskap

Förvånansvärt mycket korridorstid under Sveroks riksmöte gick åt till att diskutera begreppet entreprenörsskap. Som uppvuxen med vänstervärderingar har jag otroligt svårt att inte bli illa till mods av begreppet. Det ligger liksom en massa underliggande premisser i entreprenörsskapsbegreppet som jag har svårt att acceptera.

Folk som gillar entreprenörer brukar prata om framåtanda, att vara målinriktad, projektledning, kreativitet och nyskapande som begreppets innebörder. Men det finns liksom alltid ett underliggande ...och tjäna på det i begreppet. Entreprenörsanda handlar om att ha bra idéer och omvandla dem till framgång.

Det konstigaste begreppet i sammanhanget är socialt entreprenörsskap som förvånansvärt ofta är förvillande likt det som kyrkor, lajvföreningar, fritidsgårdar och ideella nätverk som drar ihop soppkök och insamlingar för hemlösa gör. Men då med det lilla tillägget "framgång", och "tjäna pengar".
Det ska ju inte vara fult att tjäna på vad man gör känns som ett typiskt sådant där liberalt talesätt i största allmänhet. Alltså behöver samhället bra entreprenörer.

Och jag är lite arg för att sådana här begrepp får bli allmänt accepterade positiva värdeord i samhället. Liksom, att jag ska främja entreprenöriellt lärande hos mina elever, istället för att t.ex. främja engagemang, kämpaglöd, samarbete och kreativitet. Gamla värdeord som liksom inte funkar längre på många ställen, och det stör mig ganska hårt. Att vi både på den ideella arenan och i skolan måste använda business-snack när vi pratar om vad som är viktigt för oss.

Jag hade en stundom skarp ordväxling med en ung entreprenör (hans beskrivning) på förbundets chatt under mötet. Jag försökte driva igenom ett uppstartsbidrag till nya arrangörer, för att stödja och peppa fler att faktiskt kunna genomdriva sina arrangemang och våga göra fler saker. Han hävdade bestämt att det är dåligt att ge ungdomar bidrag när man kan lära dem söka de stora pengarna. Själv hade han fått grymt mycket sponsring och stöd av sin kommun, och förde resonemanget att "det inte är svårt att söka stora pengar, det handlar bara om att våga och kämpa".

Jag påpekade trött att det för många med min bakgrund är stort, att verkligen våga och kämpa, att kontakta moderförbundet och förklara att ens idé är bra men att man behöver lite extra pengar. Att det finns så himla många trösklar som gör att det kan vara hur läskigt som helst att vara förstagångsarrangör och att jag känner så himla många bra människor (förvånansvärt ofta tjejer) som har balla idéer men inte riktigt klarar att göra verklighet av dem. Att det faktiskt är svårt.

Den unga entreprenören sa att vi nog hade lite olika bild av vad våga och kämpa innebär. Jag tror att vi bara har radikalt olika uppfattning om vad ett privilegium och vad en tröskel är.

Och det där stör mig också fantastiskt mycket med hela den liberala ideologin där alla kan bli entreprenörer och man är sin egen lyckas smed. Att folk så fantastiskt ofta verkar glömma bort att man startar med olika förutsättningar från början. Att vissa spelar hela livet på en mycket lägre svårighetsgrad än andra. För hela entreprenörsandan går liksom ut på att alla kan, vill och vågar. Att det liksom bara är det det handlar om, när folk inte lyckas är det för att de inte är tillräckligt goda entreprenörer.

Det har liksom ingenting med strukturer att göra.
Och då blir jag trött på riktigt.
Jag gillar inte entreprenörer.

December och strukturering

Hej!
Nu börjar det åter igen kännas som ganska länge sedan jag spottade ur mig någonting vettigt här på bloggen. Så lite uppföljning på gamla inlägg:
  • Jag kandiderade till Sveroks förbundsstyrelse. Jag kom inte in. Men det gör inte så mycket, för det var roligt att försöka hela vägen fram. Jag fick väldigt mycket pepp och omnämnanden. Jag insåg hur svårt jag har för att sälja in mig själv (jag är ingen entreprenör men jag är grym på att sälja in idéer jag tror på), blev blyg och nervös och hela köret, men jag var mig själv och gjorde ett ärligt försök.Nu hoppas jag att Sverok inser att jag är en ung gammal ent och gör någonting vettigt av mig.
  • Mitt hatbrev till Cordovien fick ungefär 450 läsare på en dag och en 300 inlägg lång tråd på Krigshjärtas facebookgrupp där folk diskuterade runt det. Många som förstod poängen och en del som inte gjorde det. Jag har några saker jag vill säga:

    • Poängen med inlägget var inte att visa att lajvkampanjen Krigshjärta suger (jag gillar den) eller riktat mot fiktionsgrupp eller arrangörer. Det här förstod arrangörerna, jag fick en del pepp från högre ord. Poängen med inlägget var att belysa vilket skav jag som queer spelare faktiskt upplevde när jag lajvade i homofobkulturen Cordovien. Jag hade inte räknat med detta på förhand.
    • Det finns väl egentligen ingen anledning att spela på en totalitär diktaturstat där alla oliktänkande (eller -kännande) stenas till döds, om man inte låtsas om att det är jobbigt att leva i en sådan stat. Jag kan tycka att det är fantastiskt givande att spela på olika former av skitjobbigt förtryck, men då måste man reflektera över det och synliggöra hur det tog sig uttryck efteråt.
    • Det här är inte ett icke-problem som jag hittar på. Heterosexuella spelare har i betydligt större utsträckning ett val att ignorera sin sexuella läggning än vad homosexuella spelare har, när man lajvar homofob kultur. Jag kräver inte att någon i privilegierad position ska förstå det här av sig själva, men när jag påpekar det är det egentligen enda passande att hålla käften och lyssna, ställa intresserade frågor, eller titta åt ett annat håll.
    • Men överlag tack för all bra respons jag faktiskt fick på blogginlägget. Det var argt, det var grymt motiverad ilska. Det öppnade lite ögon. Jag älskar er. 

    Sådär. Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva mer om just nu. Kanske kommer det en rant om den årliga queerpaniken och vad som är problemet med heteronormen. Kanske kommer det mest instagrambilder. Kanske skriver jag om varför jag hatar konceptet entreprenörsskap. Eller så får ni välja. Vad vill ni ha av mig egentligen?

onsdag 28 november 2012

Jag kandiderar till Sveroks förbundsstyrelse

Jag kandiderar till Sveroks förbundsstyrelse. Det är många år sedan jag först kom i kontakt med det här förbundet, och jag börjar känna att det är dags att ta sig an den högsta nivån. Jag har suttit i distriktsstyrelse, föreningar, arrangerat lajv, stått på mässor, åkt på konferenser, lobbat, spelat spel och debatterat i det här förbundet. Nu vill jag in bakom kulisserna, vara med och tänka strategiskt och ideologiskt, och försöka påverka Sverok i den riktning jag tycker att förbundet borde gå.

Så vem är jag och vad vill jag? I grunden handlar allt om en tro på demokrati, låga trösklar och allas lika rätt och möjlighet att delta i spelhobbyn.

Jag vill att det fortsätter vara lätt att driva en Sverokförening, att vi erbjuder stöd och möjligheter för unga att göra det själva. Att styra över sin egen fritid, att själva genomföra projekt istället för att vuxna ledare ska göra det åt dem. Jag tror på kraften i att klara saker på egen hand, att det här är äkta demokrati. Att erbjuda unga möjligheter till eget engagemang och ett handlingsutrymme.

Därför tycker jag också att Sverok ska fortsätta dela ut bidrag. Medlemsbidrag och projektbidrag på central nivå. För det är bara folk med pengar som tror att ekonomiskt stöd till verksamheten inte spelar roll. Vi utan pengar vet att de där tusenlapparna från Sverok är skillnaden mellan verksamhet och ingen verksamhet. Det är viktigt.

Jag vill inte se några pekpinnar i Sverok. Jag är trött på vuxna som sätter upp detaljerade villkor för vår verksamhet, eller på styrelseledamoter som hellre pekar ut de formella felen i ett beslutsunderlag än tar ställning till sakfrågan. Vi ska lära ut byråkrati, demokratiska processer, projektledning, bokföring, marknadsföring och att söka stora bidrag till våra medlemmar, men vi ska göra det på deras egna villkor. Vi ska erbjuda fortbildning, inte tvinga det på någon.

Sverok på Almedalsveckan 2012
Det var det här som var styrkan i Sverok när jag halkade in i det på ett bananskal 2006, att jag och mina kompisar fick testa själva, sätta upp egna visioner, göra fel, göra om och göra rätt. Nu vet vi att vi klarar att genomföra projekten vi tar oss för, men vi hade aldrig lärt oss det om vi inte fått prova själva från början.
Det är min grundläggande politiska ideologi, som genomsyrar vad jag tycker och tänker om förbundet.

Sedan har vi det här med att alla unga ska kunna engagera sig och ha ett handlingsutrymme. Det är därför jag tjatar om rättvise- och tillgänglighetfrågorna. Det är därför jag tycker att det påbörjade mångfaldsprojektet (det är treårigt!) är en fantastisk grej och ser fram emot att följa det resten av vägen. Det är därför jag inte tänker sluta tjata om sexism i spelhobbyn eller funktionshinderanpassning av våra informationskanaler. För att det som inte är problem för dig, kan vara ett jätteproblem för någon annan, för att alla ska kunna vara med.

Hela diskriminerings- och identitetspolitiken är svårare att göra någonting stort av på förbundsnivå, men där tror jag att jag och många andra kommer långt bara genom att fortsätta driva frågorna, problematisera, höras och synas. För att ingen ska kunna säga "vi är ett spelförbund, inte ett jämställdhetsförbund". Så sådant håller jag på med också, och tycker är viktigt.

Jag vet inte riktigt vad mer jag vill lyfta fram, det här blev något slags åsiktsprogram. Jag vill tala om att jag nästan är färdigutbildad gymnasielärare och att jag älskar att jobba med ungdomar. Jag vill tala om att min hemliga superkraft är att förklara jobbiga akademiska begrepp och byråkratiska processer på ett sätt som högstadiekillar förstår. Jag vill säga att ja, det är en medveten grej att jag alltid har fluffigast klänningar på Riksmötet. Jag vill säga att jag är lajvare, gillar att spela på kultur och maktstrukturer, att Prolog är mitt favoritkonvent. Jag vill säga att jag är bra på att ta diskussioner på ett lugnt och sansat sätt, att jag blev ombedd att kandidera för att jag är bra på att läsa in mig i handlingar och komma med nyanserade ståndpunkter. Jag vill säga att jag är snäll egentligen men inte viker mig i första laget när jag tycker att någonting är orättvist.

Jag är bra på att sitta i möten med viktiga människor, att presentera saker pedagogiskt, stå inför stora folksamlingar, och att tala om vad jag tycker. Jag är mindre bra på att mingla och att begripa begreppet entreprenörsskap eller reglerna till krångliga brädspel.

Jag håller föredrag, sådant har jag gjort en del både i Sverok och utanför.
 Eller så kan jag säga att ni får fråga mig om ni vill veta mera. Att jag gärna svarar på frågor. Eller för all del bara att jag tror att jag vore bra för Sverok och att Sveroks förbundsstyrelse vore bra för mig.

onsdag 21 november 2012

Brev till Cordovien

Hej Cordovien,
jag vet inte om du vet det, men det är mig du hatar sådär mycket. Jag vet att du tror att det är ett spelhöjande sätt att gestalta en förtryckarstat. Att det är en spännande möjlighet för spelare att förtrycksturista, att få sin rolls personliga egenskaper utsatta för godtyckliga trakasserier.
Men det är jag som säger "en sista kyss innan vi går inlajv, jag vill inte bli stenad".

Jag vet att du tror, att du inte är en våldtäktskultur. Att Cordovien är som Sverige, men utan parkulturen. Att alla har lite fritt härligt sex om de känner för det, men att det hela är ganska vanilj. Jag vet inte om du minns, att det är du som kräver fruktsamhet och barnafödande, att du stenar homosexuella, att aborter är förbjudna och att allt sex som inte kan leda till graviditet ses ner på. Jag vet inte hur du kan tro, att det här inte skapar en kultur där det inte är okej att säga nej till sex. Jag vet inte hur du kan tro, att det här inte är en våldtäktskultur.

Jag vet att du tror, att man inte behöver spela så hårt på homohatet. Att det är onödigt med buskisskämt om att man inte är bög. Det trodde jag också. Sedan provade jag att spela heterosexuell cordov och insåg, att i en kultur som din är bögskämten livsnödvändiga. Det blir nödvändigt att hela tiden bevisa att man inte är homosexuell.

Jag trodde att det skulle vara enkelt att spela heterosexuell. Det trodde kanske du också. Att sexuell läggning är någonting som sitter på insidan och inte märks. Jag tänker på erotikan vi hade med oss - ett tält med kvinnliga gardister har givetvis pinupbilder på nakna män. Och förlåt, Cordovien, men jag förstår inte erotika med nakna män. Har aldrig gjort. De stör mig, jag tänder inte på dem, jag förstår inte vad de gör där. Jag måste överkompensera, ta fram bilderna lite extra, fälla någon extra kommentar om hur sexigt det är med stora kukar. Jag måste bevisa att jag inte är homosexuell.

Jag trodde att det skulle vara enkelt att spela heterosexuell. Det trodde kanske du också. Att jag inte omedvetet spanar in kvinnliga gardister, tänker "wow, hon är så jävla söt" och biter mig i läppen för att inte tala om det för någon. Jag säger någonting uppmuntrande om en manlig gardists söta lilla rumpa istället. Jag måste bevisa att jag inte är homosexuell.

För jag orkar inte spela homosexuell gardist, Cordovien. Det blir för tungt för mig, för mycket bleed. Jag tänker på vännerna jag hade, som var nykära när de skulle spela cordover förra sommaren. Som bestämde att det är lika bra att deras roller också flörtar med varandra, för att slippa spela på distansen.
Det är till mig de säger "ni två, nu får ni för fan kramas lite så att jag fattar att ni inte hatar varandra offlajv".
Det är jag som säger "det känns så jävla konstigt att hångla i uniformen", hur off det än är.

Det är jag som ber en vän att rita homosexuella gardister åt mig. "Den bilden känns jävligt punk" säger en vän som fattar grejen. Och jag vet att du inte alltid fattar själv, Cordovien, hur illa det är. Att andra av mina vänner säger "åh, bögar, gullig slash fiction" eller "åh, vad hett!".

Det är inte ens ett år sedan USAs armé släppte på sin Don't ask, don't tell-policy, återseenden som det här blev möjliga, och bilder som den här blev möjliga att lägga upp på Facebook.
Homosexuella gardister är fan inte hett. Det är en revolutionär jävla handling.
Och Cordovien, i den här aspekten är du alldeles för jävla verklighetsnära. I den här aspekten är det du som tvingar mig, inte min roll, att be om ursäkt.

Fuck you, Cordovien. Fuck you så jävla hårt.

Cordovien är en fiktionell kultur och en totalitärstat i lajvkampanjen Krigshjärta.

tisdag 6 november 2012

Friend of Dorothy

Det här är mina nya, röda glitterskor. De är bestämt de mest vulgära skor jag sett någon gång, och jag tycker mycket om dem. Jag hittar inte mitt måttband så att jag kan kolla hur höga klackarna är, men det är sådär äckligt jättehögt, drygt 10cm är det i alla fall. Hopplöst svåra att gå i, men ack så förtjusande de är!

Här blev de tramsglamouröst ihopparade med mina regnbågsstrumpor, som också är nya och som jag tycker mycket om. Det här med okynnesshopping är rätt bra grejer alltså.

Nu behöver jag som sagt bara hitta någon lagom tillställning att ha sådana här skor på. Det fina med dem är att jag har ett par likadana, ihopfällbara ballerinaskor som man kan byta till om man vill dansa. Det är fint alltså.

Vardagsäventyr - fyra dagar i London

Jag lämnade in min senaste tenta i torsdags. Alltså var det perfekt timing att okynnesåka till London med Eva och Rosalind fredag-tisdag. Nu har jag landat hemma i Flemingsberg efter nio timmar på resande fot, duschat och ätit lunch och ska iväg och jobba om en timma. Livet är rätt bra ändå.

Senast jag var i London var jag 13 år, och åkte med min familj och moster Agge. Så det kändes som dags att göra ett återbesök. London är en sådan där stad som man ändå hört ganska mycket om, vet en del om vad den innehåller, och som rätt många man känner besökt ganska regelbundet, så jag hade på något sätt fått en relation till stan innan vi åkte dit. Samtidigt är jag inte typen som gör upp detaljerade resplaner, det är inte min grej. Jag vill strosa runt, inte ha bråttom och ta saker lite i den ordning man kommer på att de vore trevliga. Vilket var ungefär vad vi gjorde den här gången, och det blev himla bra.

Jag och Rosalind flög från Skavsta i fredags morse och landade på vandrarhemmet runt tvåtiden på eftermiddagen. Vi bodde på ett rätt trivsamt ställe i South Kensington, otroligt nära museerna och Hyde Park. Gammalt hus, tolvbäddars sovsal och varmvattenkranar som det susade i hela huset när någon använde. Första dagen ägnade vi åt att promenera en rätt lång bit och drälla på varuhus, vi gjorde Harrods och Fortnum & Mason där vi häpnade åt hur otroligt mycket grejer det finns och hur stört dyra de är. Framåt kvällen åt vi asiatisk vegansk buffé i SoHo, följt av öl på generisk engelsk pub.

Den stora planen för lördagen, och resans enda tid att passa utöver planet hem, var Cabaret på Savoy Theatre på kvällen. Tidigare på dagen drällde vi runt i Camden, spontanköpte paljettklänningar och snubblade över InSpiral, ett stört mysigt ekologiskt raw-vegan café. Jag åt mat och cheesecake, de andra något slags varma smörgåsar med något slags cashew-ost. Vår bordsgranne hade lila örhängen och läste en bok om transkvinnor i samhället. Det var fint.
Så småningom, efter några lagom impulsköp, drog vi oss hem till vandrarhemmet. På vägen hem snubblade vi över ännu en veganrestaurang, inuti en fantastiskt rolig Whole Foods Market på High Street Kensington, där vi åt middag.

Cabaret var fantastiskt bra. Jag hade inte sett musikalen förr, men däremot filmen och de skiljer sig en del. Många grymma sång- och dansnummer, ganska avskalad scenografi, och överlag var musikalen ganska mycket mörkare än filmen. Faktumet att Berlins cabaret- och gayscen nästan helt slogs igen av nazisterna framkom betydligt tydligare, och stundom var kontrasten mellan glittrande cabaretnummer och våld rejält obehaglig. Men det var en otroligt bra musikal! Vi tänkte att vi skulle gå ut och dansa efteråt, men fastnade på något litet café där vi drack starkt kaffe och pratade av oss efter musikalen istället. Vi trillade också ihop med min gamla rumskompis Oscar, som råkade vara i London samma helg.

På söndagen sov vi länge. Vi hade tänkt ta Hollywood Costume-utställningen på V&A, men det var massa kö till biljetterna och de kunde inte garantera att vi skulle få några ändå. Så vi såg deras vanliga fashion-utställning (1700-tal och framåt) som var rejält snygg, och scenkonstutställningen som också var fantastisk. Vi drällde tillbaka till Whole Foods Marketen som ligger väldigt nära, och frossade lite i deras utbud av typ finchoklad, blanda-din-egen-müsli och rolig frukt. Jag köpte rosenblad att blanda i te när jag orkar. Därefter drällde vi upp längs med Portobello Road, tittade i roliga klädbutiker (och överlag grymt billiga, det hade jag inte förväntat mig, men mycket billig shopping). Jag råkade bli med ett par helt sanslösa, högklackade röda glitterskor för £5, så nu måste jag ju hitta typ en burleskklubb att ha dem på.

På söndagen hade vi också tänkt gå ut och dansa, men fastnade den här gången i en arkadhall i SoHo där vi spelade Dance Dance Revolution ett gäng omgångar. Det är också att dansa, tror jag bestämt! Vi drällde i ett gäng roliga sexbutiker och tittade på saker vi inte hade en aning om att vi behövde. Och så drack vi konstigt fruktte (bubble tea!) med tapiokabollar på Bubbleology. Typiskt askonstigt koncept som jag inte tror skulle funka hemma, men onekligen ganska skojigt.

Och så måndagen som var stora "göra allt vi vill göra innan vi åker hem"- dagen. Inleddes med en promenad till Victoria Station och fix med flygbussbiljetter. Vi drack Starbuckslatte i solskenet utanför stationen och kände att livet var ganska bra ändå och vi var i London. Och så tog vi en liten vända upp till Camden igen för att äta fishless and chips på Loving Hut. Den smakade indeed fish and chips alltså. Lite läskigt, men gott. Vi drällde lite på marknaden som aldrig tar slut, vad man än gick runt för gathörn hittade man fler roliga saker, och så åkte vi hem hyfsat tidigt för att få några timmars sömn.

Fick sova mellan 21 och 01.30 innan utcheck. Tog oss väldigt smidigt ut till flygplatsen, där vi åt English breakfast klockan fyra på morgonen (fick vegansk, på Stansted innanför säkerhetskontrollen, utan problem!). Och därefter en hemresa som slutade med att jag kom innanför dörren hemma ganska precis klockan 12. För att ligga så nära är det ganska långt till London ändå, men åh så trevligt vi haft det!

Vi har alltså i princip ätit oss igenom London. Jag var himla tacksam över det enorma veganutbudet. Det hittar man adresser, länkar etc till på Happy Cow. Vandrarhem hittar och bokar jag alltid via Traveller's Point, Och bilder har jag typ inga bra, eftersom jag är en sådan där irriterande vegan som typ bara fotar mat. Men Eva tog ett gäng så de kommer nog upp snart, på typ Facebook nära dig.

tisdag 30 oktober 2012

Åh forna tiders kvinnor!

I fredags köpte jag en höfthållare. Jag behövde någonting som kunde hålla uppe mina strumpor och inte är plastskräp, så jag åkte till Old Touch och botaniserade i lådan med strumpeband och höfthållare. Jag ville inte ha vita, och den persikofärgade strumpbandshållaren som fanns inne var lite för smal i midjan för mig. Den gick på, men det såg hysteriskt kul ut med kombinationen slank midja och en massa fluff på båda sidorna. Så den lämnade jag kvar i lådan.

Sedan hittade jag då den där lilla svarta höfthållaren. "Det här går aldrig på", tänkte jag bekymrat när jag ålade mig i den, för historiska underkläder tenderar att vara ganska mycket elakare än sådant man köper på H&M. Och den satt som en smäck, går upp i midjan, kramar hårt men tryggt om min mage och rumpa, och har sex stycken korta, breda strumpeband med rejäla metallklämmor att sätta fast strumpor i.

Varför strumpor då? Det är så enkelt som att mina strumpbyxor typ alltid spricker i grensömmen och det är obehagligt att gå runt med stora hål i den. När de börjar bli bortom all räddning brukar jag klippa av dem, så att jag får två lårhöga strumpor utan gren istället. Med fördel kan man trä dem utanpå ett annat par strumpbyxor när det är kallt ute. Men de glider ner om man inte håller dem uppe med någonting.

Men jag hade verkligen inte räknat med att det skulle vara bekvämt med sådana här plagg! Det är väl bara gamla tanter som har gördlar och grejer och alla vet ju att shapewear är lite fånigt och ganska obekvämt. Men alltså, jag trivs. Mina strumpor sitter uppe och jag känner mig sådär tryggt omkramad och förstår mig lite bättre på forna tiders kvinnor och alla konstiga underplagg de haft på sig.

måndag 29 oktober 2012

Dagens ord

Dagens ord är skinnyshaming. Det är en företeelse jag haft koll på ett bra tag, men som jag fick ett ord för typ förra veckan. Idag kom jag att tänka på det efter att en facebookbekant lagt upp den här bilden, och jag kom att tänka på alla gånger jag hört folk diskutera sjuka utseendeideal i media.

Ni har hört hela diskussionen förut. Det börjar med att något modeföretag lägger upp kraftigt retuscherade bilder på size 0-tjejer, och att någon lyfter upp faktumet att sådana bilder inte går att jämföra sin egen kropp med. Att de flesta tjejer inte är size zero och att även sådana tjejer har skavanker på sina kroppar som inte syns när de smälls upp på reklamskyltar.

Och då kommer Dove och ska lyfta fram riktig skönhet och naturliga kvinnor. Typ genom retuscherade bilder på glada kvinnor i 70-kilosklassen. Och då börjar folk just ställa dem mot bilderna på fotomodeller och snacka om hur skönt det är att de visar naturliga kvinnor som har lite kurvor, sådär som riktiga kvinnor har. Och där har vi det, skinnyshaming. För när folk börjar raljera på det där sättet kommer de förr eller senare typ alltid till att det inte är snyggt att se ut som en fotomodell, för att de är för smala och riktiga tjejer ser faktiskt... eh, ni fattar.

Visst, jag tycker också att det är trevligt när Dove visar upp kvinnokroppar som sällan får synas i media, eller när Åhléns skaffar plus size-skyltdockor (de är jättefina). Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att inte kritisera smala tjejer för att modeindustrin har galna ideal. Typ på samma sätt som man inte ska kritisera heteros för att heteronormen är elak och förtryckande. För det är faktiskt inte deras fel. Och det är faktiskt inte okej att klanka ner på andras utseende för att få sig själv att känna sig bättre.

Min nya favoritblogg, The Lingerie Addict, skriver en del om body acceptance och body snark. Det är väldigt befriande för en underklädesblogg (mina fördomar sa mig att en sådan lär handla mycket om typ att klä upp sig sexigt för sin pojkvän och att dölja alla delar av sin kropp som tjejtidningar lär en är fula, men aj så fel jag hade, den är värd ett besök). Här förklarar hon på ett så himla skönt sätt hela den här grejen med att man inte kan hålla på och kalla andras kroppar för fula bara för att ens egen blir behandlad illa i media ibland. Det finns ett annat sådant där bra inlägg också, länkat i det där.

Så dagens ord är skinnyshaming. Att det liksom inte är okej att prata om kurviga kvinnor som naturliga och riktiga kvinnor för att antyda att smala tjejer inte är det. Att man liksom får ta och kritisera utseendeidealen, inte folk som ser ut som dem.

onsdag 24 oktober 2012

Klarrött

Jag var trött på att frysa, så dagens outfit inkluderar en grå yllekjol i 1880-talsstil. Den har plats för turnyr baktill och är fotknölslång för att man ska kunna springa effektivt i trappor. Sara Salkvist sydde den till mig.

Till den har jag illröd kofta från Gudrun Sjödén, en rysk sjal jag hittade second hand i Köpenhamn, torgvantar från Åhléns och pulsvärmare som min mamma gjort. Och basker.

Man kan nästan tro att jag går på folkhögskola.


tisdag 23 oktober 2012

Dagens hantverksblogg: vantar

Jag har länge haft känslan av att jag egentligen kan virka, jag har bara inte exakt koll på hur det går till. Men nu kom det sig att jag hälsade på min pappa i helgen, och det är ett sätt bra tillfälle att lära sig tidskrävande hantverk på. Så jag började virka vantar. Jag hittade ett gammalt nystan vitt ullgarn i min fiollåda och gjorde den här lilla frökniga torgvanten med spets och volangkant. Jag är väldigt nöjd och tycker att den blev söt, en tyvärr räckte inte garnet hela vägen till en maka, så andra vanten saknar tumme och kant. Om någon har en slatt tunt vitt ullgarn att skänka till snäll hantverkande vegan som inte vill köpa nytt blir jag alltså glad.



Sedan var det ju det här med att vi ska åka på lajv i november. Och spela armborstskyttar. I november. Det kommer att bli kallt, och någonting på händerna är totalt nödvändigt. Så jag, glad över min nya insikt att jag faktiskt kan virka, gick och köpte ett par nystan billigt, armégrönt akrylgarn och började virka ett par torgvantar. Vår uniform är grön och gul, så det var kul att hitta rätt färger. De är lite stora över fingrarna, men trycker och värmer grymt bra på handlederna, så jag gillar dem.

Saker jag tycker om

Nu är det snart november och tiden har gått sådär fort igen. Min gamla klasskamrat Touché håller på och renoverar lägenhet och lägger upp en vansinnig mängd inspirationsbilder på kök och garderober och jag önskar att jag också hade pengar, ork och energi att inreda mitt hem sådär jättesnyggt.

Jag gillar allt som är färgstarkt och på gränsen till kitsch. Jag gillar mörkt turkos, purpur, saffran, lindblomsgrönt, cerise och guld. Jag gillar tunga textilier, sammetsgardiner och den lila glaslyktan från Indiska i mitt sovrumsfönster som jag nästan aldrig använder fast den är vacker. Och så önskar jag mig en ny ljusslinga istället för den gamla som gick sönder, som är röd och går att linda runt gardinstången så att den ger ifrån sig en sådan där hemtrevlig sängkammarbelysning som är trygg att somna till. Jag gillar vackra skålar att äta ur som inte bara är fina. Vevgrammofonen. Franska kort och samlingen med torkade rosor högst upp på min bokhylla.

Jag gillar att ha ett sagoträd på väggen eftersom det ibland är viktigare än att städa.

Och nu är det snart november och tiden har gått sådär fort igen. Om knappt två veckor åker jag till London med Wei och Rosalind bara för att vi kan. Jag gillar att ha ett jobb och kunna spara ihop pengar till små utflykter och större. Jag gillar främmande städer och röda bussar och att gå vilse på nya platser.

Jag gillar veganmat och musikaler.

Och nu är det snart november och börjar bli kallt på nätterna. Det drar in från mitt fönster och jag borde möblera om mitt sovrum för att kunna ligga på min säng ordentligt utan att bli kall. Och jag tycker om stora sängöverkast som kan extraknäcka som täcken för kalla fötter. Jag tycker om varma kroppar att kura ihop mig emot som inte blir arga när jag blir rastlös på morgonen. Jag tycker om hud. Och jag tycker om att dricka te i sängen mitt i natten.

Och så tycker jag om stora ryska yllesjalar med blommor på, och vaxdukar värdiga en syriansk kioskägare. Jag tycker om att lära mig nya hantverk och plötsligt virka ett par vantar, och ett par till. Jag tycker om baskrar som sitter långt bak på huvudet och henna som lyser kopparröd i solen.

Och jag tycker om höstutsikten från elfte våningen, spräckliga färger och att vara varmt klädd i kylan. Nu är det snart november. Det är vackert nu.

onsdag 17 oktober 2012

17/10, strumpor

Dagens outfit. Det är alldeles för mycket begärt av mig att jag ska ha hela, rena och två likadana strumpor på en gång. Man får välja vad man prioriterar.

Flera kläder jag fått. Jag gillar det här med att byta kläder med sina vänner. Särskilt när det betyder kortkort kjol och skön tröja till mig.



14 - Dagens outfit och sånt där

Mina kläder är viktiga för mig. Det märker man ganska snabbt. Så när jag har seriösbloggat en del blir jag alltid sugen på att skriva lite om klänningar och nagellack. Min blogg, så jag får det.
Det här är dagens outfit. Bilden är egentligen från igår kväll, men jag hade samma på mig i förmiddags:

Klänningen är min gamla vanliga blårutiga. Jag köpte den på Beyond Retro våren 2008 och den blev liksom hela startskottet för de fluffiga kjolarna och vintagekläderna som blivit lite min grej de senaste åren. Till den har jag en synnerligen fånig liten rosa kofta som jag fick av Anna-Karin som rensade ur sin garderob ungefär samtiigt som vi hade lajvmöte där. Jag gillar den för att den är kort, har spetskanter och knytband. Går fint ihop med alla klänningar med hög midja som jag har. Men när jag ser den här bilden börjar jag känna ett litet begär efter gamla fyrtiotalsbehåar. Sen så har jag röda pulsvärmare som min mamma har stickat också. Hon gör så himla mycket fina sådana grejer, min mamma. Här kan man titta på dem, det kommer upp nytt hantverk mellan varven.

Mitt på dagen råkade jag ta en sväng in på Indiska på jakt efter vantar. Det hittade jag inga jag gillade. Däremot hittade jag de här söta örhängena med fåglar, som jag spanat på tidigare och som plötsligt var på rea. Så dem impulsköpte jag. På bilden syns också veckans omåttligt glammiga glamnaglar.

söndag 14 oktober 2012

Dagens ord

Dagens ord är vintagefigur (subst), och alla näraliggande ord som tjugotalsfigur och femtiotalskropp.

Vintagefigur i provrummet på
Beyond Retro
På senaste tiden har jag läst en del underklädesbloggar. Det är roligt! Som ni säkert vet vid det här laget är jag ganska förtjust i alla former av historiska underkläder. Oavsett om det är viktorianska korsetter eller bullet bras och byxgördlar tycker jag att det är jättespännande. Hela grejen med att forma om sin kropp, hindra vissa rörelsemönster medan andra lyfts fram, jag är väldigt förtjust helt enkelt.

När folk använder ordet vintagefigur verkar det finnas två sätt att göra det på. Det okej sättet är när man pratar om kläder som helt enkelt behöver vissa sorters underkläder för att se bra ut. Femtiotalsklänningar får inte rätt form utan en strut-bh, och 1880-talskläder kräver sin korsett och turnyr för att se rätt ut. Så funkar det liksom, och så långt är jag med.

Det jag tycker är lite lustigt, och ganska störande, är när man börjar prata om människors naturliga kroppsformer som vintage. Jag som är höftbred och har smal midja har tydligen en femtiotalsfigur, medan raka och småbystade kvinnor har tjugotalsfigurer. Och då börjar vi plötsligt sätta missvisande etiketter på folk.


Det är ju knappast så att breda höfter och smal midja var vanligare 1955 än vad det är 2012, eller att raka och småbystade kvinnor försvunnit sedan 20-talet. Däremot har olika kroppstyper lyfts fram i modet (och erotiken) som den önskvärda vid olika tillfällen. Och det är väl det man menar egentligen. Men jag har en 2010-talsfigur, eftersom vi är inne på 2010-talet. Att jag nog hade haft lättare att hitta kläder som sitter snyggt i mitten av 50-talet gör liksom inte att min kropp i sig är vintage.

Let's talk about kroppsbehåring

En annan sak som jag tänkte på när jag skrev det förra inlägget om min kropp och vad jag tänker om den, var det här med kroppsbehåring. Det är så himla spännande hur mycket reaktioner vilka delar av våra kroppar som är täckta av hår och inte väcker. Och så är det himla spännande, för att det känns som ett sådant där fenomen där det går trender, det finns sociala normer kring det, och man förväntas bara ha koll utan att någonsin egentligen prata om kroppsbehåring.

Jag måste ha gått i högstadiet första gången jag testade att raka mig under armarna. På den tiden kommer jag ihåg att det verkligen var en grej, under mina tonår pratade folk väldigt öppet om rakning och hår. Det var inte så svårt, det mesta handlade om att det är äckligt att ha hår under armarna. Hår på benen var mest fult. Könshår kan jag inte minnas att vi någonsin pratade om - när jag gick i högstadiet var kön fortfarande ens eget högst privata och ingenting som någon annan skulle se i alla fall. Man kanske tjuvkikade lite i duschen efter gympan. En tjej i min klass hade helrakad fitta. Jag tyckte att det såg så oerhört barnsligt ut.

Och så blev det ett feministiskt statement att strunta i alla sådana där fåniga normer om vilka delar av min kropp som måste hållas hårfria och inte. I gymnasiet var det så himla skönt att kunna hänga med ett gäng andra lajvartjejer med håriga ben och armhålor som liksom inte brydde sig så mycket om vare sig smink, killar, tv-såpor, alkohol och att raka benen. I fotolabbet på min gymnasieskola kom en klasskamrat framsmygande och frågade om jag hade hår under armarna, och om feminister verkligen fick ha korta kjolar. Plötsligt var alltså hår under armarna = feminist. Och feminist = hår under armarna.

Det märkliga med att sedan puberteten ha hängt i en subkultur där det ofta varit ett medvetet statement att prata om viktigare saker än sin kropp och sina kroppskomplex, är att jag i vuxen ålder ibland kan upptäcka att jag saknar ett naturligt sätt att prata om dem. Jag vet inte i vilka sammanhang det är socialt accepterat att diskutera bästa hårborttagningsmetoden eller om det finns för- eller nackdelar med att ha hår på benen, fittan eller i armhålorna. På ungefär samma sätt som det kan kännas så himla lättande att få skriva "jag har komplex för min tjocka mage, men tycker att jag har snygga ben". Det är liksom den sortens kroppskomplexgnäll som alla tjejer höll på med när vi gick på högstadiet-gymnasiet, och som det sedan dess varit en så medvetet skön grej att inte ta del av. Fast ibland saknar man det lite, bara för att faktiskt få ur sig de där kroppsfunderingarna.

Så när pratar man om hår då? Runt melodifestivalen förra året pratade folk väldigt mycket om hår. När internets samlade fläppon får för sig att dra igång drev mot en bibliotekarie som synts i bild med en hårig armhåla, och flera av mina facebookvänner plötsligt fotograferade sig själva med sina håriga armhålor. Och plötsligt var åter igen vår kroppsbehåring en politisk handling. Och politisk kroppsbehåring kan man prata om. Då pratar man ju om politik, inte om sin kropp. Samtidigt som det känns så förbannat jobbigt att kvinnors kroppshår så ofta görs politik av. Att det liksom inte bara får vara hår, och att oavsett var det sitter så ska det vara något slags politiskt statement av något slag.

Med killar kan man prata om hår. Eller snarare, ganska många av dem verkar prata ganska naturligt om kroppshår. Men diskussioner killar har om kvinnlig kroppsbehåring verkar nästan aldrig heller handla om bara kroppen. De handlar alltid om sex. Typ "det är nice med rakade fittor för man vill ju inte ha hår i munnen". Och förlåt nu alla fina män där ute, men jag har så himla svårt att inte bli lite illa till mods av sådana diskussioner. För det känns lite som att så fort ni sitter och snackar om hur ni föredrar det, så kommer allt jag gör med min fitta att plötsligt handla om er. Ifall den är rakad eller inte rakad handlar plötsligt inte om min kropp, utan om sex. Att vara eller inte vara sexuellt behagfull. Och det står jag liksom inte ut med heller, men det är lite för vanligt.

Den är lite för vanlig, den där föreställningen som både killar och tjejer verkar ha, om att tjejers rakning handlar om att behaga killar. Jag kommer fortfarande ihåg gången efter lite mycket vin, när en feministkompis lite skamset erkände att hon rakar sig. Och det blev ett ganska spännande samtal om hur rätten till ens könshår fortfarande inte är ens egen, även om man rakar bort det för att man själv tycker att det är sexigt. För då ska det likväl uppfattas som en gest man gör för att behaga män - och kvinnor som anstränger sig med att modifiera sina kroppar för att behaga män, hur lyckas de göra det och ändå vara goda feminister?
 Och så tänker jag på Fanny Ambjörnssons informanter i En klass för sig som också diskuterar just hår. Hår på benen är okvinnligt. Rakat är kvinnligt. Och det är absolut ett viktigt statement vad man gör med sitt kroppshår. Det är alltid ett viktigt statement vad man gör med sitt kroppshår. Rakar man av det är det ett statement, och behåller man det är det också det. Vi blir liksom av med tolkningsföreträdet om vad vi gör med våra egna kroppar.

Och alltså, det här är jag ganska trött på. Att man aldrig får ha en diskussion om sin kropp och sin kroppsbehåring som faktiskt bara handlar om det. Som faktiskt bara handlar om hår. Inte om politik, genusstrukturer, oralsex, feminism eller märkliga föreställningar om hygien. Jag tror att jag haft en sådan diskussion max två gånger, och minns det som så himla skönt gången vi satt fem tjejer på en picknickfilt, drack vin och diskuterade kroppsbehåring. Facebooksidan Den typiska feministen hade tydligen slängt upp en bild med texten "rakar inte benen, men rakar fittan", och för en gångs skull började vi snacka hår utan att snacka om någonting annat. Det var himla skönt. Man gör det alldeles för sällan.

Och överlag har jag börjat känna att det enda sättet för mig att inte göra politik av min kroppsbehåring, är att strunta i den ganska friskt. Ibland känner jag för att raka av den (jag känner mig aldrig så queer som när jag rakar benen!), och ibland orkar jag inte och låter helt enkelt bli. Och jag blir grymt irriterad om folk ska försöka göra sex eller politik av det, så snälla försök att låta bli.

tisdag 9 oktober 2012

Liten ordlista för medvetna lajvare

Kära lajvarvänner.
På senare tiden har jag bevittnat lite för många besvärliga diskussioner på temat tillgänglighet, inkludering och diskriminering för att vara riktigt nöjd med er. Jag vet att ni är smarta egentligen (jag umgås helst med folk om vilkas intelligens jag har rätt höga tankar), men tror ibland att viss teoretisk bakgrund saknas för att ni ska förstå vad ni faktiskt säger, när ni pratar om lajv och lajvare på otillgängliga och kränkande sätt. Så jag tänkte göra en liten ordlista med bra teoretiska begrepp att ha i bakhuvudet åt er:

Diskriminering - är när spelare begränsas på grund av t.ex. kön, etnicitet, ålder, sexuell läggning eller funktionshinder. Till exempel när man hindrar spelare med en viss hudfärg från att spela vissa rollkoncept (oavsett om arrangören har en ball vision eller om fantasyrasen i fråga faktiskt ska vara mörkhyade). Diskriminering är dumt i största allmänhet, och någonting vi ska sträva efter att hålla borta från lajvhobbyn. Dessutom är det olagligt.

Privilegium - är ett centralt begrepp när man ska analysera maktstrukturer, både inom lajvkulturen och i samhället utanför. Att vara privilegierad innebär att man har förutsättningar på sin sida, som andra inte har. Till exempel att få utgöra normen, att bli betraktad som en individ istället för ett kön, en etnicitet etc. Eller att ha bättre ekonomi, vara fysiskt större och starkare, eller ha rätt klassbakgrund och språkliga färdigheter. Olika grupper är privilegierade i olika sammanhang, även om vita, heterosexuella män oftare är privilegierade än andra grupper. Ofta kan det vara otroligt svårt att upptäcka sina egna privilegier, eftersom det är lättare att märka diskriminering när man själv utsätts för den, än när man är den som får fördelar på andras bekostnad.

Tolkningsföreträde - Är hyfsat relaterat till privilegium. Ni har hört uttrycket "vinnaren skriver historien", eller hur? Att ha tolkningsföreträde innebär att man får sista ordet i frågan om vad som verkligen hände, vad som verkligen är ett problem, etc. Ett klassiskt sätt att förminska andra lajvare, är att ta sig tolkningsföreträdet över deras problem. När någon säger "jag upplever det här problemet" och du svarar med "men det är ju inte ett problem", har du gjort just det. Dålig stil, låt bli.

Intersektionalitet - kallas även förtryckssamverkan. Ett perspektiv som går ut på att man måste se till flera olika faktorer när man diskuterar maktstrukturer och privilegium. Män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Svenskar som grupp har mer makt än invandrare som grupp. Folk med pengar har mer makt än folk utan pengar. Svenskfödda medelklasskvinnor har alltså generellt sett mer makt än arbetslösa invandrarmän.

Andragörande - går ut på att befästa sig själva som normala, och därmed andra som onormala. Klassiska sådana uppdelningar kan vara att ställa svenskar mot invandrare eller kvinnor mot män. Som när man pratar oproblematiserande om "vår svenska kultur" som någonting alla lajvare ska känna igen sig i (och andragör invandrare). Eller när man syr standardiserade uniformer som bara sitter bra på killar (och andragör tjejer).

Allierad - Typ asviktigt. Att vara en bra allierad går ut på att inte utsättas för visst förtryck själv, men ändå tycka att förtrycket är fel och bör motverkas. Det är svårt att vara en bra allierad, eftersom det i viss mån går ut på att avsäga sig sina egna privilegier och ta ett steg bakåt, men det är sjukt viktigt att de finns.

Grunder i att vara en bra allierad kan vara att faktiskt erkänna att förtryckande strukturer finns och att man är del i dem. Och att ta ett steg tillbaka och lyssna på andra när de upplever problem, även om man själv inte känner igen sig i dem. Dåliga allierade säger "men det där ju inte ett reellt problem". Bra allierade lyssnar och försöker ta till sig, även om det innebär att man måste ändra lite av sitt eget beteende. 

För dig som vill läsa mer och förstår att mina förklaringar är lite korta och förenklade, rekommenderar jag starkt Teresa Axners grundkurs i nördfeminism, som återfinns här. Och jag har skrivit om tillgänglighet i praktiken förut, det är också relaterat.

Puss på er, var snälla mot varandra!

På min önskelista just nu:

Jag fyller inte år eller någonting snart, jag bara gillar att skriva önskelistor. Särskilt gillar jag som den här som faktiskt är ganska kort och enkel, för så mycket saker önskar jag mig inte längre. Se den inte som en uppmaning att köpa saker till mig :)

En stor trevlig tekanna


Min förra var jättestor, blåvit och köpt på lågprisvaruhuset TGR i Köpenhamn för en spottstyver. Tyvärr råkade jag tappa en muminmugg på nosen på den, så att den sprack. Min nuvarande tappade för länge sedan sitt lock, och läcker ganska kraftigt när man försöker hälla ur den. Så jag önskar mig en stor, trevlig kanna som inte läcker.

Schysst eko duschkräm eller lushtvål (gröna prickar = vegan) 
Min gamla börjar ta slut, och jag gillar saker som luktar gott.

Fina underkläderI fredags fastnade jag framför bloggen The lingerie addict ungefär halva dagen och blev glad över betoningen på att snygga underkläder är underkläder just du känner dig snygg i. Nästa gång jag får lön tror jag att jag ska rensa ut lite av alla mina gamla slitna fulunderkläder och unna mig någon uppsättning snygga.

En lagom behändig skumgummimadrassFör varenda gång man åker på lajv är det "vad ska jag ligga på för att inte sova dåligt" som är problemet. Och det vore nice att ha en gästmadrass som inte är min övermjuka soffa. Så en gammal madrass kanske?

Keramikkurs (vore jätteroligt!)
Jag har drejat ett par gånger. Som i fått träffa en keramiker och testa att göra en kopp eller en skål medan hen håller i mina händer och hjälper till. Det var jätteroligt, men sist var jag kanske tretton. Är grymt sugen på att gå en kurs på flera gånger, få testa själv att göra grejer som jag vill att de ska se ut. Det vore så himla kul!




söndag 7 oktober 2012

En tribut till mina högstadievänner

I fredags var jag på maskerad. Lite snabbt påtänkt och sådär så jag bestämde mig för att leka med saker jag hade hemma. Det blev en hyllning till indiepopparna som lärde mig allt om livet när jag var tretton.
Så jag blev påp! Sådär påp som jag aldrig var på riktigt men de coola tjejerna i nian lärde mig. Såhär snygg blir man då:

Börjat processen till panda med lite eyeliner. Ungefär
här tycker jag att jag har mycket smink.


Pandasminket klart men håret lämnar en del att önska.
Mycket kajal, lite flytande eyeliner (kajalpennor är fortfarande min
nemesis). Lite vit skugga i inre ögonvrån, Broder Daniel-stjärnorna och en del
glitter som inte syns på den här fånigt instagrammade bilden.
Och så frisyren: tupera, tupera, tupera. Spraya, tupera mer. Spraya mer.
Lägga sig på badrumsgolvet med håret rätt upp från huvudet och spraya
lite till. Och så en påp rosett på det.

fredag 5 oktober 2012

13 - Tankar om min kropp och hur den ser ut

Någon gång i våras bestämde jag mig för att testa, ifall jag kunde hitta en smickrande bikini. Oavsett hur mycket jag tycker om min kropp i vanliga fall, och hur mycket god feminist som vet att jag har viktigare kvaliteter än att vara snygg, jag är, så är liksom att prova baddräkter eldprovet för gott kroppsligt självförtroende.

För det första, är provrumsbelysning av någon anledning alltid en styggelse. Jag misstänker ofta att provrum är designade för att få alla människor att känna sig lite fulare än de egentligen är, vilket är ganska konstigt, eftersom man kunde tänka sig att kläderna säljer bättre när upplevelsen att prova dem får kunden att känna sig totalt fabulous. Men ja hur som helst, provrum är underliga rum. Jag tycker dock överlag rätt bra om att prova kläder, så själva provrumsupplevelsen stör mig inte egentligen.

Å andra sidan är just att prova badkläder ungefär som att prova underkläder. Och alltså, jag må tycka att jag är helt okej snygg och stundom rätt attraktiv i vanliga fall. Men just snygg i underkläder är jag inte. Min känsla av att vara snygg handlar ganska mycket om vad jag är klädd i, medan underkläder handlar ganska mycket om att inte vara påklädd. Är det i samband med sex är det en helt annan sak - det handlar om hudkontakt, lust och personkemi. Att visa upp sig i bikini är liksom samma sak fast utan allt det. Och det suger ju.

Att klä upp den här kroppen i så här pass lite kläder, men ändå göra det smickrande, var alltså svårare än jag trodde. Så fort jag försöker blir jag så himla medveten om allt som inte är pangbrud-skitsnyggt på den. Typ den där lilla magen som inte är så liten, den har jag alltid haft. Har jag lite övervikt så sätter den sig garanterat på magen. Möjligtvis också på rumpan. Och de är liksom anledningen till att jag inte går runt i bikini. Min mage är jättemysig, men jag kan liksom inte tycka att den är snygg.

Överlag tycker jag att jag är ganska bra på kläder. I det ingår lite att se vilka kläder som passar min kroppsform och vilka som inte gör det. Oftast är det ganska konstiga saker som inte funkar ihop. Jag har stått en gång på Kappahl i ett par alldeles för tighta jeans i storlek 44, och en för stor tröja i storlek 36. Jag har löjligt smal rygg och axlar i förhållande till magen och höfterna, då händer sånt.

Mina ben gillar jag också. De har snygg form. Alltså kan jag bära upp kortkorta kjolar med svarta strumpbyxor till, och det ser rätt bra ut. Jag gör det inte jätteofta, för jag har en tendens att känna mig som att jag är sexton år gammal när jag har kort kjol som visar knäna (just den här visar iofs ganska mycket mer än så, men det var en outfit jag gillade). Men det går! Formen på dem är snygg.
 Samtidigt har jag alltid världens barn-ben. Sommartid är de, utan undantag, fulla med myggbett, sönderkliade myggbett, blåmärken, skrubbsår, och dessutom är de bleka och håriga. När jag gick i gymnasiet kunde jag för allt i världen inte förstå hur alla tjejer gjorde för att sommarens första dag kunna komma i kort kjol med perfekt bruna och släta ben till. Sedan blev det ett feministiskt statement att också få ha kort kjol oavsett hår på benen. Numera bryr jag mig inte så mycket. I somras fick jag höra att jag hade sexiga ben av en vanlig knegare vid busshållplatsen när jag var på väg hem. Det gjorde min kväll.

Men alltså. Överlag tror jag att mitt förhållande till min kropp lugnat ner sig ganska mycket de senaste åren. Delar av den är jättesnygga. Andra har jag komplex för. Oftast får det inte störa så mycket, jag går inte runt och håller in magen för tänk om någon tycker att den är ful.
Däremot köpte jag ingen bikini. Dit har jag en liten bit kvar.

torsdag 4 oktober 2012

Några pedagogiska tips till pedagogiska institutionen

Hej! Är ni en pedagogisk institution vid Stockholms universitet? Till exempel pedagogiska, språkdidaktiska eller specialpedagogiska? Eftersom jag misstänker att ni är intresserade av pedagogisk undervisning och att era studenter ska lära er någonting, tänkte jag komma med några tips, som kan hjälpa er  i utvecklingen av den framtida undervisningen.

  1. Tänk på att elever har olika inlärningsstilar.
    Vissa elever lär sig bäst av att läsa stora mängder text, ytterligare andra behöver visuell stimulans och några elever är kraftigt auditiva - de måste höra informationen. Ytterligare andra elever måste få testa praktiskt, och många är en blandning av inlärningsstilarna. Mitt tips är därför att ni kombinerar de stora mängderna text med välstrukturerade föreläsningar. Dessa bör innehålla både muntligt och visuellt stöd, i form av t.ex. Powerpoint eller anteckningar på tavlan, och vara relevanta för kursens mål och litteraturen. Ni bör inte ha föreläsningar som inte är relevanta för kursens innehåll. Ni bör heller inte ha föreläsningar som saknar struktur.
     
  2. Låt eleverna lägga sin energi på kursinnehållet.
    Istället för att ha en litteraturlista på 20 böcker för en 7,5poängskurs skulle ni kunna välja ut ett fåtal, typ 5 böcker som är bra och relevanta. Ska eleverna läsa enstaka sidor kan det vara lämpligt att sammanställa kompendier med dessa, så att elevernas studietid kan gå till att läsa litteraturen istället för att jaga den. Se till att all litteratur är relevant för kursmålen och föreläsningarna.
  3.  
  4. Utgå från de didaktiska frågorna när ni planerar er undervisning.
    Alltså: Vilka är era elever?
    Vad är det ni vill att de ska lära sig?
    Varför ska de lära sig just det här?
    Hur ska den här inlärningen gå till?
    Det är också viktigt att vara transparent, så att eleverna förstår att det finns ett syfte både med undervisningen i stort och med de aktuella momenten.
  5.  
  6. Se till att uppgifter är tydligt formulerade och finns på papper
    Särskilt viktigt är det här när man jobbar på specialpedagogiska institutionen, och förväntas lära studenter hur vi hanterar elever som är i behov av särskilt stöd. Föregå med gott exempel genom att ge tydliga och konkreta uppgifter. Vad ska göras? När ska det göras? Hur ska det redovisas?
    Det är inget fel på att gå igenom instruktioner muntligt, tvärtom är det bra. Men det bör också finnas en skriftlig sammanfattning av uppgiften (gärna i punktform) som konkret och tydligt talar om för eleverna vad som krävs för att få godkänt i kursen.
  7. Tänk på att ta pauser ofta
    Grundläggande för att klara av att studera koncentrerat är att man låter hjärnan vila mellan varven. Det är därför alla lektionstimmar på universitetet är uppbyggda som 45 minuters föreläsning och 15 minuters paus. Se till att de här pauserna efterföljs.
    Extra viktigt är det här när man läser kvällskurser med tretimmarspass över normal middagstid (17-20). Det räcker inte med femton minuters paus på tre timmar.

    Andra tips för att bibehålla studenternas fokus kan vara att med jämna mellanrum byta klassrumsaktivitet. Från föreläsning till gruppdiskussioner till genomgångar. Det kan också vara ett bra tips att ha en från början tydlig struktur på föreläsningar och seminarier, så att eleverna förstår "vad ska vi göra idag?" och "hur ska det gå till?".

tisdag 25 september 2012

Livet genom Annelis mobilkamera

Jag är lite förvånad, för bland de funktioner jag saknat absolut mest när min telefon varit på lagning är kameran. Och möjligheten att lägga upp sådana här små bilder med dagboksanteckningar ett par gånger om dagen. Väger mellan att fortsätta spamma Facebook med dem, eller ta det i sjok på bloggen. Just nu testar jag Blogger-appen och den känns vettig.
Men den lägger alla mina bilder åt fel håll, och det går inte att ändra. Det gillar jag inte alls.

Jag SKA skriva nästa utmaningsinlägg, om min kropp och kroppsliga självförtroende någon dag. Men det är ett ganska otäckt inlägg att skriva, så jag väntar och våndas lite till.



Imorse vaknade jag i Uppsala med den här stora röda katten.
Och så fick jag träffa flickvän för första gången på över en månad, det var värt.

Söndagen lekte vi Falkskyttar och övade armborstskytte inför
Luftskeppet som dök upp i november. Askul!
I fredags fikade jag på delin i Rönninge och lärde mig massa
spännande saker om Navajoritualer

Lördagen ägnades åt peppmöte inför Krigshjärta nästa sommar
med Notariatet. Här är Eva och Erland.

Veckans glamnaglar är godisfärgade, med stenar på,
och har hållit i typ en vecka. Jag älskar dem.



onsdag 12 september 2012

Vad ni pratar om när ni pratar om hen

De senaste dagarna har hen-debatten flammat upp med ny styrka igen. Det började med att Dagens Nyheter skickade ut ett internmail där journalisterna uppmanades att inte använda ordet i nyhetsartiklar. Dagens media rapporterade att DN infört hen-förbud, eftersom ordet kan ses som ett queerpolitiskt ställningstagande. Tankesmedjan i P1 plockade upp och gjorde narr av det. Tidningen Kom Ut införde Gunilla Herlitz-förbud. Plötsligt var min facebookfeed fylld av språk- och genusdebatter av sällan skådat slag. Och mitt i allt stod jag, och insåg att stormen beror på att de olika sidorna i debatten pratar förbi varandra.

2010 skrev jag en kandidatuppsats i svenska där jag kartlade just bruket av och attityderna till hen i olika grupper. [Fulltext här]. Jag gjorde enkätundersökningar med ett hundratal studenter, i ett försök att kartlägga de olika språkliga luckorna som hen försöker fylla. Och jag fick fram ett tydligt mönster: att när språkvetare pratar om hen pratar de om en sak, och när genusvetare pratar om hen så pratar de om en helt annan.

Det ena perspektivethen är ett rent språkvårdsperspektiv. Luckan man försöker fylla, är bristen på ett könsneutralt, generiskt pronomen i svenskan. Det här är en språkvårdsfråga som funnits på agendan sedan 1960-talet, med olika lösningar som favoriserats.

I äldre texter används han som generiskt pronomen i svenskan. Om man refererar till en person i största allmänhet, någon vem som helst, förutsätts denne vara en man. Många lagtexter är skrivna på det här sättet. Och det man sedan 1960-talet försökt lyfta är ju då faktumet att ett generiskt han exkluderar kvinnor, trots att vi är halva befolkningen. En populär konstruktion de senaste fyrtio åren har varit att använda han eller hon. Eller att använda den, vilket rekommenderas av Språkrådet.
"Om någon vill använda könsneutralt språk, så får den väl göra det" alltså.

När folk med språkfokuset säger att det redan finns ett könsneutralt pronomen (den), att det är svårt att göra ändringar i just pronomensystem, eller att hen är ett onödigt ord, är det alltså den här diskussionen som de i regel syftar på. Det är också till det här perspektivet som DN ansluter sig, när man avråder sina medarbetare från att använda hen i nyhetstext. Nyhetsmedia har generellt ett tätt samarbete med språkvårdsorgan som Språkrådet när de ger ut rekommendationer till sina journalister, och när Språkrådet avråder från hen (i Språkriktighetsboken) är det den generiska användningen de syftar på. Vilka pronomen man ska använda om enskilda, specifika referenter är alltså ingenting som vare sig DN eller Språkrådet tar ställning till.

Mer språkvårdsperspektiv hittar man t.ex. i SvDs språkblogg här, med länkar till andra bra inlägg.

Ur det andra perspektivet handlar däremot hen-debatten i stor utsträckning om enskilda, specifika referenter. Perspektivet är poststrukturalistiskt och den språkliga luckan man försöker fylla är ett behov av ett könsneutralt språk överlag. I regel följs det här perspektivet av en idé om att kultur, språk och tanke hänger ihop, och att det är negativt att vi i svenska språket alltid måste könsbestämma alla människor som kvinnor eller män, han eller hon.

Jag har snappat upp några olika användningsområden för hen ur det här perspektivet. Antingen använder man det bara om människor som själva inte vill definiera sin könsidentitet inom de traditionella kategorierna, och därför ber att bli kallade för hen, men jag har också hört förespråkare som använder hen om alla människor, som de inte uttryckligen blivit ombedda att kalla för ett annat pronomen. Ofta finns en strävan efter att könsneutralisera språket för att inte tvinga in människor i bestämda fack. Man menar också att just generiska han eller hon osynliggör människor som inte vill definieras som någondera. Hen får alltså dubbla betydelser och kan användas generiskt som "tredje person singular oavsett könsidentitet", eller mer specifikt som "tredje person singular vars könsidentitet inte är han eller hon".

Men oftast är det så att beroende på vilket perspektiv man företräder, är det olika saker man diskuterar när man pratar om hen. Språkvårdarna, liksom Dagens Nyheter och svenskstudenterna jag delade ut enkäter till har en tendens att se på debatten som en fråga om vilket generiskt pronomen vi ska använda. Och där är man ofta skeptisk till att införa ett nytt pronomen, eftersom vederbörande, den och han/hon fungerar bra. Även dessa, i de fall de uttalar sig, ställer sig dock ofta positiva till att använda hen om specifika personer med en problematiserad könsidentitet.

De ivrigaste förespråkarna för hen är dock inte språkvetare, utan företräder det queera eller poststrukturalistiska perspektivet. Att använda hen är inte ett normativt uppror riktat mot språkvården i sig, utan emot de strukturer som delar upp människor i en dikotomi mellan manligt och kvinnligt. Att man lägger så stor vikt vid ett pronomen handlar alltså om en sammankoppling mellan språkliga förhållanden och sociala. Språkfrågorna blir symboliskt laddade och börjar handla om annat än språk.

Och det är därför, tror jag, som diskussionen om ett pronomens vara eller icke vara blir så otroligt laddad och tas upp om och om igen. För att när olika människor pratar om hen, pratar de helt enkelt om olika saker.

fredag 7 september 2012

Veckans små rädda världen-grejer

Fantastiska Mattlo (som oj vad jag tjatar om, hon är nog inspirationskälla no1 för tillfället helt enkelt. Och awesome) gör ibland små tipslistor med lätta sätt att rädda världen lite. Sådana gör mig lite glad och nöjd. Jag tror att jag helt enkelt tycker ganska bra om det här med att göra små omställningar i taget och få känslan av att det är lite bättre än att inte göra dem. Så här är veckans små rädda världen-grejer.

  • Dela på kurslitteraturen
    En av institutionerna jag pluggar på har för vana att skicka ut litteraturlistor med tio-femton titlar, och så ska man läsa något kapitel ur varje. Stört meckigt. Så ett gäng klasskamrater från terminen innan gick ihop, tog en del av litteraturen var, skrev schyssta sammanfattningar med referenser och mailade ut till varandra. Igår morse fick jag ett gäng av de sammanfattningarna i present. Kärlek till er alltså!
  • Mindre skräp i mitt badrumsskåp
    Jag har äntligen fått tummen ur och beställt en menskopp! Det känns bra. Och så har jag lovat mig själv (påminn mig om jag glömmer!) att nästa gång schampo, duschkräm etc. tar slut hemma så blir det hållbara, djurvänliga kakor från Lush eller Body Shop, och inte plastflaskor med skräp från Pulsen.
  • Vin och kaffe
    Det är svårt att alltid tänka eko i mataffären, särskilt när min lokala (på riktigt) har ett ekologiskt sortiment på typ tio produkter. Men man måste försöka åtminstone.

    Jag minns inte hela naturvårdsverkets lista på fem värstingar att byta ut mot ekologiskt. Jag är rätt säker på att mejeriprodukter och kött var med på den. Och så var det just vin och kaffe, och det låter rimligt. Alltid ekologiskt eller fairtrade vin, och alltid ekologiskt eller fairtrade kaffe.
  • Vara konstruktivt arg på internetJag har ägnat veckan åt att hamna i normkritiska diskussioner, påtala rasistiska och sexistiska tendenser i lajvvärldar och diskutera politik på Facebook. För sådant tycker jag är jätteviktigt att man faktiskt gör och tar på allvar.

    Jag tror att jag lyckats ganska bra i veckan, för jag har fått spontant beröm från flera håll (och växer en halv decimeter och blir vansinnigt rörd och stolt varje gång, kärlek!). Det känns som en sådan där grej att alltid ha i bakhuvudet. Vara konstruktiv. Vara pedagogisk. Inte tolerera orättvisor.

  • Bjuda hem vänner på veganmiddag
    Jag hör ganska ofta folk säga "jag skulle vilja äta mera vegetariskt/veganskt", men det är ju så krångligt/jag vet inte vad jag ska laga/det går inte att få i sig näringsämnen. Och när det är sådant som är hindret spelar det ju ingen roll hur mycket propaganda man öser på folk. Det är ju själva maten som är krånglig.

    Och då blir jag pepp och säger "kom hem till mig och ät god veganmat". Jag tror att det är det klart bästa sättet att visa att min mat inte är krångligare, mindre näringsrik eller äckligare än någon annans mat. Bjuda, göra en trevlig grej av det, inte propagera. Dessutom är det sjukt trevligt att umgås socialt öga mot öga med folk, och inte bara över internet. Så mera sådant!
  •  
     

torsdag 6 september 2012

Saker jag inte är: huslig

En sak jag förstått de senaste åren är varför jag skulle bli en usel hemmafru. Om man med hemmafru menar hemma och tar hand om hushållet med make som ger en fickpengar, gärna osjälvständig, är det kanske inte så konstigt att jag inte känner mig så lockad. Men jag tänker på hela den här vara hemma-grejen som både medier och mina vänner i olika utsträckning tycker verkar grymt nice.

Det handlar alltså inte alls om könsmaktsgrejer, utan om att gå ner i arbetstid för att istället pyssla om sitt hem, odla sin trädgård, hantverka och leva enkelt. Underbara Clara-grejen. Min vän Mattlo, som jag beundrar och tycker mycket om, är rätt inne på samma spår. Min storebror också. Leva enkelt, odla själv, ta det lugnt. Och jag är ganska fascinerad av hela grejen, jag tycker att det är jätteroligt att läsa bloggar om folks balkongodlingar och hemmagjorda syrade grönsaker och egenbyggda möbler och allt vad det är.

Tomatplantor utanför storebrors fönster,
utanför Madrid, Spanien.
Men sedan får jag alltid lite panik, för är det någonting jag verkligen inte är, så är det huslig. Bara tanken på surdegsbröd får det lite att krypa i fingrarna på mig. Jag vet att det skulle bli billigare om jag bara köpte torkade bönor, blötlade och gjorde storkok, men det är verkligen inte min grej. Jag lagar inte mat i ugn (som paj eller bröd) det känns pyssligt och krångligt även om det inte är det. Det mest avancerade jag någonsin odlat är vetegräs, på skolmatsalsbrickor när mitt jobb krävde det. Jag har ärvt min mammas ovilja gentemot inredning, så det här med hålla mitt hem piffigt, städat och organisera små finurliga förvaringslösningar är inte min grej. Jag gillar konst och fina saker, men skulle aldrig klara att ha en tom yta med bara en dekorativ liten grej på. Mitt hem är alltid prylberg.

Jag har fånigt många klädesplagg i garderoben som jag tänker att "den där ska jag snart byta blixtlås på" eller sy om bara litegrann eller så. Sådana projekt får oftast ligga i något år eller två innan jag ger mig på dem. Jag syr hellre lajvkläder eller gör småhantverk. Och jag nästan måste dra på mig ett spetsförkläde och sätta på en skiva med Piaf för att kunna leka leken "diska".

Min mamma har många gånger sagt att hon verkligen inte vill ha villa, "för usch, då behöver man ju klippa gräs!". Bara tanken på att behöva sköta en trädgård gör mig extra övertygad om att det är i höghus jag trivs bäst. Elfte våningen, mon amour, liksom.

Nu har jag fått ny rumskamrat, och han har uppenbart en viss inverkan på mig i de här frågorna. Häromveckan följde jag spontant med ut och plockade nypon, som rensades och blev ett antal burkar marmelad. Jag har spontanbakat två gånger den senaste månaden! Jag har också funnit mig själv i skogen nära huset plockandes blåbär för att få muffins när jag kom hem från medeltidsveckan. Och mestadels är det faktiskt ganska trevligt. Men huslig blir jag nog aldrig, jag får fortsätta att fascinerat titta på er som är det.

måndag 3 september 2012

Expratande

Just nu är jag inte särskilt sugen på att blogga om sex, men följer Vecka 6 för att se om det kommer upp några kul teman. Vecka 34s "Det ville jag inte veta" var ett av de mer intressanta på länge. Mest för att det är intressant att se vad folk faktiskt inte vill veta.

Jag läste Alivas inlägg om hur mycket man kan prata om sina ex, och ett annat om att inte vilja veta vad ens sexpartner gör i sängen med sina andra partners. Och ungefär där började jag fundera på det här med att prata om sina ex och hur olika förhållningssätt olika kretsar verkar ha till det.

När jag läser tjejtidningar eller forum på internet får jag ibland känslan av att det här med tidigare förhållanden är en sådan där grej som man ska smussla med. Att prata om sitt ex med sin nuvarande partner anses ofint. Det är legitimt att bli svartsjuk när ens partner umgås vänskapligt med sitt ex, och sånt där. Som att man på något sätt ska ha valmöjligheten att slippa höra om vilka ens partner haft ihop det med tidigare. Och de där exen som blir närmast mytologiska figurer, några som existerar långt bort men som man ska slippa se och höra. Och jag funderar en del på hur det här kan gå ihop i praktiken egentligen.

Jag har två ex. Gemensamt för alla mina förhållanden är att vi haft gemensamma vänner och en kontaktyta innan vi blivit ihop. Hur träffar man folk annars liksom? Och för all del, hur relaterar man till dem om man har helt olika vänner och helt olika intressen? Vid det här laget är det förvisso fyra år sedan jag och min första pojkvän gjorde slut och vi umgås inte särskilt mycket i den gamla kretsen någon av oss, alltså har vi inte så mycket kontakt alls. Förhållande nummer två däremot, min gamla sambo Hell, har jag väldigt många gemensamma vänner med och vi umgås ofta med ungefär samma människor.

Hell och jag bodde ihop i ett och ett halvt år och samlade vuxenpoäng tillsammans. Alltså blir det lite mindfuck för mig när folk säger att man inte ska prata om sina ex, att ens partners inte ska träffa dem etc. Det är helt enkelt så himla många anekdoter om saker jag gjort där Hell är med, särskilt om jag ska prata om semestrar jag gjort, lägenheter jag haft och vuxenbliviningsprocess jag gått igenom. Och mina kompisar pratar ju också om Hell ibland, eftersom han är med i deras anekdoter om medeltidsveckor, roliga fester eller misärfyllor. Vi är dessutom i regel inbjudna på samma fester, har lite gemensamma intressen och hittar ibland på aktiviteter att göra tillsammans. Så även om jag skulle försöka hålla på god tjejtidningsetikett och aldrig prata om mitt ex - hur skulle det gå till rent praktiskt liksom?

Och alltså, jag tror inte riktigt på det här med att ha sina förhållanden i ett vaakum från resten av sitt sociala liv. Jag tycker om att få veta saker om folks ex, eftersom det ofta är saker som är viktiga för dem. Jag tycker om att träffa nya flickvänner och se att de verkar trevliga. Och jag förstår nog liksom inte varför jag inte skulle göra det.