måndag 16 januari 2012

v6 - Fnitterpaus

Vecka 6 har tema humor den här veckan, och Tanja frågar sig varför det alltid ska fnittras när man pratar sex. Jag råkar vara begåvad med en vänskapskrets som inte fnittrar så himla mycket när de pratar sex, kanske för att vi ofta pratar om sex på en ganska akademisk och lite högtravande nivå och betydligt mer sällan om vad vi själva gillar, gör, med vem hur och varför.

Däremot har jag vänner som med jämna mellanrum proklamerar att sex på skämt är typiskt bra sex. Jag ska inte säga så mycket om sex på skämt, eftersom jag inte tror att jag har så värst mycket erfarenheter av det. Däremot tycker jag att det är rätt viktigt att inte ta sex på för stort allvar. Man måste liksom få pausa för att fnittra av sig när man gör det.

Det är helt enkelt ganska mycket som är lite knepigt med sex. Visst har väl de flesta något slags bild av att det idealt ska flyta på smidigt, vara skönt och sexigt och det ska absolut inte vara några problem med att man hållit på för länge i samma ställning så att muskler blir trötta, eller att man inte riktigt vet var man ska göra av alla ben och armar. Men så är det väl oftast inte riktigt. Sex kan vara jävligt bökigt. Och när man äntligen fått till det och ligger och spretar i något slags lustig ställning och förväntar sig att det ska vara skönt, är det så himla lätt hänt, i alla fall för min del, att man istället tittar upp och inser det lustiga i situationen. Att man ligger och krånglar med någon och att man säkert har benen i någon lustig vinkel eller armarna och att de flesta ser ganska fåniga ut när de ligger. Eller att det är med just henom och hur man hamnade just där, och plötsligt måste man liksom skratta åt hela situationen.

Ibland är det så, i alla fall. Och egentligen är det ganska skönt att man inte alltid behöver ta sex på dödligt allvar. Det får vara roligt också, för annars är det tråkigt. Och det är inte kul.

söndag 15 januari 2012

Barmkläde

I den här bloggens barndom, när jag insett att de flesta inte spontant förstår bloggnamnet Jeu de rôles och hur det stavas, brukade jag hänvisa vänner till att googla på frasen Annelis bröst, så får man upp den. Det stämmer faktiskt!

Idag blir det ett hantverksinlägg och studie i mönsterkonstruktion, eftersom jag börjat inse att jag faktiskt kan sy. Med fokus på, hör och häpna, Annelis bröst!

Dagens uppdrag var att göra ett barmkläde, att ha på lajv under kjortlar och saker, när modern bh känns lite för off. Jag har lite för stor byst för att känna mig bekväm helt utan, men formen på den gör att jag helst vill ha lite för att stadga upp av rent estetiska skäl också. Målsättningen var alltså stadigt och snygga bröst, snarare än historiskt korrekta. Alltså är tight cotehardie inget alternativ.


Jag började göra en principskiss. Grundtanken är något slags blandning mellan en sport-bh och en trekantsbikini. Ett brett band under bysten och två trekantiga kupor som rynkas fast på det, samt ett rejält bakstycke.

Till en början hade jag en plan att försöka få barmklädet att lyfta och puffa upp brösten mot mitten, som snörliv och liknande 1700-talsplagg gör. Tanken var att göra en bred remsa med underbystmåttet och två trekantiga kupor, och se till att remsan var lite för tight och kuporna korta, så att brösten tvingas uppåt. Problemet med det var att bara lakansväv inte lyfter bysten hur högt som helst, utan det hamnade sömmar mitt på dem istället, och de fick en ganska lustig form.

Då kom axelbanden in i bilden, och jag förlängde helt enkelt axlarna med ungefär 7cm, så att det breda bandet hamnade under bysten på riktigt. Det här blev med ens mycket snyggare, och lakansväven gör två ganska mjuka, fina kupor. Problemet med den här varianten var att den inte håller brösten på plats tillräckligt, utan de studsar omkring när man rör sig.

Här kom konceptet med moderna sömnadstekniker in i bilden, och jag la helt enkelt ett gäng bystveck. Ett på varje sida om bröstet. Efter att ha lagt ett veck mitt bak också, sitter barmklädet mycket bättre och brösten hålls ordentligt på plats.



Slutresultatet (under en tröja i brist på kjortel) blir lite sextiotalstoppiga bröst. Avsevärt mindre än i en modern bh (som har vadderade, formpressade kupor, för läsare som inte har överdrivet bra koll på damunderkläder). Men man ser definitivt att jag har bröst, de ser bra ut, sitter där de ska och studsar inte runt. Jag är nöjd!

Nu ska jag bara sy en riktig variant i oblekt linne istället, så har jag inlajv underkläder sedan.

söndag 8 januari 2012

Historiebruk

På en historielektion med tvåorna på Blackebergs gymnasium började min handledare diskutera historiebruk med sina elever. Historien består av så väldigt många händelser, att det liksom inte går att få en allomfattande och objektiv bild av allt som hänt, utan vi måste hela tiden sålla, lyfta fram och tolka saker. Min handledare visade bilder från judiska förintelsemonument och berättade om hur israeliska skolungdomar får åka på studieresor i Europa och lära sig allt om Förintelsen. Hur man kan lägga alla sådana monument som bilder till varandra och bygga berättelsen om ett Europa som hatade judar så innerligt, att en egen judisk stat kanske var den enda möjligheten. Och hur andra bilder aldrig syns.

Jag tänkte på det nu häromdagen, och så tänkte jag på den där Det blir bättre-kampanjen som RFSL Ungdom hade, när de bad unga hbtq-personer att tala om hur förjävligt de haft det som tonåringar men att det blir bättre sedan. Och så tänkte jag på blogginlägget om att hångla offentligt som jag skrev för ett tag sedan, och på ett par pojkar i min närhet och sedan var jag nästan förbannad.

Jag var förbannad för att historier om stackars bögar och flator som aldrig vågar ta för sig och bli accepterade går hem så bra i offentligheten. Jag var förbannad för att "du vet inte hur det känns att inte våga hångla offentligt" används som argument gentemot heteros som klagar på att vi låter för mycket. Inte bara för att de här historierna faktiskt finns, för det är illa nog, men också för att det hela tiden är dem som lyfts fram. Att så fort det ska pratas om bögar och flator så ska det vara sådana här historier som lyfts fram. Eller solskenshistorier som "min pappa blev inte arg!". För det är rätt förjävligt. Och det är en fråga om historiebruk, lika mycket som israelernas förintelseresor är det.

Så alltså, jag tänker inte acceptera det här. För jag är precis lika gullig, håller handen och pussas offentligt med Lovisa som jag gjort med pojkar jag varit lite kär i. Jag tvekar inte ett par sekunder framför ordet "flickvän" varje gång jag säger det, eller biter mig i läppen när mina klasskamrater pratar om sina män och sambos. Det gör jag faktiskt inte. Kanske är det för att jag är bisexuell, och van vid privilegiet att få prata om min partner hur som helst utan att någon höjer ett ögonbryn.

Och kom igen, om vi håller på och kuvar oss själva, ska gömma oss och inte prata högt om våra flickvänner så att mormor hör eller inte hålla våra pojkvänner i handen på stan för tänk om någon reagerar - sabbar vi inte bara för oss själva då? Vi kan ju sitta hemma i Israel och känna oss förtryckta av omvärlden på slentrian, eller så kan vi ta ett djupt andetag, traska ut i verkligheten och förvänta oss att allt är okej. För det är oftast det. Vi måste helt enkelt ta oss friheten att vara precis som vi är, oavsett, och inte ta för givet att någon annan kommer att gnälla om det.

Så pojkar, hjälp mig, och ta er lite friheter. Prata om killen du gillar utan att du måste säga "fast jag är heterosexuell i alla fall för jag vet inte om jag vill ligga med honom" varje gång. Säg inte "jag är ju den enda bögen här" med deppig min, för det kan du aldrig veta säkert. Och håll din pojkvän i handen på stan och märk att ingen reagerar. Pussas offentligt! Kom ut ordentligt och tala om att det gick bra!

Jag vill höra alla de positiva historierna, och i överflöd. För vi är faktiskt inte mer förtryckta än vi accepterar att bli. Så kan vi inte hjälpas åt och skapa en bild av att vi är precis som folk är mest, att homofobi är så jävla förra millenniet, och att saker oftast är bra?

torsdag 5 januari 2012

Var har du varit?

För inte alls särskilt länge sedan bytte jag till Timeline-varianten på Facebook-profilen. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad den är bra för, mer än att det är roligt att bläddra tillbaka i sina gamla inlägg. Däremot hittade jag idag en funktion som jag inte sett sedan Facebook var ganska nytt. Den där kartfunktionen där man taggar var man befinner sig.

Egentligen är den ganska enkel. Samma princip som man ser ibland på vandrarhem där det hänger mycket backpackers, eller kanske i samma backpackers sovrum. En världskarta med nålar på, där man får fylla i var man har varit. Helst ska man fylla i var man tagit foton också; Pics or it didn't happen. Och då blir det väl lite samma grej som En lekplats per land. Att visa hur många balla ställen jag hittat lekplatser på.

Jag insåg i alla fall när jag började med den där kartfunktionen att jag faktiskt varit runt på ganska många ställen de senaste åren. Jag undrar om det är lite en reaktion eftersom vi aldrig var på utlandssemester när jag var liten (utom gången min mamma sparade i fyra år och åkte till London med oss en vecka). Så när jag fått chansen att resa utomlands, i regel inom Europa, har jag tagit den. Och på så sätt blev det här inlägget plötsligt en sådan där karta i textversion, lite retrospekt på mina förvånansvärt många utlandsvistelser. På liten budget, med underliga finansiärer, spontant och välplanerat:

2007 var året jag halkade in på ett bananskal i parallellklassens utbytesresa och fick åka till Italien en vecka på skolans bekostnad. Det var också året för min första egna utlandsresa: jag åkte till Chamonix-Mont-Blanc och jobbade på vandrarhem i en månad. Mitt gymnasium fixade platsen, Huddinge kommun pröjsade flygbiljetten och jag arbetade för mat och boende.

2008 tog jag studenten, åkte på 48-timmarskryssning till Helsingfors, men det blev liksom inte mera spännande än så.

Istället sparade jag och Jojjo pengar som galningar för 2009 års projekt, när vi tågluffade runt Europa. Tre veckor, sju länder, många mil på tåg. Självklart finns det en resedagbok därifrån. 2009 måste också ha varit året jag och Hell fick för oss att åka till Berlin i ett par dagar i augusti.

2010 i mars var jag och Hell trötta på den svenska vintern och köpte en chartervecka i Turkiet på sista minuten. Jag har fortfarande varken kommit över chocken hur billigt det var, eller chocken hur traumatiserande det var. Min enda riktiga medelklassemester. Jag tror att det var samma sommar som jag och min mor tog ytterligare en Helsingforskryssning och insåg hur besvärligt det är att hitta gott kaffe i Finland, och samma höst som jag och Rebecka tog en spontan weekend i Köpenhamn. Kärlek på det.

2011 var jag utanför Sveriges gränser i totalt en månad. En vecka i Madrid där jag sov på min brors soffa, drällde runt och hade det skönt, och tre på sommarkurs i Finland.

Jag är forfarande lite nyfiken på vad jag har att vänta mig 2012.

måndag 2 januari 2012

2011 enligt Anneli

Jag är fortfarande inte riktigt i bloggform, men ett sådant här sammanfattande inlägg över året som varit känner jag ändå att jag vill försöka få ner. För jag gjorde ett precis likadant för precis ett år sedan, och tycker att det är en trevlig tradition att sammanfatta sina år. Så att man inte glömmer bort dem liksom.

2011 inleddes på bröderna Valbergs altan, där vi traditionsenligt sjöng Internationalen, hånglade och skålade i champagne. Vänner och förälskelser avlöste varandra; Rebecka flyttade ut ur min lägenhet och Oscar flyttade in. Vi åt omeletter med mycket ost och drömde om ett 1800-talsbibliotek och en fransk bordell i tvåan i Flemingsberg. Jag skrev bloggutmaningen En månads inlägg och släpade med mig små bruna papphäften överallt. Jag fyllde 21, var på Poetry slam och började skriva estradpoesi igen. Erland lurade in mig i den måsländska frihetskampen och jag fastnade.

Jag jobbade för Tekniska Muséet och lärde mig allt om rymdfärjor. Förälskelser som avlöste varandra. Jag engagerade mig mer för lajv än på flera år, problematiserade och vände ut och in på ungefär allting. Jag och Oscar höll gemensam flytta in- och födelsedagsfest i lägenheten, även om bara mina vänner dök upp. Läste religionshistoria på Stockholms Universitet och var oerhört frustrerad.

Sedan blev det mars och jag engagerade mig ordentligt i föreningen Granland, diskuterade nördfeminism efter årsmöte, sydde en måslandssjal och var överlag galet mycket lajvare. Jag läste in mina dikter istället för att läsa upp dem. Jag såg Paraplyerna i Cherbourg med min mamma på Stockholms stadsteater och den var helt fantastiskt bra. Jag började fundera på veganism. Och så var jag Sverokaktiv och åkte på distriktsårsmöten land och rike runt. Earth Hour. Religion och droger. Härjade på Eriksdalsbadet.

Våld, sex och hantverk på Prolog. Nördfeminism och allmänt queer-genus-tänk. Facebook fylldes av anti-homofobkampanjer och jag tog mod till mig och sökte en sommarkurs på andra sidan Östersjön. Veganpåsk hos min mamma. Triakel släppte en ny skiva som spelades sönder. Sedan arrangerade jag och Niklas en nyuppsättning av Klassfesten, som inte blev så lyckad, men hypen kom igång. Jag lärde mig hantera ett armborst och ninja runt i skogen. Valborg firades på Skansen med Gustav, Kim och Ivar.

Maj inleddes med Brännpunkt Almyra och våra måsländska rebeller fick lite upprättelse efter januari. Inga förälskelser avlöste varandra till min stora förtret. Sedan åkte jag till Madrid och umgicks med min storebror i en vecka, hängde på ekologiska caféer och skrev sjukt många vykort. Skrev en B-uppsats om homoäktenskap i Svenska kyrkan. Blev vegan seriöst även om jag fick en sista månad att äta ost på. Talade om för mina vänner vad jag tycker om med dem. Hälsade på Stellan i Norrköping. Vandrade tre mil.

Sedan kickstartade juni med tre studentskivor och ett bröllop på två veckor. Jag gick upp med min B-uppsats och var plötsligt filosofie kandidat, vilket firades med en isglass på väg till Erlands studentmottagning. Veran gifte sig och vi var lite förvirrade allihop. Gogol Bordello spelade på Gröna Lund, följt av Flogging Molly en vecka senare och jag förstod till sist euforin i att dansa i ett publikhav. Sedan utlovade jag ännu ett klassfestlajv och åkte till Svärdsjö med min mor och de svartvita katterna.

Från Svärdsjö blev det Hallsberg och Hallå OFF, där vi spelade sextonåriga rädda världen-knytt, innan Rebecka åkte vidare direkt till Almedalsveckan med grönsminket kvar bakom öronen. Klass 9b invaderade Sverok Stockholms kansli en tredje gång och det tredje klassfestlajvet blev en succé. Lajvplaner föddes, vänskaper fördjupades, Stockholm plågades av värmebölja och Krigshjärta-hets. Fiktionsgruppen hade utomhus-LAN och jag tog med mig Adam till Svärdsjö en vända till. Norska SSUares sommarläger slutade i blodbad och jag lyssnade på SR dygnet runt. Sedan liftade jag till Stockholm med familjen Wallén; Karin skulle på scoutläger och jag till Finland och lära mig mer om mitt modersmål.

Första augusti vaknade jag i den stora båtens mage, någonstans utanför södra Nylands kust. Installerades i studenthem i Koskela Forsby och ägnade tre veckor åt att leka i Helsingfors medan de sociolingvistiska insikterna stod som spön i backen och jag blev mycket klokare och mycket mer undrande på samma gång. Blev kär i staden Helsingfors på Senatstorgets trappa och drack körsbärsöl på hipsterhak i Berghäll. Pannkaksknytis, tåg till Vasa och full fart halvvägs över Kvarken. Kom till sist ut med en förälskelse. Kaffe i muminmuggar och förtroenden. Och sedan spelade the Ark för sista gången på Gröna Lund, vi var så tonårshomo att man inte visste vart man skulle ta vägen och sommaren var officiellt slut.

Jag blev lärarstudent och Institutionen för Pedagogik och Didaktik undervisade konsekvent med hjälp av avskräckande exempel. Jag läste lingvistik på halvtid och pluggfika på Kafé Klavér var The place to be. Teckenspråkade med Sofia. Terminen gick igång på riktigt, jag blev konfirmand i Katarina församling och månadens stora snackis var lajvet Tre Kronor. Veganer, feminism och finlandssvenska. Valberedde Sverok och inledde stora Riksmötespeppen.

Så blev det oktober. Höstdeppen botades med långpromenader, prat om livet och kärleken i största allmänhet. Jag klippte av mig håret igen och var galet uppfsnofsad på Suit up day. Och så lånade jag ut mitt lajvkoncept till Lovisa som arrangerade en fjärde uppsättning av Klassfesten i Enköping, där den alkoholfria ölen och sexistiska skällsorden flödade. Min farmor fyllde 85 år och jag åkte till Uppland med mina syskon.

I november lajvade jag på Edsviks slott i paljetter och minkpäls. Började praktik på Blackebergs gymnasium och stormtrivdes på gymnasiet. Brevlajvade och fick användning för alla bläckflaskor jag köpte i Frankrike för fyra år sedan. Tog med Signe på museum, såg Hair på Stadsteatern med min mamma och började släpa med mig grabbarna till Skeppis för att dansa. Och så fyllde Lovisa år. Härjade loss på Eriksdalsbadet. Spelade irländsk folkmusik. Älskade eleven som blev fotad med Reinfeldt i t-shirten "We Bildt this city on blood and oil" lite extra mycket. Höll ett gäng lektioner.

Det blev december. Förälskelser avlöste varandra till sist. Jobbade på Kapsylen. Åkte till Grillby och blev ihop med Lovisa officiellt. Sveroks Riksmöte i Nässjö innebar lite kuppande, några blommiga klänningar och hotellrumshäng. Gjorde mina sista veckor på Blackeberg, spelade buddhismbingo, jobbade på Kapsylen och glömde nästan bort julens ankomst. Såg Patriarkus och Kalabalik sätta upp Tidsresenären. Hade en sista galen hemtentevecka, firade jul i stillhet med släkten. Midnattsmässa i Sofia kyrka och nattliga teologiska diskussioner. Så fick vi äntligen lajva en stilla middag hos systrarna Norrhorn, sova i sidenlakan och dricka mousserande till frukost på Gripsholms slott. Jag sydde nya måslandssjalar. Tog med mig syskonen Sjöberg och Lovisa och väntade in tolvslaget på bröderna Valbergs altan och allt var precis som det ska vara.

Gott nytt år!