tisdag 28 februari 2012

1 - Hur jag blev vegan

Okej, då är det dags att sparka igång den här bloggutmaningen då. Idag blir det ganska lite ideologi och ganska mycket personligt. Senare inlägg blir mer ideologiska, något blir mer praktiskt. Man får blanda lite. Men nu börjar jag från början.

Jag hade ett intressant samtal med en vän en gång, som uppgav att han blev vegetarian för att han blev kär i en vegetarian. Jag börjar där, för ibland när man pratar med folk verkar det finnas en bild av att man måste vara sådär himla inläst och bry sig så mycket om djuren, för annars är vegetarianism ingen idé. Och där känner jag lite tvärtom. Även om du så blir vegetarian för att det ökar dina chanser att få ligga - så är det bra. Alla skäl är liksom bra. För mig personligen handlar det mycket om människor. Det här inlägget kommer att handla mer om människor än om djur.

När jag gick i högstadiet funderade jag på att bli vegetarian, eftersom vi hade så god vegetarisk skolmat. Och det var coolt och alternativt att vara vegetarian. Det var viktigt att vara alternativ när jag gick i högstadiet. Sedan började jag gymnasiet, och stod ut med deras vegetariska skolmat i typ en vecka, innan jag började äta kött igen. Någonstans tänkte jag typ att "när jag flyttar hemifrån ska jag äta bara vegetariskt, för kött är så dyrt". Men jag tror att det var mest coolt och alternativt.

Följaktligen blev jag vegetarian när jag flyttade in hos Hell och Bögarna våren 2009. Två år senare, ganska just innan jag blev vegan, skrev jag och reflekterade över det.

Nåväl. Jag hamnade i en miljö där vegetarianism var det normala, och trivdes rätt bra med att få känna mig som "en i gänget". Som vegetarian fick jag en grupptillhörighet jag trivdes med. Väldigt många av mina vänner är vegetarianer. Jag behövde inte plugga så mycket om djurindustrin eller djurrätt eller någonting sådant, eftersom motiveringen "jag tycker att det är fel att döda djur för nöjes skull och äta upp dem" håller ganska bra i sig själv.

Veganerna då? För ett litet fåtal veganer har jag faktiskt haft i min omgivning hela tiden. Och det handlar åter igen mer om människor än om djur, för gemensamt för veganerna jag lyssnade på innan jag blev det själv, var att det är människor jag tycker mycket om och beundrar på något sätt. Först, typ sommaren 2010, var det Alex som jag umgicks en del med, som jag tror fick mig att se på veganism som ett ideologiskt ställningstagande. På medeltidsveckan samma år träffade jag Clair, som jag under hösten lagade en hel del god mat tillsammans med och lärde mig att veganmat inte är svårare, tråkigt eller omöjligt. Efter att jag irrat genom mataffären ett par gånger och tänkt "jamen hon äter ju ingenting!", lärde jag mig att det faktiskt går att laga schysst veganmat. När jag träffade Erland första gången i september 2010 och fick veta att han var vegan var min spontana kommentar "du är alltså objektivt en lite bättre människa!".

Och eftersom Erland nu är en objektivt bra människa (ja, jag vet att du läser det här, jag tänker skriva om dig i alla fall), umgicks vi ganska mycket vintern 10-11 och diskuterade ganska mycket och jag kände ganska ofta att jag började få slut på argument eller inte riktigt kunde motivera varför jag faktiskt drack mjölk och åt ost och ägg och sådant där. Och jag hade ingen lust att framstå som dum eller ogenomtänkt och blev introducerad för filosofiska djurrättstankar men gav mig in på att motbevisa dem, och började plugga djurindustrin och här någonstans började veganism handla mer om djur än om människor. För ju mer jag läste, desto mer tyckte jag faktiskt var fel. Ju mer fakta om djuruppfödning och djurs livsvillkor jag läste, desto mer kändes oetiskt och som saker jag inte ville stödja.

I mars läste jag Djurens rätts rapport Hönan eller ägget?, där man bland annat kan läsa om hur tuppkycklingar inom äggindustrin mals ner levande på löpande band, för att de är oekonomiska. Även ekologiska. Jag blev provocerad och tänkte att de måste ha fel, gick igenom alla Jordbruksverkets regler för slakt, och insåg att det faktiskt är helt lagligt att göra så i Sverige. Och slutade att äta ägg över en natt.

Mjölkprodukterna var svårare. Jag hade alltså ganska många månader när jag åt veganskt, med undantag för en bit ost ibland. Det var ganska mycket identitetstankar och sådant som krockade, och en hel del "jag är inte tillräckligt bra för att bli vegan", och för all del "tänk om folk tror att jag bara blir vegan för att Erland är det?", och jag skulle verkligen inte bli vegan. Bara äta veganmat. Mycket dumheter, men mer och mer som kändes skavigt och irrationellt. I lajvgruppen var vi de två veganerna som alltid stod i köket på alla lajvmöten.

I maj (när jag alltså ätit nästan uteslutande veganskt i rätt många veckor) hälsade jag på min bror i Spanien, åt ett par sista osträtter och bestämde att testa att vara vegan på prov över sommaren bara. Och gick alltså inte tillbaka till mjölk, ägg eller någonting sådant igen efter sommaren.

Sista stycket i veganblivandet då, som jag tror är viktigt, är faktiskt att jag spenderade hela sommaren som ensam vegan, först i Svärdsjö med min släkt och sedan i Helsingfors i en studentkorridor. Jag var den enda vegetarianen också för den delen, och hade alltså plötsligt ingen social grupp att klamra mig fast i. Inget stort gäng vegokompisar. Ingen Erland att skylla på. Utan bara jag, mina nyfunna fakta om djurindustrin och mina etiska ställningstaganden. Och såklart ens klasskamrater var nyfikna och frågade saker. Så plötsligt fick jag stå för mina ställningstaganden helt själv, pröva dem och inse att de höll. Plötsligt fann jag mig själv i en roll som allmän djurrättsauktoritet som fick frågor om ekokycklingars levnadsvillkor och jag vet inte vad. Plötsligt var det jag som fick specialmat hela tiden, och jag som stod och stekte pannkakor till en hel studentkorridor för att visa att det går att laga schysst veganmat. Och då fanns det som ingen återvändo.

Så blev jag vegan.

Bloggutmaning: Veganism

Jag och Erland satt och tänkte att det vore roligt att blogga om veganism, särskilt om man får det någorlunda uppstrukturerat. Kanske kan vi få några fler att haka på också?

Skriv något om:

söndag 26 februari 2012

Beach 2012 och att känna sig snygg

Ibland blir jag väldigt glad av att läsa Elsa Billgrens blogg. Som i det här inlägget, där Elsa lagt upp en bild på bakelser och någon kommit med en kommentar om att tänka på beach 2012. Vilket hon då responderar med att lägga upp helt fantastiskt söta, glada bilder på sig själv i bikini. Och hon är söt och glad och har en helt vanlig kropp som jag känner igen mig lite i när jag ser och blir glad. För jag har ganska mycket kurvor och ett par överflödskilon här och där, men jag kan hänga på stranden och känna mig grymt söt i baddräkt i alla fall. Och äta hur många semlor jag vill (jag älskar semlor!). Och Elsa är himla bra som lägger upp sådana inlägg.

Jag brukade känna mig vansinnigt obekväm på stranden med baddräkt när jag var lite yngre, och trodde att jag måste ha bikini för det är vad alla smala, brunbrända tjejer har. Länge hade jag badbyxor och en liten top att gömma mig bakom, men kände mig ändå oftast mest besvärad. Sedan hittade jag en turkos baddräkt med kjol, och blev lite kär. Och får jag ha baddräkt med kjol och stor solhatt, så kan jag hänga på stranden länge och känna mig väldigt snygg istället. Och det är himla skönt! 


torsdag 23 februari 2012

Dåligt språk är trots allt osexigt - några tips till erotikförfattaren

"Hej, vad kul att du är här" sa Stina när jag kom fram till hennes lägenhet och presenterade mig för sina kompisar Anna och Linda. Anna hade blå ögon och långt ljust hår som nådde ned till hennes stora fasta bröst. Hon var solbränd och log stort. Hon hade en kort svart kjol och ett urringat linne på sig. Linda hade brunt hår och gröna ögon och en klänning som var nästan genomskinlig på sig. Hon granskade mig uppifrån och ned och såg plötsligt väldigt kåt ut.
"Hej snygging!" sa Linda och ledde mig in i vardags rummet. När hon böjde sig ned för att sätta på DVDn såg jag att hon inte hade några trosor på sig.

 Vecka 6 har tema Sex i text, och det är ju alltid roligt...

...eller så är det precis det, som det inte är. För är det en litterär genre vars konventioner jag ofta stör mig så otroligt mycket på, är det sexnoveller. Kanske är det för att sexnovellerna är den största genre som publiceras på internet, där vem som helst kan lägga upp sina alster och faktiskt få läsare. Och för att de behandlar lite mer allmängiltiga teman än vad obskyr fan fiction gör (två teman som iofs går ganska bra att kombinera). Vid ett par tillfällen har jag blivit så arg på allt dåligt språk i sexnoveller där ute på internet, att jag skrivit ett gäng egna och lagt upp.

När jag började skriva det här inlägget tänkte jag att det skulle bli ett lite gnälligt inlägg om tråkiga stereotyper och förutsägbara händelseförlopp inom sexnovellsgenren. Fast sedan tänkte jag att det är roligare att skriva kreativa och konstruktiva grejer, så det här blir ett svensklärarinlägg om att skriva lite roligare sexnoveller istället:


söndag 19 februari 2012

Ett litet manifest om kärlek

En av mina vänner länkade den här bilden på Facebook, varpå en diskussion utbröt, där åsikterna stundom gick ganska vitt isär. Och jag tycker att det är ganska intressant, att det blir sådan diskussion, men just äktenskap är ett rätt känsligt ämne i vissa kretsar verkar det som. Personligen är jag mycket skeptisk.

Jag är inte alls särskilt skeptisk till konceptet kärlek, jag gillar kärlek. Och jag tror egentligen inte heller att det är omöjligt att älska någon för evigt. Jag vill bara, absolut inte, lova någon att jag kommer att göra det. För det har jag faktiskt ingen aning om ifall jag kommer att göra. Jag styr inte mina känslor. Och hur kan man lova någonting man inte har en aning om ifall det går att hålla?

Överlag verkar hela förhållandegrejen ofta handla om att få ta varandra lite för givna. Att inte behöva säga "jag älskar dig" till sin flickvän varje dag - hon vet ju att du gör det eftersom du är ihop med henne. Och just den grejen tror jag att jag har väldigt svårt för. För jag vill inte bli tagen för given. Och jag förusätter inte att någon älskar mig, om hon inte talar om det. Så det blev några allmänna tankar om kärlek, och sex och vänskap och sådant där som är viktigt. Ett litet personligt manifest, kanske.
  • Saker måste få spela roll. Meningslöst sex är meningslöst. Vänner du inte skulle sakna om du förlorade dem är inte så himla intressanta att ha som vänner. Spela roll behöver å andra sidan inte betyda romantik upp över öronen och sexet som förändrade ditt liv. Det där engångsligget när ni kände för att förföra varandra och provade en gång var kanske inte det mest mindblowing du gjort, men kalla det inte bara ett engångsligg för det.
  • Ta inte människor för givna. Det fungerar med människor som med, säg krukväxter. Man måste vattna dem och ta hand om dem, prata med dem och tala om att man tycker om dem, för att de ska förstå att det är så.
  • Var öppen med känslor. Om du älskar någon, tala om det. Och med att inte ta människor för givna i beaktande, behöver det inte vara så himla läskigt. Att jag älskar dig nu, är inte en garanti för att jag älskar dig imorgon eller för all framtid. Men just idag känns det så, och då borde du ju få veta det. För alla människor tycker väl om att höra att de är älskade?
  • Och slutligen, är din och min relation mellan oss två. Inte mellan oss två och Facebook, oss två och Gud eller oss två och våra vänner. Så det är upp till oss hur mycket vi ses, pratar i telefon, säger att vi tycker om varandra, tycker om varandra, har sex o.s.v. Och så är det med alla relationer.
  • Skuldbelägg inte känslor. Det får jag också påminna mig själv om. Känslor man inte styr över är det fasen ingen idé att känna skam över heller. Det är skillnad på att känna och agera, men känna är aldrig dåligt.
Jag vill helt enkelt älska människor för att jag älskar dem, inte för att det förväntas av mig. Inte ta människor för givna, och inte hålla på med en massa regelverk och förväntningar om hur jag borde känna, tänka och agera. Alltså är jag skeptisk till att lova någon evig kärlek. Men jag kan lova att alltid vara öppen med hur jag känner, och tala om för dig hur fantastisk du är varje gång du borde få höra det.

måndag 6 februari 2012

Förtrycksworkshop

I helgen var jag på det fantastiska lajvkonventet Prolog i Västerås. Jag älskar verkligen Prolog och tror att det gör så himla mycket för den svenska lajvhobbyn. Mest för känslan av att "alla" är där. I år bestämde jag mig för att dra mitt strå till stacken, och arrangerade en förtrycksworkshop. Det har varit mycket sådana med fokus på våld, förhör etc. och jag kände att jag ville utgå från feministisk teori och vardagsförtryck istället. Det var välbesökt och populärt! Awesome jättekul!

På begäran slängde jag upp en handout som sammanfattar workshopen. Så jag ber om ursäkt om det här inlägget är lite långt, men det kanske är intressant för er som inte var där: