tisdag 28 februari 2012

1 - Hur jag blev vegan

Okej, då är det dags att sparka igång den här bloggutmaningen då. Idag blir det ganska lite ideologi och ganska mycket personligt. Senare inlägg blir mer ideologiska, något blir mer praktiskt. Man får blanda lite. Men nu börjar jag från början.

Jag hade ett intressant samtal med en vän en gång, som uppgav att han blev vegetarian för att han blev kär i en vegetarian. Jag börjar där, för ibland när man pratar med folk verkar det finnas en bild av att man måste vara sådär himla inläst och bry sig så mycket om djuren, för annars är vegetarianism ingen idé. Och där känner jag lite tvärtom. Även om du så blir vegetarian för att det ökar dina chanser att få ligga - så är det bra. Alla skäl är liksom bra. För mig personligen handlar det mycket om människor. Det här inlägget kommer att handla mer om människor än om djur.

När jag gick i högstadiet funderade jag på att bli vegetarian, eftersom vi hade så god vegetarisk skolmat. Och det var coolt och alternativt att vara vegetarian. Det var viktigt att vara alternativ när jag gick i högstadiet. Sedan började jag gymnasiet, och stod ut med deras vegetariska skolmat i typ en vecka, innan jag började äta kött igen. Någonstans tänkte jag typ att "när jag flyttar hemifrån ska jag äta bara vegetariskt, för kött är så dyrt". Men jag tror att det var mest coolt och alternativt.

Följaktligen blev jag vegetarian när jag flyttade in hos Hell och Bögarna våren 2009. Två år senare, ganska just innan jag blev vegan, skrev jag och reflekterade över det.

Nåväl. Jag hamnade i en miljö där vegetarianism var det normala, och trivdes rätt bra med att få känna mig som "en i gänget". Som vegetarian fick jag en grupptillhörighet jag trivdes med. Väldigt många av mina vänner är vegetarianer. Jag behövde inte plugga så mycket om djurindustrin eller djurrätt eller någonting sådant, eftersom motiveringen "jag tycker att det är fel att döda djur för nöjes skull och äta upp dem" håller ganska bra i sig själv.

Veganerna då? För ett litet fåtal veganer har jag faktiskt haft i min omgivning hela tiden. Och det handlar åter igen mer om människor än om djur, för gemensamt för veganerna jag lyssnade på innan jag blev det själv, var att det är människor jag tycker mycket om och beundrar på något sätt. Först, typ sommaren 2010, var det Alex som jag umgicks en del med, som jag tror fick mig att se på veganism som ett ideologiskt ställningstagande. På medeltidsveckan samma år träffade jag Clair, som jag under hösten lagade en hel del god mat tillsammans med och lärde mig att veganmat inte är svårare, tråkigt eller omöjligt. Efter att jag irrat genom mataffären ett par gånger och tänkt "jamen hon äter ju ingenting!", lärde jag mig att det faktiskt går att laga schysst veganmat. När jag träffade Erland första gången i september 2010 och fick veta att han var vegan var min spontana kommentar "du är alltså objektivt en lite bättre människa!".

Och eftersom Erland nu är en objektivt bra människa (ja, jag vet att du läser det här, jag tänker skriva om dig i alla fall), umgicks vi ganska mycket vintern 10-11 och diskuterade ganska mycket och jag kände ganska ofta att jag började få slut på argument eller inte riktigt kunde motivera varför jag faktiskt drack mjölk och åt ost och ägg och sådant där. Och jag hade ingen lust att framstå som dum eller ogenomtänkt och blev introducerad för filosofiska djurrättstankar men gav mig in på att motbevisa dem, och började plugga djurindustrin och här någonstans började veganism handla mer om djur än om människor. För ju mer jag läste, desto mer tyckte jag faktiskt var fel. Ju mer fakta om djuruppfödning och djurs livsvillkor jag läste, desto mer kändes oetiskt och som saker jag inte ville stödja.

I mars läste jag Djurens rätts rapport Hönan eller ägget?, där man bland annat kan läsa om hur tuppkycklingar inom äggindustrin mals ner levande på löpande band, för att de är oekonomiska. Även ekologiska. Jag blev provocerad och tänkte att de måste ha fel, gick igenom alla Jordbruksverkets regler för slakt, och insåg att det faktiskt är helt lagligt att göra så i Sverige. Och slutade att äta ägg över en natt.

Mjölkprodukterna var svårare. Jag hade alltså ganska många månader när jag åt veganskt, med undantag för en bit ost ibland. Det var ganska mycket identitetstankar och sådant som krockade, och en hel del "jag är inte tillräckligt bra för att bli vegan", och för all del "tänk om folk tror att jag bara blir vegan för att Erland är det?", och jag skulle verkligen inte bli vegan. Bara äta veganmat. Mycket dumheter, men mer och mer som kändes skavigt och irrationellt. I lajvgruppen var vi de två veganerna som alltid stod i köket på alla lajvmöten.

I maj (när jag alltså ätit nästan uteslutande veganskt i rätt många veckor) hälsade jag på min bror i Spanien, åt ett par sista osträtter och bestämde att testa att vara vegan på prov över sommaren bara. Och gick alltså inte tillbaka till mjölk, ägg eller någonting sådant igen efter sommaren.

Sista stycket i veganblivandet då, som jag tror är viktigt, är faktiskt att jag spenderade hela sommaren som ensam vegan, först i Svärdsjö med min släkt och sedan i Helsingfors i en studentkorridor. Jag var den enda vegetarianen också för den delen, och hade alltså plötsligt ingen social grupp att klamra mig fast i. Inget stort gäng vegokompisar. Ingen Erland att skylla på. Utan bara jag, mina nyfunna fakta om djurindustrin och mina etiska ställningstaganden. Och såklart ens klasskamrater var nyfikna och frågade saker. Så plötsligt fick jag stå för mina ställningstaganden helt själv, pröva dem och inse att de höll. Plötsligt fann jag mig själv i en roll som allmän djurrättsauktoritet som fick frågor om ekokycklingars levnadsvillkor och jag vet inte vad. Plötsligt var det jag som fick specialmat hela tiden, och jag som stod och stekte pannkakor till en hel studentkorridor för att visa att det går att laga schysst veganmat. Och då fanns det som ingen återvändo.

Så blev jag vegan.

2 kommentarer:

Maja sa...

Hittade hit när jag sökte på "vegan", för ja, funderar nämligen på att stegvis övergå från vegetarianism till veganism. Dock är mina päron inte superglada för detta och för att inte förarga dem ännu mer vill jag inte skriva upp soyghurt, havremjölk, tofu och andra liknande mjölk/ägg/köttsubstitut på köplistan (eftersom det är dyrare osvosv). Har du några vardagliga bastips på vad man kan äta, som är mättande och inte alldeles för svårtillagade som man kan äta? Jag blir inte särskilt mätt på gröt till frukost tex, middag är enklare då jag hinner göra linsgrytor tex, men frukosten känns lite knepigare faktiskt. Vill som sagt inte göra det jobbigt genom att kräva veganska yoghurtar och liknande, utan kanske sånt som alla människor möjligtvis har i sina hem.

OCH ännu en sak, ungefär hur stor var din budjet när du tågluffade? Hur mycket hade du sammanlagt till mat, boende, fickpengar osv?

Ursäktar för lång och kanske lite luddig kommentar. :)

Anneli sa...

Hej Maja! Det är lugnt med lång och luddig kommentar, kul att få frågor!

Jag är egentligen en ganska dålig vegan, som äter frukost alldeles för sällan överlag. Det gjorde jag iofs innan veganismen också. Men hyfsat enkla frukostar jag gjort har varit t.ex. mackor med tahini, avokado, gårdagens linsröra eller hummus på. Tartex är superenkelt. Sojamjölk med flingor är vad jag oftast äter när jag är borta på konvent och liknande, det är rätt enkelt. Marinerad tofu är jättegott, men som du säger, dyrt.

När jag tågluffade var vi borta i tre veckor (14 resdagar på 21 dagar), och jag tror att jag hade en budget på 8000kr, inklusive interrailkortet. Det räckte inte riktigt, jag fick be min mamma att låna mig 800kr i slutet av resan. Å andra sidan reste vi mitt under finanskrisen och Euron låg på 10,7. Det kanske inte var helt optimalt, men det var en trevlig resa :)